Annons
Annons

Mattias Edwall
Med en ny grym look och ett album skrivet ihop med Killinggängets Jonas Inde är Martin Stenmarck redo att lägga tiden som snäll schlagerpojke bakom sig. För Cafés Christofer Brask berättar han om mutor, miljonskulder och sin manager Kurt Sellings fängelsedom för kokainsmuggling.

Annons

Rio de Janeiro, 2002. En svensk rocksångare på jakt efter skivkontrakt kliver av planet med manager och kompmusiker i släptåg. Så fort de hämtat upp sin packning vid bagagebandet möts de av en tulltjänsteman. Precis som avtalat leder han hela sällskapet mot en sidodörr.
Hjälpen är inte gratis.
– Min manager sa: ”Nu går den här killen in i taxfreebutiken och plockar en kasse. Du betalar.”

Efter en stund kom tulltjänstemannen tillbaka med en jättekorg, fylld med parfym och whisky. Det var bara att ta fram kortet, minns Martin Stenmarck.
– Varje gång vi kom till Rio var det samma sak. Vi gick aldrig genom tullen.

Managerns namn: Kurt Selling, fyra år senare rubrikstoff i kvällspressen som ”kändis­agenten” bakom bland andra Mikael Persbrandt och Martin Stenmarck. I dag inlåst på Norrtäljeanstalten, dömd till drygt två års fängelsestraff för att ha försökt smuggla kokain från Brasilien.

inuti_stenmarck1

För Martin Stenmarck har det gått betydligt bättre, även om han fått kämpa hårt för att betala av skulderna som han drog på sig under äventyren med Selling i Rio. Först efter segern i Melodifestivalen förra året, då han fördubblade sitt gage och ”drog in jävligt mycket stålar”, blev han helt skuldfri.

När det var som värst var hans bolag konkurs­mässigt med skulder på närmare två miljoner.
– Jag hade kontor och lägenhet i Rio under ett års tid. Jag betalade för allt hemifrån. Det var Kurt som skötte hela ruljangsen. Jag kan inte bara skylla på Kurt, för jag godkände allt, men man blir lite blind. Det kanske spenderades fyra gånger så mycket som jag trodde. Jag vill inte tänka på vad pengarna kan ha använts till.

Med tanke på Sellings narkotika­dom måste du ha funderat på vad han höll på med då?
– Nu i efterhand, ja. Absolut. När det bara var jag och Kurt i Rio hade vi två livvakter, när hela bandet var där hade vi sex livvakter. Kurt sa: ”Det är bara för att vi är västerlänningar, annars blir vi rånade.” Kanske har jag varit blåögd, men vad vet jag? Jag har funderat på det: ”Är jag helt jävla dum som inte sett att han knarkar?” Men jag kan ju inte veta säkert vad han gjort. Jag vägrar tro att han lurade mig.

Vad kostade det att köpa sig förbi tullen i Rio?
– Ungefär 1 500 kronor. Det är jättemycket där. Tulltjänstemannens fru gick väl ner i spagat.

inuti_stenmarck2

Lanseringen i Brasilien rann ut i sanden – ”i slutändan hade det krävts en halv miljon i mutor för att få ett kontrakt, och då sket jag i det” – men nu har Martin Stenmarck i stället chans på något minst lika stort. Det nya skivkontraktet ger förutom bra pengar möjlighet att på sikt slå internationellt.

Det handlar om en nystart av karriären, och såväl låtmaterial som attityd är långt ifrån det han tidigare varit känd för. Att den tjusiga kalufsen rök i videon till nya singeln Sjumilakliv ska ses som en ironisk blinkning till alla som tror att Martin Stenmarck bara är röst, modellutseende och Wallmansleende.

Texterna till det kommande albumet, som släpps i oktober, har huvudsakligen skrivits av Jonas Inde från Killinggänget och beskrivs som ”mörkare”.
– Jag har varit lite som en ål tidigare, det har inte gått att ta tag i mig. Jag har inte velat visa vem jag är. Då blir man en Ken-docka, en overklig figur. Det blir könlöst. Den glada sidan av mig finns fortfarande kvar, men jag har bestämt mig för att inte längre vara alla till lags. Jag vill inte bara köra grejer som är skapta för mig. Jag vill sjunga om mig, om saker jag upplevt, säger han.

Redan Kurt Selling, hans före detta manager, hade stora planer på hur han skulle förändra sin image.
Fast då handlade det mer om praktik än teori.
– Kurt tyckte att jag skulle vara mer rock’n’roll. En kväll på Café Opera, när alla de rätta människorna var där, sa han: ”Fan, Martin. Slå mig på käften allt du kan så att jag flyger in i baren. Då har vi värsta rubrikerna!” Jag bara: ”Men Kurt, är du dum i huvudet?”

inuti_stenmarck3

Martin Stenmarcks talang har varit att ta för sig på scenen snarare än på krogen. Som den gången i Finland när han gjorde ett gig tillsammans med Carola.

En bit in i showen upptäckte han att superdivan höll på att tappa greppet om publiken.
– Först ville jag inte konkurrera med Carola, men sen kände jag att ”nån måste styra båten, annars havererar vi”. Så jag gick fram och körde så in i helvete. Jag tror att hon blev fruktansvärt chockad, hon förstod ingenting. Och plötsligt kände jag att Carola kom in framför mig, hon trängde sig fram med axeln före. Jag brydde mig inte, utan fortsatte köra.
– Det slutade med att hon tog mig på kuken. Hon tog tag i hela paketet och klämde åt. Inför tolv tusen personer. Hon ville väl se om jag skulle tappa fattningen. Det handlade om hierarki och rivalitet, om att hon var nummer ett. Men om jag ska vara ärlig – i min värld har jag alltid varit nummer ett.

Apropå schlager: Hur surrealistiskt var det att läsa rubriker som ”Stativet kan stoppa Stenmarck”, ”Martins panikplan” och ”Martin lovar mer hud” om sig själv?
– Schlagern är en sjuk upplevelse. Man blir nästan mörkrädd. Samtidigt kan jag förstå dem som kör om år efter år, för de lever i en bubbla utan dess like i en månad. Och vinner man i Sverige blir det en månad till. Det blir som att skjuta droger.

Är det bra eller dåligt för din karriär att folk mest ser dig som den här snygga, trevliga killen?
– Vad fan, det är svårt att inte vara glad och trevlig för jag är ju sån. Men ett liv är fullt av vägar som korsas och så har det varit för mig också. En brokig bakgrund, stor syskonskara och en morsa som gick bort för tidigt. Jag har gjort så mycket konstiga grejer som folk inte har en aning om.

Något du är mindre stolt över?
– Kurt ville att jag skulle vara singel i samband med lanseringen i Brasilien. Därför kom han med idén att vi skulle köra en Holly­woodpryl: Jag skulle låtsas vara tillsammans med en känd program­ledare – typ Brasiliens Oprah Winfrey, fast yngre – och gå på kändisfester med henne. Samtidigt låg min tjej Hanna (Hedlund) kvar på hotellrummet. Det är det mest omanliga jag gjort, något jag skäms över än i dag. Men Kurt var nöjd, för massor av brasilianska tidningar skrev om mig och den där programledaren.

Ser du fortfarande Kurt Selling som en vän?
– Ja, det måste jag ändå göra. Det finns mycket som är skit med Kurt, men också mycket som är bra. Nånstans längst inne är han en liten buspojke som det gått åt helvete för. Om han ringde och frågade om vi skulle ta en fika skulle jag absolut inte säga nej.

Om han skulle be dig följa med till Rio då?
– Hehe, tveksamt… Men säg att han skulle be mig slå honom på käften, som den där gången på Café Opera. Nu skulle det nog kännas mer lockande.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar