En kul grej hände för 14 eller 15 år sedan. Varje sommar brukade min familj och jag tillbringa några veckor på Lilla Brattön – en liten ö utanför Tjörn där man utslutande fördriver tiden med att bada. Man hoppar ner i havet från olika platser. Bryggor, trampoliner, klippavsatser, båtar och framförallt ett hopptorn.
Hopptornet i Badviken vid Lilla Brattön bestod ursprungligen av tre våningar. De två första på tre och fem meters höjd var ganska stadiga och tätbefolkade hela dagen.
Den översta våningen var mer av en ”beträd på egen risk”-situation. När man klättrade upp för trappan till åttameters-platån gnisslade trästegen under fötterna. Och när man väl tagit sig hela vägen upp svajade tornet i vinden, mer och mer för varje år.
Det finns ett sex sekunder långt klipp som jag brukar återpublicera i mina privata sociala medie-kanaler ungefär en gång om året. Den stora anledningen är att jag älskar slapstick mer än någon annan sorts humor. Det talar till magen snarare än omvägen via hjärnan.
I klippet bestämmer sig min bror för att han ska göra en volt från åtta meter. Sedan efter ungefär en sekund i luften ändrar han sig. Då vill han inte göra en volt längre.
Varje gång jag ser det här korta klippet skrattar jag så jag får ont i magen. Den bästa icke receptbelagda antideppresiva behandlingen man kan tänka sig.
Så här såg det ut:
Ringde upp min bror för en kommentar.
Vad minns du från den här dagen?
– Inte mycket alls, det var ju väldigt längesedan.
Okej, tack ändå.
