Annons
Annons

cramby

Filmstjärnor, rockband, it-nördar, reklamare – alla har de låtit ansiktsbehåringen frodas på senare år. Jonas Cramby kartlägger helskäggets färd från antik tvångsrakning till dagens buskiga mansideal. Och berättar om hur hans eget skägg både attraherade och skrämde slag på omgivningen.

Annons

* * * * *

När jag för några år sedan började odla ut mitt livs första helskägg upplevde jag det som om jag mer och mer fick det utseende jag alltid varit menad att ha. Det var som om delar av mitt ansikte som legat i det fördolda, nu växte ut och att jag till slut fick veta hur jag egentligen skulle sett ut om inte de senaste 200 årens teknologiska utveckling kommit i vägen – om jag fortfarande hade brukat jorden eller strövat genom en bokskog med en pilbåge över axeln. Det var fascinerande.

Det kändes som att studera några cro-magnoner i ett diorama på Natur­historiska riksmuseet och plötsligt upptäcka sig själv med ett träspjut i handen, på andra sidan de röda sammetsrepen.

Jag hade ett buskigt skägg, visade det sig, strävt och ojämnt, och med en stor grå fläck efter ett krogslagsmål på ena sidan av hakan. Det fick mig att åldras ungefär tio år och jag, som alltid haft ett väldigt barnsligt ansikte, såg äntligen ut som min ålder. Jag märkte också hur föräldrar plötsligt börja lyfta upp sina barn i famnen när jag närmade mig och expediter behandla mig lite trevligare.

– Människor med skägg har något att dölja, sa en kompis när han såg mig och mitt nya skägg.

– Människor som inte har något att dölja är ointressanta, svarade jag.

Och precis så var det. Jag älskade hur skägget kändes som ett förklädnad – på samma sätt som en bankrånare, vilt galopperande brevid ett ånglok, måste älska känslan av att ha en snusnäsduk knuten runt ansiktet. Med mitt skägg var jag mer fri att göra vad jag ville, att iaktta andra människor och jag märkte att andra kände sig mer fria att kolla in mig.

Nu var det var kanske inte så att fler kvinnor flirtade med mig med skägg, snarare tvärtom, men det var en annan sorts kvinnor som gjorde det.

För första gången i mitt liv började, av någon märklig anledning, kvinnor med mönstrade sidentunikor, rasslande armband och långa, hårda plastnaglar att le åt mig på bussen.

Jag var dock långt ifrån ensam med att upptäcka fördelarna med ett buskigt helskägg. Inom modevärlden ledde den skäggige, franske modellen Patrick Petitjean en utveckling som kulminerade i att nästan 50 procent av alla manliga modeller under New Yorks modevecka 2008 hade helskägg. Vi började se fler och fler exempel på så kallade it-skägg – det långa, ovårdade skägget hos piratpartister och Gorbymumsande gillehövdingar i World of warcraft. Och skäggrocken – med band som Fleet Foxes, Bon Iver och Band of Horses – blev ett begrepp i svensk media. I Hollywood såg skådespelare som Brad Pitt, George Clooney och Joaquin Phoenix plötsligt ut att använda samma hårstylist som Hans Scheike, och vissa gator på Söder i Stockholm liknade bara mer och mer ett pälsjägarläger i Montana 1876.

Idag, sommaren 2010, står skägget på det som måste vara höjden av sin popularitet sedan 70-talet då alla studierektorer i mjukisbrallor bara var tvungna att ha ett. Frågan är varför? Varför odlar vi ut våra skägg just nu? För att förstå detta måste vi nog ägna oss åt lite pogonologism: studien av skägg och skäggens historia.

Hm… ska jag raka mig eller prova helskägg?” verkar vara en fråga som män ställt sig varje morgon sedan ungefär år 100 000 före Kristus. Så gamla är nämligen de första primitiva rakapparater som till att knipa åt, samt dra ut skäggstråna, ett och ett. Under bibliska tider ansågs däremot ett renrakat ansikte vara ett direkt hån mot gud. Att inte ha skägg ansåg feminint och lika bisarrt som om kvinnor skulle ha en skepparkrans. Det finns flera partier i Bibeln som till och med förbjuder sina anhängare att experimentera med skäggfrisyrer, särskilt rundade skägg ansåg oerhört stötande, lite som att i dag ha ett kort, sirligt mönstrat boybandskägg.

Perserna, däremot, älskade att pyssla med sina långa, vackra skägg och formade dem med små locktångar. Egyptiska kungar och drottningar (och ibland även kossor) bar lösskägg i metall, så kallade posticher, som ett tecken på överhöghet. Spartanerna straffade veklingar genom tvångsrakning och i Grekland gick det så långt att man rörde vid skägget på den man pratade med, som man kanske lägger en vänlig hand på axeln på en kompis idag.

Ja, stora delar av den antika världen var skäggig tills Alexander den store upptäckte att ett stiligt pipskägg kunde användas till att hålla fast folk i när man krigade och påbjöd sålunda sina soldater att raka sig. Modet spred sig snart genom hela det makedonska riket och snart var stora delar av västvärlden renrakad.

Från medeltiden fram till någon gång på 1920-talet hade vi en ambivalent inställning till ansiktsbehåring. Ena minuten var den skäggiga mannen sjukt cool, för att i nästa ses som en paria. År 1698 befallde till exempel Peter den förste av Ryssland att alla hans undersåtar skulle raka sig. Det gick så långt att han själv kunde tvångsraka en förbipasserande adelsman och de som, trots förbudet, valde att bära skägg fick betala en särskild skäggskatt på 100 rubler per år och tvingades bära en skylt där det stod att “skägg är en löjlig kroppsutsmyckning”. Även Englands kung Henrik den åttonde beskattade under 1500-talet män med skägg – detta trots att han själv hade ett präktig rött helskägg.

Drottning Elisabet den första ville inte vara sämre, men till skillnad från Henrik och Peter införde hon sin skäggskatt av en orsak. Protestantiska präster hade nämligen börjat odla skägg i protest mot de lagar som sa att präster inte fick ha sex – ett ren­rakat ansikte sågs som en symbol för avhållsamhet.

Under 1800-talet blev skägg så vanligt att så gott som varenda framstående man antingen hade skägg eller ett par präktiga polisonger. Modet fick dock ett abrupt slut i början av 1900-talet när kemiska vapen började utvecklas och den amerikanska armén be­ordrades att vara renrakade så att gasmaskerna skulle passa bättre. Det militäriska modet spred sig och från 20-talet till slutet av 60-talet – när hippies gjorde uppror mot föräldragenerationens militäriska ideal med sina ovårdade skägg – upplevde vi den mest renrakade och välkammade perioden i vår historia.

Skägg sågs som något oerhört subversivt och upproriskt.

Rent historiskt har det alltså odlats skägg främst på grund av tre orsaker: mode, religion eller som ett tecken på uppror. Dagens ludna mansideal beror naturligtvis först och främst på att det är modernt. Men varför har det blivit modernt just nu?

Jag tror att det är, som man brukar säga, flera orsaker som samverkar. Dels lever vi i en tid, liksom under 60-talet, där USA både för ett orättfärdigt krig utomlands och där samhällsnormerna säger att kön bara är en social konstruktion och att manligt och kvinnligt egentligen inte existerar.

Så att odla skägg, prata om sitt skägg, att starta skäggbloggar och skäggrockband och skägghumorgrupper är kanske för vissa en protest mot det ren­rakade militäriska idealet – men även ett säkert sätt att intressera sig för något som faktiskt är specifikt manligt, utan att framstå som ett reaktionärt as.

Även om många kvinnor hävdar att de inte gillar skägg så har nog många män upptäckt att motsatsen också är sann. Biologer menar till och med att skägget utvecklats som en motsvarighet till kvinnans bröst. Precis som allt annat som börjar växa på människan först efter puberteten – rumpa, bröst, penis – är skägget en kroppsutsmyckning som signalerar att innehavaren är sexuellt mogen och redo att plockas.

I en ny undersökning bland amerikanska arbets­givare anger 92 procent av alla kvinnor och 79 procent av alla män att de inte vill arbeta med en man med hel-skägg eftersom det får dem att se opålitliga ut. Som en konsekvens av detta var till exempel den senaste amerikanska president med någon slags ansikts­behåring William Taft 1913. Ett yvigt skägg signalerar följaktligen, tvärtom, att du jobbar med något kreativt och fritt, där etikett och kutym inte är så himla viktigt. Detta förklarar varför det idag finns flest skägg per capita på Södermalm i Stockholm och inte uppe på fjället i Norrbotten.

Sista orsaken till skäggets återkomst tror jag har med internet och informationssamhället och filmen Into the wild att göra. När Sean Penns moderna vildmarksklassiker hade premiär 2007 slog den an en sträng hos oerhört många moderna män. Vi ville också lämna civilisationen, återknyta till naturen, odla ett stort snyggt skägg och bosätta oss i en övergiven husvagn. Vi ville göra saker, handgripliga grejer, inte bara kommentera vad andra gjort på våra olika bloggar, Twitterkonton och Facebooksidor.

Och, framför allt, vi ville se lika fantastiska ut som Emile Hirsch när vi gjorde det.

Problemet var ju bara att i ödemarken finns ingen internetuppkoppling. Så vi nöjde oss med skäggen.

JONAS CRAMBY

I varje nummer av Café skriver Jonas Cramby en liten krönika om att vara man på 2000-talet. Den här publicerades i nummer 9/2010. Jonas blogg läser du här – varje dag.

Annons

Dela (40)
Tweeta

Annons


Laddar