Så ska Benjamin Ingrosso erövra världen

Benjamin Ingrosso fotad för tidningen Cafés stora matspecial 2022/2023.

Han har fått Sverige att börja koka. Nu ska Benjamin Ingrosso sätta eld på resten av världen.

Tom Cehlin Magnusson | Foto: Andreas Johansson  |  Publicerad 2022-12-16 10:48  |  Lästid: 14 minuter
Benjamin Ingrosso på omslaget av Cafés årliga matspecial 2022/2023. Ute i butik nu.

Spetsgardiner, tända ljus och tallrikar som bågnar av spaghetti. Restaurang Den gamle och havet är över 20 år gammal men ser betydligt äldre ut än så. Att kliva innanför den oansenliga dörren i Vasastan i Stockholm är som att kliva in i en italiensk trattoria på 60-talet. Det enda som stör de rustika vyerna är att landets kanske största popstjärna går omkring i kalsonger och pratar med ägaren. 

”Jag har aldrig varit så här naken här inne tidigare, eller hur?”

Restaurangens ägare Christian Campogiani instämmer. Benjamin Ingrosso är stammis på restaurangen och går som barn i huset. Benjamin hälsar glatt på Christians tonårsson och kliver in i köket för att skura golvet. 

Det ska sägas att anledningen till nakenheten (och skurandet) på restaurangen ifråga är fotograferingen till intervjun du just nu läser. Men den intima relationen mellan Benjamin Ingrosso och huvudstadens krogägare är högst verklig. 

De få krögare i Stockholm som han inte på något sätt är släkt med verkar se honom som en extra familjemedlem. Och den re­­staurangägare som mist synen, hörseln och i ett och samma olyckliga svep blivit av med sin tv, radio och streamingtjänst kan vila lugnt i vetskapen om att hen med största sannolikhet kommer att lära känna honom inom kort. Om helgerna är Benjamin Ingrosso en enmans-Rolling Thunder Revue, en ambulerande restaurangturné, på jakt efter carbonara och kanelbullar. Han säger själv att han tror att han har ätit på alla restauranger i Stockholms innerstad.

”Om jag jobbar utomlands på något sätt så ser jag det som att halva grejen med resan är mat och att hitta restauranger”, säger Benjamin.

”För någon vecka sedan åt jag och en kompis på tjugo restauranger på en lördag. Från tolv till tolv. Det blev en tävling till slut, vi fick cykla runt bland alla restauranger. På sjuttonde restaurangen höll vi på att dö. Och där började man känna att vänta lite – vilka tävlar vi ens mot? Det är ingen som vet om att vi ska slå något rekord. Men nu kan man säga att man har gjort det i alla fall.”

Det kan man. Men femton restauranger hade man ju också kunnat säga att man gjort. 

”Jo. Men sen åt jag med Stefan Ekengren som har Hantverket. Han berättade att han hade gjort 36 restauranger på en dag i Köpenhamn. Han började åtta på morgonen och slutade fem på natten. Han bräckte mig.”

”De senaste åren har jag svävat på moln varje dag.”

T-shirt, Filippa K. Jeans, Acne Studios. Skor, Eytys.

Det brukar sägas att Sverige nuför­tiden är ett splittrat land. Filterbubblor och algoritmer delar in oss i ett högljutt skyttegravskrig där ingen verkar kunna komma överens om någonting. Men sedan ett par år tillbaka finns det något som enar oss. 

Benjamin Ingrossos senaste album streamades miljontals gånger när det släpptes i somras, hans Sommarprat fick rekordsiffror förra året och hans matlagningsprogram kammar hem priser. Han har smörjt de svensk-italienska relationerna i stärkelse­rikt pastavatten och lyckats med konststycket att älskas på såväl topplistor som kultursidor. 

Om allt följer tangentens riktning så kommer landets omdiskuterade kulturkanon inom kort att innefatta spaghetti agli e olio och bröderna Gibb. Benjamin Ingrosso är en vandrande lägereld.

Sist Café träffade honom var för två år sedan. Efter succén i Så mycket bättre var han i full färd med att förvandla sig från lill­gammal barnstjärna till fullvuxen entertainer. Sedan dess har framgångarna avlöst varandra. Ett snabbt sammandrag av 2022: en Grammis för Årets artist 2022, två utsålda kvällar på Konserthuset tillsammans med Kungliga Filharmonikerna, en festival­spelning på Lollapalooza med 17 personer på scenen och 30 000 i publiken, en Kristallen för Årets tv-personlighet, en nominering till Årets kompositör vid Musikförläggarnas pris, ett nytt album som vid släppet streamades av var tionde svensk. 

På bara ett par år har han blivit en av landets största popstjärnor och kulturpersonligheter. Han är nu lika gammal som George Harrison var när Beatles började braka samman. När han nu ska ta steget utomlands infinner sig därför frågan om Benjamin Ingrosso kan bli en internationell popstjärna, utan möjligheten att kunna vända på folks förväntningar? 

”Jag tror inte att man måste vara en speciell typ av artist för att slå igenom längre. Ed Sheeran är världens största popstjärna i dag. Jag tror att man vill lära känna någon som person i dag”, säger Benjamin. 

”På gott och ont. Jag kan ju sakna en artist som man inte vet något om. Jag kan tänka mig att när man såg Prince så visste man inte om han var en alien eller inte. Jag kan sitta och undra vad Oskar Linnros gör en torsdagskväll. Men alla vet vad jag gör en torsdagskväll.”

Tror du att det är en fördel eller nackdel att rikta dig mot en publik som inte har en bild av dig sedan tidigare?

”Det vore kul att ha en publik som inte har en bild av vem man är sedan tidigare. Jag är tjugofem år nu. Jag kommer säkert att ändras ganska mycket framöver. Men jag kommer kanske inte kunna vända på bilden av en skitunge som blir utskälld i tv av en arg snickare till en låtskrivare för alla framöver, liksom.”

Finns det någon demografisk ficka som du har kvar att omvända i Sverige?

”Ja. Kidsen, de här 16- till 20-åringarna. Mycket av det som har gjort mig större i Sverige är tv, som har en äldre publik. Kids som har Tiktok har inte riktigt den kollen. Jag har ju inte ens Tiktok heller, vilket är ganska sjukt. Min syster är gigantisk hos den generationen.”

Hur ska du göra för att slå igenom utomlands?

”Jag har en rätt tydlig plan”, säger Benjamin. 

”De här två senaste åren har varit helt otroliga. Jag har svävat på moln varje dag. Men mitt stora mål som jag alltid har haft är att fortsätta med det här utomlands och slå igenom i Europa och USA. Det tror jag alla artisters dröm är. Men jag ska lägga ner mer tid och energi på det nästa år.”

Vad är målbilden? 

”Jag vill sätta mig i en taxi i New York och höra en av mina låtar på radion”, säger Benjamin. 

”Man vet att det är så jävla långt dit, men man har varit så nära det fysiskt när folk i ens familj har touchat vid det där. Det gör att man blir jävligt hungrig på det. Sen kanske det aldrig kommer att gå. Men man lever bara en gång. Jag vill ge det en chans.”

Hur gör man rent konkret för att göra det? 

”Jag skriver på engelska. Det handlar också mycket om att lägga in en annan effort. Att jobba på saker lite längre och hårdare”, säger han. 

”Samtidigt har jag mitt hem och artisteri här. Jag fick mitt uppsving här på grund av svensk musik. Det är jag väldigt medveten om och tacksam för. Det var ju inte planen egentligen. Jag har redan ett till svenskt album klart. Det kan jag skicka ut när som helst. Men det är inte där min energi är nu. Jag vill jobba hårdare än så.” 

Är det en utmaning att både vara ständigt aktuell och samtidigt vilja ägna sig åt en enda grej under en lång tid framöver? 

”Ett bra exempel är restaurangen Tennstopet. De stängde ner i ett år. Tokrenoverade. Och man undrade shit, vad ska de göra? Och sen när de öppnade så hade de målat om allt igen i samma färger. Samtidigt som man också älskar restauranger som sätter trender. Och det är det svåra som artist. Att våga hålla sin grej och inte spreta åt olika håll. Det är något som jag har väldigt svårt för.”

Ja, ditt förra album var bokstavligen talat en playlist? 

”Ja. Men det handlar också om att testa att göra olika saker. Från att ha velat testa att sätta ihop ett album på en månad med låtar som låter helt olika till att testa en platta där man djupdyker in i något. Jag ångrar aldrig något. Om man ska tänka på vad man ska tycka om två år så kommer man aldrig att våga göra något”, säger Benjamin. 

”Folk glömmer att man har gjort dåliga grejer om man gör en bra grej. Det vet jag av att ha växt upp i den här branschen.”

Skjorta, Eldorado. Byxor, Oscar Jacobson.

”Jag vill sätta mig i en taxi i New York och höra en av mina låtar på radion.”

Benjamin Ingrosso blåser på skeden. Vi befinner oss på Schmaltz, en liten krog på Östermalm från ägarna av Café Nizza och Babette. Innanför de vackra träväggarna serveras rätter som hämtade från New Yorks judiska kvarter: Reuben sandwich, kyckling­soppa, saltgurka med smetana. Anledningen till att vi ses en rå novemberdag är på grund av den tredje säsongen av Benjamin’s på TV4. Den tredje säsongen har ett gästgalleri som innehåller namn som Tommy Körberg, Oskar Linnros och Seinabo Sey. 

”Jag tror att folk tycker det är kul för att det mest är en god middag utan att jag ska dra ur folk någon snyfthistoria.”

Det har ju börjat formuleras en backlash mot inflationen av tv-program där kändisar lagar mat, lyssnar på varandras uppträdanden och pratar om sina trauman. 

”Hundra procent! Och jag vill inte ha någon framtvingad gråtsekvens. Vi hade ett avsnitt där det blev tjafs och det var jag inte förberedd på. Jag hatar ju stel stämning. Jag har alltid räddat sådant genom att prata eller skåla. Men nu i år så känner jag att det är tredje säsongen och jag är lite äldre. Det är vuxna människor. Jag behöver inte lösa sådant, har jag börjat känna. Så länge det slutar i dur så är jag glad.”

Förra säsongen vann du en Kristall som Årets tv-personlighet. 

”Jag har alltid sett det som att jag vill bocka av saker. Sen när jag har gjort något så känner jag mig rätt nöjd. Att jag gör en tredje säsong av Benjamin’s är inte en självklarhet, till exempel. Egentligen hade jag nog gjort en säsong och känt att det var kul att ha gjort det, liksom. Men det har varit kul och vi har haft så roliga gäster.”

Du är inte intresserad av att göra ett regelrätt matprogram?

”Folk har så kort attention span nuförtiden. Det är svårare att göra något som är hundra procent mat eller hundra procent musik nu. I Så mycket bättre så måste de också gå och träffa en kossa. Jag hade gärna sett att det bara var musik eller mat, men alla är inte sådana.”

2023 ser ut att bli något slags rekordår även för Wahlgren–­Ingrosso-familjen. Förutom Benjamins tv-serie har hans syster en bejublad talkshow på Kanal 5 samtidigt som deras mamma tar över Allsång på Skansen i sommar. 

”Jag förstår att folk undrar när den där familjen ska försvinna egentligen. Det är sjukt att vi gör så mycket. Det sa vi till varandra sist vi sågs. Men jag ser det som att när jag är 80 bast så kommer jag vara så stolt över att våra familjer har fått göra så mycket”, säger Benjamin.

”Sen kan jag absolut tycka att vissa saker behöver inte jag göra, vissa saker behöver inte min mamma göra. Eller min syster. Men vi går mycket på magkänsla och lust och tänker kanske inte på konsekvenser ibland. Ibland har det lett till bra grejer och ibland inte”, säger han.

”Jag var väldigt emot Biancas talkshow, till exempel. Jag kände att hon behövde ha semester. Men hon älskar att träffa människor och går i gång på det där. Jag och min syster tackar nej till fler grejer än folk kanske tror”, skrattar han. 

”Framför allt hon.” 

Hur balanserar man kraven på att vara ständigt aktuell i Sverige med ambitionen om att göra en utlandssatsning?

”Jag tycker det är kul. Men det innebär ju också att för mig finns det tid nu att sätta mig i en studio och försöka göra det bästa album jag har gjort hittills. Jag har gjort så mycket och jag känner inte att jag behöver synas nästa höst. Och det är skönt att känna så. Och ett privilegium. För man behöver synas överallt nuförtiden.”

Jacka och byxor, Gant. Skor, Blk Dnm x Troentorp.

”Jag har åtta krogar som är klara med inredning, namn och meny.”

T-shirt, Filippa K. Jeans, Acne Studios. Skor, Eytys.

Kvällen innan vi ses har Benjamin kollat in första avsnittet av succé­serien The Bear. Serien handlar om en stjärnkocks försök att gasa en smörgåsrestaurang ur krisen. Serien har hyllats för den högpotenta kortisolskjuts tittaren bjuds på – första avsnittet är en till brädden fylld gratängform stress. Serien är också något slags fortsättning av den macho kockromantik som Anthony Bourdain och Marco Pierre White sjösatte på 90-talet. 

Tidigare omslagsnamn på Cafés matnummer – Björn Frantzén, Niklas Ekstedt, Tommy Myllymäki – har vittnat om brännmärken och ärr från glödheta stekspadar, irreversibelt förhöjda stress­nivåer och kockkollegor som gått under av alkohol och droger. 

Det känns inte som om du har romantiserat själva kockyrket trots din matentusiasm?

”Nej, aldrig. Det är ju inte kul att vara kock. Jag är väldigt glad över att kunna ha privilegiet att få gå ut och käka bara. Det är många som kan lära sig laga mat genom att kolla Youtube, men det är inte många som kan stå i ett restaurangkök och få ut 40 bongar”, säger Benjamin.

”Det tycker jag märks mycket på krogar också. Det är många små krogar med två eller tre råvaror på tallriken i dag. Folk orkar inte stå i ett kök med eld och skrik. Det finns ganska få sådana krogar i dag. När min farsa hade krog när jag var liten så skrek alla på italienska. Jag har full respekt för kockar.”

Din pappa, din bror och en rad andra släktingar har krogar i Stockholm. Din brors restaurang Olli är för närvarande den mest svårbokade i landet. Vem är bäst i familjen?

”Olli. Det är min brorsas första krog. Han och alla i familjen vet om hur jobbigt det är att öppna en krog. Framför allt att öppna en krog som endast serverar syditaliensk bondmat. Och att göra det modernt och få en yngre publik som vill gå ut och festa att fatta det. Men han har gjort det så jävla bra”, säger Benjamin. 

”Och nu är det Sveriges mest eftertraktade krog. Men det ger ju Oliver ännu mer press. Och det gör att jag är jävligt nöjd med att inte ha en restaurang. Jag kan bara sitta där och njuta av god mat. Även om jag ibland kan gå ut och servera folk om jag ser att det står tallrikar i luckan. Bara för att det är kul.”

Du blir inte sugen på att öppna en egen restaurang? 

”Jag har åtta krogar som är klara med inredning, namn och meny. Allt är satt. Allt från en vinbarinspirerad diner till en New York-inspirerad italienare med vita dukar eller en trattoria som serverar svensk husmanskost”, säger Benjamin och sväljer kycklingsoppa.

”Jag ville öppna alla. Men just nu har jag ju inte tid att bjuda folk på middag ens. Men om jag ska göra något sådant så skulle det vara för att det är kul och inte för att tjäna pengar. Jag vill inte ha en krog med 120 sittplatser. Jag vill i så fall ha en restaurang där man kan vara säker på att man kan stå för varenda rätt”, säger han. 

”Det är ju en del av skillnaden mellan att vara artist och att vara krögare. Som artist är det du själv som står på scenen – du ska stå för allt du gör. Men om du inte är på din restaurang en kväll så kan någon gå därifrån och tycka att det saknas salt. Allt kan inte vara tio poäng som serveras även om man vill att det ska vara så. Det är väl bara Björn Frantzén som kan leverera det. Och han har tre stjärnor.”

Under hösten har en diskussion om företag som samarbetar med Benjamins syster Bianca uppstått efter ett avsnitt av Wahlgrens värld där hennes ätstörningsproblematik tas upp. 

Hur är det att ha mat som sitt största intresse och samtidigt vara en känd person som syns och fotograferas konstant?

”Det är hemskt. Det är det värsta jag vet”, säger Benjamin.

”Jag har inte pratat så mycket om det men jag är ju inte hundra procent frisk, kanske. På en ätstörningsnivå. På ett sätt så är det ju jobbigt ibland att mat är min största passion efter musik. Men det är ju också det som gör mig lycklig. Jag blir överlycklig när jag får äta god mat. Och hemsk när jag inte får i mig tillräckligt med näring”, säger Benjamin.

”Senaste halvåret har jag börjat träna på ett annat sätt. Mycket mer flås. Jag går en mil om dagen, så nu äter jag något gott – som inte är en sallad – varje dag. Det kan vara en dessert på Bistro Mirabelle, en kanelbulle eller vad som helst. För att livet är för kort. Så länge man rör på sig så är det lugnt. Jag har aldrig mått bättre än den här hösten”, säger han.

”Jag har ju också privilegiet att kunna gå ut och äta på restaurang. Det förstår jag att alla inte har. Jag tar det inte för givet, utan jag är väldigt glad att jag kan göra det.”

Linne, Oscar Jacobson. Byxor, Eytys. Skor, Eytys. Keps, The Kitchen Lab.

Trots hans matlagnings­program och hans familjs krogim­perium så är det framför allt i egenskap av kroggäst som Benjamin Ingrosso gör avtryck i mat-Sverige. Man har på senare år pratat om krogkritikerns tynande tillvaro. I stället är det på sociala medier som restaurangers öde avgörs i dag. 

Kända kockar vittnar om vikten av att anpassa menyn utifrån Instagrams och Tiktoks allt mer kaotiska algoritmer, oavsett om det rör sig om porslin, ljussättning eller utseendet på en dessert. 

”Jag var och åt hos Niklas Ekstedt i London. Då tog jag rätten och gick ut i fönstret för att kunna fota den. Det var för mörkt. Och Niklas berättade att han ändå hade satt upp spotlights bara för att folk på Instagram skulle kunna fota. I dag måste man tänka på att bilderna på Instagram ska bli bra.”

Märker du själv vilket inflytande du har? 

”Det är kul att se vad man kan göra bara genom att gå och äta på restaurang. Esperanza är en krog som jag åt en carbonara på. Jag skrev att det kanske var den bästa i stan. Och nu berättade en som jobbar där att det är det enda de serverar. Det är en massa tjejer som sitter där och äter carbonara”, säger Benjamin. 

”Och om man skulle skriva att något skulle vara dåligt så skulle man sätta folk i skiten och det vill jag inte göra. Jag skulle aldrig vilja göra det om någon restaurang.”

Du har ätit dig igenom hela Stockholm. Vilka är stadens mest underskattade och överskattade restauranger? 

”Oj, vad jobbigt. Den mest underskattade just nu skulle jag vilja säga är … bageriet är Svedjans. Thongwiset har stans godaste thai. Jag älskar Cok Döner. Bistro Mirabelle är mitt desserthak. Jag är där varannan kväll och äter dessert. Sveriges kanske mest underskattade krog just nu är Sparrow Hotels restaurang. De serverar en hönskycklinggryta med grädde och ris. Den är helt brutal. Sen är jag en sucker för Wedholms Fisk. Det kostar en peng men det är skitgott. Det finns för bra krogar i Stockholm.”

Överskattat då? 

”Riche! Riche tycker jag är hundra procent överskattat. Torra köttbullar i brunsås.”

Byxor, Oscar Jacobson. Skor, Blk Dnm x Troentorp. Klocka, Patek Philippe. Glasögon, Chimi.

”Folk undrar när vår familj egentligen ska försvinna.”

Det skulle kunna beskrivas som någon sorts ASMR. Alternativt borde det kunna skrivas ut som friskvård. Få journalistsysslor är mer vilsamt behagliga än att luta sig tillbaka i Schmaltz lädersoffa och be Benjamin Ingrosso prata om mat. Mellan tuggorna berättar han om resan han gjorde till Rom i somras. Hans pappas sida av släkten kommer från Taranto i södra Italien, medan hans morfars familj kommer från L’Aquila utanför Rom. Under besöket åt han på uppskattningsvis tjugo restauranger på två dagar.

”Vi kom till hotellet, lämnade av våra grejer och sprang till ett ställe som heter La Matricianella som jag hade velat testa hur länge som helst. Min kompis gillar inte carbonara och jag har försökt förklara för honom att när du väl testar en på riktigt så kommer du att fatta. När den kom in så tog han en tugga och sa att det var det godaste han ätit i år. Guancialet var krispigt och sprack i munnen, en umamibomb av funkigt fett, en perfekt al dente spaghetti och en äggkräm som var perfekt tempererad. Skitmycket svartpeppar så man hostade till och precis på gränsen till översaltad.”

Det finns en utnött spaning om att män, oavsett ambitioner i köket i övrigt, mer än gärna gör ett stort nummer av att laga spaghetti carbonara på rätt sätt. Utan grädde, utan bacon, utan ärter. Om den här subkulturen av män hade en informell ledare så hade det varit Benjamin Ingrosso. Han är så besatt av den italienska rätten att han ägnat ett helt liv åt att laga den till perfektion. Han älskar den, han hatar den, den är hans pecorinovita val. Jakten på den perfekta carbonaran är så vitglödgad att det efter en stunds samtal blir otydligt om han ens har smakat en god carbonara. 

”Carbonara är sällan gott. Den är så sjukt svår att få till. Det är mer som en hangup för mig. Ofta känner jag att det inte ens är så gott. Tills jag äter en bra och förstår varför jag är så besatt.” 

Som tolvåring besökte han Rom med sin familj, smet in i restaurangkök, antecknade tillagningsmetoder och köpte kepsar med carbonara-tryck på. 

”En riktig carbonara är väldigt intensiv. Guancialen smakar väldigt mycket funk, pepprigheten från svartpepparn, äggkrämen som smakar ägg och pecorino, mycket fett. Det är inte en rätt som hela världen tycker om. Om den alltid hade gjorts rätt så hade den inte varit så stor”, säger han. 

”Det här vet ju inte folk om, men originalreceptet för en carbonara är det som vi tror är en carbonara. Det är bacon, ägg, parmesan och lite grädde. Det var under andra världskriget, när amerikanerna kom med bacon. Men italienarna utvecklade det. Och sen har de lurat folk att det inte är så man gör. Men jag har gjort min research. Det första och andra receptet på carbonara kommer från en New York-tidning där det står om ärter och grädde. Men nu lever vi i en tid där jag ändå vill hålla mig till det klassiska – det nutida klassiska! – och då ska det inte vara grädde i.”

Okej. 

”Och anledningen till att det inte ska vara grädde i en carbonara är att …” säger han och gör en konstpaus.

”Ja, absolut, det är gott. Men! Så fort man har grädde i så kommer den inte smaka som en carbonara ska smaka. För i en riktig carbonara så känner man väldigt tydligt att det är en äggkräm. Och så fort man häller i grädde så tar det udden av det och det smakar bara krämig pasta. Då förloras essensen av vad en carbonara ska vara. Det är inte att det är fusk. Det ska vara på gränsen till att äggen koagulerar – men att de inte gör det. Det kallas bavoso. Den tidpunkt då den går från rinnig till koagulerad.”

Vad betyder det? 

”Jag vet inte, det kallas bara det.”

Italienare är ju minst sagt hårda på regler kring sin egen matlagning. Vilket är ditt eget största övertramp? 

”Folk får för sig att man inte får ha grädde i italiensk mat. Det tycker jag är bullshit, det tycker jag att man får ha. Min pappa har byggt hela sitt varumärke på att ha väldigt mycket grädde. Sen är det en väldigt amerikaniserad och försvenskad grej. Men att ha parmesan på en vongole är ett no-no. Jag tycker man kan ha grädde och parmesan om det är räkor och citron. Det funkar. Men inte i en oljebaserad pasta.”

Vilken är det italienska kökets mest överskattade rätt? 

”Svenskar älskar ju cacio e pepe. Jag tycker inte det är så gott. Om en carbonara inte smakar så som den ska, vilket en på hundra gör, så är carbonara skittråkigt. Tryffelpasta är också väldigt överskattat.”

Vilken är den bästa pastarätten i stan? 

”Svår fråga. Just nu så är det ragu genovese på Olli. Eller carbonara på Esperanza.”

Vilken är din egen paradrätt? 

”Min version på min pappas penne zafferano. Farsan gör den med scampi och zucchini, jag gör den med pancetta, sparris och citron. Min är godare.”

Vad har du för guilty pleasures?

”När det gäller musik så tycker jag inte det finns guilty plea­sures. Men vad gäller mat så kan det ju finnas det. Jag dör för knaperstekt falukorv, makaroner och ketchup. Det skulle jag vilja kunna äta på restaurang.”

Vad har du alltid hemma i köket?

”Ja, alltså det är ju det här som är det lite halvmörka med mig. Jag lagar ju inte mat hemma, riktigt. Jag gör det bara en månad om året i mitt tv-program”, säger han och skrattar. 

Utanför dörren blåser bistra novembervindar. Benjamin Ingrosso betalar notan, sveper ett glas vatten och sätter på sig jackan. Klockan rör sig mot middagstid. 

”Jag kanske drar tillbaka och käkar middag på Den gamle och havet, faktiskt.”

Credits:

Foto: Andreas Johansson/Agent Bauer  
Styling: Dennis Bröchner  
Hår och makeup: Moona Narancic/Agent Bauer

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2022-12-16 12:31