KRÖNIKA. Intelligens, humor, självständighet… egenskaper vi älskar hos en kvinna. Samtidigt: Har du aldrig haft en riktigt, riktigt snygg tjej kommer du att undra hur det skulle vara så länge du lever. Jonas Cramby analyserar mäns odödliga dröm om den perfekta tiopoängaren. Ur Café 12/2010. Illustration av Jonas Bergstrand (beskuren).
* * * * *
Alexander är en ganska vanlig 36-årig medelklasskille med mellanchefsjobb på en reklambyrå i Stockholm. Det enda, egentligen, som är riktigt anmärkningsvärt med Alexander är att han under de senaste sju åren har dejtat en lång rad vackra, begåvade och berömda kvinnor – varav sju regelbundet kan ses på tv och tre varit på omslaget till den tidning du håller i handen. Alexander har kort sagt förverkligat drömmen om tiopoängaren. En dröm som många av oss burit med oss länge.
När jag och mina vänner hamnade i tonåren och inte riktigt visste vad vi skulle göra av alla överskottshormoner började vi föra bok över tjejer. Som revisorer med erektioner satt vi tysta med trubbiga blyertspennor och gjorde listor, förde statistik, poängsatte och ritade stapeldiagram i våra glosböcker. Trots att våra mammor fortfarande la fram våra kläder på morgonen åt oss var vi redan fullfjädrade finsmakare av det motsatta könet, som 1,50 långa versioner av tv4:s Bengt Frithiofsson, berusade på kärlek:
– Lena Arvidsson i klass 5b. Här har vi en rund trevlig kropp med generösa, mörka toner. Det är nässlor, höstlöv och kastanjer. Och en friskhet som får ballen att lyfta sig som ett gotiskt kyrkvalv. Jag ger henne… åtta solar.
Jag vet, detta sätt att bedöma och objektifiera sina medsystrar kan låta lite svinigt – men tjejerna i klassen gjorde precis likadant. Vi killar var åtminstone schysta nog att inkludera några av dem på vår snyggast-lista. På tjejernas lista var det uteslutande kändisar som Johnny Depp, David Hasselhoff, Rob Lowe och den där killen från Ardala som hade en knallgul Toyota Celica och var överjävlig på monoski. (Jag själv hamnade bara på en av tjejernas listor: ”De killar som lägger mest pengar på skivor.”)
Vårt poängsystem gick från ett till tio, men det var väldigt få tjejer som fick lägre än sex poäng. Även de som kanske inte var klassiskt vackra hade, i våra frustrerade tonårsögon, försonande drag som till exempel ”ett pärlande skratt”, ”en doft av nybakat” eller ”en charmerande kameltå”.
Tio poäng, däremot, var det oerhört svårt att få. En tiopoängare skulle nämligen vara den tjej som alla kunde komma överens om var närmast perfekt, vare sig hon tilltalade vår egen smak eller inte. Även om jag, rent personligt, inte var så där supertänd på till exempel Pamela Anderson så kunde jag villigt erkänna att hon var en tiopoängare – av den enkla anledningen att hon var snygg, universellt avgudad och helt omöjlig att bli ihop med. Även helt vanliga snygga tjejer i skolan kunde naturligtvis också föräras epitetet tiopoängare, men då krävdes det – förutom skönhet – också en extremt avvisande attityd.
En tiopoängare är nämligen alltid, på något vis, ouppnåelig För de flesta av oss. Men inte för alla, som sagt.
Idag när jag är vuxen skulle jag naturligtvis aldrig prata om kvinnor på detta sätt (i alla fall inte högt). Ändå kan jag inte sluta fascineras av dessa mytiska tiopoängare. Varför är vi till exempel så attraherade och fascinerade av dem? Om vi börjar med själva definitionen av skönhet så är det när något fyller oss med glädje när vi iakttar det eller tänker på det. Det kan vara ett konstverk, en naturdokumentär från BBC eller en väldigt snygg ytterrock.
Att beundra en riktigt vacker kvinna är dock inte alltid enbart en angenäm upplevelse. Ta scenen där Scarlett Johansson tänder en cigarett efter en pingismatch i filmen Match point och lutar sig fram och nästan nuddar Jonathan Rhys Meyers ansikte med sitt. Scarlett får våra hjärtan att picka snabbare – men fyller oss kanske också med ett slags melankoli över att vi, med största sannolikhet, aldrig själva kommer vara med om ett sådant perfekt ögonblick.
Kort sagt kan man alltså säga att det finns två skönhetsupplevelser: Den som vi inte förväntar oss något tillbaka från och som drabbar oss när vi beundrar soluppgångar, ser vågor slå mot stranden, klappar en hund eller får barn. Sedan finns också den lite mer komplicerade varianten, där den rena skönhetsupplevelsen grumlas av ett habegär. Kants (filosofen, inte detektiven) teori om denna mer egoistiska skönhet ser ut ungefär så här: Det vi tycker är vackert är en reflektion av vår personlighet och därför är det oerhört viktigt för oss att även andra tycker likadant. Så med en ouppnåelig, allmänt beundrad tiopoängare (okej, han använde inte exakt det ordet) vid vår sida upplever vi helt enkelt att vi värderas lite högre som människor.
Precis detta upplevde Anders, en 34-årig filmskribent, när han under en magisk kväll för ett par år sedan fick ihop det med en internationell supermodell på besök i Stockholm.
– Jag hade precis brutit upp med en tjej och kände mig allmänt värdelös och oattraktiv, berättar han. Jag var den där tragiske ungkarlen som inte var särskilt framgångsrik vare sig på jobbet eller bland tjejerna.
Anders beskriver den här perioden av sitt liv som ”en tid av deppiga singer/songwriter-skivor, dyra import-dvd:er och Häagen-Dazs”.
– Jag fick bara till det med ett par sorgliga indietjejer som inte ens ville hångla utan bara satt och grät på sängkanten. Trots det lyckades jag få klamydia på något sätt. Fotomodellen som bröt Anders förbannelse träffade han på en privat fest. Och det var slumpen snarare än någon välutvecklad strategi som gav utdelning.
– Vi började prata, men jag hade inte en tanke på att det var något på gång. Och fråga mig inte varför, men av någon anledning berättade jag att jag hade en region 1-dvd av filmen Donnie Darko hemma… och på något sätt tror jag att denna information fick henne intresserad av mig. För till allas stora förvåning började vi plötsligt hångla.
Anders säger att han aldrig blivit så överraskad i hela sitt liv.
– Det enda jag kunde tänka var: Is this happening? Efteråt fick jag storhetsvansinne, det blev en del fylle-sms med många utropstecken till väl utvalda vänner. Och på ett djupare plan förändrade den natten mitt liv! Tack vare den här modelltjejen ryckte jag upp mig och fick tillräckligt mycket självförtroende för att inte långt senare träffa min fru – en verklig tiopoängare på alla sätt och vis.
En liknande berättelse har Hannes, en 29-årig säljare i Stockholm, som ett par år efter att han slutat gymnasiet och flyttat ifrån den norrländska småstaden där han växte upp plötsligt fick ihop det med den tiopoängare han och hans vänner drömde om hela skoltiden.
– Jag var hemma över jul och hon raggade upp mig helt skamlöst en kväll på stadshotellet. Det var fantastiskt, förstås. Men efteråt tänkte jag: Var det här allt? Det var både häftigt och lite sorgligt. De där fantasikvinnorna var ju rätt härliga att just fantisera om, och nu visste jag plötsligt att de är som vilken annan tjej som helst.
Hannes bär dock med sig en sak för alltid:
– Självförtroendet blev mycket bättre. Efter min första tiopoängare har jag aldrig mer blivit nervös av en vacker kvinna eller tänkt att en tjej varit ”för snygg” för mig.
Och där har vi det kanske, hemligheten om hur man fångar en tiopoängare. Vår längtan efter det ouppnåeliga gör att vi inte tänker på att den vackra kvinnan i tidningen, datorn eller tv-rutan är en verklig människa. Vi bortser från att hon, som alla andra, har nattliga svettningar, dåligt morgonhumör och en buskig tandborste som hon använt alldeles för länge. Men de män som uppnått det ouppnåeliga har gjort det för att de, till skillnad från majoriteten, tänkt på det som något fullt möjligt. Och ska vi trösta oss med något ytligt är det kanske att tiopoängarna, åtminstone enligt seriedejtaren Alexander, inte är bättre i sängen än kvinnorna lite längre ner på skönhetsskalan.
– Inte alls. Den generella sanningen är nog snarare tvärtom. Känd och vacker ger lätt den negativa egenskapen bortskämd. Både i och utanför sängen.
Men framför allt, säger han, är ”tiopoängarna mest som vanliga kvinnor – om än i en lite snyggare förpackning, och ibland något mer kända”. Så hur fångar man en av dem?
– Var bara dig själv. Behandla inte tiopoängaren annorlunda än någon annan. Räds inte hennes skönhet eller eventuella kändisskap. Det är bara fernissa.
För att fånga en tiopoängare måste du alltså först inse att det inte finns några tiopoängare. Bara människor. Ganska så zen om jag får säga det själv.
* * * * *
JONAS CRAMBY
jonas.cramby@cafe.se
Läs Jonas blogg här!