Glöm krogen – allra bäst flirtar du via Facebook, Twitter eller mobilen. Den goda nyheten med det: Du måste inte vara snygg eller ha råd att bjuda på drinkar en hel kväll. Den dåliga: Du måste kunna skriva. Jonas Cramby kan knepen som gör dig till en digital drömkille. Tidigare publicerad i Café 4/2011. Illustration (beskuren) av Jonas Bergstrand.
* * * * *
Som journalist händer det (faktiskt) ibland (tro det eller ej) att läsare hör av sig och (det här kommer att låta helt vrickat) hävdar att de är lite småkära i en. Det har till och med hänt mig vid ett par tillfällen.
Det är förstås smickrande, men framför allt tar jag det som ett tecken på att jag lyckats i min uppgift som skribent. Som populärfilosofen Alain DeBotton en gång slog fast: ”Kännetecknet på en lyckad text är uppfattningen (ofta felaktig) att författaren till den måste vara en sympatisk person.”
En av de småflirtiga läsare som hört av sig kallade sig för ”Miss Understood”. Hon beskrev sig själv som ”blond, strax över 30 och helt gaaalen”. Med utgångspunkt från något jag skrivit hade hon fått det (felaktiga) intrycket att jag var ”sexy & fun” och ville därför att vi skulle träffas för en drink eller att jag åtminstone skulle berätta var jag skulle äta lunch dagen därpå så att hon kunde ”slinka förbi och ta en smygtitt” på mig.
När jag så vänligt som möjligt förklarade att det första förslaget nog skulle ogillas av min sambo och att det andra var direkt skrämmande svarade hon helt osentimentalt: ”Men du kanske har någon polare du kan hooka upp mig med?” Mehvafan?! Vad var det för lat jävla stalker jag fått som gav upp vid första tecknet på motstånd? Om inte ihärdighet, vad kännetecknar då en besatt beundrare?
Under sura mumlanden skickade jag Miss Understoods mailadress till min singelkompis Håkan. De inledde genast en intensiv mailflirt. Efter ett tag halkade de in på ämnet sex och en upprörd Håkan bad mig om råd.
– Jag är för pryd för sånt här, sa han. Hon ber mig berätta vad jag tänder på. Jag har ingen aning vad jag ska skriva.
– Men du, sa jag och kände hur en genial plan började ta form i bakhuvudet.
– Skicka vidare hennes mail till mig så hjälper jag dig.
Det här var en chans för bra för att stå över. Jag kunde hjälpa en vän, testa mina slumrande förförarskillz i ett skarpt läge och behålla familjen! Helt osjälviskt skulle jag coacha Håkans digitala Don Juan till framgång hos Miss Understood.
Innan jag berättar hur det hela gick tänkte jag nu coacha dig också. Och innan du nu protesterar och undrar vad en socialt bortkommen krönikör som bara är tuff bakom tangentbordet kan lära dig om att attrahera det motsatta könet, betänk detta:
Under de senaste tio åren har våra raggvanor helt förändrats. Förr satt vi med ett suddigt hemtelefonnummer på ett skrynkligt krogkvitto i händerna och samlade mod att ringa i flera dagar. I dag skickar vi sms, mail, direktmeddelanden på Twitter eller, om vi bor på landet, pokar föremålet för vår attraktion på Facebook. I stället för att lära känna varandra över en fika efter jobbet mailflirtar vi under arbetstid – och i stället för att säga att någon har ”ögon som två djupa brunnar” med munnen så gör vi det med fingrarna.
Evolutionen, som i miljontals år har gynnat människor vars röst inte börjar svaja vid nervositet, favoriserar i dag i stället de av oss som vet hur man stavar till ”abborre”. Yes! För första gången kan vi journalister alltså ge lite raggråd till alla mer praktiskt lagda alfahannar.
Så hur gör man då när man förför någon via tangentbordet? Det absolut första man måste lära sig är att inte särskriva – att särskriva är nätraggandets motsvarighet till bromsspår i kalsongerna. Folk som inte särskriver avskyr när andra gör det. Verkligen avskyr. Särskrivningar betyder att två ord som borde sitta ihop inte gör det – ”kul glass” betyder till exempel något helt annat än ”kulglass”. Den enkla regeln är: När du tvekar, skriv ihop.
Detsamma gäller smileys, förkortningar och emoticons: Om du inte är hundra på att du använder dem rätt – skippa dem. Det finns ingen skam i att skriva korrekt svenska. Särskilt smileyn med en tunga som hänger utanför munnen är extra vansklig – i bästa fall får den hela ditt meddelande att låta som om du pratar med babyröst, i värsta fall verkar du vara typen som har en egen tråd på Flashback som uteslutande handlar om vilka kändisar som tar den i tvåan.
Det finns naturligtvis även faror med att vara för korrekt i sitt skriftspråk. Om du till exempel använder citattecken för att visa att du faktiskt vet att ordet du använder inte är riktig svenska utan ett så kallat slangord kan detta missförstås totalt. Skriver du till exempel på din Facebookvägg att du lägger ”ungarna” tolkar folk antagligen det som att du ligger med din fru alternativt tar något slags drog. Och skriver du att du är på ”pappaledighet” tror de flesta att du sitter inne.
Men nog om baskunskaperna, nu kommer vi till det som kallas stilistik – hur din text låter i huvudet på mottagaren. Det finns hela böcker i detta ämne, men de två grundläggande delarna är ton och rytm. Rytmen i en text är det som för dig framåt i läsningen. Det är aldrig jobbigt att läsa en text med bra rytm. Det betyder dock inte att du måste skriva dina raggmail enligt några speciella versmått eller nåt, bara att det ska flyta fint. Ett vanligt knep bland skribenter som vill komma in i en bra rytm är att läsa någon de beundrar just innan de ska börja skriva sin egen text. Prova du med!
Tonen i en text är särskilt viktig om du vill framstå som sympatisk och kul nog att attrahera en partner. Man kan säga att tonen är skrivandets motsvarighet till charm – vissa personer, och texter, gillar man ju bara instinktivt, eller hur? Vad är då charm? Jo, det är att alltid rikta uppmärksamheten mot den du talar (eller skriver) till. Att se till att denne känner sig sedd, utvald och speciell. En charmig person vet att människor i grunden bara är intresserade av en sak: sig själva.
Att hela tiden rikta uppmärksamheten mot andra betyder nu inte att man bara ställer en massa frågor eller diskuterar sånt som andra bestämmer. En charmig person kan prata om sig själv en hel kväll och ändå få den som lyssnar att känna sig utvald. Att fokusera på andra är att fokusera på det som är allmänmänskligt, det som vi alla har gemensamt.
En annan sak om ton: I text har folk en tendens att att läsa in en så kallad ”undertext” på ett helt annat sätt än när man ses och pratar ansikte mot ansikte.
Att erkänna sina svagheter signalerar ofta, till exempel, styrka. Och om en skribent är hård mot sig själv tolkar läsaren det i själva verket som han eller hon har en god självkänsla. Kort sagt: Framställ aldrig dig själv som en vinnare – så framstår du som just det.
Vilket för oss tillbaka till Miss Understood.
Håkan och Miss Understood fortsatte maila varandra – med mig som en dold digital sufflör. Eftersom jag inte var riktigt säker på vad Miss Understood var för sorts människa var jag mån om att inte gå för snabbt fram. Jag ansträngde mig för att Håkan skulle hålla en självironisk, humoristisk men ändå självsäker ton i mailen. När Miss Understood till exempel frågade vad Håkan tände på så lät jag honom svara ”den kvinnliga formen”, ”närhet”, ”frigörande dans” samt ”rumänska toasexfilmer”.
Denna undvikande taktik verkade fungera bra tills den dag Miss Understood inte längre gav oss något val, utan tvingade fram ett ställningstagande. De båda mailturturduvorna hade nämligen diskuterat att ses på riktigt, varpå Miss Understood, i ett extra sexigt mail, krävde att Håkan skulle öppna dörren till sitt hem spritt språngande naken. ”Och vad är det första du ska göra då?”, skrev hon.
– Vad fan ska jag svara på det? frågade Håkan.
– Det finns bara en sak du kan svara på en sådan fråga, sa jag. ”Jag tar dig stenhårt, stående i hallen.”
– Du är inte klok, protesterade Håkan.
– Hon har inte gett dig något annat val, sa jag. Jag menar, vad annars kan man göra när man öppnar dörren naken? Visa henne runt i lägenheten? Eller säg att du erbjuder henne ett glas vin och så kärvar korken? Ingen, jag menar ingen, vill se en vuxen man stå naken framåtböjd med en flaska mellan knäna, kämpande med en vinkork. Håkan rös till.
– Lyssna nu, sa jag. Det här var inte ditt val, det var hennes. Och nu måste du hantera det som en man.
– Okej, du har rätt, sa Håkan. Han skrev ner vad jag sagt och tryckte på send. Med dunkande hjärtan satt vi tysta och väntade på svaret. Snart plingade det till i Håkans dator.
”Jag tycker det är så himla tråkigt att allt bara ska handla om knulla hela tiden”, skrev Miss Understood.
Sedan hörde Håkan aldrig någonsin av henne igen.
JONAS CRAMBY
Läs Jonas blogg här!