Kaj Linna satt 13 år i svenskt fängelse – oskyldig

Han avtjänade 13 år i fängelse för ett brutalt rånmord i Kalamark, som han inte hade begått. Ett år efter frikännandet skildrar Café Kaj Linnas osannolika resa – och intervjuar en fri man om helvetesåren bakom galler.

Theodor Lundgren | Foto: Peter Wixtröm  |  Publicerad 2018-05-23 10:25  |  Lästid: 14 minuter

I boken Besökaren: Mina 13 år bakom galler (aktuell i sommar på bokförlaget Mondial) skildrar Kaj Linna tillsammans med författaren Theodor Lundgren sin historia. Café publicerar ett omarbetat utdrag ur boken.

Läs vår intervju med Kaj Linna här >

2017, 30 maj kl 15.00. Häktet i Umeå.

Det surrade och gnisslade när porten långsamt åkte upp. Den sista dörren mellan mig och friheten. Jag rättade till min blå kavaj, ett plagg som jag inte haft på mig under många år, och det kändes ovant. Människorna därute såg först bara mina fötter och sedan, långsamt, alltmer av min kropp när porten sakta öppnades. Det enda som fattades var rök från en effektmaskin och någon dramatisk orgelmusik för att surrealismen skulle vara total. När solljuset nådde mitt ansikte tog jag ett djupt andetag och gick rakt ut mot journalisterna. Bakom mig lämnade jag en tråkig betongbyggnad, en 13 år lång tillvaro i fängelse. Framför mig hade jag mitt liv. Min frihet.

Kaj Linna fick 18 miljoner i skadestånd när han frikändes.

Kaj Linna fick 18 miljoner i skadestånd när han frikändes.

En timme tidigare. Besöksrummet på häktet, Umeå.

Tre veckor av rättegång i domstolen var slut. Min advokat hade begärt att jag skulle försättas på fri fot. Till storleken är besöksrummet som en cell, men möbleringen skulle kunna få ett väntrum på folktandvården att verka ”homestageat”. Jag ställde mig upp och gick fram till fönstret. Såg ut över entrén till häktet. Det var en solig och alldeles klar dag. Jag tittade på människorna där nere. Flera ansikten kände jag igen, journalister från de största tv-kanalerna och tidningarna. Och så min fyra år yngre syster Carita.

Journalisterna trampade oroligt, tittade på sina mobiler. Det var tydligt att de väntade på någonting. Plötsligt riktades gruppens uppmärksamhet mot byggnaden, häktet, där jag befann mig. Då förstod jag att det hänt någonting, att de hade fått ett besked. Men var det bra eller dåligt för mig? Jag studerade dem intensivt för att försöka få ett tecken. Då såg jag hur Carita gick fram till Stefan Lisinski, kriminalreportern på Dagens Nyheter som granskat mitt fall under flera år. Hon sträckte ut armarna och gav honom en stor kram. I det ögonblicket förstod jag. Jag skulle bli fri i dag.

Det for en rysning genom kroppen, pulsen steg. Jag såg mig omkring, tittade på väggarna och på den låsta dörren. Snart skulle jag kunna göra precis vad fan jag ville. Inga fler låsta dörrar!

Under ett par minuter stod jag bara där. Tankarna och känslorna kunde inte riktigt landa. Det hördes ljud utanför dörren. Ljudet av lås som öppnas. Undrar hur plitarna kommer reagera, tänkte jag. Jag har aldrig haft någon bra relation till plitarna. För mig representerade de all orättvisa och det förtryck jag fått utstå under så många år. Personalen på häktet i Umeå hade jag dock inte haft några problem med, de gjorde sitt jobb. Dörren öppnades. Där utanför stod betydligt fler vakter än vad som är normalt, uppåt tjugo stycken. I vanliga fall är det väldigt negativt om det står tjugo plitar utanför din cell, men nu var det helt annorlunda. Vänliga ansikten sprack upp i stora leenden när jag kom ut. De visste att de tog del av någonting historiskt.

– Jaha, ska ni släppa mig nu eller?

Jag vände mig mot chefen.

– Ja, du ska släppas nu.

– Vad bra, sa jag torrt och sakligt och tog kommandot:

– Okej, då gör vi så här, jag ska gå ner till min cell och ta de grejer jag vill ha med mig, och sen går vi.

Det var en revansch. Från ett ögonblick till ett annat hade relationen mellan oss förändrats. Normalt när någon ska släppas föregås det av en lång process av så kallade frihetsförberedande åtgärder. Fången är formellt fortfarande i deras våld och de kan bestämma över honom ända tills de är utanför fängelsets portar. I mitt fall blev jag en fri man med en sekunds varsel. De hade ingen rätt att bestämma över mig längre. Jag övervägde att säga något i stil med:

”Öppna dörren och släpp ut mig på en gång …”

Jag hejdade mig, det fanns ingen anledning att överdriva nu.

Chefen höll ett papper i händerna framför sig. Det var ett fax från domstolen:

”Kaj Linna ska omedelbart försättas på fri fot.”

Det här ögonblicket hade jag spelat upp för mig själv många gånger.

Ända sedan 2008 då det dykt upp avgörande bevis som kastade omkull domen mot mig, hade jag varit helt övertygad att den här dagen skulle komma. Det var bara en fråga om hur lång tid det skulle ta för rättsstatens kvarnar att mala. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det skulle ta nästan tio år till.

Chefen höll fram faxet från chefsdomaren Margareta Bergström.

– Det där vill jag ha, sa jag och nickade mot pappret. Det var ju ett historiskt dokument. Med faxet i min hand gick jag till min cell för att plocka ihop de saker jag ville ha med mig.

En plit följde mig ner i hissen för att släppa ut mig. Porten öppnades med ett metalliskt klickande ljud. Jag slöt ögonen.

Kaj Linna satt 13 år i svenskt fängelse – oskyldigt dömd.

Kaj Linna satt 13 år i svenskt fängelse – oskyldigt dömd.

Tolv år tidigare, 2005, juli. Kumla.

Mardrömmen var fulländad. Alla som döms till fängelse i fyra år eller mer placeras först på Kriminalvårdens riksmottagning på Kumla. Där ska man bedömas och utvärderas.

På riksmottagningen satt alla möjliga sorters fångar. Avdelningen var en före detta sjukavdelning, en så kallad somatisk avdelning. Många av cellerna var anpassade för rullstolar och rullsängar. Det gällde att snabbt komma in i rutinerna. Eftersom jag hade suttit häktad i ett år hade jag blivit van med att sitta inlåst, ensam. Som häktad hade jag varit helt isolerad, nu skulle jag sitta med andra fångar. Det fanns ett tv-rum, ett allrum där man kunde sitta och spela lite kort och sedan promenaden, en liten yta där man kunde vistas utomhus en timme om dagen. Senare skulle jag få en ganska bra erfarenhet av olika anstalter, alla har sin egna prägel. Hur ser allrummet ut? Det kanske finns ett gym, är promenaden stor och bra, det kanske finns ett pingisrum och så vidare.

– Nej, jag är inte intresserad, sa jag när psykologen ville prata med mig för utvärdering.

Jag var förbannad. Riktigt jävla förbannad. Där satt jag fängslad på lögner. Utanför var det högsommar. Jag vägrade delta i deras utredningar. E-huset på Kumla, dit jag snart flyttades, kallades för ”kändisavdelningen” – eftersom många av fångarna var väldigt omtalade. Där satt bland annat Rahmi Sahindal, som dödat sin egen dotter Fadime i ett uppmärksammat hedersmord, polismördaren Jackie Arklöv, Knutbypastorn Helge Fossmo och John Ausonius, mer känd som Lasermannen.

Alla var väldigt nyfikna på mig när jag kom.

– Jag är oskyldig, sa jag på en gång.

I början var det mycket skratt och ungefär: ”Ja, ja, det säger alla.”

Samtidigt märkte de nog ganska snabbt allvaret i mitt kroppsspråk, att jag verkligen menade det jag sa.

– Jag kommer inte vara här speciellt länge, jag är ute före jul, sa jag.

De andra fångarna skrattade högt när jag sa det. Men jag trodde verkligen på det. Nu när jag tänker tillbaka inser jag hur naivt det var, men för mig handlade det om enkel logik – så här kan det ju inte funka, det är självklart. Inte i en rättsstat som Sverige.

Sedan var det ju många som sa att de var oskyldiga. En av dem var Knutbypastorn Helge Fossmo.

– Jag är helt oskyldig, hävdade Helge.

Jag var hyfsat insatt i hans fall så jag undrade:

– Okej, men du är ju dömd på den här sms-trafiken mer än någonting annat och det går väl inte att missförstå på något sätt?

– Nej, nej, det stämmer inte.

Senare ville han att vi skulle bilda en förening för oskyldigt dömda men jag var inte intresserad. Jag trodde inte på hans oskuld.

Sedan var det inte många år senare han gick ut och erkände att han var skyldig.

En av dem jag umgicks en del med var Lasermannen. När jag kom dit då hade han suttit i fjorton år. Vi är väldigt olika men hade beröringspunkter; precis som jag tyckte han om att läsa och intresserade sig för samhället, och vi spelade mycket schack. Jag, ”Laser” och Jackie Arklöv spelade också mycket Risk med en annan ”livstidare”. I fängelset handlade det om att få tiden att gå och sysselsätta sig. Det var inte så att vi brukade prata om det som varit direkt, men vid ett tillfälle kommer jag ihåg att det kom upp.

– Du kan ju söka tidsbestämt, du kan få ditt livstidsstraff omvandlat, sa jag till Laser.

– Ja, det ska jag göra, sa han.

– Jag ska förklara för dem att jag egentligen inte ska sitta här på Kumla. Jag ska sitta där man behandlas för spelmissbruk för det är det som är mitt problem egentligen.

– Jaha, hur menar du då?, frågade jag.

– Jo men alltså, jag är spelmissbrukare. Jag spelar för mycket och jag kan inte sätta stopp och av den anledningen började jag råna banker.

– Så du rånade banker för att du är spelmissbrukare? Men det här med att du sköt folk då?

– Jo, jag gjorde sådana där attentat så att polisen skulle få annat att göra. Inte leta efter en bankrånare som cyklade omkring i Stockholm. Det var bara en skenmanöver.

Tillvaron på E-huset var under omständigheterna bra. Vi hade ett stort gym nere i källaren där det också fanns en bastu dit det var öppet hela dagarna. Vi hade en liten promenad dit vi kunde gå när vi ville. Där fanns det växthus där man kunde odla och det fanns också en grill. Det var sköna skinnsoffor där man kunde sitta och titta på tv. Det var pyntat med blommor, gardiner och tavlor. Det fanns ett akvarium och ett speciellt hobbyrum där man kunde måla eller arbeta på andra typer av projekt. Trots det är miljön ändå oerhört begränsande och torftig.

Egentligen ville de att man skulle arbeta med någonting men jag arbetsvägrade. Jag var inte intresserad av att gå ner i en verkstad och blästra en stålstolpe, så jag jobbade med mitt eget fall, problematiken som hade lett till att jag satt i fängelse. Efter ett tag införde de någonting som kallades för självhushåll, att avdelningarna skulle laga sin egen mat. Jag är kock så det ägnade jag mig gärna åt, jag kunde ju inte arbeta på min resningsansökan dygnet runt. Det var som att driva en liten restaurang, jag hade en budget och gjorde inköp och matlistor. Men mitt stora projekt var att jag skulle därifrån.

Jag diskuterade mycket med min syster Carita om hur vi skulle gå tillväga för att få medialt stöd. Min inställning var hela tiden att det enda som skulle duga var någon av de stora redaktionerna med tyngd. Carita var väldigt engagerad, hon åkte till Göteborg och satt utanför SVT:s redaktion. Men att få framstående journalister på kroken är inte det lättaste. Vid ett tillfälle ringde Carita till Dagens Nyheter och blev då kopplad till journalisten Stefan Lisinski. Som han själv berättade senare hoppade han inte direkt jämfota av glädje, men Stefan var ändå beredd att gå så långt att titta på fallet, ända tills han hittade något som gjorde att han kunde avfärda det.

– För att jag ska kunna ägna mig åt det här så måste jag själv vara övertygad, sa Stefan.

– Det kommer du bli, svarade Carita.

Jag hade suttit på Kändisavdelningen på Kumla i ett halvår när Stefan gick till nästa steg, som innebar att ringa mig. Äntligen fanns det en person som var beredd att lyssna. Stefan var vid det här laget inte helt övertygad men han hade blivit intresserad. Han ställde ett antal tuffa frågor till mig, det handlade mycket om det som står outtalat i domen och polisutredningen, och jag svarade så gott jag kunde. Stefan lyckades inte heller efter vårt samtal hitta någon anledning att avfärda min historia – och nu började han gå djupare in i mitt fall.

 

Ett år tidigare, 2004, 1 juli. Swansea, Wales.

Det var en varm julidag, jag hade varit i Swansea i Wales i drygt två månader. När jag som vanligt kom in på internetkaféet blev jag plötsligt omringad av fyra poliser. Redan när jag såg deras gula västar reflekteras i dataskärmen förstod jag: nu var min frihet slut. Det blev ingen större dramatik. Jag visste att det var kört och hade ingen anledning att motsätta mig ett gripande. Självklart kändes det omtumlande men någonstans tänkte jag att det var som det var och att nu får jag ta det på det här viset istället. Efter att jag transporterats till Stockholm åkte vi vidare till polishuset på Kungsholmen där jag blev inskriven.

Min advokat Anders Karlsson besökte mig och vi konstaterade att vi skulle avvakta häktningsförhandlingarna eftersom åklagaren då måste berätta vad de hade.
Efter två dagar var det dags för ytterligare en transport. Jag landade på Kallax flygplats i Luleå och redan där såg jag kameramän med stativen uppställda längs luftfartsverkets avspärrningar. Nu bar det av till häktet i Luleå en bit ifrån domstolen där häktningsförhandlingarna skulle hållas dagen efter. Två veckor hade gått sedan jag landade i Sverige. Kanske trodde jag då att det skulle vara början till slutet av den här osannolika mardrömmen.

 

Två månader tidigare, 2004, maj. Swansea, Wales.

En tidig morgon tog jag mina saker i en nyinköpt ryggsäck och cyklade iväg. Efter lunch i Essex fortsatte jag mot Bristol och kom fram till Swansea i Wales efter att ha trampat närmare femtio mil när det var sen kväll. Därifrån går det båtar över till Irland och sen … vem vet? Tankarna på att ta mig vidare mot Sydamerika var inte långt borta.

Men det första jag såg när jag kom ner till färjeterminalen tidigt nästa dag var stora skyltar där det stod: ”Varning, du kommer att bli kontrollerad.” Jag var efterlyst av Interpol och hade blivit gripen direkt om jag skulle försöka kliva på båten. Jag fastnade i Swansea och blev tvungen att söka jobb igen, vilket jag fick nästan på en gång. Både jobb och bostad. I Swansea började jag leva en form av pseudoliv. Jag heter Kaj Johannes så jag tog det säkra före det osäkra och presenterade mig som Johannes, som för walesarna blev John. Tiden gick. Jag gick till jobbet, hade mitt hem, en liten möblerad etta med grannar från alla delar av världen. Jag började få en liten bekantskapskrets, jag tränade som vanligt och badade i Bristolbukten. När jag hade lite tid över cyklade jag in till Swansea och läste i tidningarna för att följa utvecklingen i mitt andra liv. Det som walesarna och mina grannar var helt omedvetna om. Rapporteringen tycktes inte mattas av. Via mejl höll jag kontakt med några i Sverige, advokaten, min son Marcus och några vänner. Men mitt liv i Swansea började bli inrutat och nu gjorde jag ett misstag: jag gick till samma internetkafé flera gånger. Den engelska polisen hade satt kaféet jag brukade besöka under uppsikt – och nu hade de spårat mig via internettrafik.

 

Ett par dagar tidigare, 2004, maj. Cornwall, England.

Cornwall är ett grevskap som ligger i sydvästra England. När jag kom dit letade jag mig fram till restaurangen som låg på en camping. Efter att ha pratat ett tag med ägaren, en trevlig engelsk kvinna i min ålder, erbjöd hon mig jobb och bostad, en av campingstugorna. Allt flöt på, jag började arbeta direkt och de var väldigt nöjda med mig. Maten jag lagade var enkel engelsk husmanskost. Allt hade varit perfekt om det inte var så att de gärna ville ha papperna i ordning och sa att jag var tvungen att ta mig till arbetsförmedlingen i Wadebridge och få papper med stämplar. Det var en omöjlighet i min situation. Jag försökte förhala det så länge jag kunde med olika typer av undanflykter. Efter ett tag blev det ohållbart och jag blev tvungen att sticka därifrån. Jag lyckades hålla ut tills jag fick min första lön. En vän i Stockholm som jag hade mejlkontakt med skulle till Irland och jag tänkte att jag kanske kunde ta mig dit och möta upp henne. Jag var tvungen att göra någonting. Men det är en bra bit mellan Cornwall och Irland. Hur skulle jag ta mig dit? Av restaurangägarna hade jag fått en cykel som jag kunde använda för att ta mig till affären och liknande. Det var en äldre racercykel. Fan, jag cyklar till Irland, tänkte jag.

 

Någon månad tidigare, 2004, april. London.

Ett par fåglar sjöng ovanför i träden, det prasslade någonstans på marken. Det hade regnat lätt när jag lagt mig, men buskaget var tätt. När jag satte ner händerna i marken för att häva mig upp kände jag något slemmigt under vänsterhandens fingrar. Med ett blad torkade jag bort en snigel innan jag ställde mig upp. Staden hade inte vaknat ordentligt utanför parken. Jag borstade bort några löv från mina byxor innan jag gick mot grinden där jag brukade klättra över för att ta mig ut från den låsta parken.

Min situation var inte hållbar länge till. Några dagar hade gått sedan jag kom till London. De få pengarna jag hade började ta slut. Jag gick bort mot Victoria Station där man kunde tvätta sig och gå på toaletten. Det var en rutin som jag delade med alla uteliggare.

Mitt ansikte såg tillbaka på mig från spegeln inne på en av toaletterna på tågstationen. Jag såg trött ut. Med kupade händer stänkte jag kallt vatten i ansiktet och tittade upp mot spegeln igen. Som om allt skulle försvinna med lite vatten. När jag tvättat mig gick jag bort till ett kafé i närheten. Jag hade hittat ett ställe där kaffet var billigt och där man kunde låna en dator med internet under en stund. Med stegrande svindelkänslor, och med hugg av illamående klickade jag mig igenom nyheterna. Mediebevakningen var massiv och tycktes bara ha ökat de senaste dagarna. Leif GW Persson gissade på att jag tryckte någonstans nere i Thailand eller Baltikum.

Trycket var massivt. Jag tänkte på min son som var tillräckligt gammal för att förstå, och hur svårt det måste vara för honom att läsa om mig. Det goda samhället letade efter den brutala mördaren, så fort han var fast skulle alla kunna sova gott på nätterna. Avsikten var att demonisera mig, så kändes det. Jag var förbannad, otroligt jävla förbannad. En polismyndighet som går ut och tvärsäkert pekar ut någon som skyldig på det sättet. En kall kår svepte igenom mig.

När jag lämnade kaféet och steg ut på den livliga gatan stannade jag för en stund och såg mig omkring. Jag måste skaffa ett jobb, tänkte jag. Det här håller inte, jag måste skaffa mig en plattform så att jag kan ta kontrollen och förstå det som händer. Jag började gå nedåt längs gatan där jag tyckte mig ha sett en arbetsförmedling. En klar fördel var att jag är utbildad kock. Överallt behövs det kockar, men det jag sökte efter var ett arbete där bostad ingick. I London skulle det bli svårt, insåg jag. Men efter en stunds letande hittade jag ett kockjobb i Cornwall, cirka fem timmar sydväst om London, som lät intressant. Bostad ingick och lönen var bra. Jag ringde direkt.

 

2004, april. London.

Återigen vandrade jag omkring planlöst. Till slut hittade jag ett perfekt ställe där jag kunde sova. Väster om Hyde Park i centrala London hittade jag en annan park, Holland Park, som var omgiven av ett två meter högt staket i gjutjärn med spetsar längst upp. Parken var öppen för allmänheten på dagarna men på kvällarna låste de grindarna. Där inne måste det vara tryggt, tänkte jag. Jag klättrade över staketet och så gjorde jag mig en liten sovplats under en buske. De enda som störde var ett par igelkottar och en och annan räv som tassade förbi. Det var vår och vädret var behagligt. På morgonen gick jag till Victoriastationen där jag tvättade mig och försökte få tag på en kopp kaffe. Så som en del hemlösa lever hemma i Stockholm, fast det var inte kallt.

Det var ingen hållbar situation men jag tänkte att jag skulle hålla mig undan tills situationen var löst. För lösa sig skulle det göra, tänkte jag, på ett eller annat sätt. Genom att hålla mig undan skapade jag en känsla av att det var jag som ställde villkoren. Att jag tog kontroll över situationen. Tanken på att inställa mig på närmaste polisstation för utlämning till Sverige var obefintlig. Jag var efterlyst för mord men jag tänkte inte ställa upp på det, jag var ju oskyldig.

 

2004, april. Amsterdam.

Jag bestämde mig för att fortsätta på den planerade resan över till England för att vinna tid och försöka få tillbaka något slags fotfäste. Det kändes som folk stirrade på mig, som om de tänkte ”Mördare, mördare”. Resan beräknades ta hela natten med kanalöverfarten, vi skulle vara framme vid fyratiden på Victoria Station. Jag lutade huvudet mot det smutsiga fönstret. Var skulle jag sova? Jag måste få tag i mat? Åkte jag tillbaka skulle jag bli gripen på en gång eftersom jag var efterlyst. Kanske skulle jag gripas redan i natt här på bussen? Id-kontroller var inget ovanligt, det visste jag. Jag skulle enligt polisens presstalesperson få det ”väldigt svårt att förklara” vad jag gjort i Kalamark. Jag stannade vid tanken under ett ögonblick ”Efterlyst för mord”, det kändes så overkligt.

Resan mot London var lång. Mina axlar var spända av all stress, som en uppskruvad fjäder satt jag och vände och vred på allt. Passkontrollen in i England var obefintlig och när jag klev av bussen möttes jag av de ljud och lukter som London avger när staden håller på att vakna. Jag var tvungen att hitta någonstans att sova. Allt handlade om de basala behoven med sömn och mat, det är botten, om man släpper botten finns ingenting kvar.

 

2004, några dagar tidigare. Amsterdam.

Chockad vandrade jag längs Amsterdams gator utan att ha någon aning om vart jag var på väg. Av artiklarna kunde man förstå att polisen hade säkrat bevis. Jag blir inte chockad i första taget – men nu var jag ordentligt skakad. Mina ben gick av sig själva, som på en zombie, jag kände mig omtumlad och yr. Efteråt har jag förstått att jag gick in i en krisreaktion, som i en suddig tunnel av panik och fick ingen ordning på tankarna.

De hade hittat mina DNA, mina DNA!? Min bil hade setts på brottsplatsen och sedan var det några byxor som kunde knytas till mig. Det var surrealistiskt. Jag försökte samla mig för att analysera situationen men där och då gick det inte att tänka klart. Tankarna kom i skärvor, som blixtar av migrän.

 

2004, ytterligare några dagar tidigare. Amsterdam.

Jag hade blivit bestulen på alla kontanter och var tvungen att vänta på att min vän i London skulle skicka nya pengar genom Western Union. Det här var innan Swish och bankappar i mobilen så det skulle bli en natt till i Amsterdam innan jag kunde ta båten över till London. Jag fördrev dagen med att promenera, gata upp och gata ner. Det var ändå helt okej, värre kunde det vara. Jag hade kvar passet och körkortet. Det var ingenting som skulle hindra mina planer. Snart skulle jag vara i London och knyta kontakter, spelande på nätet var framtiden och vår produkt var något som passade bra att sälja genom nätverksmarknadsföring. Jag såg ljust på framtiden. Det var hyfsat väder och det fanns en stor järnvägsstation och ett par internetkaféer man kunde gå in på och döda några timmar. Jag hade några euromynt i fickan så jag hade till kaffe i alla fall, och efter att ha vandrat runt i ett par timmar gick jag åter in på ett internetkafé. Jag satte mig vid en dator och spelade lite schack, sedan började jag surfa in på Expressen och Aftonbladet. De stora rubrikerna handlade om att Schengenavtalet skulle börja gälla första maj. Jag gick in för att läsa de mer lokala nyheterna från min hemtrakt i Luleå. Jag ögnade igenom de stora tidningarna, NSD och Norrbottens-Kuriren, och deras telegram. Ett av dem handlade om ett mord i den lilla byn Kalamark. Jag blev intresserad eftersom jag hade varit i Kalamark ett par år innan och sålt ett kassaskåp till ett par bröder som hette Lindberg. Snart insåg jag till min stora förvåning att det var just de två bröderna som texten handlade om.

Shit, tänkte jag.

Jag läste vidare att de mer eller mindre hade löst brottet och var stensäkra på vem gärningsmannen var. Det var bara en tidsfråga innan de skulle ta fast honom. De beskrev gärningsmannen i detalj. Och ju mer jag läste, desto tydligare blev det: det var mig de letade efter. Alla offentliga uppgifter som fanns om mig var framplockade av de lokala journalisterna. Där stod allt, utom mitt namn.

Beskrivningen var så tydlig att det inte gick att ta miste. När det gick upp för mig vad det faktiskt var jag läste fick jag liksom yrsel. Allting började snurra. Det sög till i bröstet. Jag reste mig upp, alldeles omtöcknad, och gick ut från kaféet, som för att komma bort från det jag precis läst. Planlöst började jag gå längs gatan.

Vad i helvete är det som händer?

I boken Besökaren: Mina 13 år bakom galler (aktuell i sommar på bokförlaget Mondial) skildrar Kaj Linna tillsammans med författaren Theodor Lundgren sin historia. Det här är ett omarbetat utdrag ur boken.

 

Kalamarksfallet

Huset i Kalamark där mordet Kaj Linna dömdes för ägde rum.

Huset i Kalamark där mordet Kaj Linna dömdes för ägde rum.

❯ Den 14 april 2004 angrips två bröder på sin gård i byn Kalamark utanför Piteå. Den ene brodern mördas, den andre blir brutalt misshandlad och lämnas bunden i hemmet. Den överlevande brodern pekar ut en bekant till bröderna.

❯ Brodern kan inte identifiera mannen under en röstkonstruktion och blir alltmer osäker på sitt utpekande. Polisen riktar i stället in sig på en annan man, en försäljare vid namn Kaj Linna, som tidigare sålt ett kassaskåp till bröderna ihop med den utpekade mannen.

❯ En tredje man blir åklagarens huvudvittne. Han säger till polisen att Kaj Linna dagen före mordet berättat om planer på att råna bröderna.

❯ Kaj Linna anhålls och häktas i sin frånvaro. Han grips i början av juli 2004 på ett internetkafé i Swansea i Wales.

❯ Luleå tingsrätt dömer Kaj Linna till livstids fängelse för mord och grovt rån i december 2004. Hovrätten fastställer domen i mars 2005.

❯ I juni 2006 publicerar DN en kritisk granskning av målet. Strax därefter lämnar Kaj Linna in sin första resningsansökan till Högsta domstolen, som avslås.

❯ I december 2016 beviljar Högsta domstolen Kaj Linnas tredje resningsansökan sedan journalister pekat på svagheter i bevisningen.

❯ Den 30 maj 2017 avslutas rättegången och rätten beslutar att Kaj Linna ska försättas på fri fot.

Kaj Linna på fri fot.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-05-23 10:32