Annons
Annons

Nu är “sexosaurusen” på gång med ny platta. Cafés nöjesredaktör Victor Johansson förklarar varför det bara är R Kelly som kan sjunga övertygande om sex.

* * *

Det var först när R Kelly joddlade i refrängen till Echo som jag förstod att han var ett geni.

Annons

Trots I believe I can fly-ballader, Trapped in the closet-videor och ett perfekt ansat boybandskägg var det här han eleverades till något extraordinärt.

Gilla Cafe.se på Facebook

Att sjunga om sex är nämligen det svåraste som finns. Jag tänker på Lana Del Rey som i Cola sjunger att hennes ”pussy taste like pepsi cola”. (Ursäkta?) Eller Tomas Ledins Sensuella Isabella: ”Min erotiska sufflé jag viskar artigt i ditt öra ’får man förföra?’” (Nej, tack.) Eller Lil’ Waynes Popular: ”Take this beast of out my pants and let you pet it for me” (New Orleans-rapparen blir plötsligt Skansen-Jonas.)

Det kanske inte är så konstigt att man välkomnar R Kellys come­back. Albumet Write me back (2012) bjöd på 70-talssouliga Share my love där han över funkgitarrer, stråkar och samba- trummor uppmanar lyssnarna att föröka sig. ”Populate! Populate!” predikar han likt en potent präst inför sin danssugna församling. En låt som direkt placerar mig i ett vardagsrum med fladdrande linnegardiner, poolskimrande ljussättning, vit XL-kostym och en rödvinsdate som heter LaKeisha.

Och när han nu förbereder 2013 års albumsläpp är direktiven klara: ”Det blir explicit musik. Jag har tillfredsställt människor i 20 år – folk brukar säga att de gör barn till min musik – och det får mig att må bra”.

Så vad är det som gör att R Kelly lyckas?

Kombinationen av musikalisk briljans och total brist på självdistans.

Å ena sidan har vi den världsfrånvända r’n’b-stjärnan som kallar sig själv en ”sexosaurus” och jämför sin penis med en ”remote control” som kan ”put that ass on pause”.

Helt befriad från poser och charader sjunger han så över­tygande om sin egen övermänsklighet att resultatet blir både trovärdigt och komiskt. En sexgospel som lyckas tonsätta allt från de sammets­klädda nattklubbarna till hemsläpsfumlandet i landets andrahandsettor.

Å andra sidan har vi mannen som, just när Whitney Houstons tv-sända begravning blivit en American idol-scen för daterade Kevin Costner-figurer, knyter näsduken i handen, kliver upp i kyrkans predikstol och framför en tolkning av I look to you som rör hela familjen Houston till tårar i bänkraderna.

Några veckor senare läcker titeln till årets album ut: Black panties.

Han skämtar, va? Antagligen inte.

Victor Johansson

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 4/2013.

Annons

Dela (14)
Tweeta

Annons


Laddar