Jonas Crambys magiska roadtrip – och bästa tips

Rulla ut på de svenska vägarna i vår. Cafés Jonas Cramby utforskar – via Ulf Lundell, buddism och ett par bensinmacksstövlar – den magiska roadtripromantiken.

Jonas Cramby  |  Publicerad 2017-03-30 13:17  |  Lästid: 8 minuter
E14 mellan Duved och Åre. Sveriges längd lämpar sig synnerligen väl för roadtrips. Jonas Cramby hämtade ut en bil på Östersunds flygplats och gav sig iväg.

Jag har fått låna en bil ett par dagar. För en stor del av Sveriges befolkning låter det kanske lika spännande som att ha fått lånat ett par skridskor av en kusin, men jag bor i Stockholms innerstad och för oss är bilkörning precis lika exotiskt som genusdagis och rulltrappor är för en landsortsbo.

Det är ett och ett halvt år sedan jag körde bil sist, tänker jag medan jag backar ut från parkeringsrutan och rullar ut från Östersunds flygplats. Jag känner mig ovan och nervös men har inte hunnit mer än ett par kilometer på vägen till Åre innan alla de gamla, invanda rörelserna stiger till ytan. Jag ställer allvarligt in backspeglar och solskydd och börjar hetsigt slå av och på fläktreglagen, som om jag vore en stridspilot på väg för att bomba Boko Haram. Jag placerar noggrant händerna i ”tio i två”-läge på ratten och ser till att jag sitter så lågt och långt fram på sättet att mitt huvud precis syns i sidorutan. Samtidigt känner jag hur mitt ansikte automatiskt antar den sammanbitna minen hos en man på det viktiga uppdraget att köra till bensinmacken för att köpa kvällstidningen och en driver’s dog.

Jag har inte keps och bilhandskar, men jag har attityden.

När mitt sällskap sträcker sig för att byta radiostation kan jag inte hjälpa det, jag puttar bryskt undan hennes hand precis som min far gjort hundratals gånger på mig. Jag får omedelbart dåligt samvete eftersom jag fortfarande kan minnas den lite bittra känslan när man ville sätta på Tracks i stället för att lyssna på farsans blandband från Fib-Aktuellt. Men samtidigt… jag gjorde det ju inte för att jag håller på att förvandlas till min far, utan det var ju på grund av säkerheten. Faktum är att allt jag hädanefter gör som förare är på grund av säkerheten. Om jag till exempel behöver solglasögonen som ligger i min jacka i baksätet kan jag ju inte sträcka mig efter dem själv, herregud? Och om jag blir sugen på en Mentos är det ju mitt resesällskap som får skala av papperet och stoppa dem en och en i munnen på mig –  jag har ju fullt schå att inte krocka med en lastbil. Och ve den i baksätet som sätter upp knäna i ryggen på förarsätet eller, ännu värre, tänder ljuset i bilen när det är mörkt ute. Jag minns inte exakt varför det är så farligt, bara att det handlar om säkerheten.

Jag förklarar lugnt och sansat allt detta för mitt sällskap och plötsligt tycker hon inte att det är lika kul att vi fått lånat en bil ett par dagar.

Vi sitter tysta till ungefär Krokom då vi stannar på en mack för att köpa bilgodis. Vi går omkring i butiken och kollar på kupévärmare, doftgranar och renfällar, och plötsligt slår det mig att alla andra här inne visserligen har funktionskläder, men av det billigare slaget. I Stockholm, där man egentligen inte behöver funktionsplagg över huvud taget, har alla svindyra märken som provats ut på Mount Everest och Sydpolen medan här uppe i Jämtland verkar man bara ha köpt det som råkade vara på rea på Överskottsbolaget. Jag kommer att tänka på när en kompis och jag skulle vandra i Abisko och hur glad han var över alla sina nyinköpta kläder från Patagonia. Från topp till tå var han ekiperad i ekologiskt återvunna, svindyra och splitter nya funktionsplagg. Han kände sig superfin, i alla fall tills vår taxichaufför med illa dolt förakt frågade:

”Jobbar du på Naturkompaniet eller?”

Jag skrattar till åt minnet men i en spegel får jag en glimt av min 3 000 kronors-anorak från Fjällrävens vintagekollektion och bestämmer mig plötsligt för att köpa ett par bensinmacksstövlar. De är flera nummer för stora, luktar intensivt av gummi och får mig att se ut som en ratad älskare i Bonde söker fru men jag känner mig ändå otroligt nöjd när jag sätter mig i bilen och ställer in gps:en på Tännforsen.

tännforsen, Jämtland. Vinter, vår, sommar som höst. För den som tar sig bortom våra städer väntar storslagen natur.

Tännforsen ska vara Sveriges största vattenfall men eftersom jag lärt mig att svenska naturupplevelser aldrig är särskilt imponerande har jag inga större förväntningar. Att bila omkring i USA är att ständigt få sin hjärna blåst av bergsformationer, stora hål och uråldriga, förstenade träd med en bilväg i mitten. Till och med på mer mesiga ställen som Alperna eller Norge lutar sig bergstopparna över en som aggressiva studierektorer och man sitter i chock och förundran över hur liten man är och vilken vild planet man ändå
lever på. I Sverige verkar till och med naturen ha formats av Hem & skola. Allt är tryggt, lagom och helt okej vackert. Våra fjäll ser ut som ganska fina sluttningar och om vi skulle haft träd stora nog att köra igenom hade garanterat nån på Kommun huggit ner dem.

Tännforsen visar sig dock vara annorlunda. Vattenfallet är verkligen enormt, ångande och med bisarra isformationer där vattnet forsar som genom dödliga vattenrutschbanor. Hela vattenfallet ser ut som om Lex Luthor till slut har lyckats smälta Stålmannens isfort, och jag ryser av skräck och vällust när jag tänker på hur lätt det skulle vara att halka till och sugas ner i ett av de där brusande, iskalla hålen. Det vore ett fruktansvärt sätt att dö och att det tillåts existera i Sverige gör mig märkligt upprymd.

När jag sätter mig i bilen igen trummar jag till och med lite på ratten.

Vi backar ut från parkeringsplatsen, kör ut på vita vägar och plötsligt vill jag att den här bilresan aldrig ska ta slut. Inför resan läste jag om världslitteraturens kanske mest kända roadtriproman, Jack Kerouacs På drift, och det som slog mig var att den inte handlade om att längta bort, att vara någon annanstans, utan snarare om att helt enkelt bara sitta i en bil. Det är en roman om att sitta stilla och hålla tyst. Så fort Sal kommer till sitt mål vill han nämligen vidare och det är inte på grund av någon rastlöshet utan jag tror att det bara är i bilen som han är lycklig. För i bilen händer ingenting och när det inte händer något har man ibland inget annat val än att låta tankarna komma och gå och bara existera här och nu. Inom zenbuddismen, som Jack Kerouac var nere med, kallas praktiken att bara sitta för shikantaza och det anses vara det mest effektiva sättet att uppleva ögonblicket och se verkligheten exakt som den är. En bilfärd, verkar Kerouac säga, kan därför vara en form av meditation och kanske är det därför, tänker jag, som Volvo har valt att låta zenfilosofen Alan Watts agera soundtrack i sin nya reklamfilm?

Om man ska vara ärlig är det på grund av den där reklamfilmen som jag sitter här just nu. Jag har nämligen fått låna den här bilen av Volvo i ett par dagar, och även om jag nästan aldrig annars går på billiga PR-trick kunde jag inte motstå reklamfilmens löften om andlig upplysning och vettig bränsleekonomi. Nu inser jag såklart att det finns något djupt ironiskt med att försöka sälja bilar med hjälp av zen-filosofi. Vad all reklam egentligen säger är ju att ”allt kommer att ordna sig bara du köper den här saken vi säljer”. Grundbudskapet i buddismen är snarare det motsatta, att all vår olycka kommer från att vi på riktigt tror att allt kommer att ordna sig bara vi går ner tre kilo, får drömjobbet eller köper den där nya bilen. I stället handlar zen om att acceptera att det faktiskt aldrig blir bättre än just nu och det är först då man kan se hur fantastiskt ögonblicket verkligen är.

Med detta sagt så är zenbuddismen också en väldigt odogmatisk religion utan riktiga förbud och regler. I stället har man ett gäng moraliska mål, eller löften, att sträva emot. Nej, enligt zenbuddismen är ingen perfekt, alla är mänskliga och det viktiga är att man kämpar med sig själv och just nu kämpar jag med att inte vilja ha den här bilen.

Den är nämligen både snygg, praktisk och bekväm – långt ifrån alla de rishögar som jag svurit över genom åren. Den har en nyckel som man kan ha kvar i fickan när man startar  och när man fickparkerar ser man sig själv uppifrån på en liten tv.

Och vill man inte lyssna på radio kan man koppla in mobilen via bluetooth.

Jag ber mitt sällskap fixa detta och när hon inte fattar hur man gör blir jag bara lite irriterad. Jag ber henne leta upp Have love will travel med The Sonics på Spotify och så fort gitarriffet börjar så, boom, träffar den mig som en slägga i magen.

Roadtripromantiken.

Den som gör att vi fortfarande älskar Thelma & Louise och får Ulf Lundell att tjata ”om att bara dra iväg” så fort någon sätter en mikrofon i handen på honom. Det är kanske lätt att tro att roadtripromantiken är ett modernt påfund, men i själv verket tycks den vara lika grundläggande mänsklig som motstående tummar och att nynna på något när man pysslar. Psykoanalytikern Carl Jung kallade till och med det planlösa resandet för ett ”ständigt återkommande element av den mänskliga kulturen”.

Väg 322 mellan Tännforsen och Duved. En roadtrip är, kanske just på grund av den tid det tar, ett tidlöst nöje. Världens första roadtrip lär ha genomförts 1888 av Bertha Benz.

Redan Ramses den andre tog på 1400-talet f Kr regelbundna nöjesturer med sin vagn och det var inte ovanligt för unga romare att femtonhundra år senare ta ledigt ett par år för att luffa runt hela riket. Mellan 1600- och 1800-talet tog unga aristrokrater gärna så kallade ”grand tours” genom Europa och den första roadtripen med bil företogs 1888, av Bertha Benz, bilens uppfinnare Karl Benz fruga. Utan att fråga sin man om lov ”lånade” hon världens första serieproducerade bil för att att åka på världshistoriens första långtur – de 106 kilometerna mellan Mannheim till Pforzheim i Tyskland med en inte så särskilt driftsäker bil som maxade 16 kilometer i timmen.

Det verkar helt enkelt finnas något djupt allmänmänskligt i att längta bort. Att bokstavligen vilja välja sin egen väg – och då gärna, som poeten Robert Frost sa, ”den av vägarna som är minst använd”. Upptäckarna som kom innan oss kanske fick kämpa mot vita fläckar på kartan, malaria och snårig och jävlig vegetation. Medan vår utmaning är att, i denna mysterielösa, utforskade gps-värld, försöka uppbåda samma sorts äventyrslusta som de hade. Och det är nog det som ligger i bilturens hjärta: Att inte riktigt veta vad som ska ske härnäst. Att uppleva varje minut, varje sekund, som om världen vore ny igen.

Att, som Jack Kerouac skriver i På drift, ha ”ingenstans att åka förutom överallt”.

Och det är ungefär då som jag upptäcker att vi är framme i Åre.

Vi rullar in framför den lokala Ica-butiken för att handla lite grejer. Min inledande oro och nervositet har ersatts med motormannens vana lugn. Trots att jag är stockholmare – och därför finner bilkörning lika exotiskt som surdegshotell och asiatisk mat är för en landsortsbo  – så känner jag mig så självsäker att jag väljer den tajta parkeringsplatsen precis framför ingången, den med en massa publik. Jag börjar långsamt backa in på platsen samtidigt som jag kollar på tv-skärmen för att se mig själv ovanifrån. Precis när jag vant ska svänga in mellan två bilar börjar motorn rusa. Bilen, som hela dagen fungerat felfritt, lyder mig plötsligt inte alls. Jag försöker backa men bilen hackar och rusar och när jag kör fram igen hoppar bilen till och vi kör rakt in i en snödriva. Alla på parkeringen verkar skratta åt den klantige stockholmaren, jag, och jag förstår ingenting. Men då tittar jag ner och ser att mina nya bensinmacksstövlar är så stora att de täcker två pedaler, så när jag försökte bromsa, gasade jag samtidigt.

Jag flyttar på foten, parkerar ordentligt och när vi stiger ur bilen säger jag surt till mitt sällskap att inte slänga igen bildörren på säkerhetsbältet.

E14 mellan Åre och Undersåker. I vår gps-kartlagda värld blir det allt svårare att hitta ett äventyr. Så när möjlighet finns, välj alltid den väg du inte kört förut.

***

4 roadtrips – bästa tipsen i vår

Gotland (Visby–Bläse: 51,6 km via väg 148)

En av landets mest bländande kuststräckor är Stenkusten på norra Gotland. Gasa ut ur Visby och kör längs väg 148 mot Fårösund. Vid Lärbo tar du vänster mot Kappelshamn och sedan höger mot Fleringe och det gamla kalkbruket. Från Bläse kalkbruksmuseum – följ grusvägen utmed kusten. Pausa sedan bilradion och lyssna på den ljuvliga tystnaden: de vackra stenstränderna är karga och ofta helt öde.

Österlen (Ystad–Kristianstad: 83,2 km, via väg 19)

Österlen sträcker sig från Ystad i söder till Kristianstad i norr. Det vettigaste sättet att upptäcka området är via en fullmatad roadtrip. En av de mest natursköna platserna är Haväng strax ovanför Kivik (marknaden kan du hoppa över). Här, längst in i Hanöbukten, hittar du ett landskap av ängar och böljande strandhedar med en tät flora. Veva ner rutorna och låt havsvindarna fladdra i håret.

Västkusten (Strömstad–Halmstad: 302,4 km via E6)

Sträckan Strömstad i norra Bohuslän till Tylösand i södra Halland är en given femplusroadtrip. Sveriges västkust erbjuder – förutom vårvarma klippor och pittoreska fiskelägen – även solida matupplevelser. Upplever du Västkusten med bil kan du enkelt stanna vid gårdsbutiker och vassa lokala matproducenter som förvaltar råvarorna med en stor nypa kärlek.

Konstvägen sju älvar (Storjola–Umeå: 346,5 km via väg 92)

I mitten av sextiotalet bildades före- ningen bakom projektet ”Konstvägen sju älvar”, som är en nästan 35 mil lång roadtrippärla som pryds av tretton spektakulära utomhuskonstverk. Spegelglaskyrkan på Stormyra är ett av de populäraste konstverkan längs sträckan. Vägen passerar även sju porlande älvar – därav namnet.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 09:11