Långläsning: Vägen till katastrofen
David, 25, fick drömjobbet hos försäkringsjätten Marsh & McLennan i World Trade Center.
Mehdi, 22, fann meningen i islam men greps vid gränsen till Afghanistan som misstänkt al Qaida-medlem.
Cafés Walter Repo berättar historien om två svenskar i centrum för terrordådet den 11 september.
* * * * *
Tidigare publicerad i Café 8/2002. Med anledning av att det är tio år sedan terrordådet publiceras texten igen, utan fingerat namn på Mehdi Ghezali.
* * * * *
Resan till drömmarnas mål tog tre dagar. Så länge färdades David över den amerikanska kontinenten i en Greyhoundbuss. Alla öppnade med samma fråga:
– Vart ska du?
Han berättade att han hade läst ekonomi på North Arizona University, att han var på väg till New York för att söka jobb.
New York.
Han smakade på namnet, mindes dagen i mars 1997 då han som turist hade pressat en Chevy Cavalier genom Lincolntunneln. När han spottades ut på andra sidan var det som om han hade krympt; allt omkring var gigantiskt.
New York.
Upprymd hoppade han nu, två år senare, av på Port Authority och gick med väskan över axeln ut i januarinatten. En uteliggare rusade fram.
– En spänn, en spänn, skrek mannen.
Magen gjorde sig påmind; det slog David att han inte hade ätit sedan Effingham, Illinois.
Uteliggarens blick fick honom att tänka - vart skulle han själv ta vägen, vad skulle han leva av? Aldrig tidigare hade han varit så rädd, aldrig tidigare så lycklig.
– Taxi!
Genom bilrutan sågs teater- och musikalbesökare släntra ut från föreställningarna på Broadway. Det var som filmiska klipp. Folk, glittrande neon – det var här han skulle lyckas.
Dagen efter vaknade David på ett härbärge på 427 West 12th Street, en byggnad med svärtade rutor. Han saknade arbetstillstånd och personnummer.
På morgonen kunde han inte söka jobb. Jävligast: att härbärget höll stängt mellan elva och fem på dagarna. Han började att sälja pizza från en vagn utanför World Trade Center.
– Kan man frysa pizzan, undrade kunderna.
David ryckte på axlarna, tittade upp mot tvillingtornen. Det var dit han ville.
Mehdi Ghezali hade firat studenten från industriteknikutbildningen i Örebro på en pizzeria.
– Lycka till i framtiden, sa klassföreståndaren.
Men svetsning var inte livet för Mehdi. Han ville tjäna pengar, se världen.
Ibland föreställde han sig havet i hemlandet Algeriet, någon gång var han en berömd fotbollsspelare.
När han dagdrömde i skolans grupprum, med fransk rapmusik i freestylen, hade han dyra märkeskläder. Han hade börjat umgås med småkriminella invandrarkillar och hans pappa varnade att det skulle gå illa.
Tillvaron var en gnagande rastlöshet i Mehdi som sökte samma status som svenska killar. Status som gick att ta på var lättare att ordna. Han hade planerat att åka till Portugal efter skolan, där hade han hört att det skulle vara lätt att stjäla från turisterna.
Därför satt han den 14 juli 1999, en månad efter skolavslutningen och någon vecka efter att han hade fyllt 20 år, med en kompis i ett rum på Hotel Poente da Aldeia i Albufeira.
Mehdi hade släpat sin Travel-resväska till receptionsdisken och betalat kontant för ett rum med kök. Snart fylldes deras rum med stulna grejer.
Klockan närmade sig åtta på kvällen den 30 juli när spanarna Antonio och Manuel från Guarda Nacional cirklade i en civil polisbil runt bostadsområdet Vale Rabelho. En inbrottsvåg spred oro. Antonio nickade mot en Renault Clio:
– Vad tror du om dem?
Två ynglingar hade fått motorstopp. En stod med huvudet under motorhuven, den andre urinerade mot en vägg. Poliserna stannade bilen, gick fram till killarna och frågade vilka de var. Antonio fick ett svenskt körkort i sin hand.
– Heter du Mehdi, frågade han.
När Manuel hittade en plastpåse med guldsmycken för över 50 000 kronor under förarsätet i killarnas bil flydde Saids kompis in i en vingård. I stället för att följa efter körde poliserna Mehdi till stationen där han snabbhäktades.
Eftersom hans kompis var försvunnen satte polisen Hotel Poente da Aldeia under bevakning. Strax före midnatt dök kompisen upp, men anade oråd.
– Polis! Stanna! Rör dig inte!
Efter det femte varningsskottet gav kompisen upp, sårad i benet.
I hotellrum 126 hittades mängder med stulna märkeskläder. Polisen noterade en bönematta. En badboll rullade runt i sovrummet, men nio lyxklockor och en sedelbunt med närmare 100 000 kronor i portugisiska escudos visade att Mehdi inte hade rest till Albufeira för strändernas skull.
Mehdi fick nu ett halvår på sig i häktet att fundera över framtiden.
David Tengelin var bara några år när hans storebror gav honom ett trägevär och de gav sig ut på älgjakt bakom huset i Stockholm. Leken i trädgården blev tråkig, men när de gav upp hördes braket – en älg! Barndomsminnet tog David med sig när familjen flyttade till Billdal, ett prydligt villaområde utanför Göteborg. Eftersom hans pappa fick arbete med försäkringar i London mellanlandade familjen Tengelin i England. Där gick David mellanstadiet i Svenska skolan och på en amerikansk skola.
Att komma tillbaka till Billdal och börja högstadiet var en omställning för en pojke vars andra språk var engelska. I pojkrummet snurrade han sin jordglob, lät pekfingret flyga över främmande platser.
Den som kände David visste att han kunde promenera i timmar, att han spelade golf med sin familj och att han var glad att få slippa lumpen.
Den som kände honom visste att han älskade fotboll, att han brukade trixa med sin bmx-cykel och att han hade nära band till sina syskon.
Den som kände honom såg en kille med ambitioner. Han skrev till sin mamma: ”Jag vill inte dö okänd, som en nobody.”
Med toppbetyg från internationella ib-programmet på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg tog David studenten 1995 och ett par månader senare började han en ekonomiutbildning på North Arizona-universitetet i Flagstaff, USA.
Skolkamraterna kallade honom ”Swede”.
Efter tre och ett halvt år tog han en Bachelor of Science i företagsekonomi och bodde fem månader på härbärget i New York innan han hyrde ett eget rum. Rummet fylldes med böcker, med Davids bilder och nedskrivna tankar.
Han hade alltid varit en tänkare, särskilt mindes hans mamma raderna i en uppsats:
”Tragedi är när saker får sin upplösning på värsta tänkbara sätt. Ofta är död inblandat. Ordet tragedi används ofta när något gott plötsligt blir dåligt. Som när en pojke som har slutat skolan och som har en lysande framtid plötsligt dör.”
Guds namn var det första Mehdi hörde när han föddes:
– Gud är stor, viskade pappa Ahmad i sonens högra öra.
Året var 1979. Sovjetunionen invaderade Afghanistan och Ahmad följde radionyheterna från köksbordet. Då bodde de i en trerummare i stockholmsförorten Norsborg.
Ahmad hade som ung varit nyfiken på världen, levt ett vagabondliv, liftat runt i Europa och bott på många platser när han träffade Saids mamma Sirkka. Medan hon arbetade på sjukhus läste Ahmed svenska för att komma in i samhället. Men också hans koranstudier tog tid och hans starka tro präglade familjelivet.
Runt 1983 flyttade familjen till Örebro, där Mehdi med sin fyra år äldre bror fick växa upp i en naturskön miljö och där Ahmad kände muslimska landsmän sedan tidigare. Men Ahmad och Sirkka kom från skilda bakgrunder. Det slutade med att de gick skilda vägar.
Trots att Sirkka efter några år återvände till Finland fanns det en viss kontakt mellan henne och barnen som bodde hos Ahmad. Då föräldrarna skildes var Mehdi fyra år och när han blev äldre besökte han sin mamma så ofta han kunde.
Ahmad engagerade sig i den lokala moskén dit han tog sina barn och med åren blev han en känd profil i det muslimska samfundet i Örebro.
Området Mehdi växte upp i hette Brickebacken och dominerades av kedjehus inbäddade i grönska. Härifrån kunde han ta sin mountainbike i gryningen för att fiska i Hjälmaren. Fotbollen var en tidig passion för honom.
Under uppväxten var islam en naturlig del av Saids vardag, som den obligatoriska fredagsbönen i moskén, men att han fastade var inget han berättade för sina lärare.
De undrade ibland varför Mehdi var så hängig.
Eller för fotbollstränaren, som först inte fattade varför energin hos Mehdi och hans muslimska kompisar så snabbt tog slut på planen.
Tränaren sa till killarna att de inte skulle skämmas, bara berätta som det var så att han kunde planera träningen.
När klasskortet i högstadiet togs poserade Mehdi som om det gällde ett lagfoto; han bar fotbollströja, höll händerna militäriskt bakom ryggen.
Flickorna i klassen tyckte att han var snygg. De beundrade det halvlånga håret, gillade rakvattensdoften. Fast de retade sig på att han ville ha uppmärksamhet. Som på skolresan då han väckte alla tidigt på morgonen med högsta volym på stereon.
Fyror i arabiska och i idrott, resten av högstadiebetyget var inget att skryta med. Han skolkade från skolan, sällan från fotbollsträningen i Örebro SK. Med träning sex gånger i veckan blev han en lovande back.
Men den person han såg mest upp till, sin pappa, var enligt en tränare aldrig på matcherna och inte sällan var det tränaren som körde Mehdi fram och tillbaka.
Laget tog sig till pojkallsvenskan och sm, fast Mehdi upplevde att han inte på allvar fick någon chans att gå vidare till elitnivå och som 17-åring försvann han till en annan klubb.
Mehdi började tappa fokus. I gymnasiet började han att vara ute sent om kvällarna. Han sprang på discon, hängde på kaféer och umgänget med en handfull killar som begick brott blev allt djupare. Sedan var det där med tjejer. Hans första riktiga förhållande sprack efter bara en kort tid.
Ahmad träffade en ny kvinna som också var religiös och hushållet i Brickebacken utökades med flera småbarn.
Mehdi kunde vara borta långa perioder från gymnasiet, så länge att klasskamraterna trodde att han hade slutat. När han dök upp igen tyckte en del i klassen att hans tankar var någon annanstans.
Precis som sin far när han var ung ville Mehdi ut. Någon gång lyfte han gardinen i moskén ovanför cykelaffären på Fredsgatan. Framför honom rusade svenskarna in och ut i snabbköpet Lucullus. Snett till vänster handlade invandrarna grönsaker på Ali Baba. Bortom det låg världen.
Tre dollar per dag var Davids budget i april 1999. Han hade ett dåligt betalt pappersvändarjobb på en advokatbyrå och sökte en chans.
Fem månader senare kom den hos försäkringsföretaget RGL Gallagher och David fick ett skrivbord på 52:a våningen i World Trade Center.
En dag på väg till arbetet fick han syn på pizzavagnen och samma kvinna han hade arbetat för när han var ny i New York. Han skrev till sin mamma i Göteborg:
”Jag kände för att gå fram till henne och säga: ’Jag vill inte ha ditt jobb längre. Jag är en accountant som tjänar över 300 000 kronor per år. Jag bor inte på ett härbärge, utan i ett hus med dörrvakt. Jag måste resa till Los Angeles och åka på kryssning till Mexico.’ Men bara att se henne på torget framför World Trade Center räckte för att jag skulle inse hur otroligt långt jag hade nått sedan i mars förra året.”
Kort efteråt inlemmades RGL i försäkringsjätten J & H Marsh & McLennan, som hyrde våningarna 93 till 100 i World Trade Centers norra torn. David fick vänja sig vid att ta hissen upp 100 våningar varje morgon.
Mångmiljonbelopp hade investerats i bland annat moderniserade hissar och ett hypermodernt kontrollcenter. Glädjen och framtidstron hos de anställda i ett av USA:s mest framgångsrika företag kändes i luften.
När David, sedvanligt klädd i slips och kostym, promenerade under ljusrören i det vidsträckta kontorslandskapet och blev stående vid ett fönster såg han byggnaderna utanför som ett oregelbundet lapptäcke i diset från gatornas trafik.
”Swede” var på världens topp och skrev till sin mamma:
”Det är när jag går fram till fönstret i vårt nya kontor på 100:e våningen i World Trade Center som jag förstår vilken otrolig tur jag har. Jag ser Manhattan ligga framför mina fötter nästan som en vägkarta och varje landmärke syns tydligt. De 50 våningar höga skyskraporna hukar ödmjukt – på vår höjd är vi ensamma med flygplanen.”
I slutet av juni 1999 åtalades Mehdi vid tingsrätten i Örebro. Det var spelautomaterna, en dumhet han hade varit med om den 29 maj samma år.
Kort innan studenten hade kompisgänget hyrt en bil och åkt för att roa sig i Karlstad. Enligt åtalet hade Mehdi och fem andra brutit sig in i två spelautomater i biografen Filmstaden och stulit runt 2 000 kronor.
– Jag var hos min flickvän, sa Mehdi till polisen. Han förnekade stölden och uteblev när det blev dags för rättegång. I augusti samma år besökte en delgivningsman Saids föräldrahem i Brickebacken.
Ahmad beslöt att hjälpa sin son.
– Han gör värnplikten i Algeriet och kan inte komma till tingsrätten, sa han, vilket gjorde att åtalet lades ned ett par månader senare. Senare förnekade han att han någonsin hade sagt det. Missförstånd skulle han kalla det.
Det kunde ha varit enkelt för myndigheten att se att Mehdi var svensk medborgare sedan ett och ett halvt år och därför inte kunde göra lumpen i Algeriet. Däremot kunde de inte veta att Mehdi just då satt i en cell i Portugal, misstänkt för stölderna och kortbedrägerierna.
Han hade turen att bli släppt från det portugisiska häktet efter drygt ett halvår.
När han kom hem till Örebro väntade allvarliga samtal med pappan.
– Det går illa om du fortsätter så här, sa Ahmad och läste Koranen med Mehdi.
Ahmad ville att sonen skulle lämna den kriminella vägen och i stället börja engagera sig i islam. Mehdi lyssnade och gick allt oftare till moskén.
Medan de gamla kompisarna försvann åt sitt håll fördjupade sig Mehdi i religionen.
Under våren 2000 hälsade han på släktingar i Finland och en kompis i Stockholm. Ahmad tyckte att sonen gjorde framsteg med sitt liv. Då kontaktade den portugisiske åklagaren Jorge Malhado tingsrätten i Örebro, med begäran att rätten skulle höra Mehdi om brotten i Portugal.
Förhandlingar skulle ske i juni. Också då uteblev Mehdi.
Tingsrättsnoteringarna visar att Ahmad ännu en gång sa att sonen gjorde lumpen i Algeriet. När tingsrätten skickade tillbaka papperena till Portugal och avskrev målet hade det blivit september.
Mehdi var nu ett känt ansikte i moskén i Örebro. Det var också där som han, enligt Ahmad, träffade en svensk man som hade konverterat till islam och som förklarade hur man studerade i Saudiarabien.
Mehdi reste ner med svensken till Saudiarabien. Där mötte en värld han kände sig hemma i. Han vandrade mellan korankurser och moskéer i huvudstaden Riyadh. Han lyssnade till de lärde, till Koranens texter och fann en ny mening i sitt liv.
Boendet var enkelt, på madrasser hemma hos främlingar. Överallt var hemmen öppna för honom. Mehdi kände sig som en broder bland bröder.
Islam gav ordningen han sökte.
Mehdi var född i Sverige, ändå hade han aldrig känt sig riktigt accepterad. Det fanns inom honom – när blev man svensk?
Nu slapp han sådana tankar, behövde inte hävda sig med statusprylar.
I Saudiarabien gjorde han den heliga pilgrimsvandringen hajj i Mecka. Bland tiotusentals muslimer runt den plats där profeten Muhammed fick sina uppenbarelser var Mehdi inte ensam.
– Jag vill bli en imam, en andlig ledare, sa han till sin pappa våren 2001 när han kom tillbaka till Örebro.
Han hade förändrats. Frisyr och märkeskläder var inte viktigt och han gick i traditionellt muslimska kläder. I Saudiarabien hade han sökt till universitetet, men inte fått komma in direkt. Därför flög han i början av juni till London för att fortsätta islamstudierna. Även i England togs han om hand av trosfränder.
Först ringde han hem varje vecka.
Med tiden blev samtalen färre. I juli 2001 åkte Saids pappa och resten av familjen till Algeriet. När de kom tillbaka i oktober var kontakten bruten. Ahmad saknade telefonnummer, men kände sig lugn – sonen hade äntligen hittat rätt väg.
Familjen vinkade fortfarande när David försvann upp med rulltrappan i utrikeshallen på Landvetter flygplats utanför Göteborg.
Det var söndagen den 9 september förra året, affärsresan till Sverige med chefen var över. På planet till New York mindes David hur familjen hade skrattat tillsammans. Under de senaste sex åren hade de inte setts mycket, nu hade de fått några härliga dagar i Göteborg och visst skulle de ses snart igen.
Tisdagen den 11 september gick David som vanligt upp tidigt och duschade.
Han tog på sig den svarta kostymen han fått av sin mamma dagarna innan han lämnade Göteborg. Rumskamraten hörde David slå igen dörren, men fick aldrig ett sista ord med honom.
Klockan var kvart i nio och en solig morgon speglade sig i World Trade Centers över 40 000 fönster, cirka 50 000 personer var på väg till sina jobb i tornen. David hade inte hunnit mycket mer än att knäppa på datorn.
I det södra tornet bredvid, tre våningar från Davids höjd, hade ledningsgruppen från ett annat försäkringsbolag börjat ett möte när de såg hur American Airlines Boeing 767:a flög in över Manhattan, lade sig på sidan och trängde in mellan 80:e och 90:e våningen i det norra tornet.
David hann aldrig fatta vad som hände tio våningar under honom när tusentals liter jetbränsle exploderade i ett eldhav.
Först lät det som ett vrål.
Sedan kom röken.
Sedan hettan som förintade allt i dess väg.
Davids bror Patric satt framför datorn i Sverige och följde börserna. Det hade varit en lugn dag för day trading. Plötsligt föll börs- och generalindex handlöst. Klockan var då 15.03 och United Flights 175 hade
precis kraschat i det södra tornet.
New York-börsen stängd på grund av terrorattack – när Patric hörde om World Trade Center föreställde han sig ett litet privatplan som hade krossats likt en sparv mot en fönsterruta.
Men teven visade svart rök som vällde ut från de översta våningarna.
Splitter.
Människor i panik.
Sedan kraschen med det andra flygplanet.
Han frös – var David fast i infernot?
Gång på gång visades samma scener, samtidigt försökte Patric minnas i vilken av skyskraporna David jobbade. Han hoppades att det var i den andra, för då hade David i alla fall haft en kvart på sig att springa ner för trapporna.
Patric ringde broderns mobiltelefon när den första byggnaden kollapsade. Det tutade upptaget. Förmodligen ringde David sina vänner för att tala om att han var oskadd, tänkte han och såg den andra skyskrapan rasa.
Nu var det bara Davids telefonsvarare som gick igång. Patric fortsatte att ringa runt och försökte hålla huvudet kallt. Först på kvällen tvingades han inse det fruktansvärda. Då brast allt för honom.
Davids lillasyster Petra lämnade dagen efter studierna i Stockholm. På planet bröt hon ihop och grät hela resan till Göteborg. Hon bläddrade i tidningarna, såg bilderna, rubriken ”10 000 döda”. Mannen bredvid gav henne näsdukar.
– Jag tror att vi båda behöver dem, sa han.
Han var amerikan.
Petra hade fått 106 e-mejl av David. Hon började räkna minnena. Sista brevet, sista fotot, sista telefonsamtalet, sista gången de sa adjö till varandra.
Eftersom Mehdi inte kom in på universitetet i Saudiarabien åkte han någon gång under sommaren i fjol till Pakistan. Nära gränsen till Afghanistan fanns en mängd koranskolor, madrasa, och där var det billigt att leva om man ville studera islam.
I efterhand skulle det se ut som en del av en plan och ingen kunde svara på varför han åkte till Pakistan. För hans pappa Ahmad var det självklart – sonen skulle studera där.
Någon gång under senhösten grep pakistansk militär Mehdi på gränsen mellan Pakistan och Afghanistan, tillsammans med över 150 andra misstänkta anhängare till Usama bin Ladins nätverk al Qaida.
Männen hade flytt de amerikanska trupperna och bomberna och tagit sig in i Pakistan från tre olika platser längs gränsen. Enligt myndigheterna ingick även Mehdi i en grupp som stödde bin Ladin.
Den 18 december fördes Mehdi ur Parachinar-häktet och tvingades på en buss, några fångar skrek islamiska slagord och nyfikna bybor samlades. Klockan var runt tio på morgonen och de tre fångbussarna krängde på vägen mot fängelset i Peshawar.
Fångkolonnen nådde byn Arawali när en grupp åter började skrika slagord. Att ingen bar handbojor gjorde det enklare. Plötsligt övermannades vakterna i en buss och i kaoset runt Mehdi sköts 15 män ihjäl.
Den pakistanska tidningen Dawn skrev att en av fångarna från upproret var svensk och namngav Mehdi. Enligt tidningen saknade han visum till Pakistan.
Ovanför cykelaffären på Fredsgatan i Örebro sprang strax journalister som inte tog av sig skorna när de gick in i moskén för att jaga svar om ”den svenske talibanen”.
Utrikesdepartementets pressmeddelande löd:
”En svensk medborgare har gripits av amerikanska myndigheter i Afghanistan misstänkt för att vara medlem av al Qaida. Han har därifrån förts till den amerikanska basen Guantanamo Bay, Camp x-Ray, på Kuba. Svensken ingår i en större grupp tillfångatagna som alla, enligt USA, utgör ett fortsatt hot mot USA och internationell fred och säkerhet.”
Det gick dock inte att utröna om Mehdi
tillhörde Usama bin Ladins nätverk eller om han hade deltagit i strid.
– Min son studerade bara islam utomlands, sa Saids pappa oförstående.
Två personer ringde på Ahmads dörr och ställde frågor om hans son. Ahmad trodde att de kom från Säpo. Kort efteråt ringde det åter på dörren – det var en reporter och en fotograf från tidningen Expressen. Ahmad var övertygad om att Säpo och media hade samarbetat. Att Expressen namngav Mehdi gjorde att han förberedde sig för att stämma tidningen.
I februari fick han ett meddelande via internationella Röda Korset – från sin två gånger tre meter trånga cell på Kuba skrev Mehdi:
”Assalamu alaikum kära familj! Jag hoppas alla mår bra, själv mår jag ok.
Förlåt mig om jag inte har kontaktat er på länge. Jag har inte kunnat göra det för att utanför Afghanistan i Pakistan blev jag tagen av pakistanska militären och nu är jag krigsfånge som dom påstår hos amerikanska militären. Dom säger att utredning pågår, ’så om det stämmer att du kom till Pakistan för att börja på islamiska universitetet och inte har någonting att göra med al Qaida eller talibanerna, så skickar vi hem dig till din familj’.
Oroa er inte. Jag längtar och få träffa er igen och ni får be för mig att jag kommer tillbaka hem och aldrig lämna er.
Krama alla små syskon. Stora goda kramar från mig & säg att jag längtar att få leka med dem i parken och köpa godis och glass åt dem. Men på ett villkor, att dom måste läsa och göra sina läxor och vara duktiga i skolan. Om jag får veta något nytt så skriver jag så snabbt som möjligt! Jag älskar er. Må gud vara med er.”
”Lev varje dag som om det var din sista.” skrev David till sin mamma den 16 september 1998. Han berättade att hans nya mål i livet var att uppleva något nytt varje dag.
Den 11 september var hans sista dag – han blev 25 år. Med honom omkom 295 kollegor från J & H Marsh & McLennan. Flygplanet hade kört rätt in i deras kontor och förintat det mesta i eldstormen. Inte heller Davids kropp återfanns. Cirka 1 900 personer från Marsh & McLennan arbetade i World Trade Center när attentatet inträffade. En anställd var ombord på ett av de kapade flygplanen. Alla som arbetade för Marsh & McLennan i World Trade Centers södra torn hann evakueras.
Britt Ehnar plockade ihop sin sons tillhörigheter i New York-lägenheten.
Målningarna, böckerna, anteckningarna – allt lades i papplådor. Hon fann en hög med fotografier som David hade tagit i Sverige.
Varje gång David besökte Göteborg brukade han glömma kvar något. Efter det senaste besöket hade han endast lämnat en strumpa och den vårdade Britt ömt.
Hon besökte Davids favoritpark Bryant Park där han brukade dricka kaffe från Starbucks och njuta av livet. Hon besökte varje plats i New York som han hade älskat och skrivit hem om.
Att förlora sitt barn är en livssorg och när jag pratade med Britt Ehnar sökte hon varje dag styrka att handskas med den. Dagarna togs en i sänder.
På Marsh & McLennans minnessida skrev hon till David: ”Det gör ont i hjärtat att veta att jag aldrig får se dig igen, att jag aldrig får krama dig, prata med dig, se dig åldras eller leka med dina barn.”
Patric ägnade sig inte längre åt snabba börsklipp. Han förstorade bilderna på sin bror, hängde en amerikansk fana på väggen i sitt sovrum i London.
David var för alltid hans hjälte. Han sörjde att de aldrig mer skulle få dela samma glädje som den där dagen då de som barn hade jagat älg bakom huset.
Den 22 september samlades Davids familj och vänner för en minnesstund i Gustavus Adolphus Lutheran Church i New York. Under fem minuter talade Davids far om sonen. Han sa att han var säker på att få se honom igen.
Davids kompisar från Arizona och New York grät inför dessa ord som var starkare än någon psalm eller bön.
När jag träffade Saids kompis Tarik räknade han upp namn på andra killar i Örebro som lät skäggen växa och försvann. De var småstruliga, men fördjupade sig i islam. Ingen vet vart de tog vägen, menade Tarik och antydde att de ”skyddade islam” utomlands.
Uppgifterna gick aldrig att bekräfta.
– Det var äldre som värvade Mehdi. Under 1998 och 1999 gjorde han många utlandsresor. Han hade alltid dollar och flera falska pass, sa Tarik.
En del hörde samman med mytbildning, men att Mehdi rörde sig i en värld där det var lätt att fixa falska pass stämde. Vi åkte till ställen i Örebro där Mehdi brukade röra sig. Det blev en inblick i en värld där invandrarkillar såg upp till äldre kriminella med dyra bilar och klockor.
Tarik kallade Mehdi konstant för en ”gentleman”, mindes hur kompisen hade bjudit flott på Grand Hôtel i Stockholm. Mehdi hade varit kung på Vattenfestivalen, vunnit teddybjörnar som han gav till småbarn. Gör en terrorist sådant, undrade Tarik.
Han kunde inte minnas att Mehdi hade något på väggarna i sin första och enda egna lägenhet.
Då, i slutet, gick han endast ut på kvällarna och... Jo, en sak hade han. En tavla med texten: ”Allah är stor och Muhammed är hans profet.”
Saids pappa var mest i moskén på Fredsgatan.
– Skulle Mehdi ha pratat om krig skulle jag ha sagt att det var fel. Min son ska tillbaka till Gud på ett rent och fint sätt, inte genom pistolen, sa Ahmad.
Spritpennestrecken på heltäckningsmattan i moskén markerade var man gick ner på knä för att be med huvudet mot Mecka. Det var här som Mehdi på allvar började intressera sig för Koranen.
– Att välja islam var ett stort steg i hans liv. Mehdi ville bli en andlig ledare och hjälpa folk, förklarade Ahmad och berättade att det var han som hade betalat resorna till Saudiarabien och London.
– Jag visste inte att han var i Pakistan. Kanske fick han hjälp i London att komma dit.
Dock var han övertygad:
– Mehdi kidnappades av pakistansk militär och såldes till USA. Han har ingenting med talibanerna att göra. Mehdi är religiös, men absolut ingen fanatiker. Ska han in i ett heligt krig måste han ha minst två års utbildning och han kan ingenting om vapen. Mehdi berättade en gång att han ville till fotbollslaget Ajax. Jag ville inte släppa honom. Nu är mitt barn kanske borta för alltid.
Det var valborgsmässoafton när vi vandrade till Örebro slott där Alexandra Pascalidou skulle tala om de mörka krafterna i världen. Hon såg inte Ahmad.
Med en palestinasjal svept runt huvudet var det som att han gömde sig för omvärlden. Hans enda tanke var att få hem sin son. Då skulle de ordna en presskonferens och stämma Expressen. Alla missförstånd skulle rättas till, allt skulle bli som förut.
Ahmad, Sirkka och Tarik heter egentligen något annat.
