Hon har just vunnit Eurovision Song Contest, men säger att hon avskyr musik. Hon gillar män men blir lika gärna kär i kvinnor. Hon kramar dig ena sekunden och läxar upp dig i nästa. Fredrik Backman träffade Loreen inför helgens final.
* * *
Det finns olika sätt att inleda ett telefonsamtal med någon man pratar med för första gången. Ytterst få människor behärskar konsten att genast få en främmande människa i andra änden att känna sig bekväm och avslappnad.
Loreen är inte en av dem.
När hon ropar ”var är du?” genom luren är det som att bli utskälld av sin storasyster för att man gått vilse på Ikea.
– Jag s…, börjar jag.
– Säg inte att vi har fått olika adresser och är på olika sidor av stan! stönar hon.
– Jag se…, försöker jag och går mot henne med ena handen lyft.
– Hur ser du ut?
– Vit keps. Jag ser di…
– Var? hojtar hon och börjar snurra runt.
När hon får syn på mig är vi fyra meter ifrån varandra. Hon ler brett och vinkar åt mig som om hon försöker dirigera ner en F14 Tomcat i inledningsscenen av Top gun.
– Jag ser dig! ropar hon glatt, fortfarande i telefonen.
De tio minuter som följer blir en smula… röriga. Loreen är den typen av person som i ena sekunden kramar dig och i nästa läxar upp dig med vokabulären av en karaktär i Sopranos.
Hon säger att en bra låt ”bara är kärlek, man”, och beskriver därefter sin scenshow med knutna nävar, mordisk blick: ”Den ska vara som Terminator, förstår du?”
Lorine Zineb Noka Talhaoui, eller Loreen som vi känner henne, fick sitt genombrott med fjärdeplatsen i den första svenska Idol-upplagan 2004. Sedan försvann hon. Sju år senare, 2011, dök hon till synes från ingenstans upp i Melodifestivalen.
Låten My heart is refusing me åkte ut i andra chansen, men blev en enorm radiohit. I Melodifestivalen i år var hon favorit hela vägen med sin Euphoria, och plötsligt är Västeråstjejen med de marockanska rötterna Sveriges hetaste artist.
Samtidigt omgärdas 28-åringen av en märklig mystik. Hon koreograferade sitt framträdande i Melodifestivalen influerad av asiatiska kampsporter och kan ägna en halv intervju åt att prata om sufism, den djupt andliga inriktningen av islam. Och ingen verkar riktigt kunna reda ut vad hon egentligen gjorde mellan Idol 2004 och Melodifestivalen 2011.
Du försvann ur folks medvetande rätt länge.
– Bra!
Loreen fiskar upp en påse gojibär stor som en juniorhockeytrunk ur handväskan. Kastar in de röda bären, kända för sina goda hälsoeffekter, i munnen i grupper om fyra.
– Vill du ha?
Nej tack.
Hon nickar förstående.
– De smakar snusk. Men man känner sig jävligt duktig!
Hon skrattar den sortens oregerliga skratt som studsar mellan borden som om det försöker välta porslin. Och hennes svar är långa och ärliga. De är bara inte alltid svar på de frågor som ställts.
Som den om hur hon, trots att hon är mest känd för Idol och Melodifestivalen, ändå lyckats bibehålla så mycket ”cred” i branschen.
– Jag gillar inte ordet cred. Vad är ”cred” liksom?
”Trovärdighet” då.
– Ja! Trovärdighet! Varför använder du ”cred”? Fuck cred.
Cred kommer väl från… ”credibility”. ”Trovärdighet”.
– Då så! Love it! Kör!
Hon slår ut med armarna så att gojibären regnar över oss båda.
– Men vad är trovärdighet? Människor är olika saker. Mörker och ljus. Du ser mig i Melodifestivalen, men precis innan jag var där var jag på meditationsretreat i tio dagar i total tystnad. Just me and the silence, förstår du?
Hon lutar sig fram över bordet med blicken av en förhörsledare i The wire.
– Har du varit på nåt sånt?
Nej.
– Tredje dagen är värst! Tystnaden… folk pallar inte den. Det är då det avgörs om du kontrollerar din hjärna eller din hjärna kontrollerar dig.
Jag tror inte att jag skulle gilla det.
– Det är därför du behöver det, man!
Nytt lass gojibär. Loreen lutar sig tillbaka och ser plötsligt fundersam ut.
– Vad var frågan?
Jag är ärligt talat inte helt säker längre.
– Du frågade om Idol, va?
Inte egentligen.
– Min syrra övertalade mig att söka. Jag fattade ingenting.
Försökte de styra dig mycket?
– Klart de gjorde! Men de har ju sitt programformat. Alla måste betala räkningarna i slutet av månaden, eller hur? Men ju längre programmet gick, desto sämre tyckte jag att jag lät.
Hon tittar ner, trycker bort ett samtal på sin mobil. Ser allvarlig ut.
– Men my god, Idol lärde mig så mycket om mig själv. Artisteri är som konstnärskap. Det måste komma från dig själv. Förstår du? Det är som när du skriver artiklar, du skulle aldrig ta att nån kom och sa: ”Nä, skriv så här i stället.” Eller hur? Fuck them! Eller hur? Du gör ditt shit!
Alltså, jag har redaktörer på tidningen. Det är ju… exakt det där de gör.
– Jajaja, men när du gör ditt shit.
Det här är mitt shit.
– Okejokejokej. Är du säker på att du inte vill ha gojibär?
Ja.
– Okej.
Har du alltid velat hålla på med musik?
– Jag gillar inte ordet ”musik”.
Förlåt?
– Jag gillar ljud. Jag drömde aldrig om att bli Whitney Houston som barn. Jag bara hamnade i trans av ljud, som sufierna i Marocko. Jag var en liten kuf.
På vilket sätt?
– Jag var brådmogen. Fick växa upp snabbt. Mamma fick mig när hon var 16, när hon hade varit i Sverige i ett år, och jag har fem småsyskon. Jag blev ”lillmorsan”. När jag kom till skolan hade jag inget gemensamt med ungarna i min ålder. De var så sjukt omogna, tyckte jag. Så jag gled runt i min egen bubbla. Låste in mig i mörkret i badrummet för att det var vacker akustik där. Skolkade och tog mig in i kyrkor bara för att höra hur det lät när man sjöng. Jag hamnade i mycket trubbel…
Har du någon kontakt med din pappa?
– Han flyttade till Spanien när jag var liten. Jag…äh, jag vet inte. Det var för kallt för honom här. Han dog när jag var 13.
Känner du dig fortfarande som en kuf?
– Ja, men nu har jag accepterat det. Alla är kufar. En del är bara bättre på att dölja det.
Loreen är född i Sverige, men säger att hon känner sig utländsk.
– Men i Marocko är jag supersvensken: ”Var är osten? Var är smöret?” Haha!
Under minuterna som följer citerar hon både Koranen och Bibeln. Kallar sig själv ”spirituell”, men ”absolut inte religiös”.
Hon växte upp i ett ”liberalt muslimskt hem, men med klassiska värderingar”. Som hon tidigt tänjde på gränserna kring. I en intervju med tidningen qx från förra året berättade hon hur hon i tonåren tog hem en lesbisk tjej och sa till sin mamma: ”Det här är min kompis, hon gillar tjejer och hon ska sova över här.” I samma intervju sa hon: ”Det skulle vara fel att säga att jag bara gillar killar… jag är öppen.”
Hon rycker på axlarna. Tuggar på sina gojibär.
– Alla vill ha ett fack att stoppa allt och alla i. Men kärlek är som kärlek är. En del blir kanske bara kära i ett könsorgan, vad vet jag? Bara ren fysisk attraktion. Men ibland blir man kär… här.
Hon sätter handen mot hjärtat.
– Jag blir det i alla fall. Man eller kvinna, who cares? Love is where you find it. Det är inte som att jag sitter och berättar för dig vem jag knullar med, men jag förstår inte varför man inte skulle kunna prata om
sexualitet. Så fort människor inte kan kategorisera någonting så avfärdar vi det direkt. Det är en bugg i mänskligheten.
Jag frågar om det aldrig känns märkligt att få den här typen av privata intervjufrågor.
– Jo. Men vi sitter väl här? Ska vi prata om min favoritfärg? Kom igen. Sen… det finns sånt som är privat. Som när du frågar om min farsa, då ser du hur min energi bara blir helt…
Hon knyter näven.
– Då ser du att jag inte vill prata om det. För det kanske jag inte är klar med själv.
Det är första gången på hela intervjun som Loreen är tyst i mer än en halv minut.
– Vad pratade vi om innan det här? säger hon till sist. Idol, va?
Ja. Var tog du vägen de där sju åren?
– Jag sökte mig själv. Det enda Idol lärde mig var vad jag inte vill bli. Så jag jobbade med olika producenter, försökte hitta min röst. Drog till New York och Florida. Hängde med tunga låtskrivare och producenter. Jagade mitt eget uttryck.
Hittade du det?
– Ja. Men det tog sju år. Jag kan inte bli artist för kändisskapet. Det måste vara mer för mig. Jag vill göra det för känslan i bröstet.
Hur försörjde du dig under tiden?
– Jag gjorde tv. Jag känner en tv-producent i New York, hängde med henne till jobbet, och sen halkade jag in i tv-branschen i Sverige som inslagsproducent och regissör.
Vad har du gjort?
– Realityserier. Matakuten. Frufritt. Och Pojkvänsakademien, haha. Herre. Gud! Men man tjänar jävligt mycket pengar på att göra tv. Så jag tog alltihop och köpte studiotid för.
För att spela in vad?
– Mitt shit! Jag finansierade min egen utbildning. Tog in bra folk och lärde mig allt.
I sju år?
– Jag är en seg jävel. Fan. Jag har säkert hundratals inspelade låtar med tokdyra produktioner liggande. En gång hyrde jag in en symfoniorkester på 30 pers för att lägga stråkar på en ballad jag skrivit.
För vem då?
– För mig.
Det måste ha kostat en förmögenhet.
– Man, du kan inte ens föreställa dig vad det kostade!
Men du har aldrig gett ut den?
– Gett ut? Jag har inte ens spelat upp den för folk.
Varför inte?
– Ibland ska man göra saker bara för sig själv.
Hon ler. Ögonen växer till insjöar.
– Men fattar du… jag skrev låten från scratch. Proddade allt själv. Pröjsade hela inspelningen. La alla noter. Och så satt jag där på min stol och hörde den där orkestern spela min låt. Det var min present till mig.
* * *
I tidningspresentationerna av Loreen inför Melodifestivalen dök ofta ”signad på Måns Zelmerlöws bolag” upp. Trots att de två bara jobbade ihop under en kort period med låten My heart is refusing me.
– Journalisterna hänger fast vid det där, för att det är en bra story, att jag är ”Måns Zelmerlöws artist”, flinar Loreen.
Stör det dig?
– Haha, verkligen inte. Jag älskar Måns. Han är lufttecken, du vet.
Nej.
– Luftecken! Tokfull av energi hela tiden! Bara glädje! Vad är du för stjärntecken?
Tvilling.
– Måns också!
Okej.
– My heart is refusing me, inget skivbolag trodde på den. Så jag tänkte släppa den själv. Och så hörde Måns den och blev taggad och ville starta bolag. Så jag tyckte: ”Cool, vi testar.” Sen behövde vi ett forum för den, och så dök Melodifestivalen upp.
Ni känns som en lite otippad duo.
– Äh, jag har inga sociala koder. Är du bra är du bra, är du en idiot är du en idiot. Jag skiter i vilka kläder du har på dig.
Det var gaypubliken som först plockade upp låten efter tävlingen?
– Ja. Det är klart att det var. Gaypubliken är alltid early adopters. De fattade att det var mer än en danslåt, att det var en nice story. Och de är inte rädda för det som är annorlunda, så de tog in den här kufen i familjen: ”Loreen är med oss nu, ingen får mobba henne!” Haha!
Angående min fråga om cred: Melodifestivalen har en viss stämpel av att vara för artister som är…
– Töntar?
…kommersiella. Det är dit du går…
– När det inte går så jävla bra för dig?
Nej, men det är…
– En egotripp! Mycket av det som kommer ut i Melodifestivalen är Hubba-bubba. Själlöst och beige. Men varje akt är en individ. Får jag göra min grej? Ja. Får jag utforma min egen show? Ja. Får jag en publik? Ja. Count me in!
Jag tittar ner i mina anteckningar. Loreen lutar sig fram och sneglar ner i dem.
– Det här är en konstig intervju, va?
Den är inte helt strukturerad.
Loreen sätter upp handflatorna framför sig och ser drömsk ut.
– Jag tänker att du kan börja med…”Loreen: Hon är schizofren.”
Hon börjar nynna ”Loreen är schizofreen”, som om det var en retfull barnramsa.
Vad gör du när du är ledig?
– Är med mig själv. Jag gillar att vara ensam. Jag jobbar så mycket, och känner… alla. Jag är översocial. Men jag har kanske fyra riktigt nära vänner. Är jag ledig går jag helst och sätter mig på ett kafé själv. Bara sitter och stirrar rakt ut i luften och gör ingenting.
Det lär dock inte bli mycket av den varan framöver. Den 25 maj tävlar Loreen med Euphoria i semifinalen i Eurovision Song Contest i Azerbajdzjan. När jag frågar hur dagarna efter segern i Melodifestivalen var svarar hon:
– Alltså… shit… heeektiska! Jag hade inte tänkt åka till Baku i vår liksom. Jag hade faktiskt planer!
På tv verkade du inte ens veta var Baku låg.
– Jag trodde att det låg i typ Karibien!
You wish.
– Nu ska man till Azerbajdzjan liksom. Jag kommer väl säga nåt dumt om deras syn på kvinnors rättigheter och sen kommer det stå ”Loreen försvunnen” i tidningarna dagen efter, haha!
Har du läst på om det politiska läget?
– Jag försöker. Jag har bett mitt skivbolag sätta upp möten med folk på olika människorättsorganisationer.
Det är inte direkt det första man brukar höra från en vinnare av Melodifestivalen.
– Jag kan kanske inte förändra något. Men musik är en mäktig kraft. Tävlingen är en stor grej för folket där borta. Jag kommer att bli intervjuad. Det vore oansvarigt att inte i alla fall lära mig något om landet och försöka säga något vettigt om jag kan.
Är det många som vill prata på stan?
– Skojar du! Och inte bara barn, utan gamla människor. Som kommer fram och vill säga att de tycker om en. Jag håller på att börja gråta hela tiden. Jag brukar åka kollektivt. I går tog det två timmar att åka en sträcka som ska ta en kvart.
Du har blivit folklig?
– Jag vet inte. Jag gillar inte det ordet. Den här gången gillade folk det. Nästa gång är det kanske annorlunda. Jag är den jag är.
Kan man säga. I en tid när de flesta artister tycks se Melodifestivalen som ”ett skyltfönster” och står redo att släppa ett album fem minuter efter att de slagits ut känns det onekligen typiskt Loreen att hennes fullängdsskiva kommer först i… september.
När vi träffas längtar Loreen framför allt tillbaka till tystnaden på sitt meditationsretreat.
– Skivbolaget blir väl tokiga, men jag måste iväg snart. Rensa energin, fattar du?
Hon äter upp det sista gojibäret. Viker ihop påsen.
Fortfarande en kuf?
– Alltid en kuf, man. Det vet du.
FREDRIK BACKMAN
Tidigare publicerad i Café 5/2012. Foto (beskurna): Jimmy Backius.