Annons

Lyon den 5 maj 2007. Lördag kväll. Stora delar av Frankrike i spänning inför presidentvalet dagen därpå. Blir det Nicolas Sarkozy eller Ségolène Royal?

Det finns just den här helgen flera tusen utländska journalister i Frankrike för att bevaka valet, de skriver just nu på sina dramatiska sista-minuten-rapporter, seriösa texter, stort politiskt allvar, de senaste opinionsmätningarna analyseras i detalj.

Annons

Själv sitter jag i en biljardhall i ett inte helt fashionabelt Lyon-kvarter och tittar på storbilds-tv. Husets röda vin är ny­skördat på rester av något som blev över redan förra året. Jag dricker pastis med så lite vatten som möjligt.

Några rätt biffiga Lyon-thugs vid bordet bredvid dricker dansk öl och sneglar då och då misstänksamt åt mitt håll. En svensk intellektuell i bruna stora glasögon – jag själv, alltså – reser sig upp efter bara några minuter och skriker på upphetsad östgötska:

– H-e-l-v-e-t-e!

– Merde, mumlar de.

Paris Saint-Germain mot Lyon i en rätt betydelselös match i franska ligan. Lyon har redan säkrat sin femte raka ligatitel, sex omgångar från slutet.

I princip var det klart redan i början av januari. Lyon är ruskigt överlägsna hela säsongen. Gör egentligen bara två riktiga skit­matcher, och det är tyvärr inte vilka som helst. De åker på en propp mot Roma i Champions League, en rejäl missräkning, och de förlorar franska ligacupfinalen mot Bordeaux, på vad Kim Källström senare ska beskriva för mig som ”ett riktigt skitmål i den 89:e minuten”.

Matchen mot psg är bara några minuter gammal när just Kim Källström skär in snett från höger, drar till med vänstern och får en sådan där grymt bra träff.

Man kan inte med all välvilja i världen påstå att PSG:s målvakt, Mickael Landreau, räddar det där skottet, han står mest i vägen. Jag skulle nog säga att han snarare rammas av den källströmska projektilen.

Sträckt vrist, perfekt balans – det finns en gammal bild på Gunnar Nordahl i Milantröjan, från italienska ligan, någon gång tidigt 50-tal. Samma sträckta vrist, samma perfekta lutning, samma speed och kraft och samma koncentration.

Många fotbollsfrälsta, inte sällan nyfrälsta, blir knäsvaga av tunnlar och klacksparkar – konsten att träffa en boll på det sätt som Källström gör får i alla fall igång mig som inget annat på en fotbollsplan, full fart, full kontroll och perfekt tillslag. Jag tror att alla som någon gång träffat en boll på det viset – och det behöver man inte vara professionell för att ha gjort – gör vad som helst för att få återuppleva den känslan.

Samma sjungande känsla finns i tennis och i golf. Den där träffen på bollen.

Kim Källström är väldigt aktiv i den här matchen, mycket energisk, positiv, framåt, het – efter 15 minuter kliver han av med en ljumskskada. Iskallt.

Jag och fransmännen tittar på varandra.

– Merde, mumlar de.

– Skit också, säger östgöten i mig ännu en gång.

Jag slötittar på resten av matchen, det blir 1–1, Cissé gör 1–0, Källströms ersättare heter Juninho. Han kvitterar i matchens sista minut.

Vi tar det en gång till:

Juninho ersätter alltså Kim Källström.

I Sverige har Kim Källström inte sällan under säsongen kallats för bänknötare. Faktum är att han varit en hel del på bänken, men han är också en av de spelare i Lyons trupp som spelat flest matcher – om inte alla – från start.

Han är hjärtligt trött på folk som inte har en aning om vad de pratar om. Han talar själv grundligt om hur viktigt det är att ha en trupp på 20–22 ungefär lika bra spelare om man ska vara med och slåss om de stora titlarna i Europaspelet. Nästan alla i de stora lagen sitter bänkade då och då under säsongen, inte nödvändigtvis för att de spelat dåligt utan för att de måste vila, måste sparas, disponeras.

Det sista är ett modernt nyckelord inom fotbollen – det är inte alls säkert att laget med de bästa spelarna vinner, oftare segrar det lag som disponerar sin trupp på bästa sätt. Och på nästa nivå: disponerar varje enskild spelare rätt över en hel säsong.

Gissa tre gånger vilken fråga han är ännu tröttare på? Här kommer den annars: Anders eller Kim?

Jag försöker dra mig till minnes hur det hela började, varför det blev så avgörande för den svenska fotbollsdebatten – och varför det aldrig tycks ta slut.

Anders Svensson eller Kim Källström – av diskussionen att döma kan man få uppfattningen att de är jämförbara, påminner om varandra, tar ut varandra, har liknande spelstil. Allvarligt talat. Hur olika kan man bli på en fotbollsplan? Och inte bara till stilen skiljer de sig helt – temperament, attityd, inställning, aggressivitet. Och det enda de svenska sportsidorna har ältat till leda de senaste tre, fyra åren är frågan om vem av dem som ska spela på mitten i ett svenskt landslag.

Det svenska landslagets problem har knappast något med detta att göra, är det kanske inte bara tidernas Potemkin-kuliss? Frågan är vad man försöker dölja – och vem som vill dölja vad.

Andra dagen tillsammans i Lyon äter vi frukost på Lyons spelarhotell, Sofitel. Stilla flyter Rhône utanför. Här bor laget inför varje hemmamatch, så är det i Frankrike, alltid dessa hotellnätter. Det kan bli tre, fyra sådana i veckan, jag behöver inte fråga Kim vad han tycker om det. Det finns sega saker med att vara fotbollsspelare också. Väntan, tristess, lyxhotell.

– Det är klart att det blir mycket grå vardag i just den här delen av fotbollslivet, men det är däremot aldrig vardag att springa in på en fullsatt arena en lördag eller söndag och spela fotboll på toppnivå. Ingen vardag över det alls, säger Kim Källström.

Hotellobbyn är relativt öde, men fyra, fem hotellanställda är ändå snabbt framme och skakar hand med ”Kimme”, som han kallas av fans och i media.

Minns du namnet ”Kongo-Kim” förresten? ”Det är tjo och tjim, vi har Kongo-Kim!”
Jag har uppriktigt talat inte en susning om vad det betyder, eller står för – varenda djurgårdare vet det kanske – så jag måste fråga Kim, och han svarar lite besvärat:

– Måste vi prata om det?

– Nej, säger jag, det måste vi verkligen inte. Men vad är det?

– Jag vet inte, det har kanske med någon fyllehistoria att göra, tror jag, säger Kim.

– Okej, vi skiter i det, säger jag.

– Bra, tack, säger Kim.

Fansen är bra i Lyon. Inte lika passionerade som i Marseille eller Paris, men bra.
Lyon har haft enorma framgångar under de senaste fem åren, kraven är ändå rätt realistiska, sällan fanatiska. Man går fredad på gatorna, man bor bra, kör bra, äter bra.

Men ibland blir ”ledigheten” kanske lite av en synvilla, menar Kim. Man är alltid begränsad under en säsong, man kan inte resa vart man vill, eller när man vill, man äter och dricker inte vad som helst, man är inte uppe så sent man vill. Det är lite scoutläger långa tider. Åtta, nio år, typ.

Jag ber Kim Källström förklara situationen med ”Anders eller Kim?”, sammanfatta
debatten, koncentrera diskussionen.

Jag erkänner öppet att jag själv nästan inte förstår någonting alls av den.

– Det gör inte jag heller, jag har egentligen aldrig förstått frågan, ja, förutom den att det alltid är konkurrens i ett lag, och att fotboll till stora delar bygger på just konkurrens, och att både Anders och jag är mittfältare, säger Källström.

– Men det är klart att jag har blivit påverkad av diskussionen i perioder. Det har utvecklats till en väldigt konstig situation. Det finns tre, fyra, ibland fem platser på mitten att slåss om. Har man som ansvarig för ett lag turen att kunna välja mellan sex, sju stycken är det givetvis bara bra för laget. När det gäller ”Anders eller Kim?” begriper jag inte heller varför det ena alltid har uteslutit det andra – och vem är det som har tagit det beslutet? Jag tycker inte bara att det är konstigt, jag tycker att det är väldigt konstigt. Anders gjorde så gott som hela VM-kvalet, jag gjorde hela VM, och nu tycks vi vara tillbaka på ruta ett igen. Debatten fortsätter bland vissa journalister, alla andra tycker att det är riktigt tjatigt.

Kim Källström tycker inte bara att en del medierepresentanter är jävligt korkade – han tycker också att han har rätt att tycka det. Och i värsta fall också uttrycka det offentligt. Han tycker visserligen inte att tv-reportern Åke Unger är korkad så där i största allmänhet, men när han efter en landskamp fick frågan (av Unger) om han inte, med tanke på sitt lyckade inhopp, borde ha spelat hela matchen, kunde han inte hålla sig.

Det blev en svensk idrottsklassiker, i direktsändning:

– Det var en mycket, mycket idiotisk fråga, sa Källström till Unger.

Det är väl sådana rätt snabba och ibland snipiga uttalanden som gjort att han numera betraktas som väldigt ”kaxig”, och han är nog också rätt kaxig, lite tuppig, men på ett rätt otvunget vis. Med kaxig menar nog många lite ”mästrande”. Ja, han markerar rätt tydligt när det enligt honom är slutpratat i ett ämne. Som rätt erfaren journalist är det givetvis lite enerverande att bli uppläxad, Kim bits – ibland biter journalister tillbaka.

Han berättar till exempel i förbifarten att hans flickvän Erica har ett jobb i Lyon, vilket är rätt ovanligt bland spelarfruarna.

– Vad jobbar hon med då? frågar jag.

– Ett jobb, säger Kim.

Erica heter Enblom i efternamn, innan hon flyttade ner till Lyon läste hon bland annat molekylär biologi på universitetet i Göteborg. Hon har setts på partybilder i kvällstidningarna när Djurgården firat SM-guld, det är i stort sett allt, och Kim är rätt nöjd med den begränsningen.

Kim Källström är 25 år, född i Sandviken den 24 augusti 1982. Stefan Lundin värvade hans pappa Mikael Källström till Häcken 1989, nio år senare debuterade unge Kim Källström i just Häckens a-lag, som 16-åring. I sin allsvenska premiär mot Blåvitt nätade han efter en minut. Det är rätt kaxigt, och han blev ”Årets nykomling” i allsvenskan år 2000.

Är det sant att det var Häckens styrelse som tryckte på för att du skulle få debutera?
– Jag vet faktiskt inte. Jag hoppas att det inte är sant, men om det nu skulle vara det: Kan faktiskt inte bry mig mindre.

Landslagsdebut den 1 februari 2001, mot Finland, inomhus i Jönköping. Kan det bli mer oglamouröst?

2002 skrev han på för Djurgården, och den 7 september samma år gjorde han sin första tävlingsmatch i landslaget: EM-kval borta mot Lettland, 0–0. Sitt första landslagsmål (och matchens fjärde) gjorde han den 6 september 2003 hemma mot San Marino, matchen alla kommer ihåg av ett helt annat skäl: Zlatan Ibrahimovic ”stal” en straff från Kim Källström.

Det var givetvis ovanligt dumt gjort, men Källström har lagt det där bakom sig för länge sedan. Jo, han tycker fortfarande att Zlatan gjorde fel – Zlatan tycker säkert fortfarande att han gjorde rätt, men hade förmodligen avstått om han förstått konsekvenserna. Eller kanske inte, förresten.

Den 12 december 2003 skrev Kim Källström på för franska Rennes, den 4 januari 2004 debuterade han i franska cupen och satte en straff.

Det blev två och en halv säsong i Rennes, med följande facit:

2003–2004: 18 matcher, sju mål.
2004–2005: 31 matcher, fem mål.
2005–2006: 34 matcher, åtta mål.

Under sin första säsong i Lyon spelade han 29 matcher och gjorde tre mål. De flesta anser nog att han borde göra betydligt fler per säsong. Han har definitivt kapacitet för åtminstone tio, tolv stycken.

Han har gjort 21 u21-kamper och 44 a-landskamper. Han har gjort ett em-slutspel och ett vm-slutspel.

I straffläggningen mot Holland i kvarten i Portugal-em 2004 tog han den första jobbiga straffen – och satte den hur kyligt som helst. Han har det psyket. Säkert finns det både lagkamrater och ledare som kan reta sig på samma attityd.
Man tycker att han borde vara given i ett svenskt landslag, men det är han inte. Till en fotbollsreporter på ett ansett svenskt fotbollsmagasin lär Kim Källström i våras, högljutt, ha uttryckt sitt missnöje över situationen – och det är inte bara han själv som börjat fundera: Vad har Lasse Lagerbäck egentligen emot Kim Källström som fotbollsspelare? Exakt vad är det som inte ”passar in”?

Något måste det ju vara. I den svenska fotbollsmodellen måste ofta allt och alla ”passa in”. Det är viktigt att ”underordna sig”.

Det är givetvis en ruskigt effektiv inställning (perfekt kvalfotboll har det visat sig) men också en mycket defensiv sådan – man kan spela med elva offensiva spelare, med den inställningen blir spelet ändå defensivt.

Man kliver inte fram, därför att då måste någon annan per automatik kliva tillbaka. Många duktiga spelare håller igen, väljer att inte sticka ut. Det är teorin. Den stinker.

Dagen efter matchen mot Paris Saint-Germain kommer Kim Källström haltande från sin rätt illa parkerade bil. Vi ska fotografera honom vid Lyons andra stora flod, Saône. Det riggas lampor, Kim kollar in kläder. Därefter, medan de andra
jobbar med bildlösningar, tittar vi in på ett litet kafé. Kim pratar bra franska, själv kommer jag bara ihåg en enda skolmening: ”Je m’excuse d’être on retard” (”Ursäkta att jag kommer för sent”). Just den meningen funkar tyvärr rätt sällan. Kim har inga kontanter på sig.

– Har du cash?

Det har jag. Det är nog sant att rika människor aldrig har pengar på sig.

Vi småpratar om ingenting, han säger att han inte är särskilt orolig eller stressad för att bli skadad.

– Nej, inte innan jag vet vad det är. Jag får kolla upp det i morgon, vi har en stående akuttid, måndag förmiddagar, på Lyons bästa sjukhus. Vi får se.

Det visar sig vara en rätt lindrig ljumskskada. Fyra, fem veckors vila, han missar säsongsavslutningen och landskamperna mot både Danmark borta och Island hemma. Men som sagt, ligatiteln är redan säkrad.

Skadorna kommer och går.

1997 bröt han foten i sin debut i pojklandslaget, förmodligen hade vi senare det året fått se honom i Göteborgs tv-pucklag om inte olyckan varit framme.

Kim spelade med framgång ishockey i Partille. Det känns som om det kunde ha
blivit vilket som. Jag tror han i dag är nöjd med att det blev fotbollen. Jag lovar, det är inget man behöver fråga honom den här majsöndagen. Han utstrålar harmoni och självkänsla. Han till och med går med själv­förtroende.

– Vi har spelat tolv matcher utan förlust, trots ligatiteln är vi fortfarande väldigt motiverade. Det är slutet på säsongen och vi får därför rätt mycket ledigt. Det finns bra chanser att återhämta sig snabbt. Stämningen är mycket bra i vårt lag.

Det låter faktiskt som klubbkänsla. Och jag är givetvis bara avundsjuk.

Jag är frilansande film- och tv-kritiker på Dagens Nyheter. Det är också en elitklubb,
i högsta medieserien.

Vad skulle jag säga om jag fick tio gånger så mycket betalt av Ystad Allehanda.

Skulle jag ta det? Skulle du? Hur mycket betyder pengarna? Eller framför allt: Hur mycket vill vi att de ska betyda?

Jag förstår verkligen Kim Källström, alla hans kompisar, alla deras ekonomiska över­väganden, och jag beundrar dem fortfarande lika mycket.

Men kan du tänka dig Milans Paolo Maldini i en annan tröja än den svart- och rödrandiga? Trogen sitt klubbmärke under en hel karriär. Jag tror han debuterade som 17-åring. I dag är han 39. Visst är det så vackert att man vill gråta?

Kim säger att han har klubbkänsla, men mest av allt har han ett jobb att sköta.
Djurgården kommer på tal, klubben han tog två SM-guld och en cuptitel med.

– Du hade en rätt bra tid där, påstår jag, och väntar mig en
nostalgisk tillbakablick.

– Absolut, svarar Kim. Det var toppen, förutom det som hände mot slutet, när jag skulle lämna klubben. Den dåvarande ledningen försvårade övergången på ett oschyst sätt. Jag kommer nog troligen inte att spela i Djurgården igen, i alla fall inte så länge de som satt i ledningen då är kvar i klubben. Eller rättare sagt: Jag sätter faktiskt aldrig mer min fot där så länge de är kvar.

Jag försöker gå vidare på det spåret (det råder nog inget tvivel om att klubbledningen för Kim är lika med ordföranden Bosse Lundquist), men Källström markerar tydligt att han inte vill prata vidare om saken. Han är en väldigt artig, väluppfostrad kille, i grunden finns nog tanken att man inte bak­talar någon inför andra.

Kafét vi släntrat in på ligger vägg i vägg med Bureau de Votre, n° 505. Jag kikar in i denna typiska franska vallokal, demokrati på plats är ingen kioskvältare. Det är en vallokal inte helt olik en svensk, med valförrättare, valsedlar, bås och valurnor. Samma högtidliga tystnad här som där. Den här dagen smäller det, franska presidentvalet.

Kioskvältarna stöter vi på först senare på kvällen, när det står klart att den konservative kandidaten Nicolas Sarkozy vunnit över­lägset. Det blir rätt saftiga kravaller i centrala Lyon, och över hela Frankrike. Sarkozy var i vida kretsar mycket impopulär redan under sin tid som inrikesminister.

Gräva och kasta gatsten är en över 200 år gammal fransk tradition. I Rennes fick Kim Källström bilen totalt uppbränd under en annan kravall.

Har du följt valkampanjen?
– Jag lyssnade på slutdebatten i fredags, och man kan ju lugnt påstå att de står väldigt långt ifrån varandra, Sarkozy och Royal.

Pratas det politik i laget?
– Det har väl snackats en del invandringsproblematik, segregation och sådant, vi har ju flera spelare med rötter i Nordafrika. Och det har väl hänt att vi kommenterat det aktuella valet några gånger, före och efter träningen. Men det är nog ungefär allt.

Annars är fransk tv ganska bra träning när man ska lära sig språket: sju, åtta personer sitter runt ett bord och snackar. Mycket franskt. Jag har förresten både skakat hand och pratat med Sarkozy, han var och hälsade på under en träning.
Vi snackade lite om Reinfeldt.

Kim Källström har något lätt och ledigt över sig, kanske något flyktigt också, han tycks som sagt ha bestämt sig för att han alltid har tolkningsföreträde. Man undrar givetvis hur mycket av just det som han också visar på träningar och i omklädningsrum. I Sverige och i Frankrike.

Kvällen innan har jag varit på Paul Bocuses klassiker, trestjärniga L’Auberge du pont de Collonges. Lyon är Frankrikes mat-Mecka, lördags- och söndagsluncherna i stan är sagolika.

Jag berättar för Kim att Paul Bocuse himself faktiskt stapplade ut och hälsade oss välkomna vid bordet. Vi pratar lite ank­lever, tryffel och inälvsmat, järnrik mat och god mat. Kim är numera rätt mat­intresserad.

– Jag har faktiskt inte kommit iväg dit än. Men jag har varit på några av Paul Bocuses brasserier inne i stan – det är bra, om än inte fantastiskt. Här nere i Frankrike blir man ju automatiskt lite extra matintresserad, det är ju ruskigt viktigt för fransmännen, de är väldigt stolta över sin matkultur.

Komage?
– Kanske inte just det – men jag är nyfiken på att testa det mesta. Fransmännen själva är ju annars inte mycket för att testa. Jag tog med mig en fransk kompis på en riktigt bra asiatisk krog, han klagade hela tiden, jämförde med fransk mat oavbrutet. Det är också ett mycket franskt beteende.

Berätta för mig om din mittfältsroll i Lyon, hur skiljer den sig från den i Rennes?
– Egentligen inte särskilt mycket, jag är en av två offensiva, en av oss går alltid med fram, vi byter mycket platser. Jag har kanske en lite annorlunda relation med vår vänsterkant, vänstermittfältaren och vänsterbacken. Vi bygger mycket av vårt spel på att lätt och snabbt få fast bollen. Allt beror ju också på vem man spelar med.

Hur var det att komma till Lyon, den riktiga storklubben?
– Det var väldigt enkelt att komma hit, det är en mycket öppen grupp. Det är klart att man är lite nervös i början, men det var jag ju i Rennes också. När Rennes värvade mig gav de ju dessutom en annan mittfältare kicken, en som jag skulle ersätta, och då hamnar man under extra stor press. Annars var det givetvis mer uppochner i en klubb av Rennes storlek. En säsong förlorade vi fem matcher på raken, sedan vann vi de följande åtta matcherna. Det var liksom okej, vilket som. I Lyon har man självklart en helt annan syn på till exempel två, tre förluster.

Berätta hur viktigt det är att göra mål.
Som åskådare blir man ju ibland galen på kommentatorer som säger att ”det är viktigt att göra första målet” eller ”det skulle betyda mycket för honom om han fick göra ett mål i dag”. Jag har givetvis sagt så själv, minst 3 000 gånger, men ändå…

– En bra start är helt enkelt ruskigt viktig, en dålig start kan vara en katastrof, i alla fall en sådan man aldrig lyckas hämta sig ifrån. Och ett mål kan hänga i väldigt länge i folks medvetande. Jag gjorde ett ruskigt mål mot Lyon när jag spelade i Rennes sista säsongen, tidigt i matchen, en volley rätt upp i krysset. Jag hade nog i princip kunnat skriva på i paus.

Jag pratade med Johan Elmander i Toulouse om auktoritära franska tränare. Vad har du för kontakt med din tränare, Gérard Houllier?

– Här har man ofta en jävla distans till tränaren. Frankrike är visserligen ett väldigt öppet land, men i princip kan man väl säga att man aldrig, någonsin, ifrågasätter sin tränare. Houllier har aldrig varit aktiv på träningarna, aldrig lett en enda träning tror jag, säger nästan aldrig något, tittar bara, registrerar. Han är däremot aktiv under matcherna.

(Några veckor senare försvinner Gérard Houllier från tränarjobbet i Lyon.)

Ni hade periodvis väldigt svårt att göra mål i Lyon, särskilt under en period i mitten av säsongen, då ni bland annat försvann ur Champions League. Vad gör man inom laget när man hamnar i sådana svackor?

– Man pratar i alla fall inte så mycket om det, man jobbar bara på, och plötsligt vänder det. Det är helt meningslöst att teoretisera om sådant inom laget. Det gör medierna hela tiden, och det kan vara väldigt segt att de aldrig släpper det. Det är samma sak som när man ser några matcher från bänken, lite för många matcher tycker man kanske själv: Man jobbar bara vidare. Likadant under viktiga matcher, folk tror att man springer omkring och funderar på olika saker, men det finns inte en chans till det! I alla fall gör inte jag det. Det går helt enkelt så jävla fort på den här nivån, man är så koncentrerad på vad man ska göra, och den uppgift man har fått. Ett enda litet misstag betyder all skillnad. Efteråt kan man givetvis fundera, men under själva matchen har man fullt sjå med att hålla koll på sig själv. Där jag är nu, i Lyon, i Europatoppen, gäller bara stenhårt jobb i 90 minuter. Springer man inte så åker man ut. Svårare är det inte.

Brukar du läsa de franska tidningarnas betygsättning?

– Ja, det gör jag, och de brukar faktiskt spegla matcherna rätt bra, de har hyggligt bra koll. Och det är definitivt roligare att få bra betyg, och mycket uppskattning, än dåliga betyg och väldigt lite uppskattning. Ändå åker tidningarna direkt till insamlingen dagen därpå, och kvar är något mycket, mycket viktigare: Hur tycker du själv att det har gått, vad tycker de andra spelarna – och vad tycker min tränare?


Om du fick skräddarsy en klausul i ditt kontrakt som gällde själva spelet, hur skulle den vara formulerad?

– Jag vill ha boll. Alltid. Hela tiden. I och för sig har jag alltid fått mycket boll, men generellt så tränar vi i Sverige fortfarande för lite med bollen. Man blir liksom inte bättre med boll om man tränar på att springa. Det finns givetvis sällsynta talanger och genier, men de som gillar att nöta tar sig oftast fram till toppen. Det handlar om att möta bollen och ta emot bollen, en miljard gånger, tills det sitter där. Det är kanske det viktigaste inom fotbollen. Möta och ta emot.

Är det vad du skulle ha tränat mest på om du fick göra om något i din karriär?

– Nja, jag skulle nog ha tränat mycket mer på frisparkar.

Trots att man alltid ansett att du har ett exceptionellt bra skott och tillslag?

– Vid det här laget har man ju insett hur viktigt det är med den typen av fasta situationer, och bra frisparksskytte. Det avgör ofta matcherna. Det handlar också om att bara nöta, träna och skjuta. De som tycker att det är kul att nöta kommer som sagt alltid längst, så är det bara.


Skillnaden på en svensk och en fransk träning?

– Ja, det är ju framför allt bollen, att man gör väldigt lite saker utan boll. Det är klart att det blir en enorm skillnad på grund av klimatet också, i Sverige försäsongstränar vi i månader, här bygger man upp laget på fem intensiva veckor.
Royal League på konstgräs i snö, allvarlig talat, konstgräs får mig alltid att må dåligt!

Givetvis pratar vi grupperingar också, närmare bestämt det svenska landslagets
påstådda grupperingar. Till Göteborgs-Posten sa Kim Källström för ungefär ett drygt år sedan:
– Vi kan inte gå ut och fika 23 man. Då får vi sova i gymnastiksal också.

Är det så?

– Diskussionen är befängd, man blir inte ens längre besviken på den, man blir bara trött.

Men om spelare slåss på träningar och några är på nattklubb dagen innan match, ja, då börjar ju både publiken och fansen att undra vad som händer. Och det är klart att journalister blir lite till sig, det vore ju tjänstefel annars.
– Man har sina kompisar, man umgås. Vissa jobbar man bara med, andra är både arbetskamrater och kompisar. Så är det väl på alla ställen?


Jodå, i princip, men även på ”vanliga” arbetsplatser händer det att olika grupper bekämpar varandra, och det är inte särskilt lyckat. För någon. Man måste ju ibland definiera problemen innan man kan ta itu med dem.

– Diskussionen är sjuk, vad ni än säger.

Två månader senare. Under sommaren har Kim Källström fått en ny tränare i Lyon, den i de här sammanhangen relativt oprövade Alain Perrin från Sochaux.

Vi pratar i telefon, Kim är alldeles nyss hemkommen efter en första träningsvecka
i bergen. Stenhård fysträning.

– Det har varit fruktansvärt jobbigt, om två dagar drar vi till Sydkorea för en tränings­turnering. Ligapremiär den 4 augusti.

Har du varit hemma i Göteborg?

– Lite Göteborg, lite semester utomlands.

Bor du hemma hos mamma och pappa då, i ditt gamla pojkrum?

– Nej du, jag bor alltid på hotell.


Vad betyder pengar för dig?

– Frihet, resor. Men jag har i grunden en jäkla respekt för pengar.

Jag frågar hur Alain Perrin verkar. Han är en rätt ung, modern tränartyp, menar Kim
(som också rättar mitt skitdåliga uttal av Perrin – men jag rättar sedan honom:

Perrin är 51 år, inte särskilt ung väl?

– Han är lugn, sansad, jobbar nära spelarna. Han leder inte träningarna helt själv, men han är med, joggar omkring, snackar. Jag har inte pratat så mycket med honom, han har frågat en del om vad jag har för roll i landslaget. Det går liksom inte att ha ett färdigt omdöme direkt, särskilt inte så tidigt. Det vore både dumt och orättvist. Men i princip gäller följande: Alla tränare som låter dig spela är grymt bra, tränare som inte låter dig spela är värdelösa. Vi har haft stor omsättning i laget inför den här säsongen, tappat fyra, fem, sex spelare, flera väldigt rutinerade spelare. Abidal till Barcelona, Malouda till Chelsea, Tiago till Juventus, kanske ännu fler, och så in med ungefär lika många nya. Vi får se, det ska bli spännande.

Inte alls skärrad? Perrier har värvat Fabio Grosso från Inter, sedan mest inhemskt.

– Jag tror ändå att vi blir väldigt slagkraftiga. Det var visserligen Gérard Houllier som tog mig till Lyon inför förra säsongen – nu är han väck, och det är klart att det väcker en och annan fundering. Men jag känner mig stark.


Hur nära har du egentligen varit att lämna Lyon?

– Inte nära alls, jag bestämde mig tidigt för att vara kvar, om de ville ha mig, och jag har inte hört något annat. Jag trivs skitbra här. Vi ska spela Champions League, det är alltid stort och viktigt.

Jag tänker tillbaka på mitt möte med Kim i Frankrike i maj, då speku­lationerna om Tottenham och Middlesbrough fått ny fart. Vi satt tysta en stund, innan jag sa:


Du spelar i en europeisk toppklubb, topp tre eller topp fyra, rentav. Ursäkta, men vad fan ska du i Tottenham att göra? De harvar i mitten av ligan och är rejält akterseglade av de stora.De harvar i mitten av ligan och är rejält akterseglade av de stora klubbarna. Ge mig ett enda bra skäl!

Kim sa först ingenting, tittade bara, log lite, sedan höll han upp högra handens tumme och pekfinger. Gned lite.

Ah, pengar.
– Mycket pengar.

I slutet av sommaren påstås Valencia vara villiga att lägga upp 150 miljoner för Källström. Jag sätter ändå hundra pund på att Kim snart spelar i England – kanske redan efter jul. Någon som sätter emot?

Johan Croneman

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar