Annons
Annons


Fram till förra våren var han en motionsskygg slacker som aldrig hade sprungit en meter i onödan. Tio månader senare stod Cafés Jonas Cramby på startlinjen i det mördande Las Vegas Maraton. Vad drev ”världens minst idrottsintresserade man” till detta eldprov?
I nya numret av Café kan du läsa den omvälvande historien om hans envisa kamp mot klockan, Elvisimitatörer, bröstvårtsplåster, fotblåsor – och sin egen hjärna.
Den trogne besökaren av Cafe.se minns Jonas nu legendariska blogg Jonas Joggar som du fortfarande kan läsa just här – och inom kort drar Crambys nya projekt och blogg igång.

jonasjoggar_380

Här, ett utdrag ur artikeln i nya numret av Café – i butik nu!


Annons
Jag har tränat för det här i tio månader men är ändå, inser jag, helt oförberedd.
Jag
springer längs den helt raka och över en mil långa Smoke Mountain Road
i utkanterna av Las Vegas. Mojaveöknen ligger beige, tyst och öde på
min högra sida. Akvedukter, påfartsramper och modulhus på min vänstra.
Jag börjar bli utmattad och jag vet att jag borde fokusera på min
målbild, ha en positiv mental attityd och allt sånt, men allt jag kan
tänka på är Oliver Stones rockumentär The Doors från 1991.
Jag
har aldrig gillat The Doors musik. Jag är heller inte speciellt
förtjust i filmen och har alltid tyckt att Jim Morrison är något av en
tönt, en 60-talsversion av den typ av kille som spelar Victor Jara på
lägenhetsfester, blir asfull på rödvin men ändå alltid får ligga fast
att han alldeles uppenbarligen har kissat ner sig.
Men jag kan ändå
inte sluta tänka på filmen eftersom jag, precis som Val Kilmers Jim
Morrison, befinner mig i öknen, är hög på mjölksyra, mitt i en förmodat
livsförändrande upplevelse: mitt första maraton.
Jag bär till och med ett pannband och brevid mig springer en indian.
Indianen
är kort och kompakt med långt, grått hår och har en örnfjäder fastsatt
i en av flätorna och jag hoppas av någon anledning att han ska vända
sig om och säga något klokt till mig (och kanske ge mig något slags
amulett).
Jag menar, Jim Morrison fick ju ett tufft smeknamn, ”The
Lizard King”, av sin indian­polare. Och när ultramaratonlöparen Dean
Karnazes var nära att bryta sitt första Western States-lopp på 161
kilometer uppenbarade sig en amerikansk urinvånare som klokt
konsta­terade ”Pain is just weakness leaving the body” och slog lite
orytmiskt på en trumma.
Men min indian plockar bara upp energigel ur
en neonmönstrad midjeväska, suger i sig som om det vore en nykokt
kräfta och springer förbi mig.
Jag blir arg, jag tänker inte klart längre.
– Satans självgoda ökenhippies, mumlar jag, ni tror att ni är något med era mjuka
hjortskinnsbyxor och manliga makeup.
Men jag har en nyhet: ni är det kitschigaste av naturfolk, passar bäst airbrushade på en långtradardörr.
Plötsligt retar jag mig på allt.

alla tjocka jävla amerikaner som står längs vägen och hejar. På närköp,
pantbanker, minimalls och på det behagliga vädret. Jag är trött på att
springa. Trött på hur vatten smakar. Trött på energidryck och
energigel, ja förutom den som smakar choklad, den är fortfarande ganska
god, men allra mest är jag trött på mig själv.
Lite längre bort ser
jag en medel­ålders amerikansk kvinna sitta i en fällstol. Hon försöker
att öppna en termos hon har i knät men när hon ser mig tar hon
i stället upp en handmålad skylt som hon har lutad bakom ryggstödet.
Jag anstränger mig för att läsa.
Där står: ”No one made you do this.”

Fortsättning följer i Café 3/2008, ute nu!

lvm1_100
lvm2_100
lvm3_100
lvm4_100
Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar