Annons
Annons

[nggallery id=211]
Från skivbolagsbråk och floppar till solosuccé och amerikansk ­beach­idyll. Livet efter Lambretta leker för Linda Sundblad. Konrad Olsson frågar ut den turnéaktuella supersångerskan om botoxade LA-bimbos och galna fester med Marc Jacobs, Paris Hilton och Lindsay Lohan.

Så fort spelningen är över kastar sig Linda Sundblad av scenen, ut ur konsertlokalen och in i en väntande bil.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Sminket rinner av scensvetten. Bilen rusar fram i vårnatten. Vägarna utanför Åre är kalla och hala. I själ och hjärta är det redan över, Lambretta, bandet hon tillbringat de senaste tio åren med. Bandet som varit hennes biljett till rampljuset. Som förvandlat henne från osäker ung Lidköpingstjej till en av Sveriges mest framgångsrika sångerskor.

Den senaste plattan The fight har floppat. Singeln Chemical har inte kommit i närheten av hits som Blow my fuses, Bimbo och Creep. Spelningen i Åre blir Lambrettas näst sista. Linda är trött och less. Men också fylld av förväntan. Hon tar nattåget mot Stockholm, kliver av redan på Arlanda och checkar in på utrikesterminalen. En flygresa bort väntar ett nytt liv. Två veckor senare har hon gift sig i Las Vegas.

Hösten 2006, knappt ett och ett halvt år senare. Linda Sundblad sitter lutad över en laptop på ett skivbolagskontor på Kungsholmen i Stockholm. Hon är nästan helt osminkad, vilket gör att jag först knappt känner igen henne. Den arga, lite farliga, rockbruden från Lambretta känns långt borta. I stället får alabasterhuden, det blonda håret och de blå ögonen henne närmast att se ut som den försynta Donna Moss i tv-serien Vita huset.

Ur två monstruösa högtalare spelas låtarna till hennes första soloplatta. Linda tuggar tuggummi och mimar till singeln Oh father. När vi ses vet Linda ännu inte att singeln snart kommer att nå första­platsen på iTunes, gå rakt upp i toppskiktet på Trackslistan, rotera oavbrutet på radiostationerna i nästan ett halvår, ge Linda ett gäng nomineringar (Rockbjörnen, P3 Guld, Grammis) och ta henne till en stor utlandslansering: Japan, Tyskland och Österrike.

Just här och nu är Linda Sundblad fortfarande en success waiting to happen.

Oh father frontar solo- och comebackskivan Oh my god!, som Linda ägnade halva fjolåret åt att spela in. Musiken är oväntat funkig. Borta är riffrocken och de distade gitarrerna från Lambretta. Kvar är den hookiga hitpotentialen och Lindas starka röst.

– En låt till, sedan slipper du höra mer, säger hon.

Jag nickar och ser mig omkring. Överallt står ouppackade kartonger och oupphängda tavlor. Hennes nya skivbolag har just flyttat in. En passande känsla av nystart hänger i luften.
– Vi har jobbat väldigt spontant och jag har inte velat stressa fram något, säger hon. Det enda jag visste var att det inte skulle bli en Gwen Stefani-platta. Jag ville inte bli N.E.R.D-cool eller hiphopig. Jag ville göra något som inte redan gjorts, som folk inte förväntar sig av mig.

Med ”vi” menar hon sig själv och låtskrivarteamet – producenterna Tobias Karlsson, Martin ”Nåid” Landqvist, Max Martin och Alexander Kronlund – som hon skrivit musiken tillsammans med. Texterna har hon skrivit själv, och hon beskriver plattan som”glad och ärlig, med mycket kärlek på”.
– Den är ganska självupptagen. Första låten vi skrev, Back in time, handlar om hur jag mådde som liten. Som 16-åring var jag stressad över att fortfarande vara oskuld, att jag inte hade kysst någon. Den handlar om att jag vill gå tillbaka i tiden och säga till den där tjejen att det är lugnt, du kommer att få värre problem än det här.

Det låter lite som din självbiografi?
– Ja, lite! Men jag har aldrig tänkt så, att jag ska skriva om mitt ex eller något liknande. Det har kommit naturligt. Jag ville bara göra en bra platta, utan att tänka efter för mycket. Det misstaget gjorde vi med sista Lambretta-skivan, vi tänkte för mycket!

Det har nu gått drygt ett år sedan Lambretta slutligen splittrades. Ändå hänger bandets skugga kvar när Linda pratar. Som ett förhållande man tror sig lämnat, men ändå river upp sargade känslor. Trots att hon betonar att det inte är några ”hard feelings” skymtar besvikelsen fram då och då.

Var det en lättnad att lämna Lambretta?
– Ja, det var det. Vi hade liksom squeezat ut allt som fanns kvar av det bandet. Vi hade vuxit ifrån varandra. Jag ville flytta från Sverige och göra något nytt. Jag hade ju spelat på alla festivaler och gjort alla tidningar och tv-program – i tio års tid. ”Now what?”, liksom.

När insåg du det?
– Det gjorde jag nog redan för två år sedan, innan sista skivan kommit ut.

Vad hände då?
– Det var mycket skit som satte käppar i hjulen. Dels kickade vi vår manager som betedde sig rätt kasst. Sen sparkade vi en A&R som kom in i en sen process och trodde att han ägde oss. Och en vecka innan releasen hoppade gitarristen av och gick ut i pressen och sa att skiv­bolaget hade skött sig dåligt och att vi andra inte stöttat honom. Så sjukt pinsamt och oproffsigt. Men vi har begravt stridsyxan nu.

Hur var det att släppa en platta i det läget?
– Det var ändå skönt, eftersom vi jobbat så hårt. Men så släpptes den fyra dagar efter julafton, när ingen har några pengar! Det var så många konstiga beslut och jag är väldigt glad att slippa mitt förra skivbolag i dag. Vi döpte skivan till The fight eftersom hela processen kring plattan var som ett stort slagsmål.

Du sjöng i Lambretta i tio år, kan du över huvud taget sammanfatta vad den tiden betytt för dig?
– Nej, det är jättesvårt. Men jag är väldigt stolt över att jag stannade så länge som jag gjorde, med tanke på hur många erbjudanden jag fick om att gå solo. En massa kreddigt folk sa till mig att lämna de där avdankade hårdrockarna. Jag är stolt över att vi lyckades såpass bra.

Så du ångrar ingenting?
– Nej, det gör jag inte. Hade vi inte släppt The fight, och hade den inte floppat så kanske inte min soloskiva kunnat bli så här bra. Jag har hållit så mycket inuti mig som aldrig kommit fram annars. Jag har… jag vill inte säga ”hittat mig själv”, det låter så pretentiöst, men jag har verkligen blivit vuxen nu.

Denna nyfunna vuxenhet beror till stor del på att Linda sedan drygt ett år bär vigselring på fingret. I samma veva som det började knaka i Lambrettafogarna träffade hon svensk-amerikanen Jonas på en fest i Los Angeles.
– Han friade till mig redan efter några veckor, i Mexiko av alla ställen. Vi funderade på det i ett år och till slut var det liksom – why not? Man kan ändå aldrig veta om det är for life, även om man hoppas. Vi gifte oss i Las Vegas.

Körde ni klassikern och vigde er i ett ­Elviskapell?
– Nej, vi var inte så förberedda, utan åkte dit och letade ställen i telefonkatalogen. Man har jag ju hört talas om både Star wars– och Sagan om ringen-bröllop. Jag ville bli vigd av en Whitney Houston, men det ville inte min karl. Det slutade med att vi gifte oss i ett av hotellens kapell.

Sedan bröllopet pendlar hon mellan Sverige och ”myslivet” i stadsdelen Ocean Beach i San Diego, där Jonas jobbar inom skateboard­branschen.
– Det är som balsam för själen. Jag tar långpromenader när jag vaknar, går och ställer mig på piren vid stranden och tittar ut över knallblått hav med segelbåtar – i mitten av februari! Jag springer runt på yoga och äter organiskt.

Du har blivit en riktig flum-kalifornier.
– Jag vet! Det fattas bara Kabbalah!

…och du har skaffat en hel del vuxenpoäng!
– Ja, dessutom älskar jag rödvin och mörk choklad! Och jag blir trött klockan tio på kvällen och vaknar innan väckarklockan ringer kvart över sju. Det är inte ens vuxenpoäng – det är pensionärspoäng på det!

Ni spelade in skivan i Los Angeles.
– Ja, jag pendlade från San Diego i ett halvår. Min producent Alexander har ett stort hus i Hollywood, med en närliggande studio där vi spelade in. Men Los Angeles kan vara så extremt ytligt. Det funkar en vecka i taget, när man själv går ut och det ska minglas och networkas. Men sen orkar jag inte se mer botox och silikon! Jag måste hem!

Går du ut mycket?
– Mindre än förut. Men jag tycker fort­farande jättemycket om att dansa. Jag dansar mycket i Los Angeles. I San Diego dricker jag mest drinkar med tjejkompisarna och leker Sex and the city i downtown.

Vad är det värsta som har hänt på fyllan?
– Det var en gång som var jävligt sjuk… och det värsta är att det bara var ett år sedan. Jag och en tjejkompis hamnade på Bungalow 8 i New York. Vi hade inte ens tänkt gå ut, hade knappt klätt upp oss, men när vi kom in visade det sig att (designern) Marc Jacobs hade efterfest där. Det var helt galet, vi blev direkt bjudna på drinkar, och Paris Hilton, Lindsay Lohan och de där tvillingsystrarna var där. Man blev lite starstruck, en sån fantasi­värld! Dagen efter vaknade jag av att min kompis låg på golvet i lägenheten – i bara behå! – med telefonen ringandes i örat. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, men fan vad kul vi hade.

Vilket är ditt konstigaste turnéminne?
– Vi gjorde en miniturné i Nordnorge med Lambretta och av någon anledning hade vi två norska militärer som chaufförer. De körde omkring oss i en hemsk plåtbuss, vi gjorde spelningar på tågmuseum och studentkårer och bodde i konstiga stugbyar. Sen avslutade vi turnén med att spela på chaufförernas militärbas. Du kan ju tänka dig att stå på scen med en publik bestående av 95 procent killar som inte hade sett en tjej med smink på ett halvår. Vilka ord man fick höra…

Hur hanterade du det?
– Man fick lov att skratta åt det. Och på scenen har man ändå någon slags makt. Jag insåg att om man var lika rå tillbaka var det inte lika roligt för dem.

Många har nog just den bilden av dig – att du är lite arg.
– Ja, och det kan jag för all del vara fort­farande, men jag är inte lika frustrerad längre. Jag inser att vissa saker inte går att påverka.

Varför har du förändrats på det sättet?
– I slutet av tonåren reagerar man på alla orättvisor med taggarna utåt. När vi släppte Bimbo var jag irriterad över att tjejer skulle behöva operera sig. Jag var frust­rerad över hur sorgligt det var. Nu känner jag folk med silikon och botox, men jag dömer dem inte.

Hur kommer du att bli när du blir gammal?
– En vinkärring med många hundar. Och när jag är 50 ska jag bli jazzsångerska!

Annons

Dela (1)
Tweeta

Annons


Laddar