Komikern Marcus Berggren romandebuterar: “Hanna Hellquist måste ha hotat förlaget”

Han har gjort kometkarriär på landets standupscener, i SVT:s "Bäst i test" och i podcasten "Tombola" med komikervännen Carl Stanley. Nu är Marcus Berggren aktuell med sin romandebut, "En bra plats i skallen".

Jonas Strandberg | Foto: Kaunitz Olsson  |  Publicerad 2022-09-23 12:36  |  Lästid: 3 minuter

I boken “En bra plats i skallen” följer vi Felix, Eddie, Mikko och Andy. Fyra killar från bohusländska Kungälv som bestämmer sig för att starta band i mitten av 00-talet och lever det stökiga liv bara fyra vänner som just startat band lever. Cafés Jonas Strandberg satte sig ner med författaren Marcus Berggren för att prata självbiografiska uppväxtskildringar, standup och vad hans omgivning egentligen tyckt om att bli porträtterade.

Din roman släpptes precis. Vad blev du absolut mest nöjd med?

“Nu blev den ändå den perfekta mixen mellan Bert och Anne Franks dagbok. Mörkret kommer från ett håll och ljuset från ett. Det tycker jag är en ärlig beskrivning av livet.”

Som komiker är du ju väldigt lättsam och skämtig. Din bok är mer personlig, mer realistisk i tonen?

“Carl Stanley sa en bra grej om min standup. ‘Dina premisser kommer från hjärtat. Men punchlinesen kommer från röven.’

Standupen är bara en enda dimråda. Man har inte lärt känna en ett skit efter att ha sett en på scen i femtio minuter. Boken är… En sida, så har man blottat mer än man är bekväm med.”

Vad var första steget till att börja skriva din roman?

“När man var yngre ville man ju skriva en fet generationsroman. Så jag började skriva den när jag var 18-19, när handlingen fortfarande pågick. ‘Nu ska jag skildra allt vi gjort. Bandet, drömmarna, festerna…’ Sen får man hela tiden nya influenser och ändrar stil helt. Så vart fjärde år har jag gjort ett nytt försök. Lite olika inriktning. Hur allvarlig ska den vara, hur rolig… Lite beroende på dagsform.

När jag blev utbränd för några år sedan gjorde jag inget på väldigt länge. Sen efter ett tag kände man ändå lust att göra någonting. Och då tänkte jag att jag kanske börjar skriva lite. Först tänkte jag att det skulle vara lite olika noveller, en ganska plojig bok. 20 rövarhistorier. Jag började skriva om när jag gick i mellanstadiet och ju längre jag kom i handlingen, desto mörkare blev allt. Jag tänkte ‘Ska jag skita i alla grejerna som är jobbiga?’ Men jag skrev ner dem så jag ändå hade dem. Det växte och blev ett sånt jävla mastodontprojekt. Ett tag skrev jag ner hela mitt liv vecka till vecka från att jag var tolv till att jag blev tjugo. Boken är rätt tjock nu, den är 430 sidor. Lite för tjock för att vara en go bok. Men det många inte fattar är att från början var den dubbelt så lång. 

Men jag hade det manuset. Och så sa jag till Hanna Hellquist när vi jobbade ihop på radion, att jag jobbade på en bok. Hon sa ‘ge mig tio minuter’ och lade på. De ringde från förlaget och sa ‘Tja vi har hört att du skriver en bok? Kan du skicka den?’ Så jag skickade den och signade nästa dag. Så tack gode gud Hanna Hellquist. Hon måste typ hotat dem eller något.”

Vissa av karaktärerna i boken är verkliga personer. Hur har de tagit att bli porträtterade?

“Jag tror inte den har nått alla berörda, så vi får se hur de reagerar. Men jag har satt ihop personer, tagit bort och skrivit om. Jag tror till och med att personer som är med i boken skulle kunna läsa den utan att fatta vem som är dem. Vissa har tyckt det var kul. Andra har haft notes på saker som absolut inte får vara med. Så jag har fått köpslå. ‘Men om vi tar bort den där grejen, får jag ta med den här… När du sket i vasken mot…’ Så jag har haft en sån byteshandel.

Men jag tror att jag blev räddad av att jag började skriva den för 12 år sedan, så många berörda har vetat om det så länge.”

Hur har det varit för dig personligen att återvända till den här perioden i ditt liv?

“Jag ska ändå vara ärlig. Jag var ingen hjälte utan man gjorde dåliga saker. Och det måste ju vara med, eftersom jag skriver om allt dåligt alla andra gör. Några grejer… Jag blev ledsen. Jag fattar att man var barn och ung och dum i huvudet. Men jag kontaktade en i boken och sa ”Fan, förlåt för den här grejen jag gjorde.” Och han bara ”Tack, jag har väntat på det.”

Hur ser din relation till din hemort Kungälv ut idag?

“Jag skrev klart boken på hotell Fars hatt och åkte dit med min bebis. Vi bodde där några dagar, jag ville vara on location. Jag älskar Kungälv mer efter att jag skrivit boken. Det är lite lökigt, men det är väl att man gjort upp med det, typ.”

Berätta lite om nästa romanprojekt!

Jag ska börja skriva en helt fiktiv roman som handlar om en person som bor i ett helt fiktivt Göteborg. Jag vill skriva om ett Göteborg som jag hade velat att det var. Man ska inte veta vilken tid det är, det ska bara vara ett så jävla grymt Göteborg. Det ska handla om en person som startar en detektivbyrå och vara som en rant inifrån hans eller hennes hjärna.

När man skriver självbiografiskt blir folk nyfikna, de fattar att det är på riktigt. Jag får såna medieförfrågningar jag aldrig hade fått annars. Det är för att den här boken har lite droger, lite ätstörningar. Sånt som Malou efter tio älskar att prata om. Det ska bli lite skönt att komma bort från det, att slippa låta folk läsa innan och bara hitta på, så kan ingen säga något om det. Även om allt gick bra nu var det en fruktansvärd process att låta tio personer du älskar där hemma läsa vad du skrivit. Snart kommer rättegången typ.”

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2022-09-23 17:33