Jag: Det är en bloggläsare som har kommenterat här att han inte tror att dina och mina dialoger är på riktigt.
Min vän N: (Med en röst som skvallrar om att han inte är helt och hållet intresserad) Mmm.
Jag: Han tror att de är påhittade.
Min vän N: Jag ska försöka lära mig att leva med det.
Jag: Jag är faktiskt inte helt och hållet säker på att han tror att DU finns på riktigt.
(Tystnad)
Min vän N: (Tittar upp med plötsligt intresse) I så fall vill jag att du hälsar honom att han kan dra åt helvete.
Jag: Va?
Min vän N: Jag vill att du skriver det. Att jag hälsar att han kan äta bajs och dö.
(Tystnad, jag tittar på min skärm, min vän N tittar uppfordrande på mig)
Min vän N: Om du inte skriver det här så kommer jag inte tillåta att du skriver ett enda blogginlägg till där jag figurerar! Skriv nu!
Jag: Jag ska skriva att du hälsar att han kan äta bajs och dö?
Min vän N: Just så. Och att han är ett litet jävla as. Ett litet jävla pissas. Som ska äta bajs.
Jag: Men vafan, han kommer ju bli jättearg på dig då…
Min vän N: (Skakar på huvudet med ett leende som man lätt skulle kunna uppfatta som inte hundra procent genuint och välmenande) Men det är just det som är det fina. Han kommer inte bli arg. På mig.
(Tystnad)
Jag: Nej…för han kommer bli arg på…mig.
Min vän N: Eftersom jag inte finns!
Jag: Fan också.
Min vän N: Jag börjar gilla dina läsare mer och mer faktiskt, jag måste säga det.
