Jonas Cramby-krönika: Har du också en kontorsfru?

Jämfört med din flickvän är det egentligen bara en sak som är annorlunda med den där tjejen som gör dina arbetsdagar roligare: Ni har inte sex. Hon är din ”kontorsfru” – och henne ska du vara rädd om. Jonas Cramby vet varför. Tidigare publicerad i Café 08/2011. Illustration (beskuren): Jonas Bergstrand.

*****************************

Daniela var en av de coolaste kontors­arbetare jag någonsin träffat. Hon var den typ av arbetskamrat man fnissar med på morgonmötet, alltid ser till att sitta bredvid på lunchen och vars arbetsplats man varje morgon ställer sig framför, långsamt vaggande på hälarna med kaffekoppen i högerhanden, och säger: ”Jaha?”

Förutom att Daniela var en god lyssnare, en bra vän och en skicklig medarbetare hade hon också en fullkomligt lysande Quicktimehumor (som det kallades innan YouTube uppfanns):

Hon var den första som skickade mig den där filmen där en korgosses hår fattar eld och den med apan som luktar på sin egen rumpa och trillar av pinnen.

När det var teambuilding på konferenser saboterade Daniela alltid lagkänslan genom att vara härligt sur och sarkastisk, när jag var bakfull tog hon med mig på kinarestaurang och när det blev lång­tråkigt på jobbet visade hon mig hur kul det var att byta ut skrivbordsbakgrunden på kontorets minst tekniske snubbes
dator – från en bild på hans dotter med en midsommarkrans runt huvudet till en väl vald skärmdump från sajten blackphatbootys.com.

Dessutom: När det var företagsfest var hon alltid vackrast i rummet – och den enda killen hon ville hänga med var mig.

Ja hon var ganska fantastisk, den där Daniela.

På många sätt hade vi ett förhållande som liknade det jag hade hemma med min dåvarande flickvän – och det som Daniela hade med en nästan dubbelt så gammal man som hette Stefan (och, som hon en gång avslöjade, hade kulor hängiga ”som två clementiner i en gymnastikpåse”).

Men det fanns en stor skillnad: Vi hade aldrig sex med varandra. Vi var inte ens i närheten.

Faktum är att om någon av oss någonsin hade visat något intresse utöver det vänskapliga så skulle det med största sannolikhet omedelbart ha förstört den relation vi hade byggt upp.

Daniela var helt enkelt vad amerikanerna kallar en ”office wife”.

Hon var min kontorsfru.

Hon var varken den första eller sista kontorsfrun jag haft, men hon är antagligen den jag saknar mest – kanske framför allt på grund av hur tråkigt det kom att sluta mellan oss.

Allt på grund av ett oskyldigt kontorsskämt som gick fruktansvärt fel.

Ordet ”kontorsfru” myntades första gången 1930 i en roman av Faith Baldwin och betecknade från början det förtroliga förhållande en (oftast manlig) chef utvecklade med sin (oftast kvinnliga) sekreterare.

Även om det i praktiken antagligen mest betydde att hon, förutom sina arbetsuppgifter, också hämtade bossens kemtvätt, blandade hans Dry Martinis och tröstande masserade hans axlar efter att hans företag råkat förgifta ännu ett mellan­amerikanskt bondesamhälle med sitt nya konst­gödsel.

Någon gång på 70-talet började dock betydelsen förändras.

Eftersom vi tillbringade mer och mer tid på våra arbetsplatser, samtidigt som den traditionella uppdelningen mellan ”manliga” och ”kvinnliga” yrken började luckras upp, så såg man att arbetskamrater av (oftast) motsatt kön började forma flyktiga för­hållanden som på många sätt liknade det traditionella äktenskapet.

Det verkade helt enkelt finnas ett behov av att även på arbetsplatsen ha en särskild partner, någon att ventilera problem och glädjeämnen med, någon att anförtro sig åt och att fjanta sig med.

I dag är att ha en kontorsfru eller kontorsmake ett vedertaget begrepp i usa. Både New York Times och cnn har rapporterat om hur kontorsarbetare som ingår dessa businessäktenskap inte bara är gladare och mer produktiva, utan dessutom också oftare får både löneförhöjningar och befordringar än kontorets ”singlar”.

I en undersökning från 2008 erkände 32 procent av alla tillfrågade kontorsarbetare att de hade en kontors­fru eller make. Många hävdade till och med att de hade flera. Och vad man har sett är att vi är betydligt mindre traditionella när vi ingår våra business­äktenskap än vad vi är privat. När vi väljer kontorsfru är vi alla småqueera Alexander Bard-typer: Man kan ha flera kontorsfruar samtidigt, kontorsfrun kan lika gärna vara en man, 30 år äldre och av en typ vi finner (extremt) fysiskt oattraktiv.

Och det finns inga komplicerade kontorsskils­mässor. I stället, om något går snett, så går man snabbt vidare till nästa kontorsfru eller make utan att se sig om.

Nästan exakt vad som hände med Daniela, alltså.

På samma kontor som Daniela och jag arbetade fanns en kompis till mig som, precis som jag, hette Jonas. Vi kan för enkelhetens skull kalla honom Den Andre Jonas.

Den Andre Jonas var en ökänd kontorsskämtare som inte drog sig för något för att lätta upp arbetsdagen lite. Han stängde regelbundet in medarbetare i förrådsutrymmen, tejpade fast bollen på deras datormusar och använde sig regelbundet av den så kallade ”evighetsfaxen” (tre ihoptejpade a4-papper med budskapet ”DU SUGER!” skrivet med en bred filtpenna som snurrade runt, runt tills mottagarens faxpapper tog slut).

Den Andre Jonas hade till och med långt gångna planer på att så krasse i koncernchefens tangentbord och en gång designade han en egen fejkfaktura från ett porrföretag som han gick till posten med på lunchen och faxade iväg med ett stort attention till vår avdelningschef. Jag minns att följebrevet inleddes med orden: ”Käre Göran. Tack för din nästan generande stora beställning…”

Den Andre Jonas besparade naturligtvis inte heller mig detta skämtlynne. Han skickade massmail från min dator (ett slags primitiv facerape), bytte ut bokstäverna på mitt tangentbord och körde förstås den klassiska ”Hallå tjejer!”-rutinen på min bekostnad:

En dag gick vi i en lång korridor på jobbet. Lite längre fram gick två snygga tjejer från en annan avdelning. Den Andre Jonas skrek plötsligt, på klingande göteborgska, ”Hallå tjejer!” och hoppade själv in bakom en garderob. Jag stod handfallen kvar och stammade. Mina heta kvinnliga kollegor vände sig om, skakade på huvudet åt den konstige killen (jag) och gick vidare.

Jag hämnades så gott jag kunde, genom att strö peppar på Den Andre Jonas kanelbulle under fredagsfikat och bygga en sinnrik konstruktion som gjorde att ett suddigummi föll ner från lampan och slog honom i pannan varje gång han drog ut stolen. Det som fick mig att gå steget längre var när Den Andre Jonas en dag gömde en kapsyl under osten på min lunchpizza (något jag fortfarande är sur på honom för).

Jag ruvade på min hämnd i över en månad. Och den var ganska raffinerad. Jag började nämligen samla på det torkade ytskiktet i en burk med gummilim tills jag hade nog med rosafärgad, vagt genomskinlig gummimassa för att skulptera en mycket verklighetstrogen penis. Jag klippte till och med av mig tussar av mitt på den tiden svartfärgade hår (på huvudet) för att på så sätt fejka könshår. När jag var färdig placerade jag det ådriga kontorsbuset med en post-it-lapp på Den Andre Jonas bordsgrannes skrivbord och satte mig fnissande för att invänta reaktionerna.

Efter en timme hörde jag hur någon närmade sig. Det var Daniela. Hon tittade ursinnigt på mig i en sekund och kastade sedan en stor, slemmig, rosa gummilimspenis på mig och skrek:

– Fy fan vad du är äcklig!

– Men… men… men, stammade jag.

– Du har till och med klippt av ditt eget hår och limmat dit, din sjuke fan, skrek hon och dundrade tillbaka till sin avdelning.

Då gick Den Andre Jonas förbi. Han log, formade sina fingrar till en pistol och firade av dem åt mitt håll och plötsligt förstod jag vad som hade hänt. Han hade bara burit bort gummilimspenisen till Danielas plats. Det var så enkelt, så cleant, så genialt.

För på post-it-lappen stod det, med min hemska och lättidentifierade handstil:

”Precis en sån här har jag. xoxo/Jonas”