Nästa vecka kommer alltså den sista Kentskivan. Sveriges största band meddelade sitt beslut i en episk video tidigare i vår och tackar för sig med albumet Då som nu för alltid och en turné som sålde slut blixtfort.
Den absolut sista spelningen äger rum den 17 december på Tele 2 Arena i Stockholm.
Expressens Anders Nunstedt skriver här om sina intryck från en förhandslyssning under måndagen. Han tycker bland annat sista spåret Den sista sången är ”en mäktig, vacker ballad som gjord för att avsluta avskedsturnén”. Eskilstuna-Kurirens Mikael Barani skriver att han tror Kents Jocke Berg har fått säga det han vill ha sagt i och med den här avskedsskivan. ”Och han gjorde det till tonerna av ett brinnande dansgolv”, skriver Barani. Aftonbladets Håkan Steen skriver att skivan är en ”gedigen sista ansträngning”.
Cafés har lyssnat en (1) gång på den kommande skivans 11 spår och försöker bena ut några frågetecken om musiken.
1. Är det ett värdigt avsked?
Kent är ett perfekt popband, perfekt för att det känns som bandet har en plan. Precis som säg Pet shop boys eller Radiohead är allt Kent gör snyggt, förpackat på ett stringent sätt. Så även Då som nu för alltid, från avskedsfilmen och låten Egoist (som inte är med på skivan) till albumets omslag som följer samma bildspråk, samma ton som resten av kommunikationen. Skivan inleds med vackra försiktiga Andromeda (betyg 5/5) och textrader som ”vi ångrar ingenting av det vi gjorde” och ”hjärtat blir aldrig fullt”. Basen är föredömligt tydlig i inledningen och låten brakar lös i ett krafigt ös med klara allsångsvibbar och snygga små plinkiga detaljer. Redan här tas lyssnaren med till Jocke Bergs barndom.
2. Det låter deppigt gnälligt igen, eller?
Vissa verkar inbilla sig är att Kent bara-bara är ett deppigt band. Jocke Berg sjunger visserligen sina kryptiska vemodiga texter om minnen, relationer och numera samhällets uselhet – men Kent är riktigt bra som disco-Kent också. Mirage och i viss mån Skogarna på förra skivan är bra exempel på discokula-på-scen-Kent. Andra spåret Tennsoldater (betyg 4/5) är den här skivans Kent-som-funkar-till-skarpt-vitt-blinkande-ljus-låt med textrader som ”jag kan inte lura mitt hjärta. Hur gärna jag än vill kan jag inte lura mitt hjärta”.
3. Finns det någon som helst poäng att lyssna på skivan om man inte gillar Kent?
Kent är inte bara jättebra live, bandet är himla roligt också. När de bad alla att komma till en spelning helt klädda i vitt kändes det som Jocke Berg skojade med fansen. ”Nu ska vi se om folk är tokiga…” liksom. På tredje låten Vi är för alltid (betyg 3/5) fortsätter det glittriga synteriet, Jocke Bergs röst tar skydd i någon slags fransk houselåda och han sjunger om att andra ”kommer sjunga sånger om oss, då som nu för alltid” för att mot slutet av låten avslöja ”jag bara skojar, ingen kommer sjunga sånger om oss”. Classic Kent.
4. Kent har alltid varit hatade av vissa, finns det något att hata redan nu?
Kent balanserar alltid på gränsen mot det jättefåniga. Från första skivans ”himlen är blå, dina ögon krymper som blåjeans” via Isolas ”sommartid, jag är tystnaden och vinden” och Vapen & ammunitions ”vi skålar för en midsommar till, färsk potatis och sill”. På skivans tredje spår Den vänstra stranden (betyg 3/5) klämmer Jocke Berg till med raden ”tussilago som guld vid dikeskanten” och väcker liv i The Grymlings-vibbarna när han sjunger om någon sorts minne från förr.
5. Liknar den någon av de andra Kentskivorna?
På senare tid har Kent plockat in ett gäng gästsångerskor, duettpartners om man så vill. Senast Beatrice Eli på Godhet. Den här gången är Anna Ternheim med på låten Nattpojken & Dagflickan (betyg 4/5) som låter väldigt mycket 2016-pop i Kents glättigaste och mest listkompatibla filter. Även här finns naturen i raden ”maskrosfrön i vindarna” men raderna ”jag blir en bättre person när jag hör din röst på radion” och ”vad ska jag ge för att ha dig bredvid” stannar kvar.
6. Hur står sig låtarna man redan hört?
Egoist är som sagt inte med på albumet, och det känns givet när man hör hela skivan. Vi är inte längre där (betyg 5/5) sitter däremot som ett smäck här. Under Cafés förhandslyssning svajar musiken på högtalarna en aning. Sveriges kändaste musikjournalist vänder sig mot personalen som genast skyndar för att rätta till, men det förtar inte upplevelsen av den här låten som låter pampig och vid det här laget redan har satt sig. I höst kommer den bli otrolig på scen.
7. Vilken låt är bäst?
På skivans sjunde spår Förlåtelsen (5/5) tar en pumpande bas över och raden ”första gången jag såg dig, ögonblicket en målning” och ”jag var förlorad, jag är förlorad” får en att förstå att det är en kärlekslåt! Såklart med en fortsättning som går ”finns det någon mening att säga förlåt”, men det förtar inte faktumet att det här är albumets superlåt, otroligt bra.
8. Vad handlar skivan om?
Det känns som Kents sista skiva blickar tillbaka mot allt de gjort tidigare. I åttonde låten Skyll inte ifrån dig (betyg 3/5) går Jocke Bergs röst in i något mysskavigt läge när han sjunger rader som ”det finns resor du gör bara en gång” och ”jag ville ge dig en perfekt start” – skavigt på precis samma sätt som tidiga Kent med andra ord. På samma sätt som tidiga Kent krävde rätt många lyssningar för att kännas som en fullträff är den här låten lite för seg just nu.
9. Är det ös i låtarna?
Skivan blandar rätt friskt, men aldrig så friskt som på nionde låten Gigi (betyg 4/5). Från inledande lugn och rader som ”i ditt liv vem är jag, se på mig vad är det du ser?” exploderar spåret i någon form av heavy metal-läge med industritouch. Det är ett vanisnnigt dum-dum-dum, dum-dum-dum-dunk och man kan riktigt känna hur lamporna live slås på-av-på-av på klassiskt Kent-manér och textraden ”jag ser på dig, jag ser ett barn med dyra kläder, med billig smak” trycks upp på en enorm skärm.
10. Kommer skivan bli ett monster live i höst?
Lagompolitiska Kent känns väldigt i tiden. Medelklassen väljer att engagera sig i flyktingfrågan, skänker ett par hundringar till någon som lovar göra det värdigare för folk i Medelhavet och så vidare. På skivans tionde låt Falska profeter (betyg 5/5) gör Kent sin mest politiska låt någonsin över först ett hamrande industridriv och sedan ett plonk med gitarr och rader som ”tror du på framtiden?” och en text om propagandaarmén, att vi bara har varandra och ”pekar våra anklagelser och fingrar mot allt som inte passar in”. Det här kommer det sjungas och skrikas med i, ett budskap som är extremt svårt att inte ställa sig bakom, PK-perfektion.
11. Barnkörer. Det är väl barnkörer?
Den sista sången (4/5) är Kents sista inspelning, av allt att döma. Låten inleds med ett klockspel och det är vackert och stämningsfullt och Jocke Berg ”minns det som var i går, vi körde igenom Malibu när det blivit vår” och sedan om att hämta kidsen och vidare till skivans bästa barnkör, den här gången med ljud från någon lekplats. När låten och skivan är slut känns det tomt. Det var lite kort, sista låten kändes inte ens fem minuter lång. Kan tycka att den borde ha varit sju åtta minuter i alla fall.
Som sagt, vi har lyssnat en gång på skivan, så alla citeringar – och åsikter – är med reservation för eventuella fel.
