Niclas Hammarström om mardrömmen som blev sann

Göran Engström | Foto Niclas Hammarström  |  Publicerad 2015-12-15 10:41  |  Lästid: 1 minut

Niclas Hammarström är avklädd in på bara skinnet och försedd med både huva och handfängsel.

Bredvid Niclas på det kalla cementgolvet i källaren sitter Dagens Nyheters utrikes­korrespondent, Magnus Falkehed.

Det är maj 2013. Niclas och Magnus är två av deltagarna på en säkerhetsutbildning för journalister som Förvarsmaktens överlevnadsskola arrangerar på regementet i Karlsborg.

Kursen är en vecka lång och innehåller flera tuffa moment, bland annat ett 16 timmar långt kidnappningsdrama där deltagarna blir kastade i en källare och får genomgå all den förnedrande behandling som en kidnappning innebär.

Niclas Hammarström och Magnus Falke­hed känner inte varandra sedan tidigare, men de har under utbildningen börjat prata om att göra en reportageresa ihop. Magnus är bosatt i Paris med sin familj, men har följt hela den arabiska våren på plats. Upproren i Tunisien, Egypten och Libyen och flyktingströmmarna till bland annat Libanon och Irak.

Men han har en vit fläck på kartan: Syrien.

Niclas å sin sida har gjort kriget i Syrien två gånger tidigare, bland annat för Café.

Framåt morgontimmarna, när kidnappningsövningen går in i sitt slutskede och de är både trötta och frusna, försöker de få en stunds vila och värme genom att sova sked. De tittar på varandra och konstaterar med trötta leenden att ”det här kommer vi aldrig att göra om”.

Mot slutet av veckan, innan de skiljs åt, byter de kontaktuppgifter med varandra. De bestämmer att de snarast ska börja planera för en gemensam Syrienresa.

Syrien. ”Den här bilden togs 2012, under min första resa dit. Den skadade mannen på britsen kom in till sjukhuset i Aleppo ihop med sin höggravida hustru. De hade blivit bombade i sitt hus. Hon satt ute i entrén i en rullstol, jätteblodig, och han var så himla svårt skadad att de inte kunde ge honom den vård han behövde där på sjukhuset. På bilden väntar han på att de ska sätta honom i en taxi för transport till andra sidan av Aleppo, som kontrolleras av regimen och där de har mycket bättre sjukvård. Ibland släpps bilarna igenom, ibland inte. Det var bara att hoppas att mannens taxi skulle få komma igenom vägspärrarna. Vem pojken på bilden är vet jag inte, han bara stod där. Den här bilden belönades med 2:a pris i Årets bild i kategorin Årets bildreportage.”

Februari 2015. Det har gått drygt ett år sedan Niclas Hammarström och Magnus Falkehed kom hem från Syrien. Steg för steg har tillvaron återgått till det normala, med familjeliv, lämning och hämtning av barn i skola och på hockeyträningar och fotojobb både hemma och utomlands.

Niclas sitter i arbetsrummet hemma i villan på Värmdö. Utanför fönstret gör februarisolen ett tappert försök att värma den frusna gräsmattan. Han spanar ut över den stora sjötomten, dungen av träd som ska fällas till våren, bryggan och båthuset som blev klart i somras. Även garaget, med plats för tre bilar, som han började bygga strax innan avresan till  Syrien, och som han hade så stora förhoppningar på, är nu helt klart.

– Det blev till och med bättre än för­väntat, säger Niclas.

Garagebygget ja.

Under fångenskapen, när allt var som allra mörkast och saknaden efter familjen höll på att knäcka honom, var det en av de saker som hjälpte till att skingra tankarna och förhindrade att han bröt ihop full­ständigt.

– Jag kan egentligen ingenting om att bygga, men jag föreställde mig hur det skulle gå till. Jag såg mig själv fälla träden, gräva ut för grunden och lägga ner dräneringsrör. När det var klart reste jag stommen. Jag slog i varenda spik, slag för slag, isolerade och målade. Sedan satte jag upp hyllor på väggarna och ställde upp varenda liten grej på rätt plats. När allt var klart började jag om från början igen.

Sommaren 2013 blir kriget i Syrien bara mer och mer komplext. Olika rebellgrupper, som Fria Syriska Armén, FSA, Jabath al-Nusra och IS, slåss ena dagen mot varandra, för att nästa dag enas i en gemensam front mot den syriska regimen. I slutet av augusti genomförs en omfattande gas­attack utanför Damaskus, i Ghoutaområdet. Hundratals, kanske tusentals, människor dör.

– Min och Magnus första tanke var att vi skulle ta oss till Damaskus och Ghoutaområdet, berättar Niclas. Men så arresterades vår fixare och vi fick inga visum. Via en annan fixare, som jag använt mig av i Aleppo tidigare, fick vi kontakt med en kvinnlig tolk som skulle ta oss till Qalamoundistriktet. Hennes man var ledare för ett FSA-förband som höll till i området.

Den 15 november inleder den syriska regimen en offensiv i Qalamounområdet. Syftet är att skära av rebellernas transportvägar mellan Damaskus och Libanon. Tre dagar senare, den 18 november 2013, tar sig Niclas och Magnus in i Syrien via Arsal, ett slags ingenmansland på gränsen mellan Libanon och Syrien.

De planerar att stanna i Syrien i sex dagar. Syftet med resan är att skildra kriget och dess konsekvenser, bland annat genom att följa det FSA-förband som den kvinnliga fixarens make leder.

– Vi visste att det var farligt, att det var ett område där det förekom mycket kidnappningar. Men det var framför allt interna uppgörelser. Ändå blev det lite av en chock att komma dit och se land­skapet. Det fanns ingenstans att gömma sig och det kändes väldigt osäkert redan från första stund, berättar Niclas.

– Dessutom var det ständiga flygbombningar och artillerield. Under den veckan vi var där och jobbade blev vi beskjutna med i stort sett allt som det går att skjuta med. Det var otäckt helt klart. Och det var svårjobbat eftersom alla var rädda och ingen ville ställa upp på bild.

Var ni rädda?

– Nej, kanske inte rädda. Men det fanns en oro hela tiden. Det är fruktansvärt jobbigt att bli beskjuten. Men min stora fasa har alltid varit att bli kidnappad.

Februari 2015. Det har gått drygt ett år sedan Niclas Hammarström och Magnus Falkehed kom hem från Syrien. Steg för steg har tillvaron återgått till det normala, med familjeliv, lämning och hämtning av barn i skola och på hockeyträningar och fotojobb både hemma och utomlands.

Niclas sitter i arbetsrummet hemma i villan på Värmdö. Utanför fönstret gör februarisolen ett tappert försök att värma den frusna gräsmattan. Han spanar ut över den stora sjötomten, dungen av träd som ska fällas till våren, bryggan och båthuset som blev klart i somras. Även garaget, med plats för tre bilar, som han började bygga strax innan avresan till  Syrien, och som han hade så stora förhoppningar på, är nu helt klart.

– Det blev till och med bättre än för­väntat, säger Niclas.

Garagebygget ja.

Under fångenskapen, när allt var som allra mörkast och saknaden efter familjen höll på att knäcka honom, var det en av de saker som hjälpte till att skingra tankarna och förhindrade att han bröt ihop full­ständigt.

– Jag kan egentligen ingenting om att bygga, men jag föreställde mig hur det skulle gå till. Jag såg mig själv fälla träden, gräva ut för grunden och lägga ner dräneringsrör. När det var klart reste jag stommen. Jag slog i varenda spik, slag för slag, isolerade och målade. Sedan satte jag upp hyllor på väggarna och ställde upp varenda liten grej på rätt plats. När allt var klart började jag om från början igen.

Sommaren 2013 blir kriget i Syrien bara mer och mer komplext. Olika rebellgrupper, som Fria Syriska Armén, FSA, Jabath al-Nusra och IS, slåss ena dagen mot varandra, för att nästa dag enas i en gemensam front mot den syriska regimen. I slutet av augusti genomförs en omfattande gas­attack utanför Damaskus, i Ghoutaområdet. Hundratals, kanske tusentals, människor dör.

– Min och Magnus första tanke var att vi skulle ta oss till Damaskus och Ghoutaområdet, berättar Niclas. Men så arresterades vår fixare och vi fick inga visum. Via en annan fixare, som jag använt mig av i Aleppo tidigare, fick vi kontakt med en kvinnlig tolk som skulle ta oss till Qalamoundistriktet. Hennes man var ledare för ett FSA-förband som höll till i området.

Den 15 november inleder den syriska regimen en offensiv i Qalamounområdet. Syftet är att skära av rebellernas transportvägar mellan Damaskus och Libanon. Tre dagar senare, den 18 november 2013, tar sig Niclas och Magnus in i Syrien via Arsal, ett slags ingenmansland på gränsen mellan Libanon och Syrien.

De planerar att stanna i Syrien i sex dagar. Syftet med resan är att skildra kriget och dess konsekvenser, bland annat genom att följa det FSA-förband som den kvinnliga fixarens make leder.

– Vi visste att det var farligt, att det var ett område där det förekom mycket kidnappningar. Men det var framför allt interna uppgörelser. Ändå blev det lite av en chock att komma dit och se land­skapet. Det fanns ingenstans att gömma sig och det kändes väldigt osäkert redan från första stund, berättar Niclas.

– Dessutom var det ständiga flygbombningar och artillerield. Under den veckan vi var där och jobbade blev vi beskjutna med i stort sett allt som det går att skjuta med. Det var otäckt helt klart. Och det var svårjobbat eftersom alla var rädda och ingen ville ställa upp på bild.

Var ni rädda?

– Nej, kanske inte rädda. Men det fanns en oro hela tiden. Det är fruktansvärt jobbigt att bli beskjuten. Men min stora fasa har alltid varit att bli kidnappad.

Den 23 november 2013, fem dagar efter att Niclas och Magnus tagit sig in i Syrien, är det dags att åka hem igen. De sätter sig i bilen tillsammans med fixaren och åker i riktning mot Arsal. Klockan är runt elva på förmiddagen och de befinner sig någonstans mellan städerna Ma’loula och Yabrod när de stoppas i en vägspärr av maskerade och tungt beväpnade män.

– Jag förstod direkt vad som var på väg att hända. Vår chaufför drog fram sitt vapen och gick ut ur bilen för att försöka förhindra att de tog oss, men männen sköt varningsskott i luften och i marken runt om oss.

Niclas och Magnus kastades in i kid­napparnas bil.

– Jag var så fruktansvärt rädd, jag minns att mina ben skakade okontrollerat. Samtidigt mitt i allt så var det skönt att ha Magnus vid min sida, att känna hans kropp bredvid min och veta att vi hade gått igenom det här tillsammans på övning förut.

Vilken betydelse hade det att ni gått igenom säkerhetsutbildningen ihop bara ett halvår tidigare?

– Jag kan inte säga att det gjorde mig lugn just där och då. Men det var ändå skönt att veta ungefär vad som skulle komma att hända. Faktum är att nästan allt som vi hade fått utstå under utbildningen inträffade – vi blev körda till ett hus där de tog våra kläder och satte handfängsel och ögonbindlar på oss. Att vi var förberedda på vad skulle kunna hända har hjälpt mig mycket i efter­hand, för att jag ska kunna bli människa igen.

Tiden i fångenskap präglades av våld, förnedring, kyla och smuts. De fick mat en gång om dagen, ibland bara två potatishalvor och vatten. För att hålla värmen sov de tätt ihop.

Vid ett tillfälle fick Niclas möjlighet att ringa hem till sambon Anna. Han hade fått instruktioner av kidnapparna vad han skulle säga. Med darrande fingrar och med en osäkrad Kalasjnikov mot huvudet knappade han in hennes mobilnummer.

– Jag var livrädd att hon skulle svara, och att jag då bara skulle bryta ihop och gråta. Jag ville inte visa mig svag inför kidnapparna. Som tur var gick hennes mobilsvar igång och jag kunde prata in det jag skulle.

Vad sa du till henne?

– Jag minns inte exakt, men något i stil med: ”Hej, det här är Niclas. Snälla hjälp mig. Jag älskar er alla, Anna, William, Oscar och Carl Philip.”

Vakterna var hela tiden maskerade. Men så en natt, efter ungefär en vecka, kom de in utan sina luvor och väckte Niclas och Magnus.

– Det var jävligt skrämmande att se ansiktena på dem som vaktade oss. Vi tänkte att nu kommer de antingen att döda oss eller lämna över oss till en annan grupp. Det var efter det som vi bestämde oss för att försöka fly.

Dagen efter gjorde Niclas och Magnus ett flyktförsök. De hade under hela fången­skapen sparat mat så att de skulle kunna klara sig, och de trodde sig veta ungefär var de befann sig och i vilket väderstreck de skulle bege sig. De lyckades lirka upp en dörr i källaren och ta sig ut, men kom inte många meter förrän de blev upptäckta.

Under flyktförsöket blev Niclas skjuten i benet. Efteråt hårdnade tonen från kidnapparna rejält. De utsattes för tortyr och skenavrättningar. Även sinsemellan ökade spänningarna.

– Redan första dagen sade vi till varandra att från och med nu är vi ett, och att allt som vi känner måste få komma ut. Det
var egentligen bara vid ett tillfälle, efter flyktförsöket, som vi blev riktigt osams.
Det var egentligen en jävla skitgrej. Men i den situationen, när man är jätteledsen och svag, man fryser, längtar hem och
dessutom har ont efter skottskadan, så krävs det inte särskilt mycket.

Vad var det som hände? 

– Magnus retade sig på det klickande ljudet när jag petade naglarna. Och jag blev sur för att han hade pissat utanför flaskan och druckit ur mitt vattenglas. Vi rök ihop och Magnus bara vände sig om och ignorerade mig totalt. Då kände jag mig väldigt liten, jag låg på sängen, det var mörkt och kallt och jag bara grät.

Klockan tre en natt, efter 44 dygn i fångenskap, rasslar det till i nyckelhålet. Dörren till källaren rycks upp och en grupp män kommer in. De pekar på Niclas och säger åt honom att klä på sig och ta farväl av sin kompis.

– Jag gav Magnus en pliktskyldig kram, men visste inte vad jag skulle tro. De hade hela tiden varit lynniga, och ena stunden tryckt en pistol mot huvudet och sagt åt oss att vi skulle dö, för att i nästa stund säga att vi snart skulle bli fria.

– Just då tänkte jag i alla fall inte att jag skulle bli fri. Efteråt har Magnus berättat att han frågade vakterna vad de skulle göra med mig, och att en av dem tecknade att man tänkte skära halsen av mig, men att en annan gjorde tecken för flygplan.

Niclas fördes i bil till ett nytt hus med nya människor.

– Där fick jag en mobil i handen med ett sms som de sa åt mig att läsa. Det var ett meddelande från den svenska polisen, där det stod att jag ska göra exakt det som männen säger till mig att göra, och att jag snart ska få träffa en vän till Sverige. I den stunden, precis när jag läste det, kände jag att: ”shit, det kanske är något på gång”. Samtidigt vågade jag inte hoppas för mycket, de hade ju visat sig ganska opålitliga förut.

In i det sista fortsätter terrorn. Männen sätter plötsligt en pistol mot pannan på Niclas och trycker av, men det klickar.

En stund senare får han lov att gå iväg och duscha och byta kläder. Efter det blir han satt i en bil och körd i riktning mot Arsal och Libanon. Det viftas med vapen och tjafsas en hel del i bilen. Niclas är rädd att de snart ska börja skjuta på varandra.

I Arsal möter de upp en ny bil med nya män. Niclas förs över till den nya bilen, men ett nytt bråk utbryter och han flyttas tillbaka in i kidnapparnas bil.

– De börjar köra tillbaka in mot Syrien, och jag är helt övertygad om att nu är det kört. Men så efter en halvtimme, eller
kanske en timme, så vänder de om igen och kör tillbaka till Arsal. Jag blir inkastad i den andra bilen och vi sätter av i riktning mot Libanon. Bilen är full med arabiska män med Kalasjnikovs, och jag vet inte vilka de är. Men efter en stund samlar jag i alla fall mod och frågar om jag verkligen är fri.

– Ja, svarar de. Du är fri, vi är dina vänner. Då brister allt och jag börjar gråta som ett barn i bilen.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2015-12-17 10:50