Annons

Uppdrag Ebola

Världens farligaste virus har dödat över 7 000 människor i västra Afrika. Cafés Magda Gad och Niclas Hammarström reste till Liberia – smittskyddsutbildade och utrustade för att möta katastrofen. Men vad de fick se på plats gick inte att förbereda sig på.

Text Magda Gad
Foto Niclas Hammarström
Dela (193)
Tweeta

I en undangömd by djupt inne i regnskogen kliver en man fram, lugnt och självklart som en predikant, och säger:

– Jag ska berätta en historia för er. Och nu vill jag att ni lyssnar för det är en väldigt sorglig historia.

Folket i den här byn tror på djävulen. Det visste inte jag och fotograf Niclas Hammar­ström när vi vid lunchtid samma dag åkte i konvoj med ett begravningsteam på en väg genom djungeln i västra Liberia. Upp­draget var att på ett säkert sätt begrava ett ebolalik. Regnet hällde ner och jeeparna slirade i leran. När det inte gick att köra längre hoppade vi ur och åkte vidare på motorcyklar. Sista biten trekkade vi till fots över stockar och vatten­drag. Framför oss gick teamet, ett femton­tal liberianer med en bår, en liksäck, spadar, klorinhinkar, spray­behållare och kartonger med skydds­dräkter balanserande på huvudena.

Kläderna är tunga av regn och svett när vi kommer fram till en glänta med ett tiotal lerhyddor byggda i en cirkel på den röda jorden. Barfota i skuggan under några palmer står bybor och tittar avvaktande på oss. En hund lunkar runt. Från en stängd hydda hörs kvinnoklagan och sång.

Var kroppen finns vill ingen berätta. By­hövdingen, en liten man med ankmun och bred näsa, förklarar pedagogiskt dödsorsaken: att kvinnans make, som dog för tre år sedan, kallade hem henne genom att ge henne smärta i kroppen.

Begravningsteamet lyssnar respektfullt, men understryker att om hon avlidit i ebola och tas om hand enligt traditionerna, tvättas och pussas hej då och grävs ner i marken där hon bodde, så kan hela byn dö eftersom huden på ett ebolalik kryllar av virus, giriga efter en ny kropp att leva i. Och så ber de att få ta fram klorinet, skyddsdräkterna och få hjälpa till med en säker begravning.

Då händer det. Dörren till sånghyddan slås plötsligt upp och ut springer en två meter lång… varelse. Täckt i svart fjäderdräkt och svart trämask. Efter springer de gråtande kvinnorna.
Niclas höjer kameran men blir tagen åt sidan. Viskande män förklarar för honom att det är djävulen som kommit hit för att se till att förfädernas ritualer kring döden följs, och om han fotograferar djävulen så kommer den fastna i kameran och bli arg och kasta en förbannelse över byn. Och Niclas kommer bli fängslad. Han undrar var och de pekar på den större tvåvåningshyddan som står mitt i gläntan.

Det är nu mannen med predikantrösten kliver fram och börjar tala. Han berättar om det som hänt i hans eget grannskap, att en efter en blev sjuk men ingen trodde på ebola och höll sig till traditionerna. Sedan blev de allt färre. Och räddare.

Han avslutar:

– Det var historien. Så varför har jag berättat den? Jag vill inte att folk ska dö.

Byhövdingen avvisar alla råd om en säker begravning och hur man skyddar sig mot ebola.

Vi lämnar djungeln. Vi ska se många dö.

 

”Den döde ligger raklång med ansiktet i en spya. Ingen gråter. Besvärade ögon tittar på liket som om det är en avfallshög.”

Begravningsteamet hämtar ett lik på gatan i Liberias huvudstad Monrovia. För att undvika stigmatiseringen som följer med ebola säger de anhöriga i stället att den döde mannen, 25-årige Klon Beatty, blev förgiftad.

Fem veckor tidigare sitter jag och Niclas på ett kontor i Stockholm.
Vi är där för att planera en reportageresa till ett helt annat land när vi i förbigående får höra om hur eboladrabbade har det i Liberia. Att barn som blir föräldralösa överges och att ingen vågar ta hand om dem.

Nyhetsflödet domineras den här oktobermånaden av bilder på ”rymd­dräkterna”, intervjuer med internationella hjälparbetare och skräckscenarier för hur epidemin kan spridas till västvärlden.

Själv vet jag inte ens hur ebola smittar.
Sakta går det upp för mig att reaktionerna var densamma när hiv/aids bröt ut på 1980-talet: rädsla, okunskap och stigmatisering av drabbade.

Niclas och jag tittar på varandra och båda vet det utan att behöva säga det –destinationen för vår resa är ändrad.

Vi landar i Liberias huvudstad Monrovia en mörk kväll, med den enda flighten som fortfarande går in i landet. Utanför flygplanet på den varma asfalten väntar amerikanska marinkårssoldater i ökenkängor. De radar upp alla passagerare på en linje. Niclas hamnar en bit bakom mig och hindras när han försöker gå fram till mig. Sedan får vi i tur och ordning tvätta händerna i klorinlösning och ställa upp oss för temperaturtagning.

När jag kommer in på hotellrummet torkar jag av alla dörrhandtag, lysknappar och toaletten med sprit. I väskorna ligger skyddsoveraller, munskydd, skydds­glasögon, handskar, stora pumpflaskor med handsprit, spritservetter, pulver­soppor. Mantrat: inte ta i ansiktet.
Inte få in viruset i öga, näsa eller mun.

18 dagar ska jag väl klara mig?

Några dygn senare, när jag förstått att det pågår ett vardagsliv i den myllrande miljonstaden, att man handlar på marknader, äter på restauranger och dricker öl på barer, precis som vanligt förutom att man aldrig tar i hand och alltid tvättar händerna innan man går in någonstans, står jag bredvid ett lik på gatan.

Det luktar skit och fisk. Fisk från de korrugerade marknadsstånden längs jordgatan på Bushroad Island i centrala Monrovia. Skit från liket. Klockan är halv tio på morgonen och det är redan tryckande hett. Människor har samlats i skuggan under hustaken. En kvinna som bär knippen med grönsaker på huvudet sätter upp handen när hon går förbi och kväver en kväljning.

Den döde ligger raklång på mage med ansiktet i en spya. En blå skyddsrock, ett munskydd och rosa diskhandskar har kastats över kroppen, men höger hand och ben sticker likstela ut.
Ingen gråter. Besvärade ögon tittar på liket som om det är en avfallshög. En ung kvinna som sprungit ut i bara handduk rynkar ansiktet i avsmak och berättar att det legat där sedan i går eftermiddag.

En bit bort står en äldre man och häller sprit i handflatorna. Han presenterar sig motvilligt som George Kadjai, farbror till den avlidne.

– Han hette Klon Beatty och var 25 år. Han sålde gås och var en social person som gillade att dansa, berättar farbrodern lågt som att han inte vill att någon ska höra.

Sedan tittar han upp och säger högre:

– Han blev förgiftad.

Att folk förgiftas, av onda andar eller människor, är en utbredd tro i Liberia. Det kan kännas psykiskt lättare att tänka att en anhörig dött av något som varken smittar eller stigmatiserar.

Man kan också intala sig det för att man vill vårda en älskad i hemmet i stället för att ringa ett larmnummer och se personen föras bort för att troligen aldrig komma tillbaka. 70 procent av dem som smittats med ebola under epidemin i Västafrika har dött och här i Monrovia bränns kropparna och askan får ingen grav – ett trauma för befolkningen som är vana vid att själva begrava sina familjemedlemmar och ha graven nära.

Handspriten skvallrar om att farbror Kadjai inte riktigt lyckats övertyga sig själv om förgiftningsteorin.

Ett begravningsteam kommer till platsen i en konvoj av fyrhjulsdrivna bilar, som med blåljus tagit sig fram genom trafikköerna, förbi de färgstarka husen och gatuförsäljarna. Fyra unga män börjar klä sig i vita skyddskläder, en av dem har ett stort kors hängande runt halsen under dräkten. En femte tuggar på en tandpetare och tejpar rutinmässigt grabbarnas handskar med en brun tejprulle.

Likhämtningen är ett arbete som måste gå snabbt. Det är farligt och man vet aldrig hur människorna kommer reagera på plats.

När killarna vänder på mannen rinner det klarrött blod ur munnen. Sprayaren sprutar klorinlösning över marken, kroppen och liksäcken, över handskarna som tagit i liket och över skyddsdräkterna innan de kan tas av för att slängas i brännsoporna.

Niclas står bakom och filmar, i byxor och t-shirt, när han träffas av en vätskedusch. Är det kroppsvätska som sprayats bort från dräkterna, är det klorinlösning eller är det en mix och hann i så fall viruset dö innan det nådde Niclas?

Han går undan och spritar händerna, armarna, ansiktet, håret, gommen. Ska han klara sig nu eller är det slutet? I bilen flinar vår fixare åt hans oro. Niclas tittar på honom och säger:

– Jag har tre barn.

På radion mässar den ensamma röst som dag och natt påminner om undantagstillståndet i landet:

”Ebola is real, and it kills. But you can protect yourself, your family and your 
community. Ebola causes sudden high fever, extreme tiredness, headache, body pain …”
Rösten blandas med stadens larm av ambulanssirener och ständiga tutande. Jag tar upp en flaska med klorin från bilgolvet och gnider in alla mina blottade hudytor med den badhusluktande lösningen. Sedan kommer jag på att om jag klivit i virus bredvid liket så kan det finnas virus på golvet och därmed på flaskan. Jag har visserligen sprayat undersidan av mina skor, men tänk om jag missat någon del? Jag häller klorin över flaskan och tvättar sedan huden igen.

”Jag är lärare, men när epidemin bröt ut stängde skolorna. Nu gör jag det här. Jag gillar det inte, men jag gör det för mitt land.”
Dio Williams, 23

För att hindra smittspridning hämtas de döda av särskilda begravnings­team, oavsett om den döde har bekräftats ebolasjuk eller inte. I Monrovia körs liken till krematoriet. På landsbygden begravs kropparna på särskilda ebolakyrkogårdar.

Innan vi åkte till Liberia gick vi en tvådagars ebolakurs på Karolinska institutet. Vi lärde oss om smittskydd, hur man hanterar sjuka och döda och tar av och på skyddskläder.

– Nej, nu tog du på utsidan av dräkten! Tvätta händerna! tjatade en läkare när jag stod i slussen där man blir sprayad med klorin och klär av sig.

Nuddar man huden när man fingrar efter dräktens dragkedja i halsen eller när man ska ta av sig den inre av de två handskarna kan man bli smittad.

På de ebolakliniker som byggts av internationella hjälporganisationer finns tydliga gränser mellan lågrisk- och högriskzon. När man klätt av sig skyddskläderna i slussen efter att ha varit inne bland de sjuka i högriskzonen lyfter man först ena stövelfoten, får den sprayad och ställer ner den på andra sidan gränsen i lågriskzonen. Sedan lyfter man den andra stövelfoten, håller den över högriskzonen när den blir sprayad och sätter ner även den i lågriskzonen.

Den internationella personalen som arbetar i Liberia gör det på sådana kliniker, i en strikt kontrollerad miljö.

Dio Williams, 23, och Thomas Freeman, 24, arbetar inte i kontrollerade miljöer. De hämtar döda på gator och i hem. Här finns bara en zon: högrisk.

– Jag är lärare, men när epidemin bröt ut stängde skolorna. Nu gör jag det här istället. Jag gillar inte det här jobbet. Men jag gör det för mitt land, säger Dio en dag när vi följer hans team.

Thomas instämmer med ett bestämt tonfall:

– Min familj är orolig, men de vet att jag har bra kunskap. Anledningen till att jag gör det här jobbet är inte för pengarna.
Jag måste rädda mitt land.

Under förmiddagen går de in i ett hus i Jacobs Town i utkanten av Monrovia och hämtar en tvåårig pojke. Dio bär honom på utsträckta armar, i en för stor liksäck. Det är det andra barnet föräldrarna för­lorat på kort tid. En europeisk man från Röda korset­ är med och övervakar arbetet. När han ser Niclas ledsna min säger han:

– Frun är gravid igen. De får ju ett nytt barn.

Begravningsteamet får ännu ett larm och kör tillbaka in mot staden. När de svänger in på en trång bakgata börjar vår fixare vrida på sig.

– Det här är West Point, det största slumområdet i Liberia. Det finns bara en väg in och en väg ut. När du väl är inne… då är du inne, säger han nervöst.

Det bor 100 000 människor i West Point på en smal, kilometerlång strandtunga som sticker ut i Atlanten. Området sattes i karantän i augusti, när ebolafallen sköt i höjden, vilket bara förvärrade spridningen och ledde till våldsamma upplopp.

Gatan vi åker på blir trängre och trängre. Vi är snart omringade av korrugerade plåtskjul, labyrintgränder, sandvägar, koleldar, sopor, evigt tjattrande röster, matos, kacklande höns, gjutjärnsgrytor med kokande ris, pojkar som leker med metallskrot, flugor och en mild havsbris som inte gör något för att svalka.

Konvojen vi kommer med består av runt 15 personer och flera bilar – en ambulans, en likbil, en bil med psykosocial personal, en bil för personerna som ska lyfta kroppen och en bil med kommunikationspersonal.

När Röda korsets sambandscentral får ett larm om att någon har dött tar de inga risker. Majoriteten av alla som smittats av ebola har gjort det vid begrav­ningar. Därför är målet att begrava alla på ett säkert sätt, även om dödsorsaken inte är ebola.

Men ett begravningsteam med blåljus och skyddskläder är också väldigt stigmatiserande.

Drabbade familjer stängs ute ur den så viktiga granngemenskapen. För att undvika stigmatiseringen, för att undvika en anonym begravning som går emot den lokala kulturen och tron, vill många inte släppa in begravningsteamen. Människorna sköter hellre begravningen själva. Trots riskerna.

Här, i West Point, är vi inte välkomna. Vid bostaden där liket finns stinker det bårhus. En stor folkmassa har samlats utanför på den klaustrofobiska ytan. Ett par kvinnor fräser och viftar hätskt framför min näsa, en man som går och håller en tygbit mot ett öppet sår i tinningen klämmer sig förbi mig, en flicka tar på min arm. Meteravståndet som man alltid håller till alla – inte ens jag och Niclas tar varandra i hand i Liberia – är bruten. Plötsligt står jag upptryckt mot en vägg. Någon ur begravningsteamet ropar:

– Töm den här platsen! Lämna den här platsen! Vi behöver ta kroppen nu!

Ingen flyttar på sig. De fyra från teamet som gått för att klä om till skyddsdräkter tar sig aldrig tillbaka. En kille med skarpt markerade kindben rycker tag i mig:

– Kom, du måste härifrån, det här kan bli farligt.

När vi slingrar oss ut från gränden går vi förbi en man som ligger och sover på en gjuten ”låda” på marken. Det är en grav. Det är så man begraver sina döda här. Mellan husen.

Senare, när solen sänker sig över staden, åker jag och Niclas tillbaka till West Point. På stranden, som är full med olikfärgade fiskebåtar, sitter barn på rad och kissar och bajsar. I samma vatten badar andra barn. Ett stenkast bort spelar unga, muskulösa män fotboll.

De här människorna omfattas inte av något skolsystem, något sjukvårdssystem, inga politiker gör några satsningar i det här området. När världens dödligaste virus bryter ut på en så tätbefolkad plats, och biståndsmiljarder rullar in, varför börjar man inte med att bygga toaletter?

Vad gör egentligen liberianska regeringen med alla pengar som donerats? Och vad gör hjälporganisationerna? Enbart Sverige har skänkt en halv miljard kronor.

– Korruptionen finns på alla nivåer. En politiker tjänar mellan 10 000 och 25 000 dollar i månaden, säger vår fixare trött.

Våra frågor blir allt flera och det är svårt att få svar. För att komma in på en ebola-
klinik i Monrovia måste man boka tid hos de internationella hjälparbetarna, trots att majoriteten som arbetar där är liberianer, och när man kommer dit får man ändå inte prata med några sjuka.

Det byggs också nya kliniker trots att de befintliga står halvtomma och problemet snarare verkar vara hur folk ska våga och kunna ta sig dit, i ett land som saknar infrastruktur och förtroende för myndigheter.

Vi behöver komma närmare de drabbade för att förstå. Inte bara se deras liksäckar.
Nästa morgon packar vi en varsin bag med det nödvändigaste, lämnar hotellet som har elektricitet och rinnande vatten och åker ut på landsbygden.

”100 000 bor i liberias största slumområde West Point. När det sattes i karantän förvärrades bara spridningen av ebola.”

Begravningsteamet kallas till Jacobs Town utanför Monrovia för att hämta liket efter en tvåårig pojke.

Pojkens föräldrar ser på när deras son förs bort. Det är andra gången på kort tid de förlorar ett barn till ebola.

Sjuksköterskan Mardea, 34, är arg. Hon sitter på en plaststol i gräset utanför det lokala ebola­centret i Tubmanburg i Bomi County, i västra Liberia, och pratar oav­brutet i korta meningar:

– Du ser hur jag mår! Jag sover inte på grund av de här patienterna! Jag riskerar mitt liv och jag får inte betalt! Jag gör det här för att mitt hjärta är hos patienterna. Det kan bli jag som ligger därinne nästa gång.

Hon sliter åt sig en tetra pak med vätskeersättning och börjar dricka den lika häftigt som hon pratar.

– Vi har inte fått betalt på fyra månader! Jag vet att regeringen har fått massa pengar. Jag vet inte vad de gör med pengarna! De kanske stoppar dem i sina egna besparingar. De har inte sina familjer här. Deras barn går i skolor utomlands!

Inne på centret, som bara utgörs av ett litet markområde omgärdat av bambupinnar, som inte är indelat i någon högrisk- och lågriskzon, som inte har någon sluss där man kan klä av sig skyddskläderna (det gör man vid en grop, inne bland de sjuka), står Morris Sirleaf, 40, och hans lillasyster Youngor Davis, 22.

Deras storasyster, Loba Goll, 41, dog i går kväll. Liket ligger fortfarande kvar och de vill inte gå in till sina sängar. Lite längre bort står Morris svärmor Alice, 46. Hennes dotter, Morris fru, dog för två veckor sedan.

Morris börjar gå runt som ett desperat, skadat djur i en bur. Youngor borrar ner huvudet mellan knäna. Alice står som fastfrusen. De är alla livrädda för att det är deras tur att torka eller blöda ihjäl.

– Börja inte gråta nu. Nästa sak som händer är att ni får panik och så blir ni nästa offer. Var starka nu, peppar en man som står på andra sidan bambustaketet.

Han har själv varit patient här och överlevt, och jobbar nu som stödperson. Utan lön.

Mardea kastar den tomma dryckeskartongen i gräset, reser sig ilsket upp och börjar plocka fram skyddskläder till sig själv och sina kollegor.

– Åk hem till ditt land och berätta! Berätta vart alla miljarder tar vägen! 
skriker hon åt mig.

I Monrovia träffade vi ambulansförare som inte fått betalt på flera månader. Här har dödgrävarna inte ens stövlar. Och barn som förlorat sina föräldrar tas inte om hand av någon. En femåring, Gloria, som förlorat sin mamma, sin pappa, sin mormor och fem syskon – allt på två veckor – säger att hon också vill dö. Hon har inte ens något att äta.

Jag larmar en barnrättsorganisation som är verksam i området och får till svar att de arbetar med smittprevention och stöd till kliniker. Jag larmar en av morgon­tidningarna och får till svar: ”Vi tackar nej, vi har ytterst små resurser för att köpa in frilansmaterial.” Det är något annat som rullar i nyhetsflödet nu. Marknaden för ebolaoffer är mättad.

Jag och Niclas klär på oss våra skyddsdräkter, krånglar med glasögonen, varför täcker de inte ordentligt? Byter till en annan modell. Drar i huvorna, trycker till munskydden över näsan, rättar till förklädena. Temperaturen i dräkterna sticker upp till 40–50 grader innan vi ens är färdigklädda.

Sköterskorna går först. De ber en bön och avslutar med ”amen”. Sedan sparkar Mardea upp grinden – och vi är inne.

”Dödligheten är upp till 90 procent. Det gör ebola till världens dödligaste virus.”


Ebolacentret i Tubmanburg i västra Liberia. 40-årige Morris Sirleaf hålls innanför ett bambustängsel. Morris storasyster dog kvällen innan, och hans fru två veckor tidigare. Nu har han självbekräftats smittad av ebola.

Det är svårt att förklara vad vi ser inne på ebolacentret i Tubmanburg de dagar vi går in där. Trots att viruset inte är luftburet, och trots att jag många gånger står på andra sidan av bambustaketet och pratar med sjuka, utan några som helst skyddskläder och på bara en meters avstånd, är det en annan sak att vara därinne.

Det är obehagligt att andas. Tanken på att man går runt i världens dödligaste virus kan göra de mest konstiga saker med hjärnan. Jag har sett det bland elever när jag jobbat som dykinstruktör, att vissa sliter ut andningsmunstycket under vattnet – för att de vill ha luft.

Det här är första gången jag förstår känslan.

Glasögonen immar igen, munskyddet blir blött och trögandat. Varje kväll kommer det in nya patienter. En man försöker bära sin fru hit på sina axlar, det rinner blod ur hennes mun och hon går inte att rädda. Varje morgon möts vi av nya dödsbud. Varje dag grävs nya, anonyma gravar i skogen.

En 23-årig trebarnsmor, Korto Korkula, ligger naken i dödsångest i tre dygn. Första dagen vi ser henne verkar hon skämmas. Andra dagen är ansiktet förvridet i skräck, de uppspärrade ögonen tycks ropa: ”Hjälp mig, jag dör hjälp mig!”

Ingen hjälper Korto. Ingen är hos henne mer än tio minuter ett par gånger om dagen. Ingen orkar vara därinne längre tid än så. Ingen håller henne i handen. Ingen torkar hennes tårar. Inte ens med dubbla handskar.

Tredje dagen hittar vi henne liggande på sidan i fosterställning. Ett uttorkat benrangel. Död.

En morgon hukar Niclas sig ner för att plåta David Sakei, 50, en man i mönstrad skjorta och bruna byxor som sitter på en tröskel. Innan Niclas hinner trycka av faller David bakåt, slår huvudet i betongen med en smäll och börjar krampa och skaka i hela kroppen. Händerna och tårna är hårt knutna och det rinner fradga ur mungiporna.

Sköterskorna ser att mannen får ett anfall men går bara förbi. Det är mycket som måste klaras av den korta tid de är inne och de tar allt i en viss ordning. Madrasser efter människor som dött ska kastas ut. Stolar som bajsats ner med diarré ska spolas rena. Jag går försiktigt fram för att se om David fortfarande andas. Det gör han. En stund senare kan han till och med sitta upp i sängen och dricka. Ögonen är blodsprängda.

Nästa dag hittar vi honom liggande på mage på betonggolvet. Död. I sitt eget blod. Med blod intorkat i ansiktet. Han har kräkts blod. Det är blod utsmetat flera meter bort på golvet.
Ingen kommer på Davids begravning. Hans kropp ligger på ett flak och hoppar när han körs iväg på den skumpiga vägen till den sista vilan. Efter att liksäcken lagts i gropen håller begravningsteamet upp båren och sprayar den med klorin som rinner ner i graven.

”Ingen håller henne i handen. Ingen torkar hennes tårar. Inte ens med dubbla handskar.”


Ebolaklinikerna fungerar i praktiken som platser där man isolerar sjuka, för att de inte ska smitta andra. Här ger personalen vid ebola­centret i Tubmanburg en patient vätske­ersättning. Mer hinner de inte göra – det blir för varmt i dräkterna och nya patienter väntar. En av dem är 50-årige David Sakei nedan. När Café träffar David har han bara några timmar kvar att leva.

Gillar du detta reportage? Läs även det skakande reportaget om Honduras, världens farligaste land. Gillar du detta reportage? Läs även om svenske Sebastian som sitter i fängelse i Thailand.

Ground zero för ebolaepidemin i Västafrika – treriksröset mellan Liberia, Sierra Leone och Guinea – ser ut som ett sagolandskap. Mörkgröna palmskogar, ljusgröna risfält, sockerrör som står och vajar som gigantiska dammvippor bredvid den röda jorden och över allt hänger den dramatiska himmelen.

Vi flyger hit med helikopter. Nedanför oss: mil efter mil med tät djungel och otillgängliga byar. Att hålla koll på sjuka och döda, att smittspåra i denna terräng framstår som omöjligt.

Det första ebolafallet på liberiansk mark var en kvinna från Guinea som kom in till akuten på Foya-Borma Hospital i byn Foya, norra Liberia, den 17 maj 2014. Personalen trodde att det var lassafeber, en annan blödarfeber.

Sedan började folk dö.

Över 200 människor har dött i byn.

En tidig söndagsmorgon när dimman ligger lågt över fälten möter jag Joseph Gbembo, 31, på kyrkogården i Foya. Det är en speciell kyrkogård. Här har världens mest smittsamma lik grävts ner.

Det står 2014 på alla kors.

Joseph rör sig mjukt och tyst över gravarna. Böjer sig ibland ner, läser på korsen, blir stående med blanka ögon.

Sedan tar han med mig runt i den nyvända jorden och berättar:

– Här ligger min mamma. Här ligger min syster. Här ligger min bror. Här ligger min faster. Här ligger min andra bror. Här ligger min systers son som var 1,5 år. Här ligger min brors son som var 6 år. Här ligger min andra brors son som var 8 år. Här ligger min tredje bror. Här ligger hans son som var 9 år…

Det börjar gå runt i mitt huvud. Sedan säger han något som jag får lov att be honom upprepa:

– Jag grävde gravarna själv.

Han säger det igen, och så sjunker han ihop.

– Ingen ville hjälpa mig. Alla var så rädda. Till slut fick jag sälja min lilla affär för att kunna betala varje person som hjälpte mig gräva en grav fem dollar.

Nu är Joseph arbetslös och har alla släktens överlevande barn boende hos sig. Totalt 20 stycken.

– Jag fick en säck ris för två veckor sen men den är slut. Jag har ringt och sagt att den är slut men ingen har hört av sig. Alla står bara och tittar på mig när jag går fram och tillbaka på min gata på dagarna och nätterna när jag inte kan sova.

David Sakei, 50, har avlidit. Runt honom finns blodet som han kräkts upp. Hans kropp forslas bort på ett lastbilsflak. Ingen anhörig närvarar vid hans begravning.

Vi åker landvägen tillbaka till Monrovia. Jag går in på hotellrummet, spritar ingenting, kastar pulversopporna jag haft med mig, går ner och äter på strandrestaurangen och ställer mig sedan i havet och låter de meterhöga vågorna slå omkull mig.

Sista kvällen, när himlen blivit svart och regnet inte droppar utan öser ner som om man vänt upp och ner på Atlanten, stapplar en frivillig, liberiansk fältarbetare in i hotellobbyn. Hans telefon ringer ihärdigt. Till slut frågar jag:

– Vem ringer?

Han svarar:

– Ebolaoffer som inte har mat.

Och så berättar han om ett hembesök han gjort, hos en barnaskara som förlorat sina föräldrar och blivit kvar med ingenting. Den yngsta var fyra månader och hade inte ätit på en dag. De äldre syskonen hade lagt bebisen på rygg och hällt vatten i munnen för de hade ingen mjölk. Mjölk som fattas i ett land där miljarder flödar in.

Vi pratar om barnen som blivit föräldralösa och inte kan betala sina skolavgifter och kommer tvingas sälja något, eller sig själva, på gatan istället för att uppleva sin första skoldag. Jag berättar att i mitt land är skolan gratis. Att man kan läsa till läkare utan att betala en enda skolavgift.

Han tittar på mig och visar tydligt att han tycker att det är ett mycket dåligt skämt. När det går upp för honom att det är sant sätter han båda händerna för ansiktet – och gråter. Jag fylls av en skamkänsla jag aldrig tidigare upplevt och han går tillbaka ut i regnet.

Joseph Gbembo, 31, har begravt tio familjemedlemmar på ebolakyrkogården i Foya. Över 200 människor har dött i den extremt drabbade byn. Det var också här Liberias första ebolafall upptäcktes i maj 2014. I dag ansvarar Joseph Gbembo ensam för släktens alla barn, totalt 20 stycken.

”Framför mig har jag 21 dagar. Inkubationstiden för ebola.”


Det har aldrig känts så overkligt och oviktigt att komma hem till Sverige. Morgonen efter går jag trött och avskärmad runt i ett grått, kallt novemberregn. Regnet droppar försiktigt, det häller inte ner som i Liberia. Ändå drar jag upp huvan, vänder bort blicken. Är inte beredd att möta någon, att försöka förklara något.

Framför mig har jag mina 21 dagar.
Inkubationstiden för ebola. Det är meningen att man ska ta tempen varje dag. Jag har inte gjort det en enda gång. Jag vill inte ens tänka på skräcken som skulle infinna sig om termometern visar över 38 grader.

När det kommer till rädsla för en ensam och smärtsam död, som slutar i en tät, klor­in­­­sprayad liksäck, utan att dina anhöriga kan säga hej då, utan att du kan krama dem och säga några sista ord, är det inte mycket som skiljer oss människor åt.

 

 

Liberia – ett litet och hårt drabbat land

• Liberia har 4,4 miljoner invånare. Huvudstaden Monrovia har 1,1 miljon invånare på 13 kvadratkilometer (613 gånger mer tätbefolkat än Stockholm).

• Medellivslängden är 57 år.

• BNP är 2 321 kronor per person och år (motsvarande siffra för Sverige är 452 351 kronor).

• Före ebolaepidemin fanns det 120 läkare i landet, varav 70 var utlänningar anställda av internationella organisationer. Många läkare har dött av ebola.

• Utanför den lilla statliga sektorn finns nästan inga arbeten och arbetslösheten har in på 2000-talet legat på cirka 85 procent.

• Ett stort antal liberianer är hänvisade till jordbruk för eget behov eller till den informella ekonomin: svartabörshandel, narkotikahandel och prostitution.

• 80 procent lever under existensminimum.

• Spädbarnsdödligheten är 56 per 100 födslar.

• 59 procent är läs- och skrivkunniga.

• 40 procent av barnen går i skola.

• En majoritet av liberianerna är kristna, men många håller samtidigt fast vid traditionella naturreligioner med tro på häxor och onda andar.

Blodig historia

Liberia är Afrikas äldsta republik. Staten grundades 1847 av frigivna amerikanska slavar. De tidigare slavarna som skeppades tillbaka till Afrika koloniserade landet, som redan hade en befolkning. Slavarna och deras ättlingar kom att utgöra en överklass med monopol på den politiska makten ända fram till 1980.

Därefter har brutala kuppregimer och två inbördeskrig (1989–1996 och 1999–2003) dödat över en kvarts miljon människor och förstört landets ekonomi.

Två allmänna presidentval har hållits efter krigen. Båda har vunnits av Harvardekonomen Ellen Johnson-Sirleaf, som är den första kvinnliga presidenten i Afrika. Hon tillträdde 2005 och fick 2011 Nobels fredspris för sitt fokus på kvinnofrågor i fredsarbete.

Omfattande brister inom rättsväsende och säkerhetssektor samt korruption fortsätter att underminera utvecklingen i Liberia.

Det uppbyggnadsarbete som pågått sedan krigsslutet 2003 har till stora delar raserats av ebolaepidemin.

Dela (193)
Tweeta
Tillbaka till Café.se
Annons


Laddar