Karl Ove Knausgård: ”Jag ångrar ingenting som jag har skrivit”

Karl Ove Knausgård är lycklig när han får skriva om döden. I brist på det fick han prata med Café om beroende, kärleken till Talking Heads och konsten att skriva dåligt.

Tom Cehlin Magnusson | Foto: Sølve Sundsbø  |  Publicerad 2022-03-17 17:09  |  Lästid: 10 minuter

Det är svårt att hitta en punkt som var botten. Livet är för elastiskt för att kunna sammanfattas i enkla vändpunkter. Den riktiga botten för en missbrukare kommer kanske först när kistan sänks ner i jorden. Men om jag skulle tvingas välja en punkt så måste det ha varit när jag (med en uppriktig tanke om att laga det) började leta efter recept på den norska maträtten får i kål. En anrättning som är exakt vad det låter som.

Att läsa Karl Ove Knausgårds bokserie Min kamp var som en skimrande silverremsa av dopamin som åkte varv efter varv runt i hjärnan i flera månader. Det var som att höra David Bowie sjunga Heroes för första gången, om och om igen. Läsningen räckte efter ett tag inte till.

Jag blev besatt. Inte bara av norrmannen själv, utan av hans matvanor, tankar och till slut hans hemland. Från att liksom de flesta svenskar ha burit på en kylig och arrogant inställning till Norge så började jag fundera på att börja äta kött igen bara för att kunna tillaga får i kål, pinnekjøtt och smalahove (fårskalle serverad med saft). Jag använde Google Maps för att kunna gå omkring på Tromøya, Bergen och Jølster. Än i dag har jag en flik öppen på telefonen, längst bak i webbläsaren, så att jag snabbt ska kunna köpa en lusekofta. Med fåret och kålen i varukorgen hade mitt beroende av Karl Ove Knausgårds böcker, och honom själv, nått någon sorts slutpunkt.

Det är en onsdagskväll i Hither Green och Karl Ove Knausgård har precis lagt sina barn. Han spenderar det mesta av sin tid i sitt arbetsrum, en tillbyggnad på huset i sydöstra London med glastak och anmärkningsvärt svag belysning.

Det bör sägas att jag har mycket svårt att dölja min beroendeproblematik. Som tur är verkar Karl Ove Knausgård ha vant sig vid att alla han träffar vet det mesta om hans liv. Han är vänlig och svarar uppriktigt på varje fråga som om det vore första gången han fick den, trots att han ogillar intervjuer. Efter fyra år i London så har de svenska orden börjat tvättas bort ur hans norska. Trots att han för några år sedan sa att han alltid vaknar deprimerad så är det svårt att hitta minsta spår av någon tungsinthet, till och med när vi pratar om beroende.

Jag läste någon gång att din pappa hade tipsat dig om att skriva full. Prövade du någonsin det?

”Jag testade på den tiden när han sa det. Jag var nitton år. Men det var ett väldigt dåligt råd. Det finns en idé om att det löser upp spänning och så vidare. Men skrivande handlar så otroligt mycket om koncentration och närvaro. Det försvinner ju helt när man är full. Det var inget bra råd”, säger han.

”Jag tror kanske att amfetamin är bättre, om man absolut ska ta något för att skriva. Och det vet jag bara för att Stig Larsson skrev det.”

Karl Ove Knausgård drar några snabba drag med en kulspetspenna mot papperet framför honom för att få fram bläck. Han säger själv att han har en beroendepersonlighet. I ett samtal med författaren Geir Gulliksen nyligen sa han att han hade kunnat bli en utmärkt alkoholist. När han intervjuades häromåret om sin förra bok Morgonstjärnan i radio så hade en journalist en invändning om att en karaktärs drickande var orealistiskt – så mycket går det helt enkelt inte att få ned. Jo, det går, svarade Knausgård. 

”Ja, jo, det är sant, det”, skrattar han.

Han berättar att han för några år sedan varit trött och orkeslös,  i efterhand förstod han att han varit deprimerad. Som en lösning på det hade han tagit bilen från Österlen och köpt penslar och oljefärg.

”Jag blev helt besatt av det. Jag målade i sjutton timmar, nonstop.”

Foto: Sølve Sundsbø.

Någon sorts besatthet verkar också ligga bakom hans nya romanserie. Förra året kom Morgonstjärnan, hans första stora roman efter Min kamp. Den 666 sidor långa Morgonstjärnan handlar om en ny stjärna som hotfullt börjar lysa över himlen. Knausgård var tillbaka i fiktionens värld, rörde sig fritt mellan apokalyps och skräck och möttes av (mestadels) strålande kritik. Romanen var den första i en tänkt trilogi som redan har hunnit svälla till fem böcker, som det ser ut nu.

Hans nya bok Vargarna från evighetens skog är ett slags uppföljare till Morgonstjärnan. Men där den förra romanen följde ett myller av karaktärer under samma dygn så förflyttas handlingen i hans nya bok till Norge i mitten av 80-talet och Ryssland trettio år senare.

”När jag hade skrivit färdigt Morgonstjärnan så ville jag göra något helt annat. Med en annan tyngd, kanske. Samtidigt som jag ville att det skulle vara ett slags bakgrundshistoria och att den skulle relatera till Morgonstjärnan. Men den tredje boken, som jag skriver nu, knyter ihop både Morgonstjärnan och den här boken.”

Vet du på förhand hur hela historien ska sluta eller skriver du bara?

”Jag har en huvudlinje som är som en sorts överbyggnad. Allt det andra sker från dag till dag i skrivandet. Boken som jag har skrivit nu visste jag ingenting om när jag började skriva på den. Det enda jag visste var att den måste till Ryssland. Så den första delen handlade om att vrida berättelsen sakta ditåt”, berättar han.

”De första fyrtio sidorna skrev jag faktiskt för nästan tio år sedan. Jag tyckte att det blev så dåligt, jag skickade det inte ens till min redaktör. Han läser annars allt jag skriver. När jag skulle börja på den här boken så gick jag igenom saker som jag hade sparat. Då såg jag den delen och kände att jag ville skriva vidare.”

Varför ville du till Ryssland? (Intervjun gjordes innan Putins invasion av Ukraina, reds anm.)

”Jag läste en bok om Rysslands förhållande till idén om evigt liv. Om filosofen Nikolai Fjodorov som ville återuppliva alla som någonsin har dött. Det ville jag ha med i det här projektet. Sen har jag alltid varit otroligt fascinerad av Ryssland. Jag var där i nio dagar för en reportageresa för New York Times för några år sen.”

Den nya boken handlar mycket om tanken på evigt liv. Är det för att komma närmare ett eget svar på frågor eller är det ett sätt att berätta en historia?

”För mig är det ett sätt att komma längre in i något, att söka sig mot gränserna. Om det som skiljer materia och liv. Om uppkomsten av liv och om döden, såklart. Och den tredje gränsen, som är medvetandet. Det är otroligt intressant. Men det är också så att karaktärerna har sitt eget liv. De insisterar på sitt eget liv. Det är i den dynamiken som romanen finns: mellan det som är mer teoretiskt och det som är livet, rett og slett.”

Vad får dig att välja platsen du skriver om?

”Platserna har alltid varit otroligt viktiga för mig. Den första delen utspelar sig där jag bodde från att jag var tretton tills jag var arton. På landet, utanför en by på Sørlandet vid Kristiansand. Så jag försökte återskapa den känslan jag hade på 80-talet. Fotboll i höstmörker i strålkastarljus. Videokvällar, där man samlades i en källare och såg på video”, säger han.

”Men det var väldigt länge sen. Jag har inte varit där, så det blir något nästan mytologiskt när jag sitter och skriver.”

Krävs det en emotionell koppling till en plats för att du ska skriva om den?

”Det måste nog vara något med platsen. Men när jag bodde i Bergen så kunde jag inte skriva om Bergen. Det kändes nästan inces­tuöst, på något sätt. Först när jag hade flyttat därifrån så kunde jag skriva om det”, säger han.

”Österlen har jag skrivit väldigt mycket om, det är ett av mina favoritlandskap i världen. Jag har hus där fortfarande. Men nästa bok kommer nog att utspela sig i London. Jag har velat skriva om det tidigare men har inte känt att jag har varit tillräckligt mycket en del av det. Jag är inte det än, men att skriva om det kanske är ett sätt att komma in i det också.”

Foto: Sølve Sundsbø.

Karl Ove Knausgård debuterade 1998 med Ut ur världen. Romanen gav honom det norska kritikerpriset som första debutant någonsin och jämförelser med Hamsun, Proust och Dostojevskij. Men det var den självbiografiska romansviten Min kamp i sex delar som gjorde honom till ett litterärt fenomen. Han kalla­des för den största norska författaren sedan Ibsen, och i USA pratade man om Knausgaardmania när norrmannens boklanseringar skapade köer runt halva Manhattan.

Det kanske märkligaste som Min kamp-fenomenet födde är just suget som hos många människor uppstod efter att få veta mer om en människa som i böckerna dokumenterat varenda smörgås han har ätit sedan han var fem år. Efter över 3 500 sidor så ville man ha mer, behövde mer: Zadie Smith beskrev läsningen som att röka crack.

Skribenten Essy Klingberg startade för några år sedan ett Instagram-­konto som dokumenterade all mat som nämns i de sex böckerna (bland annat stekt spaghetti med ett kilo potatis).

I snart sagt varje intervju som jag läser inför den här intervjun så frågar skribenten, med något nästan vädjande i rösten, om han fortfarande röker. Varje gång jag själv dammsuger så kan jag inte låta bli att tänka på att Knausgård vid något tillfälle beskrivit knapptryckningen som får sladden att slungas mot dammsugarkroppen som hans favoritdel av städningen. Kort sagt: Trots tusentals tecken, tankar och tekoppar så verkar folk inte få nog av personen Karl Ove Knausgård.

Jag tror aldrig att jag har läst om någon person som så ofta får frågan om han fortfarande röker. Gör du det?

”Hm, ja. Jag sitter faktiskt här med en, vad heter det, vape? Jag röker fortfarande men är väldigt nära att sluta. Därför har jag den här, som en glidande övergång. Jag slutade i ett år förut. Men så började jag igen och så har jag inte klarat att sluta.”

Varför tror du att folk så gärna vill veta om du röker?

Han skrattar.

”Det är inte så många som gör det längre? Och böckerna är så otroligt fyllda av rökning. Det röks på nästan varenda sida. Och jag röker på alla bilder och så, det är väl därför.”

Får du själv rysningar av böcker nu för tiden?

”Under hösten läste jag en bok av Claire Keegan som heter Small things like these. Den var fantastisk. Egentligen är storyn banal men det är så bra skrivet att det gjorde väldigt stort intryck på mig. Sen var jag fyrtio år för sen, men jag läste Tove Ditlevsens trilogi, Barndom, Ungdom och Gift. Den var helt otrolig.”

Kommer sådana upplevelser mer sällan ju äldre man blir?

”Jag har nog sådana upplevelser ganska ofta egentligen. Men mest med musik, faktiskt. Jag såg David Byrne här i London för säkert tre år sen. Han spelade med elva personer i bandet. Alla var mobila också, så de kunde gå runt och dansa. Jag fick aldrig se Talking Heads på 80-talet och Remain in light är en av mina favoritplattor. Att få se det var helt otroligt. Det är ofta musik som får mig att vilja vara där, att det bara ska hålla på och hålla på. Beatles-­serien slukade jag också. Det är något av det bästa jag har sett på tv.”

Precis som alla som har läst Min kamp så vet jag mer om Karl Ove Knausgård än vad jag vet om de flesta människor jag känner. Alla förbjudna tankar, pinsamheter, futtigheter och rutiner. Från vad som fick honom att skära sig i ansiktet med en glasbit när han blev avvisad av sin blivande fru till hur han brer sina smörgåsar. Om jag verkligen ansträngde mig så tror jag att jag skulle kunna komma på vilken pin-kod han har på sitt kontokort. Själv har Knausgård berättat om hur läsare ofta kommer fram och börjar berätta intima detaljer om händelser och trauman i deras eget liv, som om de känt varandra sedan länge.

Finns det något du ångrar att du har skrivit?

”Egentligen inte. Jag tror inte det. Det är klart att hela Min kamp-projektet var väldigt svårt att göra, och det skapade mycket konflikter och problem. Folk blev sårade. Det var tufft, men … jag ångrar det inte. Det gör jag inte.”

En stor del av debatten kring böckerna handlade om hur mycket man får lämna ut om andra människor. Knausgård vände inte bara ut och in på sig själv och sina svartaste stunder, han skrev om sin närmaste familj och vänner. Hans farbror försökte stämma honom för att han skrev om sin pappas död. Pappans sida av familjen har han inte någon kontakt med sedan boken kom ut. För något år sedan blev en intervju med hans före detta fru Linda Boström Knausgård i The Observer uppmärksammad efter att hon sagt att hon visserligen tyckte att böckerna var bra, men inte kunde låta bli att känna ilska över hur hon hade porträtterats.

Finns det något i ditt liv som du inte skulle skriva om?

”Ja, det gör det. Det är mycket som jag inte skrev om i Min kamp som jag hade kunnat skriva om. Men som jag inte ville, för att det var förfärligt för andra”, säger han.

Han verkar inte ha någon lust att lämna fiktionen på ett bra tag.

”Hade jag fortsatt och gjort det livet ut så hade det blivit en grej, ett projekt. Nu stängde jag igen det som jag gjorde, böckerna är från den perioden och that’s it. Jag kommer inte att hitta något nytt, förutom om jag skulle göra det när jag var sjuttio år och skrev om samma saker, kanske. Men det är ingenting som jag har lust att göra igen just nu. Det är väldigt befriande att hålla på med fiktion”, säger han.

Min kamp har blivit en så stor del av mitt skapande. Det var väldigt skönt att fjärma sig från det och gå in i något annat.”

Foto: Sølve Sundsbø.

Nu för tiden lever han ett bekvämt liv långt bort från kedjerökning på balkongen i Malmö och babyrytmik-klasser i Stockholm. Sedan några år tillbaka har den 53-årige författaren flyttat från huset på Österlen till ett viktorianskt tegelhus i Hither Green i London.

En vanlig dag ser han till att alla sju barn i hushållet tar sig till skolan. Efter det dricker han en kopp kaffe och röker en cigarett vid ett kafé nära hemmet. Precis vid radhuset ligger en pub där barn, vuxna och hundar är välkomna. Då och då köper han hem en bukett (en färgsprakande kreation som heter ”Elton John”) från blomsterbutiken intill till sin fru, förläggaren Michal Shavit. Veckorna innan vi hörs har han precis sett sina ungdomshjältar Echo & The Bunnymen, i helgen ska han gå och se på Arsenal. En behaglig tillvaro för en självutnämnd angofil.

Känns det speciellt att bo i London?

”Ja, det gör det. Ganska mycket, faktiskt. Det blir vardag också men ibland så ser jag det utifrån: ’Oj, jag är i London, i England, där är en engelsman’”, säger han.

”Samtidigt som det är ett land på väg ner. Vad säger man i Sverige, på dekis? Nästan i något slags upplösningstillstånd. Det är väldigt intressant att vara på en sådan plats.”

Den mesta tiden spenderar han annars i radhuset. Familjen är stor. Fyra barn kommer från äktenskapet med Linda Boström Knausgård, två från hans nuvarande frus tidigare äktenskap. Tillsammans har Karl Ove Knausgård och Michal Shavit också en son. All tid utanför familjelivet tas upp av skrivandet och följer en finslipad metodik.

”Det första jag gör när jag sätter mig ner för att skriva är att ta på mig hörlurar och sätta på musik.”

Jag har läst att du alltid spelar samma skiva om och om igen när du skriver en bok, vilken var det den här gången?

”Till Ulverne, ja … det är faktiskt en bra fråga. Till Morgonstjärnan var det Pink Floyd. När jag spelar det så kommer allt från den perioden tillbaka. Med den nya boken så tror jag att jag spelade Father John Mistys senaste platta.”

Jag läste att du sagt att skrivandet har blivit enklare av att få barn. Hur menar du då?

”Det handlar nog om att ju mer tid man lägger på något, och ju större del av ens liv något tar, desto viktigare blir det, ikke sant?” säger han.

”När jag var i tjugoårsåldern så var skrivandet något heligt. Jag kunde dra ut till en ö, eller till en stuga ute i skogen, helt själv. Men det som hände var att väggen mellan litteratur och liv blev otroligt hög. När jag fick barn så gick inte det. Jag satt i vardagsrummet och skrev med barn kravlande runt fötterna. Skulle jag skriva så var det tvunget att bli när jag hade tid”, säger han.

”När jag skrev Min kamp så slutade jag nästan att tänka på kvalitet, om det var bra eller inte, det handlade bara om att faktiskt skriva. Det har jag fortsatt med.”

Hur fungerar det nu?

”Den största delen av Morgonstjärnan kom under lockdown här i London. Halva dagen var jag tvungen att passa barn och andra halvan fick jag jobba. Och det var väldigt bra för mig att bara få fyra timmar. Då var jag hundra procent fokuserad. Det kanske inte blir så bra, men det blir i alla fall böcker av det.”

Idén om att isolera sig för att skriva funkar inte?

”Nej. Och jag gillar tanken på att skrivandet är väldigt vardagligt, nära livet på något sätt. Den utvecklingen har varit bra i alla fall för mig.”

I en norsk intervju sa han nyligen att man kan se Min kamp som en medelålderskrisroman.

”De där böckerna gjorde att allt blev lättare. Förutom någon sorts förväntan eller press. Men det finns ju bara i mitt huvud. Men den är ganska stark, jag får kämpa emot. Men det jag skriver har blivit mycket lättare.”

Du har inte haft skrivkramp sedan dess?

”Nej, det släppte taget helt. Jag hade det innan jag debuterade och sedan i fyra, fem år efter att jag debuterade. Så kom det en ny bok och sen så var det fyra eller fem år igen innan Min kamp. Det var en väldigt lång tid som jag inte kunde skriva. Men det är helt borta nu. Det är det jag har lärt mig av att skriva Min kamp. Om böckerna inte behöver vara bra så är det inte svårt att skriva”, berättar han.

”Hela tanken på om något är bra nog gör att det är lätt att det låser sig. Men om man tänker att det inte behöver vara bra så är det bara att skriva”, säger han.

”Det är såklart svårt att gå omkring och tänka att något är dåligt, att lägga sin tid på något som inte är bra, men det håller alla på med. Det är varje författares kamp.”

Du har sagt att du inte är ute efter att vara lycklig, du vill bara skriva bra böcker. Menar du det? 

Han skrattar.

”Ja, så är det. Så är det.”

Samtidigt handlar dina böcker ganska mycket just om lycka?

”Jag är inte så närvarande som person, tror jag. Men när jag skriver så är jag väldigt närvarande. Det är inte så att jag är olycklig eller så, men jag tror att det är anledningen till att jag skriver. Jag kommer mycket närmare en känsla av att existera.”

Han blir tyst i några sekunder.

”Men det finns ju ett element av lycka i att skriva böcker också, ikke sant?”

.

”Vargarna från evighetens skog” finns ute nu.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2022-03-17 23:26