Annons
Annons

Jonas Game

joel

Nikola Adamovic
Jonas Game är hungrig.
Och det är inte bara för att han inte ätit på snart tre dagar. Hans första skiva, ADHD, sedan uppbrottet som trummis med Bad Cash Quartet beskriver han själv som ”att komma tillbaka med automatvapen”.
Titeln på skivan säger egentligen allt; det är inte så mycket ett kreativt flöde som en fontän, en springläcka.

Annons

– Jag har inte en spänn. Jag jobbade som tennis­tränare för att få pengar till inspelningen och satte allt på fem dagar. Jag ville göra det på mitt sätt, något starkt och vackert helt enkelt.

Den gamla klyschan om kniven mot strupen?
– Jag fattar att du vill få mig att framstå som någon som skapar på existensminimum, men jag har ju en familj jag kan åka hem till, vänner. Men samtidigt finns det ju folk som jobbar som art directors och gör musik som inte betyder ett skit, inte ens för dem själva. Det är därför jag bara lyssnar på debutskivor, musik måste säga något. Kniven sätter du mot din egen strupe, det har inget med pengar att göra.

Så John Fante säger ännu något om ditt liv?
– Han kommer alltid tillbaka. När jag skriver låtar kan jag tänka, ”Skulle hans alter ego Arturo Bandini gilla det här? Skulle han tycka det var tillräckligt hardcore?”

Hur var det att splittras med Bad Cash Quartet, som du spelat med sedan du var 13?
– Jag kände mig oerhört ensam. Men vi var ett självförbrännande band och jag var en stor anledning till att vi var så självförbrännande. Det var bättre att vi bröt upp då och kunde fortsätta umgås som vänner, än att försöka spela in en skiva till och aldrig mer kunna träffas.

Finns det någon svensk musiker du faktiskt känner släktskap med i dag?
– Jag har väldigt fin kontakt med Henrik Berggren i Broder Daniel. Vi har samma dygnsrytm, så han brukar ringa mig halv tre på nätterna och spela upp så fantastiskt fina gitarrmelodier att jag bara vill sluta med musik helt och hållet.

KRISTOFER AHLSTRÖM

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar