Annons
Annons

[nggallery id=103]

Sist i Melodifestivalen – men tveklös etta på Cafés inofficiella lista över chockerande charmiga schlagerprinsessor. Daniel Kjellsson går på nattklubb med Linda Bengtzing och får lära sig ett och annat om Bert Karlsson, sexleksaker och påtända artistkollegor.

Annons

En bög från Blekinge, iförd ett par vita frottékalsonger, korkar upp champagnen. Glasen fylls upp, skålas och dricks hastigt ur. Schlagerfesten på Restaurang Patricia – nattklubbsbåten vid Stadsgårdskajen i Stockholm, i folkmun även kallad ”Fjolljollen” – kan börja.

I en halvcirkel runt mig står sex killar. En av dem redogör entusiastiskt för mig hur ljuvligt det är för ett ”gaygäng från en landsortshåla att komma till storstan”.
– Här kan man göra vad man vill, förklarar han. Flippa ur. Det är som att vara på charter.

Jag nickar medhållande för att dölja min skånska.

Högtalarna levererar plötsligt de inledande tonerna ur Linda Bengtzings Alla flickor. Som på ett givet kommando börjar hela gaygrabbgänget hoppa upp och ner, de dansar och skriker euforiskt med i låttexten. Sen bildar de en fullskalig cirkel runt mig – och runt nämnda Bengtzing, som de just har upptäckt dansar vid min vänstra sida.
– Såna här bögfester är något jag är van vid, skriker Linda mellan vers och refräng (i resten av låten sjunger hon karaoke till sig själv).
– Jag jobbade här på Patricia i nästan ett år som servitris. Och jag kan säga dig att myten om att ”ingen festar som bögar” är helt sanningsenlig. Sakerna jag hittade vid städningen efter skumpartyna här… de är fan onaturliga.

Fyra timmar tidigare har Linda Bengtzing och hennes Alla flickor röstats fram som ett av de två sista finalbidragen i Melodifestivalens kvaltävling ”Andra chansen” på Berns i Stockholm.
I gyttret av branschfolk, press och artister säger Linda, som hunnit fylla 31, till mig att hon hoppas att hennes föräldrar ser henne nu.
– Jag hoppas att de är stolta. De har alltid pushat mig att dra i väg på de äventyr jag velat. Jag har alltid älskat den egenskapen hos dem.

Vad Linda inte vet är att hennes pappa just nu passerar Berns 200 meter från oss i en buss. Mitt under hennes hittills största stund som artist. Han har givetvis suttit klistrad vid bussradion och telefonröstat som en vettvilling.
Det ringer i Lindas telefon.
– Det är pappa, flämtar hon och ögonen växer.

Men det är tyst i telefonen. Pappa säger ingenting. Linda börjar gråta.
– Han ville säga något, men grät för mycket för att få fram det. Så han la på luren.

Bussen som pappa kör drivs av Gullspångs buss & Bengtzings begravningsbyrå – föräldrarnas kombinerade bussbolag, jordgubbsodling och begravningsbyrå. I kväll är det sightseeing i Stockholm. I morgon kan det vara pensionärsshopping i Ullared. Eller någons sista färd.

– Men hur många järn i elden mamma och pappa än haft så har de alltid följt mig överallt, fortsätter Linda. Jag började turnera Sverige runt på talangtävlingar som tioåring och uppträdde då så gott som varje fredag, lördag eller söndag. De missade inte en enda gång…

Daniel Kjellsson

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar