Annons

Mats Sundin manövrerar sin svarta Cadillac Escalade genom
rusningstrafiken på Queen Street i Toronto. Han har bara en hand på
ratten. Den andra gestikulerar uppgivet mot en rostig röd Toyota som
svänger hastigt och nästan krockar med oss.

Annons

– Det är helt
otroligt att de inte har synkade trafikljus här i stan, säger Sundin
och suckar. Det är alltid köer. Man får räkna med att det tar minst 45
minuter till träningen, enkel väg.

Gilla Cafe.se på Facebook

Vi passerar några av stadens
mest krogtäta kvarter. Mats har tillbringat många kvällar här genom
åren, men ingen etsade sig fast som den då självaste kung Carl Gustaf
hängde på ut.

– Han var på besök med en forskar­delegation, berättar Sundin. De ringde och undrade om jag, Mikael Renberg och Fredrik Modin ville
komma på middag. Vi tackade ja. Efter middagen kom en av kungens män
fram och undrade om jag visste något ställe dit vi kunde gå efter
middagen. ”Det fixar vi”, sa jag. Vi var en hel busslast, med kungen i
spetsen, som gled före i kön på ett av stans bästa ställen. Kungens
livvakter från den kanadensiska säkerhetspolisen förlängde ställets
öppettid ”tills kungen går hem” den natten. Det blev sent, och ett fint
minne för oss.

Numera blir det inte mycket uteliv för Sundin.
Han håller sig hellre hemma i villan – belägen ett par kilometer från
Toronto Maple Leafs hemmaarena Air Canada Center – med Josephine Johansson, flickvännen sedan ett år tillbaka.


Jag går inte ut särskilt ofta. Ett par gånger per säsong kanske. Det
var mer när man var ung och singel. Nu är jag 37 år och sambo. Jag går
gärna ut och käkar en god middag och dricker några glas när jag är
ledig, men det är allt.

Nattliv är inte förenligt med Sundins
position i staden. Folk brukar, mer på allvar än på skämt, säga att de
två tuffaste jobben i Kanada innehas av Maple Leafs lagkapten och
premiärministern.

I den ordningen.

Ingen stad i världen
har lika många hockeyfrälsta som Toronto – och inget lag så många
hängivna fans som Maple Leafs. Tre lokala tv-kanaler följer varje skär
spelarna tar. Väldiga Air Canada Centers 18 800 läktarplatser är alltid
fullsatta, från sömnig serielunk till avgörande slutspelsmatcher.
Säsongsbiljetter? Glöm det – väntetiden är 15 år.

Mats Sundin
har burit lagkaptensmärket i denna kokgryta i ett decennium nu. Han
värvades från Quebec Nordiques (numera Colorado Avalanche) 1994 med det
uttalade uppdraget att leda Toronto till ett Stanley Cup-guld. Den
jakten pågår än – Leafs har inte vunnit sedan 1967 – men det är
knappast Sundins fel.
Ända sedan han drog på sig den blåvita
tröjan första gången har han varit lagets mest pålitlige poängplockare.
Faktum är att bara Jaromir Jagr och Teemu Selänne har producerat fler
poäng än Sundin i hela NHL under de senaste tio åren.

När han den 11 oktober i fjol sprättade in pucken bakom New York Islanders målvakt Rick DiPietro innebar det mål nummer 390 och poäng nummer 917 i Maple Leafs. Därmed passerade Sundin helgonförklarade Darryl Sittler som bäste målgörare och poängplockare sedan klubben bildades 1917.

Två
dagar senare svarade Sundin för en mål­givande passning mot Pittsburgh
och gick därmed även om Sittler i Leafs assistliga, upp på andra plats
(etta är fortfarande en annan svensk legend: Börje Salming).

Efter
den förkrossande 8–1-vinsten utnämndes Sundin till matchens första,
andra och tredje stjärna – extremt sällsynt även i en
hjälteglorifierande liga som nhl.

Nu tycks den svenske
veteranen gå mot en av sina bästa säsonger hittills. I skrivande stund
leder han assistligan, ligger trea i den totala skytteligan och trea i
den viktiga plus-minusstatistiken. Men de statistiska meriterna är mer
sekundära än någonsin. Sundin drivs av en enda sak.

– Att få
spela en Stanley Cup-final är den stora moroten, säger han. En av
förklaringarna till att jag varit så motiverad att träna inför varje
säsong på senare år är just att jag inte vunnit Stanley Cup än.
Poängrekord och mästerskapsmedaljer i all ära, jag har kvar samma sug
efter den titeln.

Jag var hemma hos Nicklas Lidström häromåret och fick prova hans tre Stanley Cup-ringar. Sugen?


Extremt. En av mina bästa kompisar här heter Mike Walton. Han är 62 år
och var med när Toronto vann 1967 och Boston 1972. Vi brukar tjafsa
lite ibland. Då händer det att han plockar fram sina två ringar, för då
vet han att jag blir tyst.

Skulle du offra ett finger för en Stanley Cup-seger?

För mig är Stanley Cup det största man kan vinna. Jag har varit i
Toronto i 13 år. Många av våra fans var med redan 1967 och har väntat i
40 år på en ny seger. Att vinna Stanley Cup här i hockeyns Mecka skulle
nog slå det mesta man varit med om. Så svaret är: Ja, jag skulle kunna
hugga av hela armen!

Dagen därpå gästar Florida Panthers Air
Canada Center. Matchen är inget vidare, men 28 sekunder från slutet
avgör kazaken Nikolai Antropov till hemma­publikens förtjusning. Sundin
drar sitt strå till stacken med två målgivande passningar.

Efteråt
håller en nöjd lagkapten en kortare presskonferens i omklädningsrummet.
Mer än 20 journalister trängs runt svensken, iklädd endast
genom­svettigt underställ. Även utan skridskor och skydd är den 105
kilo tunge och 196 centimeter långe Sundin en bjässe. Man slås framför
allt av hans magparti. En stark bål är viktig för att parera tacklingar
och vara snabb i vändningarna – och Sundin är så muskulös här att han
nästan ser fet ut.

Enligt lagkamraterna är det inte bara Sundins
styrka, räckvidd och skridskoåkning som har gjort honom till nhl:s mest
slitstarka superstar. Darcy Tucker har spelat och umgåtts med Sundin sedan 1999. Han säger till mig:

Mats är en väldigt omtyckt och respekterad ledargestalt i klubben. Han
är alltid väldigt lugn och kontrollerad. Även när han var singel! Så
det kan vara lite svårt att veta var man har honom, men vi har alltid
kommit bra överens.

Alexander Steen, som gör sin andra säsong i Leafs, är lika lyrisk.

Mats är oerhört ödmjuk och omtänksam. I fjol fick jag till och med fira
jul med honom. Man märker hur respekterad han är i hela ligan. Och här
i Toronto… det är nog svårt för folk hemma att förstå hur stor han är.
Han lämnar inget åt slumpen utan förbereder sig noggrant inför varje
match och träning.

Sundin själv bekräftar att han är i bättre fysisk form än på länge.

Jag är skitnöjd med mina senaste fyra säsonger. Jag har jobbat hårdare
och blivit mer professionell rakt igenom. Vid 25 förlitade jag mig
mycket på min talang, men är man 37 år och ska klara att stå upp mot
ungdomarna gäller det att ligga i. Jag har förberett mig på bästa sätt
och förlorar man då kan man ändå sova gott.

Sundins värsta skada
inträffade hemma mot Ottawa Senators i oktober 2005, då han träffades
av en puck i vänster öga. Läkarna befarade att han skulle mista synen,
men den klarade sig och Sundin var tillbaka efter några veckor.

En
nästan lika smärtsam, men mer dråplig, incident var gången då Sundin
fick ett slagskott från hårdskjutande lagkamraten Bryan McCabe mitt i
pannan. När läkaren sydde ihop de söndertrasade skinnslamsorna brast
han plötsligt ut i ett spontant garv.
– Jag var bedövad i hela
ansiktet, men vid fullt medvetande. Så jag frågade vad som händer
Läkaren förde en liten pincett mot pannbenet, pillade försiktigt bort
något och höll upp en svart liten plastbit framför ögonen på mig:
”Gissa vad det här är? En bit av pucken!” Det var bisarrt, säger Sundin
och skrattar högt.

Är du rädd att dra på dig en allvarlig skada så här nära slutet av karriären?

Nej, börjar man tänka så är det nog dags att sluta. Visst är man
medveten om att det kan hända något, men det är inget jag åker runt och
tänker på.

Vilka fysiska men kommer du att bära med dig framöver?


Har man spelat så länge som jag får man räkna med förslitningsskador i
hela kroppen, men det kommer jag nog att känna av mer när jag kommer
upp i åren. Det är ett pris man får betala. Några av mina nära vänner
här är gamla ishockeyspelare i 50-årsåldern som tvingats operera
höftkulor och knän, och har ont i lederna. Visst har min kropp tagit
stryk, men hur man mår efter karriären tror jag beror mycket på en
själv. Jag kommer hur som helst att se till att hålla mig i trim.

Hur många riktiga rallarslagsmål har du varit inblandad i?


Jag har slagits på riktigt fyra gånger. Vann två och förlorade två, om
du frågar mig. Darryl Shannon i Buffalo var mitt första, där förlorade
jag stort. Sedan har jag slagits ett par gånger mot Gary Roberts, som
jag senare spelade med i Toronto. Vi vann varsin fajt. Och så klådde
jag Ray Bourque en gång.

Hur ofta slänger du in Slagskott i dvd:n?


Inte så ofta, men det är ju en klassiker. Det finns en liga här som är
precis som filmen, med bara en massa gamla slagskämpar. De slåss som
galningar och det är fullsatt på varje match. Och kommer du ihåg
Youngblood, den där hockeyfilmen med Rob Lowe och Patrick Swayze? Den
såg jag också några gånger när det begav sig.

Vilket är det fulaste överfall du råkat ut för?

Jag fick en crosschecking i ansiktet vid en tekning av Dennis Vial i
Ottawa Senators för några år sedan. Det var inte snällt. Det gör alltid
jävligt ont när man får en puck eller klubba på munnen, och det har
hänt några gånger. Det är bara visdomständerna som är äkta på mig
numera.

Nästa morgon. Träning i lagets träningshall, bara några
hundra meter från Lake Ontarios strand. I ett spartanskt bås högst upp
i ena hörnet av läktaren sitter en handfull journalister och skriver
morgondagens hockeynyheter. Lance Hornby är sportkrönikör på tidningen
Toronto Sun och har följt Sundin sedan debuten.

– I en perfekt
värld tar sig Toronto till slutspel och vinner Stanley Cup, säger
Hornby. Men går det knackigt och laget ser ut att missa slutspelet
finns det risk att Mats försvinner när transferfönstret öppnar i
februari. Han skrev bara på för ytterligare ett år i somras. Många tror
att han gjorde det för att lämna dörren öppen för en flytt. Leafs har
en trist tradition att byta bort sina kaptener innan de lägger
skridskorna på hyllan, men alla hoppas att Sundin avslutar sin karriär
här.

Hornby tycker inte att mycket talar för att Maple Leafs ska gå hela vägen till titeln den här säsongen.

Ärligt talat: nej. De senaste tio åren har klubben värvat dyra
föredettingar på väg utför i karriären. Sundin har varit den enda som
hållit en hög, jämn nivå, och ska man vinna Stanley Cup räcker det inte
att förlita sig på en enda spelare.

När Sundin lämnar hallen
flockas en hop autografjägare runt honom. Han tar sig tid med var och
en av dem och ställer även upp på ett par bilder. Vi hoppar in i hans
bil och kör iväg mot city. Solen skiner och Sundin är på ett strålande
humör.

Någon halvtimme senare kliver vi in i hans tempel,
Harbour Sixty Steakhouse. Ägaren – en Sopranos-artad gentleman i
60-årsåldern med volymsprayad svintofrisyr, krispig vit skjorta och
skräddarsydd beige kavaj – kommer fram och omfamnar sin stamgäst.
Sundin har fyllt på sina tömda kolhydratdepåer här i tolv år (denna
gång med en skaldjurscocktail och en cheese­burgare) – och det märks
att han känner sig hemma.

– Jag har bott nästan hela mitt vuxna
liv i Toronto. Det är klart att jag är fäst vid staden och folket. De
har alltid behandlat mig väl. Toronto påminner mycket om en europeisk
stad, samhället är ungefär som det svenska.

Men redan när du
sommarpratade i P1 år 2000 sa du: ”Jag längtar hem. Det är bara att
erkänna. Jag längtar hem varje vår, hem till den svenska sommaren. Till
stugan i Roslagen där jag sitter på bryggan och metar och turerna med
båten till någon kal kobbe i ytterskärgården för att bada och sola.”


Det var en ära att få göra det programmet. Men i dag skulle jag nog ha
pratat lite mer om andra saker, om vad det är som driver en och vad som
gör att man hamnar där man hamnar. Lite mer om livet. Men just metandet
gäller än. Jag gillar kontraster. Jag älskar att vara på mitt
lantställe i Roslagen, men jag gillar också att sitta på franska
rivieran och äta en god middag.

Är du medveten om att de där magiska dagarna ute i stugan inte kommer att vara lika storslagna när du kan få dem jämt?

Mycket väl. Jag tror att det alltid är svårt för människor som hållit
på med en och samma sak under många år att sedan plötsligt välja en
helt ny inriktning, och det gäller nog vad man än håller på med. Det
kommer att vara en stor omställning, men jag gillar utmaningar.

Din pappa säger att du ringer hem varje dag.


Njae, men det blir några gånger i veckan, det blir det. Jag har varit
borta från familjen länge, jag vill ta del av deras vardag.

Blir det Sverige eller Kanada efter karriären?


Jag vet inte. Herregud, jag har bott i Kanada i 17 år, det känns
verkligen som hemma! Samtidigt har jag mamma, pappa, mina två bröder
och många vänner i Sverige. Det troliga är att jag flyttar hem, men vi
får se. Det hänger mycket på vad man ska göra efter ishockeyn också.
Först och främst vill jag ha balans i tillvaron. Jag har rest otroligt
mycket under mina år här borta, så jag vill ha ett lite softare liv.
Jag kan tänka mig att hålla på med något eget, gärna utanför hockeyn.
Åtminstone initialt.

Du kanske kan bli borgmästare i Toronto?
– Jag kan ju börja som det och sedan får vi se (skratt)!

Du har tjänat bortåt en miljard. Vad gör du med stålarna?

Försöker spara dem på ett vettigt sätt. Jag är rätt konservativ med
mina pengar och gillar inte att ta risker. Man får olika
business­förslag hela tiden, men jag har folk som sköter det där åt
mig. Jag har fått rådet att om något låter osannolikt bra så är det
antagligen inte sant. Så länge jag spelar hockey fokuserar jag på det
sportsliga och är inte särskilt aktiv när det gäller det ekonomiska.
Jag satsar på säkra kort.

Hur lyxigt är livet som NHL-proffs?

Ingen lyx alls, om jag ska vara ärlig. Vi flyger med privatjet och bor
och äter fint, men det är bara för att vi ska orka spela och träna
varje dag. Det är så vintrarna ser ut. Full fart från september till
maj. Jag skulle knappast kalla det lyx.

Sitter du vid nödutgången med extra benutrymme?
– Nej, mitt i planet. Bredvid Pavel Kubina.

Det kan inte vara helt lätt att hitta kläder med din kroppshydda. Var shoppar du?

– Här i Nordamerika är New York bra. När jag är hemma är Paris en favorit, både som resmål och för shoppingen.

Vilken är den dyraste pryl du har unnat dig?


Lyxprylar är inte riktigt min grej. Jag är ingen prylbög. Jag är
oerhört tacksam för att jag har de pengar jag har. Jag kunde till
exempel aldrig ha köpt mitt lantställe om jag inte tjänat så mycket,
och det är verkligen livskvalitet för mig.

Du tränar varje dag och är ibland borta i veckor. Hur får du förhållandet att funka?

Det funkar bra. Det är ju ett annat liv än om man hade haft flickvän i
Sverige och jobbat åtta till fem. Ett bättre liv, tycker jag. När jag
är i Toronto tränar jag en till tre timmar per dag, sedan är jag ledig.
Och när jag har match är jag ju hemma. Det viktiga är att ens tjej har
någonting att pyssla med. Josephine pluggar på college här.

Är du beredd att anpassa ditt liv på samma sätt om hon vill göra karriär?
– Att vara hemma med ungarna hela dagarna, menar du? Ja, det skulle jag nog trivas med. Det låter jättebra.

Är du redo att bilda familj?
– Jag vill definitivt ha barn någon gång, men känner ingen panik.

Hur går det med matlagningen? Du lär vara en jävel på pannkakor.

– Det stämmer faktiskt. Jag är riktigt grym.

Vad är hemligheten?
– Jag vet inte om jag vill avslöja det, men okej då: öl. Det gör dem extra frasiga och goda.

Om du fick byta karriär – vad skulle du göra?

Jag skulle vilja jobba som någon form av kulturarbetare. En dröm som
jag haft är att vara filmproducent. Det låter som ett spännande och
kreativt jobb, att få vara med i ett ”lag” som berättar och skildrar
något intressant verkar vara en bra sysselsättning.

Vad gillar du själv för filmer?

– Bröderna Coens Fargo är en kultfilm. Lågbudget men bra. Sen gillar jag Lasse Hallströms jobb som regissör.

Ett mer väntat sidointresse du har är golf. Vem är hockeyvärldens bäste respektive sämste golfspelare?

Den bästa jag spelat med är Alexander Mogilny. Och Kenta Nilsson,
förstås. Sämst vet jag inte. De flesta östeuropéer brukar knappt kunna
träffa bollen, men här i Toronto måste alla gå minst en runda varje år
när vi har vår tävling med laget.

Hur stora summor handlar det om?
– Vi brukar inte betta så mycket. En femhundring kanske.

Känner du aldrig att hockeylivet är ett slöseri med tid och kompetens?

– Hur menar du?

Du är verbal, kvicktänkt och social – och allt du gör är att åka runt och jaga en gummitrissa nio månader om året.


Nja, de idrottsmän jag pratat med som lagt av tidigt har gett mig rådet
att hålla på så länge jag tycker att det är kul. Det andra livet kommer
jag att ha gott om tid för senare.

Hur blir det nästa säsong?


I min ålder måste man känna efter inför varje säsong, så det kan jag
inte svara på. Jag tar ett år i taget. När det var lockout för två
säsonger sedan var det skönt att vara helt ledig från hockeyn. Jag
hyrde ett hus i Marbella i ett par månader, var i Dubai en sväng och
tog det bara allmänt lugnt. Det året var verkligen balsam för både
kropp och själ. Jag är osäker på om jag fortfarande spelat om jag inte
tagit ledigt då.
Det gav mig en nytändning.

Har du någon som säger till när det är dags att lägga skridskorna på hyllan?

Det är det som är problemet. Alla tycker ju att man ska fortsätta:
”Spela ett år till! Det orkar du.” Men jag tror att jag känner mig
själv så pass bra att jag inser när det är dags.

Hur lockande känns spel i elitserien?

Jag har svårt att se att jag kommer att spela i elitserien igen.
Antingen spelar jag på högsta nivå mot de bästa eller också håller jag
bara på för skojs skull. Då nöjer jag mig nog med inne­bandy med
polarna eller hockey-bockey.

Lördag eftermiddag. För första
gången på fyra och ett halvt år möts Toronto och Chicago Blackhawks,
två av de klassiska ursprungliga sex nhl-lagen. Matchen är upphaussad i
medierna och stämningen tät.
Sundin gör både 1–1 och 3–1, men i den sista perioden rasar Leafs samman som ett korthus och Chicago vinner med 5–4.

I
Torontos omklädningsrum efteråt skulle man kunna höra ett hårstrå falla
till den vadderade heltäckningsmattan. Jag försöker mig på en
konversation med Alexander Steen, men inser snart att det är
lönlöst. Jag slås av vilka extremt utpräglade vinnar­skallar de här
killarna är. Det är omgång 9 av 82, men spelarna ser ut som om de just
förlorat en avgörande Stanley Cup-final.

Tio minuter senare ger
Mats Sundin sin dagliga presskonferens. Han möter inte en blick, utan
stirrar bara ut i tomma intet när han svarar på journalisternas väntade
frågor om kollapsen.

På en stor bård i omklädningsrummet står
det: ”The price of success is hard work.” Tröttare sportklyscha får man
leta efter – men den är icke desto mindre sann. Få idrottsmän är mer
bekanta med detta faktum än Mats Sundin.

Det började redan på
garageuppfarten hemma på Moränvägen 20 i Norrviken i Sollentuna strax
utanför Stockholm. I princip varje dag efter skolan gjorde bröderna
Patrik och Mats upp i prestigefyllda drabbningar i landhockey tills
solen sänkte sig bakom hustaken. Lillebrorsan Per hade inget annat val
än att stå i mål.

– Mats var väldigt framåt och envis redan som
liten, minns pappa Tommy. Han tampades alltid med sin fyra år äldre
bror och hans kompisar så han blev väl härdad. Det fanns en liten sjö i
närheten av vårt hus som jag skottade upp på vintern så att de kunde
spela riktig hockey också.

Det märktes tidigt att Mats – som
tog sina första skär i den lilla lokala klubben Edsberg – var den stora
talangen i familjen, berättar hans storebror Patrik:

– Mats var
en ledargestalt redan då. Han spelade hellre fram än gjorde mål själv,
men behövdes det tog han pucken och åkte upp och gjorde mål. Han fick
allting att se löjligt enkelt ut.

Som den gången Edsbergs
nioårslag mötte Djurgårdens if i S:t Erikscupen. Med bara någon minut
kvar tog benranglet Sundin pucken bakom egen kasse och satte av. Han
dribblade sig förbi samtliga motspelare och la in segermålet i kassen.
Så enkelt. Så snyggt. Så typiskt Sundin.

Några år senare förde
han Stockholm till seger i klassiska tv-pucken. Sedan väntade spel i
Nacka i division 2 innan karriären tog fart på allvar. 1989 blev Mats
Sundin förste europé genom tiderna att väljas som nummer ett (av
Quebec) i den årliga nhl-draften.

Samma år tog han plats i Djurgårdens a-trupp. Lagets dåvarande kapten Thomas Eriksson kommer ihåg det första mötet:


Man hade ju hört talas om honom efter all uppståndelse kring draften,
men när han kom var han en gänglig yngling som bodde hemma hos mamma
och pappa. Men det tog inte lång tid innan han visat att han var något
utöver det vanliga. Han var ödmjuk och villig att lära, jobbade alltid
hårt. Han dominerade i slutspelet trots att han var så ung. Vi vann sm
1990, men tyvärr blev vi av med Mats tidigare än planerat.

Du kanske minns turbulensen?

Mats Sundin glömmer den aldrig.


Det var mycket bråk och skriverier i tidningarna om att jag skulle bli
avstängd från svensk hockey på livstid. Många hårda ord faktiskt, som
var riktigt jobbiga när man var 19 år. Det var nästan så att jag trodde
att jag aldrig mer skulle få åka hem! Jag vill inte gå in på detaljer,
men när jag skrev på kontraktet med Djurgården fick jag ett löfte som
inte infriades. Det slutade med att jag åkte över på hösten, ett år
tidigare än planerat. Men det blev ju bra till slut.

Tacka
dåvarande förbundskaptenen Conny Evensson för det. I stället för att
bojkotta supertalangen tog han ut Sundin till vm i Bern 1990 – där han
fick sparsamt med speltid men ovärderliga erfarenheter – och senare
samma sommar till den amerikanske multimiljardären Ted Turners skapelse
Goodwill Games.

– Under Goodwill Games var vi tillsammans i
nästan tre veckor med ett relativt ungt lag utan proffs, säger
Evensson. Det var ett riktigt medie-drev kring Mats där borta. Redan då
visade han ett väldigt lugn och en mognad både på och utanför isen.
Just den egenskapen har han nog haft nytta av som lagkapten för
Toronto, med all den uppståndelse och de krav det innebär.

Men
det var först året därpå vid vm i Åbo som Sundin fick sitt stora
internationella genombrott. Först i gruppspelet mot hemmanationen
Finland, då han med två mål under matchens sista sekunder fixade en
osannolik upphämtning från 2–4 till 4–4. Sedan i finalen mot fruktade
Sovjetunionen. Vid ställningen 1–1 drog han iväg med fladdrande tröja
längs högerkanten, fintade bort självaste Vjatjeslav Fetisov med en
lång dragning och skickade sedan in pucken med ett snärtigt
handledsskott bakom en flaxande Andrej
Trefilov
. Blott 20-årige Sundin vann både skytteligan och poängligan.

Nästa
år var det dags igen. Sundin kom hem till vm i Zürich, tog Tre Kronor
till ett nytt guld och utsågs till turneringens bäste forward. 1998
blev det vm-guld igen och Sundin vann poängligan före en viss Peter
Forsberg. Den största, och mest efterlängtade, triumfen i den blågula
tröjan dröjde dock fram till 2006 och OS i Turin.

– Efter
misslyckandena i Nagano och Salt Lake City var det verkligen sista
chansen för många i laget och det kändes, säger Sundin. Alla var
otroligt fokuserade. Till skillnad från Salt Lake City tog vi det lite
lugnare i gruppspelet i Turin. Det var först när vi körde över Tjeckien
i semin som vi tände till på allvar. Guldet var en viktig seger för
svensk hockey, ett kvitto på att vi kan vinna även när alla de bästa
spelarna är med.

Hur var det att stå där med ditt efter­längtade OS-guld runt halsen?

Helt fantastiskt, enormt. Och samtidigt inte alls som jag hade tänkt
mig. Det var också som ett stort tomrum. Precis som med Stanley Cup är
det resan som driver en, den där lidelsen. När jag stod där med
medaljen insåg jag att det handlar om så mycket mer än bara ett guld.

Du chartrade en privatjet efter OS för att åka till Stockholm och njuta extra av triumfen?

– Det var en kompis till mig i Toronto som har ett plan och han ställde upp och hämtade mig, Alfredsson, Tellqvist och Hävelid.

Är det slutspelat i Tre kronor?
– Nej, så länge jag spelar i nhl och blir uttagen så ställer jag gärna upp om jag kan.

Du är en riktigt vass turneringsspelare.

Jag tror att alla idrottare blir mer taggade ju närmare målet de
kommer. nhl pågår från september till maj. Det är som ett maraton. Ett
os eller vm är som ett upplopp som är över på två veckor. Det är mer
greppbart. Och ju större och viktigare matcher det är, desto roligare.

Trots det – händer det att du längtar tillbaka till de lustfyllda landhockeymatcherna hemma i Norrviken?


Det sjuka är att jag hittat tillbaka till just den känslan de senaste
säsongerna. Man får en mycket mer avslappnad relation till sporten när
man hittar den där glädjen. Utan den spelar du inte bra. Du måste våga
göra dragningar och vara avslappnad mitt i allvaret.

Vilken är din allra tyngsta förlust?

Mot Carolina i semifinalen 2002. Där hade vi haft en bra chans om vi
gått till final. Och matchen mot Vitryssland i Salt Lake City var
hemsk. Det satte sig djupt. Det ska inte få hända. Förlorar man ska det
vara för att det andra laget är bättre, inte för att man underpresterar.

En
vecka senare ser jag Toronto möta Rangers i Madison Square Garden.
Hemmalaget har Henrik Lundqvist i målet, men Sundin överglänser sin
landsman.

Det är bland det bästa jag sett på en hockeyrink:
Mats spelar nästan nonstop i slutet av tredje perioden, vinner
tekningar, krigar i sargdueller och täcker – bara 20 sekunder från
slutet – ett skott med baken, trots att Toronto leder med 3–1. När jag
påpekar det efteråt skrattar han gott.

Vi följs sedan åt genom
arenans korridorer. Mats eftersvettas ymnigt från den rakade skallen.
Väggarna är täckta av idolporträtt och sprakande annonsskyltar.

Det
senare är inget Sundin ägnar sig åt nu för tiden. Han har gjort en del
reklam tidigare – bland annat den klassiska McDonald’s-filmen där han
och Wayne Gretzky lattjar med en ismaskin i Maple Leaf Garden (finns på
YouTube) – men avböjer numera det mesta.

– Mats skulle kunna
dra in miljonbelopp på olika reklamuppdrag varje år, säger agenten
Claes Elefalk på caa. Men det är inte hans grej. Han lägger hellre den
tiden på väl-görenhet. Bland annat hyr han årligen en loge i Torontos
hemma­arena som han upplåter åt olika välgörenhetsorganisationer.
Vilket bland annat innebär att sjuka barn och deras familjer kan komma
och titta på när Leafs spelar sina hemmamatcher, eller när Justin Timberlake har konsert. Sådana här engagemang har gett honom närmast helgon­status i Toronto.

Sundin, som bland annat är ambassadör för fn-kampanjen Röj en mina, säger att han gärna jobbar mer med välgörenhet framöver.

– Jag är involverad i flera projekt. Det är kul, och det minsta jag kan göra efter allt jag fått här i livet.

Varför gör du inte reklam längre?

Det finns flera anledningar. Gör man reklamjobb tjänar man pengar, men
det kostar tid – och man får räkna med att bli påpassad på ett helt
annat sätt. Jag är inte mycket för att exponera mig själv. Jag är
tillräckligt mycket i rampljuset som det är. Mediebevakningen är, som
du märkt, ganska omfattande. Men jag söker inte uppmärksamhet, tvärtom.

Är det därför du inte ställt upp på någon stor intervju på flera år?


Delvis. Jag har valt en ishockeykarriär och får acceptera att jag måste
figurera i medier ibland, men jag har flickvän, två bröder och en mamma
och en pappa som indirekt påverkas.

Du kom till Toronto som den store frälsaren.


De första åren var riktigt tuffa. Wendel Clark, en av de jag byttes
mot, var en publikfavorit, en riktig tuffing som vuxit upp på prärien.
Publiken hade nog förväntat sig att de skulle få en spelare med ungefär
samma spelstil, så de kände sig nog lite lurade när de upptäckte att
det inte riktigt var vad de fick.

Inför varje hemmamatch spelas Kanadas nationalsång. Hur lyder första raden?
– ”Oh, Canada, our home and native land…”

Och på franska? Du gjorde trots allt 324 matcher i Quebec.

Inte en aning! Och just därför ångrar jag att jag inte läste franska i
skolan. Franska är nhl:s andra språk, och dessutom ett av världens
stora kulturspråk. Sen gillar jag ju som sagt att semestra i Frankrike
också.

Hur tungt väger lojaliteten mot Toronto? Skulle du
kunna tänka dig att byta klubb bara för att öka chansen att få vinna
Stanley Cup?

– Knappast. Hela grejen med ett mästerskap är ju
att göra resan tillsammans som ett lag, genom en lång säsong och ett
långt slutspel. Den känslan faller om man byter lag i mars bara för att
hoppas få vara med och vinna Stanley Cup. Sedan tror jag att det är
oerhört svårt att pricka rätt lag. Det är så otroligt jämnt.

Men om det sker mot din vilja då? Vad gör du om ledningen i Toronto bestämmer sig för att byta bort dig nu under våren?

Den tanken har inte slagit mig. Jag är helt inställd på att spela kvar
i Maple Leafs. Jag hoppas vi får ordning på spelet och kan vara med och
fajtas om bucklan. Vi gjorde ett par bra säsonger runt sekelskiftet,
men de senaste åren har det gått lite knackigt. Ligan har blivit
jämnare, i dag kan alla 16 lag som går till slutspel vinna. Och de
senaste två åren har vi verkligen fallit på mållinjen.

Sundin stannar, rättar till kragen på kavajen och tittar ut mot den väntande spelarbussen.


Stanley Cup är en fantastisk morot att ha kvar att jobba mot, säger
han. Men händer det inte så händer det inte. Jag är otroligt stolt över
min karriär ändå. Det är nog därför jag uppskattar mer att träna och
spela nu än för tio år sedan. Varje gång jag kommer in i en fullsatt
arena njuter jag så mycket jag kan, för jag inser att det här inte
kommer att vara i evighet.

Albin Wiberg

Annons

Dela (2)
Tweeta

Annons


Laddar