Annons

Ingen tvingar oss längre att göra lumpen, gifta oss eller skaffa barn vid sjutton års ålder. Därför hittar vi på egna (mer eller mindre korkade) mandomsprov: bestiga berg, backpacka i Asien eller – som Jonas Cramby – anmäla sig otränad och överviktig till ett maratonlopp…

Annons

Tidigare publicerad i Café 1/2011.

* * * * *

När blir man egentligen vuxen? Det är en fråga som verkar sysselsätta väldigt många svenskar just nu. Läs bara statusuppdateringarna på Facebook: både 20- och 30-plussare hävdar regelbundet att det ger vuxen­poäng att betala räkningar, stanna hemma en fredagkväll eller gå på föräldramöte på dagis. Ingen verkar dock veta hur många poäng man måste ha innan man faktiskt blir vuxen.

Frågan är om det någonsin kommer ske? Runt år 2025 förutspår jag att den första 65-åringen kommer att twittra om att det är vuxenpoäng att hämta ut pensionen, åka färdtjänst och fylla i sina begravningsönskemål i Fonus ”Vita Arkivet”. (”Sitter ensam vid en tickande Moraklocka och äter Salta Biten. SNACKA OM VUXENPOÄNG!!!”)

Förr i tiden var det betydligt enklare. Man blev vuxen när andra vuxna sa att man var det. Som vid konfirmationen: Prästen kom och ställde ett par frågor om katekesen, man fick en kostym, en prickigkorvmacka i lite vaxat papper och en vänlig knuff ut ur föräldrahemmet. Sen gick man ut i världen för att lära sig bli tunnbindare, knivslipare eller marknadsknalle och vid 17 års ålder hade man fru, barn, tvinnad mustasch och förslitningsskador.

Genom historiens gång kan man hitta otaliga varianter av dessa initiations­riter. De flesta religiösa – som dop och bröllop. Andra mer världsliga – som militärtjänst. Men de fyller alla samma funktion: de markerar tydligt när man lämnar ett stadium av sitt liv för att träda in i ett annat.

I dag är vi, i alla fall i Sverige, friare än någonsin att skapa våra egna liv, vilket har gjort att våra initiationsriter blivit betydligt mindre viktiga. Väldigt få människor i dag anser sig till exempel mogna att bygga ett torp, bära slokhatt och röka pipa direkt efter konfirmationen.

I stället har vi utvecklat en samling mer moderna riter som sträcker sig från det vardagliga (ta körkort, backpacka i Asien) och småfåniga (nollning, hoppa bungyjump) till det destruktiva (huliganism, ta ecstasy på Ibiza) och direkt korkade (surfa tunnelbanetåg, dricka bajamajatvål).

De allra dummaste, enligt många, är de moderna versionerna av det så kallade mandomsprovet. Under människans utveckling har detta karaktärsprov sett ungefär likadant ut: ung pojke tas från hemmet, utsätts för svåra prövningar och kommer där­efter hem som en man. Även dessa systematiserade riter har blivit mer sällsynta – men män, eller pojkar, fortsätter envist att uppfinna nya.

Väldigt många av världens problem skylls i dag – och det ofta med rätta – på pojkar som känner att de behöver bevisa sin manlighet till varje pris. Vare sig det är genom att gå med i kriminella gäng, bli soldat eller riskera livet genom att bestiga ett svinhögt berg. Men kan det också finnas positiva aspekter av denna längtan efter att bli, om uttrycket tillåts, ”man på riktigt”? Jag tror i alla fall det.

En av de viktigaste sagorna för min generation (och nästa och nästa och nästa och hela vägen ner till dagens dagisungar) är som bekant filmsviten Star wars. Skaparen, George Lucas, gör ingen hemlighet av att han byggde sin berättelse om Luke Skywalker på boken The hero with a thousand faces av Jospeh Campbell från 1949. Campbell var en Jungiansk mytolog och hans bok har fått en enorm betydelse för vår kultur, inte minst den del som härstammar från Hollywood. Utöver George Lucas har den även influerat filmskapare som John Boorman, Steven Spielberg och Francis Ford Coppola.

Helt kort så hävdar Campbell att historiens alla myter, sagor och vandringshistorier är uppbyggda på samma sätt. Denna ”monomyt”, som han kallar den, består alltid av tre akter: avresa, initiation och hemkomst. Precis som – just det – mandomsprovet. För att hjälten ska kunna inse sin fulla potential så måste han eller hon genomgå nästan övermänskliga svårigheter. Dessa historier, menar Campbell, är effektiva eftersom de kommer direkt ur vårt undermedvetna och svarar på universella frågor som ”Varför föddes jag?”, ”Vad händer när jag dör?” och ”Hur kan jag över­vinna mina problem och bli en lycklig människa?” Svaret tycks då vara: genom att klara av en mycket svår prövning.

Inom filosofin heter prövningarnas främste försvarare Friedrich Nietzsche. Från början var han visserligen ingen friskus precis. Liksom sin hjälte Schopenhauer ansåg Nietzsche att idealet om man ville undvika lidande var att sitta helt stilla i ett rum. Men när han hyrde ett hus i Alperna och upptäckte bergsbestigningens enkla glädje ändrades detta. Efter att den sjuklige och smådeppige filosofen kämpat i månader för att bestiga en topp – och till slut lyckades – så upplevde Nietzsche en sådan vild glädje över att leva och få bevittna en sådan skönhet att han förändrade sin ståndpunkt helt. ”Tänk om njutning och lidande är så samman­flätade att den som vill ha så mycket som möjligt av det ena också måste genomlida så mycket som möjligt av det andra?”, skrev han i sin dagbok efter upplevelsen.

Snart genomsyrades hela Nietzsches filosofi av vad han lärt sig under de där toppturerna. Han utvecklade teorin om att ingen kan producera något av värde utan erfarenhet, ingen når en hög position direkt eller blir en bra älskare utan övning. Och i tiden mellan det första misslyckandet och den efterföljande framgången så är människan dömd att genomleva smärta, ångest och avundsjuka – något som är fullständigt självklart för toppidrottsmän, men kanske känns lite småluddigt för oss mer stugsittande typer.

Så hur ska man göra för att få uppleva samma kick som Nietzsche däruppe på berget? Mitt eget svar på den frågan var något så vanligt och fånigt som att, överviktig och otränad, anmäla mig till ett maratonlopp. När jag var liten klättrade jag i berg och i träd, dök från klippor och simmade djupare och djupare tills mina lungor värkte, öronen dunkade och jag var tvungen att kasta mig upp över ytan, frustande som ett fyllo som fått en hink vatten hälld över sig i en pilsnerfilm. Jag var spinkig som en vanvårdad vinthund. Från maj till september använde jag inga skor, så mina fötter fick sådana förhårdnader att jag både kunde gå över grannens grusgång och springa snabbt på solvarm, nästan smält, asfalt.

Sen började jag skolan. Jag minns fortfarande de första gymnastik­lektionerna, hur vi blev indelade i lag och fick en massa regler förklarade för oss. Jag minns hur allvarliga mina lekkamrater plötsligt blev, hur de skrek ”Cramby, för fan, arbeta då!” och hur meningslöst allt plötsligt kändes. Skolan tog något jag tyckte var kul, att röra på mig, och förvandlade det till redskapsgymnastik, innebandy och spökboll. Jag började glömma gymnastikkläderna allt oftare. I stället spelade jag i band, samlade på skivor, böcker och videofilmer och blev en aktiv tillbedjare av det som Nietzsche kallade ”bekvämlighetsreligionen”.

Jag skulle nog fortfarande sitta där i soffan och konsumera populärkultur (och smörgåsar) om jag inte också, som en konsekvens, blev trött, deppig och började närma mig 25 procents kroppsfett. En dag insåg jag att om jag var en macka så skulle ingen vilja äta mig (förutom jag då) och anmälde mig i ett infall till ett maratonlopp. Inledningsvis hatade jag att springa, jag störde mig på alla präktiga sporttyper och skrev helt under på vad Fredrik Strage skrev i dn för ett tag sedan: ”Sport existerar eftersom människor utan estetiskt sinne behöver något att göra på fritiden.”

Men snart började jag återupptäcka den enkla glädjen man upplever av att röra på sig. Jag hatade visserligen varenda jävla sekund av själva loppet, men det var också som om min ömmande kropp lärde min hjärna en läxa som jag av någon anledning inte förstått förrän då: Ingenting är gratis och allt som verkligen är värt att uppnå kommer att innebära en massa lidande och ansträngningar (och eventuellt blödande bröstvårtor).

Jag vet att det är en klyscha, jag förstår att det låter banalt, men för mig blev det där maratonloppet ett mandomsprov och allt bra som har hänt i mitt liv har hänt efter det. Och det måste väl vara värt i alla fall 100 000 vuxenpoäng?

JONAS CRAMBY
[email protected]

Annons

Dela (9)
Tweeta

Annons


Laddar