Maria Andersson Lundell om Sahara Hotnights återkomst, bandkonflikter och relationen till svärfar

Sahara Hotnights

Sahara Hotnights frontkvinna om comebacken och konsten att härda ut.

Joakim Almén | Foto: Mattias Björklund  |  Publicerad 2022-03-25 11:32  |  Lästid: 4 minuter

Maria Andersson Lundells band Sahara Hotnights är aktuell med singeln “Gemini” som släpps fredag 25 mars. “Gemini” är den andra singeln från comeback-albumet ”Love in Times of Low Expectations” som släpps den 6 maj. I sommar ger bandet sig ut på en Sverige-turné. Datumen hittar du längst ner i intervjun.


Vad känns bäst med att återigen spela med Sahara Hotnights: att slippa svara på frågan om Sahara Hotnights är ett avslutat kapitel eller faktiskt släppa ny musik med Sahara Hotnights efter en paus på tio år?

”Haha. Jag tänker så här: Det är kul att vi spelar tillsammans igen och det bygger inte bara på gamla meriter, för vi kommer inte tillbaka och ska återförenas och bara spela gamla låtar. Vi tar inte avstamp i det som var, vi tar avstamp i något nytt och vi är på en ny musikalisk platå samtidigt som vi gör det här. Med det inte sagt att det gamla inte spelar någon roll, för det gör det ju.”

Omstarten går att spåra till 2018 när du åkte till Los Angeles för att träffa Josephine Forsman och prata. Hur var det samtalet?

”Det kändes som om vi behövde rensa luften och hitta tillbaka till varandra, och då kändes det plötsligt relevant att vi skulle göra något ihop igen. Vi var ganska brända av en massa olika anledningar när vi tog en paus, och tyckte  alla att det var rätt skönt när vi väl tog beslutet. Det hade varit väldigt intensiva år och man hade fastnat i en loop. Spela in, turnera, spela in, turnera, spela in, turnera.”

Vad var det för luft som rensades? 

”Lite konflikter och att vi inte hade hängt på länge. Josephine hade ju flyttat till USA. Att jag gjorde en egen skiva var också ett steg bort på något vis. Vi hade inget umgänge längre, och det är ju lite så det funkar med band. Man bygger på en gemensam altan och då kan man hålla ihop det där förhållandet lite grann. Anledningar att hänga, anledningar att ses.”

Killig aktivitetsbaserad vänskap?

”Ja, verkligen. Det är väldigt manligt!”

Spela fotboll ihop, tennis eller vad fan man gör.

”Det är lite hönan och ägget: vad är vänskapen och vad är bandet som måste finnas för att vänskapen finns?”

”Ett smått fantastiskt album” och ”mer avskalad produktion och minimalistiskt” beskriver ni själva ert comeback-album. Hur låter det?

”Det är mer minimalistiskt och vi har haft ett dogma­tänk kring inspelningen – vi skulle jobba med färre element och färre pålägg. Det fick inte vara fett, det skulle vara medvetet tunt och smalt.”

Låter det mer som ditt eget soloalbum, åt det melankoliska hållet?

”En god blandning. I och med att jag skriver låtar så är det inte så konstigt att jag tar med mig mitt melodispråk, även om det på något vänster alltid låter som vi när vi spelar tillsammans. Det finns en musikalisk identitet i bandet som inte går att fuska sig till. Och även om den här skivan låter annorlunda än för tio år sen så hör man ändå på nåt sätt att det är samma. För oss var utmaningen att man skulle göra musiken lite mer tillbakalutad och mindre.”

Sahara Hotnights är aktuella med albumet ”Love in Times of Low Expectations” som släpps 6 maj – den första skivan från rockbandet på tio år. Foto: Mattias Björklund

Du släppte ditt soloalbum för fem år sedan. Vad har du gjort emellan?

”Du menar hur jag försörjt mig?”

Mer eller mindre. 

”Jag vet faktiskt inte, men det är som om det alltid går ihop på något märkligt sätt. Men de gamla låtarna är kul. Många av de låtarna har varit med i filmer och sånt. Då får man ju en ganska bra slant.”

Jag minns att Hot Night Crash var med i ett gammalt tv-spel jag spelade, Burnout 3.

”Ja, men exakt! Sådana grejer, och så någon Jackass-film. Väldigt knutet till en viss era. Jag ger gärna skenet av att vara en rockmiljonär, haha!” 

Ni var extremt unga när Sahara Hotnights slog igenom. Hur hanterade du det?

”Inte så bra egentligen. Problemet med det här lilla kollektivet man har är att man utgår ifrån att alla ska vara lika­dana. Det finns inget utrymme för individuella känslor. Man är olika känslig för saker och jag har nog inte mått så bra emellanåt, men det har heller inte fått så mycket utrymme.”

Man pratar inte om sådana saker med varandra?

”Nej, precis. Det är ju inte ett sunt klimat egentligen. Det är väldigt gubbigt på det sättet, att inte prata känslor.”

Ni började spela ihop när ni gick i skolan i Robertsfors och var elva år. Vad är hemligheten med att samma medlemmar spelar med varandra 30 år senare?

”Jag tror att det finns ett visst mått av att härda ut. Det har också gått bra i precis rätt ögonblick. Den framgången blir som en extern kraft som håller ihop gruppen. Och vi har varit väldigt bortskämda med att det gått bra, att man fått den där extra skjutsen av att det just rullar på. För då blir det färre konfliktytor. Visst, de uppstår ändå. Men vi är rätt bortskämda med motgångar ändå. Sen var ju vi barn när vi startade och då blir det snarare en fråga om en familjerelation än en fråga om hur man håller ihop som vänner.” 

Du har varit ihop med Love Lundell, Ulfs son, i nästan tio år. En evighet i dagens mer högfrekventa partnerbytessamtid. Hur får man en relation att hålla över tid? 

”Samma där, härda ut! Jag har ju varit väldigt flaxig innan. Vi träffades i samma veva som vi slutade med bandet och det fanns en helt annan öppning för att träffa någon på det sättet och leva ett liv tillsammans med någon. Det hade inte gått tidigare på samma sätt, så det hjälpte till.”

Hur träffades ni?

”Han är konstnär och hans gallerist var en bekant. Vi träffades i Norge, där han bodde då.”

Hur ser din relation till svärfar ut?

”Ja, men han håller väl sig på sin kant, som med det övriga samhället. Men relationen är bra, men inte så befintlig.” 

Vilka är dina favoritbarer?

”Jag gillar Bishops Arms på Mariaberget, Riche är ju en klassiker och så finns det en väldigt mysig restaurang i Aspudden där jag bor som heter Kniv & Kavel.” 

I en gammal Café-intervju med skådespelerskan Moa Gammel nämns en anekdot när du och hon åkte till filmfestivalen i Cannes utan ackreditering. Det verkade … stökigt?

”Ja! Det var stökigt. Moa är en sån person som det uppstår äventyr och dramatik kring.”

Det är bara att ta rygg?

”Precis, man tar rygg på allt fuffens och så behöver man aldrig stå till svars för det. Moa är otroligt kompetent på snacket. Men Cannes var svinkul! Vi hängde på en massa konstiga yachtfester och blev bjudna på cigg av Jon Hamm från Mad Men. Det kändes väldigt mäktigt. Vi har varit på en del konstiga resor, jag och Moa.” 

Vilken var er senaste konstiga resa?

”Ja, när var det? Vi ska till Helsingfors snart! Det är min 40-årspresent. Det är det nya: Helsingfors och rockband.” 

Här kan du se Sahara Hotnights i sommar:

13/7 Umeå 400 år
15/7 Ljungaverk, Ljungarocken
16/7 Kristianstad Rockfest
17/7 Tvååker, Strömma Farmlodge
29/7 Mariehamn, The Rockoff Festival
30/7 Karlstad, Nöjesfabriken
7/8 Malmö, Pildammsteatern
8/8 Borgholm, Kackelstugan
10/8 Västerås, Officersmäss
23/8 Uppsala, Parksnäckan 
25/8 Stockholm, Gröna Lund
26/8 Eksjö Stadsfest


Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2022-03-25 11:34