Jonathan Johansson: ”Bon Scotts säckpipa gav mig livslusten tillbaka”
Jonathan Johansson släpper nytt album och berättar för Café om popkulturen som har format hans liv.
Sedan Jonathan Johansson slog igenom med debutskivan En hand i himlen 2009 har han varit den ständiga kritikerfavoriten som alltid befunnit sig lite vid sidan av mainstreampubliken. Men genom en stadig produktionstakt som ibland tagit omvägar via både teaterscener och cirkus men aldrig sviktat i kvalité är han idag brett ansedd som en av Sveriges bästa låtskrivare.
När han nu ger ut sitt sjunde album, det redan hyllade Om Vi Får Leva, är det som en artist som gått igenom sina kriser, återuppfunnit sig själv med fjärde skivan Lebensraum! och till slut landat i en väl avvägd kombination av Jonathan Johansson då och nu.
För Café väljer Jonathan Johansson sina popkulturshöjdpunkter i livet – en resa som sträcker sig från perfekt tonsatt relationsdramatik i 90-talsserier till ett fånigt uppvaknande tack vare Talking Heads.
11 år: Chris Isaak –Wicked Game
– Ett av de absolut starkaste popkulturella ögonblicken i mitt ynkliga lilla liv. Vaselinlinsen sveper över LA-bukten, över vågorna som slår upp på stranden, över Dylans överjordiskt vackra men plågade ansikte, över Brenda och Kellys rödgråtna dito. Triangeldramat mellan de tre har lämnat deras liv i spillror. Allt är ordlöst, det enda vi framför tv-skärmarna hör är en perfekt låt som efter detta ska spelas hundratals gånger per dag i alla radiokanaler över hela världen. Låten heter Wicked Game och för första gången förstår jag att ”love hurts”.
12 år: AC/DC – It’s a Long Way to the Top (If You Wanna Rock’n’Roll)
– Jag drabbas ibland av total stumhet inför mitt arbete, av total likgiltighet inför det faktum att jag får lov att gå till jobbet varje dag och göra musik. Samtidigt händer det att man överdoserar när man håller på med musik hela dagarna och inte tål en enda ton till.
Det hände mig i somras när var jag ute på en liten segelbåt i skärgården med några vänner. Jag var fylld av tvivel, självhat och allmänt trött på musik efter att precis kommit hem från en turné. Men då spelade någon den här och tvingade också alla att kolla på musikvideon när bandet åker på ett flak genom New York och Bon Scott lirar säckpipa. Jag kände hur livsgnistan kom tillbaka, hur meningen med livet kom tillbaka. Rock är större än Odyssén och Olympen och det hade jag glömt. AC/DC är anledningen till att jag ens lärde mig mitt första ackord. Genom gipsväggen i mitt pojkrum hörde jag min bror spela deras skivor varje dag under min uppväxt och där någonstans lades min musikaliska grund.
17 år: Att tillhöra subkulturen goth
– Ett band på mitt gymnasium, Pale Descent, behövde en gitarrist och vad jag inte visste var att jag behövde ett band. De visste att jag var ett hardcore The Cure-fan och frågade om jag ville va med. Medlemmarna i gruppen gick runt i vitsmink och silkesskjortor och rökte smala cigaretter. Jag svalde det med hull och hår. Efter bara en månad hade jag bränt upp hela min garderob och bytt stil. Det var då jag upptäckte det oerhörda med att stå på en fritidsgårdsscen och spela chorusgitarr – och nihilism. Nihilismens tomma, kalla världsbild funkade inte för mig men utan nihilismen hade jag inte heller förstått att jag i slutändan måste återvända till min tro. Så tack för det. Livet hade varit så mycket tommare annars, och vitsmink är faktiskt snyggt.
35 år: Talking Heads – Stop Making Sense
– Efter att ha varit ett skört emobarn tre skivor i rad, kände jag i djupet av mig själv att trasan var urvriden. Vägs ände. Inga fler stora känslor. En vän skickade Talking Heads konsertfilm Stop Making Sense till mig och jag streckkollade, om och om igen. Funken, popen och fånigheten! Allt jag behövde för att vrida mig själv ur mitt eget grepp. Utan denna ingen Lebensraum!, ingen riktigt utveckling.
20 till 40 år: The Beatles – The Long and Winding Road
– Jag har aldrig varit ett seriöst Beatlehead, de har bara funnits som en självklar liten värmande eld som ibland flammat upp och bränt sönder hela huset. Den här låten återvänder jag dock till en gång i veckan, och har gjort så länge jag kan minnas. En enkel men vacker text. En vindlande melodi, längre än Chile. Ett perfekt arrangemang och ett återkommande stråkparti som river hjärtat ur kroppen och pumpar upp hålrummet med gudomligt ljus. På min nya skiva är stråkar den största bärande beståndsdelen och det skyller jag på Paul, det skyller jag på den här låten.
