Spola klassikern! 7 skarpa bokälskare om böckerna du kan skippa– och vad du borde läsa istället

Johanna Frid, författare som skrivit bland annat Nora eller brinn Oslo brinn

Skippa: Arv och miljö av Vigdis Hjorth

– Inte riktigt en klassiker, men den börjar nå modern klassiker-­status vid det här laget. Som författare känns det inte så bra att säga vad som är dåligt med andras romaner, men jag fattar inte varför folk känner så mycket för den. En av de viktigaste trådarna i boken är en arvstvist som handlar om två ´hytter´ (norska för stuga, reds anm.) som är värda fyra miljoner norska styck. Jag förstår inte varför vi ska intressera oss för deras arvstvist.

Läs i stället: Alberte och Jakob av Cora Sandel

– Jag vill i stället tipsa om en annan norsk författare, Cora Sandel. Hon var jättestor under 1900-talet och räknas som en av de största norska författarna. Hon har skrivit om kvinnor, kvinnliga konstnärer, familjen – väldigt samtida frågor trots att hennes flesta böcker är skrivna för 60 år sedan. De förtjänar en revival – ska du läsa norskt så läs Cora Sandel, främst Alberte och Jakob.

Fredrik Wikingsson, tv-personlighet som skrivit bland annat Tårtgeneralen

Skippa: Idioten av Fjodor Dostojevskij

– När det gäller episka, svepande, stora jävla mastodont­romaner så vill jag slå ett slag för begravandet av Dostojevskijs Idioten, som jag för några år sedan bestämde mig för att lyssna igenom som ljudbok. 22 timmar lång var den, på engelska. Så såg utbudet ut på den tiden. Jag rekommenderar ingen att plöja ryska romaner som ljudbok, inte minst på grund av de sinnessjukt omfattande persongallerierna som gör att man är helt lost efter åtta minuter, om man inte har pappersbokens göttiga lilla personlista längst fram att tjuvkika i. Nej fy fan, bort med Idioten.

Läs i stället: Ett litet liv av Hanya Yanagihara

– Ska du läsa en episk, svepande, stor jävla mastodontroman så ska du läsa Ett litet liv. Hanya Yanagihara heter författaren. Myten är att hon skrev den på fyra månader. Jag vet inte det, jag. Men det är den bästa bok jag läst. Den är väl typ 850 sidor lång, och när du är färdig kommer du att stillsamt lägga ifrån dig den och gråta oavbrutet i 20 minuter.

Tone Schunnesson, författare som skrivit bland annat Tripprapporter

Skippa: På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust

Jag vet inte om den här romanen, romanerna, kan kallas överskattade eftersom de fuckade up romangamet för alltid, men jag försöker varje sommar ta mig igenom På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Jag klarar första och kanske halva andra av de sju delarna – sedan ger jag upp. Det här har varit min procedur de senaste tio somrarna. Okej, jag fattar, det är ett av de centrala verken i västerländsk litteraturhistoria, men när jag läser känner jag bara: Snälla. Håll. Käften. Den är så skvallrig, verkligen ingående skvallrig, om personer man inte har en aning om, och om sömnad och kläder och vagnar över borggården och Gud vet vad. Annan skvallerlitteratur, typ Min kamp av Knausgård, bleknar i jämförelse. Mina vänner som påstår sig ha läst alla delarna menar att det blir superbra i bok fyra eller fem, men trots detta tryter mitt tålamod.

Läs i stället: Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras

– Den är föredömligt kort, drygt 100 si­dor, men innehåller en hel värld byggd så tätt att man knappt får luft. Romanen följer Maria, hennes make Pierre och deras väninna Claire som är på väg i bilen till Madrid när de till följd av ett åskoväder stannar i en liten by där en man som nyss mördat sin unga hustru efter att ha hittat henne i säng med en annan gömmer sig på taken. Maria sitter på kafé och dricker 100 glas manzanilla och väntar på att på ovädret ska dra över, att hennes make och hennes väninna ska göra slag i saken och bedra henne, samt att mördaren ska visa sig för henne. Det finns ingen roman som denna. Duras bilder är så jävla starka, stämningen är tryckt, sentimental, ­melankolisk, och när man läser hamnar man själv på ett kafé sex timmar utanför Madrid, med bergen runt omkring en och ännu en karaff vin på väg in.

Emma Frans, skribent och forskare som skrivit bland annat Larmrapporten

Skippa: Alla vi barn i Bullerbyn av Astrid Lindgren

Eftersom jag har barn läser jag därför barnböcker ganska ofta. Något jag insett är att de oftast inte alls håller, åtminstone väldigt få. Astrid Lindgrens böcker gör det inte. Det finns en del böcker där man som vuxen inser hur vidriga karaktärerna faktiskt är, kanske allra tydligast hos Pippi och Karlsson på taket, men även Bullerbyn är problematiskt i och med att Bullerbyn-narrativet blivit rätt så SD. Det klingar falskt eftersom det ger en romantisk bild av gammel­Sverige, som ju var piss.

Läs i stället: Svälten av Magnus Västerbro

– En bok som på ett väldigt illustrativt sätt beskriver hur pissigt det kunde vara förr i Sverige, utan att på något sätt röra sig mot det SD-doftande Bullerbyn-narrativet. I Svälten får vi läsa allt om hur hungeråren formade Sverige, och den ger en betydligt mer verklighetsförankrad bild av ´Gamla Sverige´– helt befriat från lyckliga barfotaben på prunkande sommarängar.

Lotta Lundgren, skribent och tv-personlighet som skrivit bland annat Tio lektioner i matlagning

Skippa: Siddharta av Herman Hesse

– Det är en av de där böckerna som man måste skynda sig att låtsas läsa innan man hunnit gå ut tvåan på gymnasiets estetprogram. Den är visserligen inte lika töntig som Paulo Coelhos billighetskopia Alkemisten, men man får ändå myror i röven av Siddhartas såsiga sökande efter livets mening. Det känns också väldigt mycket som att läsa utkastet till en musikal.

Läs i stället: Maken av Gun-Britt Sundström

– Gun-Britt har tydligen varit trött på Maken i 43 år, själv tröttnar jag aldrig. Jag läser om den ungefär vart tredje år, i alla fall om jag är i bra form; det är omöjligt att ta sig igenom berättelsen om Martina och Gustav utan att resa i minnet och riva upp sina egna gamla smärtpunkter. Usch vad privat det här blev, jag skulle sagt Madame Bovary av Gustave Flaubert i stället.

Elis Monteverde Burrau, författare som skrivit bland annat Karismasamhället

Skippa: Ulysses av James Joyce

– Jag läste James Joyces Ett porträtt av författaren som ung när jag var 17, och jag tyckte den var otrolig. Koncentrerad och full av stringent lidelse, typ, men jag fattade snabbt att det var Ulysses som var ´grejen´. Modernismens stora köttberg som man var tvungen att smaka, dyrka, helst svälja hel. Jag minns faktiskt inte om jag läste ut den, men jag minns hur tragiskt trist den var. Jag minns min besvikelse (jag orkade inte ens bli provocerad). Stream of consciousness-pionjär i all ära – det var buskis och bullshit. I stället för litterär inspiration fylldes jag av lusten att använda den hånfullt tjocka romanen som en bong (såsom poeten Mira Gonzalez rökte gräs igenom David Foster Wallaces Infinite Jest i stället för att läsa den). Det hade definitivt varit mer produktiv litteraturkritik.

Läs i stället: Liveblog av Megan Boyle

– En bok som däremot jobbar konceptuellt snarlikt i sin dåraktiga ambition att registrera ´allt´ (inte bara under en dag, utan i flera månader!) är Megan Boyles omskakande mästerverk Liveblog från i fjol. Hon skildrar hela livet med en verkshöjd som är äckligt hög. Tusen gånger nervigare, ömmare och roligare än Joyces påstådda peak. Och hennes huvudperson (hon själv) är dessutom tusen gånger mer ´universell´ än ´antihjälten´ Leopold Bloom eller vad han nu hette, han som drev runt på Dublins pissiga gator. Trots (eller tack vare?) att hon mest bara ligger på sitt rum med sin dator, deprimerad och briljant, och chattar, äter frukt, knarkar, prokrastinerar. Ett modernt köttberg som borde översättas till svenska.

Anders Bengtsson, skribent och chefredaktör på tidningen Offside

Skippa: Gentlemen av Klas Östergren

– Jag var 20 år och flummade runt mellan svanktatueringsfyllda öar i Thailand. Läsningen knockade mig lika hårt som Mekhongwhiskyn jag hällde i mig på kvällarna. Vilka äventyr! Så festliga karaktärer! Boken var nog existentiellt betydande för mig. Åtminstone i något år. Så läste jag om den häromåret. Ryckigheten i dramaturgin, de ständiga vändningarna, de överskruvade karaktärerna, de återkommande dråpliga situationerna … Det känns inte bra eller rättvist att såga boken, den är värd sin tid. Men kanske ska man vara på väg till ett fullmånsparty på Koh Phangan med en bandana över pannan för att verkligen uppskatta ­Gentlemen.

Läs i stället: Revolutionary Road av Richard Yates

– Slappa jävlar nöjde sig med att se filmen som kom för tio år sedan. Lyckliga människor har i stället läst Yates bok från 1961 om det strävsamma paret ­Wheeler på idylliska Revolutionary Road i Connecticut. Allt den bortsupne Yates skrev är underbart: stilistiskt svårslaget, ständigt underfundigt och alltjämt – trots att 25 år har gått sedan han dog – högaktuellt gällande realism och samhällssatir. Men den här boken är bäst. En storslagen berättelse om ett krackelerande förhållande, uppmålade fasader, sprittunga parmiddagar och misslyckade självförverkliganden.