Annons
Annons


Jag har barrikaderat mig i en hiss tillsammans med skateboardproffset Omar Salazar och en kameraman. Omar säger:
– Dude, fick du med den där skiten på film?

I det här fallet menar han det bokstavligt. Vi befinner oss i flaggskeppsbutiken Niketown, vid Oxford Circus i London, för att närvara vid releasen av Nikes extremt limiterade Dunk-serie – som i sin tur släpps i samband med premiären av skatefilmen Nothing but the truth.

Annons

Och skiten har, som sagt, just brakat loss: ett avloppsrör ovanför ingången till butiken har brustit och det forsar ner toalettvatten, ett svartsörjigt vattenfall. Hissen som vi har tagit skydd i stängs plötsligt, och släcks ner.

En datoriserad röst över högtalarsystemet låter oss veta att säkerhetsåtgärder vidtagits.
Det är en väldigt passande inramning till en film som handlar om en grupp åkares bisarra liv på och bortom brädan.

För regin står Lionel Goldstein, en pseudonym – bakom namnet döljer sig den belgiska reklamduon Joe Vanhoutteghem och Koen Mortier. Filmen är ett verk i fogen mellan mockumentär, Spike Jonzes tidiga grejer och klassikern The search for Animal Chins skejta-på-allt-i-din-väg-approach. Ett collage av löst samman­satta scener där åkarna i Nikes skateteam alla fått pitcha egna bidrag. Resultatet: 16 kortfilmer som pendlar från Jackass-pennalism till City slickers-pastischer och rent bländande våghalsiga trick av profiler som Paul Rodriguez, Lance Mountain, Todd Jordan och Danny Supa.

Allt tonsatt av Devo-medlemmen Mark Mothersbaughs personlighetskluvna melodier.

– Vi bodde i en liten barack ute i öknen bland skallerormar i sju dagar när vi spelade in och det påverkade helt klart hur vrickat resultatet blev, säger Paul Rodriguez.

KRISTOFFER AHLSTRÖM

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar