”Man vet att man blivit gammal när man hellre fångar morgondagen”

Man vet man blivit gammal när ens barndom börjat glittra som Allens Manhattan dan före dan, som Kent så poetiskt sjunger i låten Hjärta (enligt mig det absolut bästa spåret från plattan Röd).

En lite mer socialrealistisk, sanningsenlig – och tråkig – version skulle kunna låta ungefär så här: Man vet man blivit gammal när man inte längre vill fånga dagen i dag, utan istället vill fånga morgondagen.

Så är det i alla fall för mig i nio fall av tio. Jag har passerat 40, och jag har småbarn. Nuff said. Jag orkar helt enkelt inte festa hela nätterna längre. Eller, fel, det gör jag visst det – men jag vet att det kommer straffa sig nåt så inihelvete dagen efter när barnen vaknar klockan halv sex och jag dessutom behöver vara något så när kreativ på mitt jobb.

Visst, det fanns en tid när man tog varje chans till lite extra fest, när man var öppen för alla förslag – ju knäppare desto bättre. En tid när det funkade att festa natten lång och gå direkt från efterfest till jobb.

Men ärligt talat, det är liksom omöjligt idag. Jag behöver åtminstone kryssa dagen efter, gärna även dagen efter det. Och det går ju inte, rent logistiskt.

Jag har ett gammal kompisgäng från skoltiden som ända sedan vi tog studenten setts några gånger om året och haft rejäla fester. Och det är onekligen både lustigt, talande och lite rörande att se hur de där tillställningarna utvecklats: När vi var yngre och barnlösa pågick de här festiviteterna alltid till långt in på förmiddagen efter. Idag är det alltid någon eller ett par som somnar i soffan eller i något hörn redan strax efter middagen. Och det sköna är att alla förstår! ”Låt honom sova, han har ju nyss fått sitt tredje barn”, eller ”det där ser sjukt skönt ut, han har haft det sjukt stressigt på jobbet ett tag”.

Förruttnelsen börjar precis när du fyllt 37

I know, det här låter ju hur trist som helst. Men jag tycker inte att det är det. Kanske för att jag mer än väl fått min beskärda del av galna fester genom åren – och att det såklart fortfarande händer, bara lite mer sällan.

Det är ungefär som när jag varit ute på någon längre turnésväng, där nätterna oftare än hemma kan bli både sena och blöta; det jag kan längta efter då är att bara ha en lugn hemmafredag, käka svennebanantacos och sedan somna i soffan framför På spåret efter ett halvt glas rödvin och med ett barn på varje arm.

Eller så är det bara ett tecken på utförsbacke och förfall? För att citera en annan Kentlåt, Berlin från Tillbaka till samtiden: ”Förruttnelsen börjar precis när du fyllt 37”…

För övrigt…

…borde alla se filmen The Big Short. Fantastiskt skickligt att göra en både rolig och spännande film om något, på papperet, så tråkigt som finanskris. Finns på Netflix.

…är Pastis Stockholms charmigaste lunchhak. Trångt, trevligt, personligt, enkelt – och gott.

…finns en ny kul sherrynyhet på bolaget som jag gärna rekommenderar: Alegria Manzanilla (nr 8379, 59 kr). Klassisk torr sherry med gott om äpple, päron, mandel, jäst och citrus. Perfekt som aperitif eller till charkbrickan.