Lunch med min vän N. Vid bordet bredvid vårt sitter ett barn och gallskriker.
Min vän N: (Tittar en smula avmätt på barnet, tittar på mig) Blir man immun mot sånt där när man själv får barn?
Jag: Mot barnskrik? Äh, jag vet inte. Det är ju fortfarande sjukt störigt, men man lär sig att se på det på ett annat sätt bara.
Min vän N: (Uttalar ”empati” lite som om det var ett svärord) Du menar med…empati?
Jag: Nja, alltså inte direkt. Jag menar mer att man varje gång man hör en annan unge skrika helt hysteriskt och sparka och slå och kasta grejer vill springa dit och sätta sig med sin egen unge, så att man framstår som en bättre förälder i jämförelse…
Min vän N: (Ser inte helt och hållet ut att förstå resonemanget)
Jag: Du vet…som det coola gänget i gymnasiet, som alltid hade en tjockis med sig.
Min vän N: (Fortfarande inga yttre tecken på aha-upplevelse)
Jag: Alltså…eller som när ens föräldrar klagade för mycket på en när man var tonåring, och man tog med den där svartsminkade killen som hade ”K.U.K.E.N” tatuerat på knogarna hem en eftermiddag. Du vet. ”Lättaste sättet att framstå som bättre är att skaffa dåligt sällskap”, liksom.
(Ganska lång tystnad mellan mig och min vän N. Ackompanjerad av ganska högt vrål från barnet vid bordet bredvid.)
Jag: (Harklar mig) Du tänker säga något om varför du delar kontor med mig nu va?
