”När Börje dog var det total kollaps – det kändes som att förlora en pappa”

Det är lördagskväll i Toronto. Scotiabank Arena är närmast fullsatt. Energin går att ta på. Tio minuter före nedsläpp är alla blickar riktade mot isen, men ingen tänker på att Maple Leafs ska möta Vancouver Canucks. Han som länge kallats stadens kung ska hyllas. En del av hyllningen, och ett exempel på Börje Salmings inflytande och betydelse för NHL, är att Toronto Maple Leafs startar med en helsvensk uppställning: William Nylander, Pierre Engvall, Calle Järnkrok, Timothy Liljegren, Rasmus Sandin och målvakten Erik Källgren. 

Valter Skarsgård sitter vid rinkens kortsida när Börje Salming med familj går ut på isen. Jublet är öronbedövande. I takt med att fler och fler klipp från Salmings karriär vevas på jumbo­tronen är det som om verkligheten delar på sig för Skarsgård. Några av filmsnuttarna är, bild för bild, exakt det som Valter Skarsgård spelade in två veckor tidigare. Han tänker: Hur ska jag ens kunna förhålla mig till det här?

I periodpausen går Valter Skarsgård och skådespelarkollegan Hedda Stiern­stedt till en privat loge. Börje Salming sitter längst in, närmast fönstren, för att kunna se så mycket som möjligt av matchen. När Salming märker att Skarsgård är på plats lyser han upp. Valter hälsar på Salmings familj och gamla lagkamrater. Till slut är han framme vid Börje.

Valter Skarsgård möts av lång omfamning. Hockey­legenden håller fast Valter med sin blick. Bianca Salming skämtar om att Börje aldrig blir så glad när hon kommer in i ett rum. När Salming, Skarsgård, Hedda Stiernstedt och Börjes exfru Margitta ska ta en bild tillsammans använder Salming sina fingrar för att peta upp mungiporna till en leende. 

En kul grej, tänker Valter Skarsgård. Familjen Salming säger att de aldrig har sett Börje göra något liknande sedan han drabbades av ALS.  

Där och då sluts en cirkel: Börje Salming är åter­igen i Toronto med Valter Skarsgård, skådespelaren som Salming sagt att han ser ”en ung och lite kaxig” version av sig själv i. Börje var med och valde Valter till den Viaplay-serie som bär Salmings namn och som handlar om hans genombrott och karriär i Maple Leafs. Den här kvällen i Scotiabank Arena är den sista som Börje och Valter kommer att dela. 

Tolv dagar senare sitter Valter Skarsgård i soffan på det lägenhetshotell som varit hans hem i mer än en månad. Han är ledig från inspelningen. Öppnar och börjar skrolla Instagram. Bland det förs­ta han ser är Toronto Maple Leafs uppdatering: En bild på Börje Salming från hyllningen i Scotiabank Arena och siffrorna 1951–2022. 

”Min första tanke var att det var konstigt formulerat. Skriver de så där så kan ju folk tro att Börje har gått bort. Jag minns att jag tänkte att det här var bland det konstigaste jag har sett. Jag blev arg på riktigt och vägrade tro att det var sant. Jag ringde runt och frågade om någon hört något. Sedan fick jag det bekräftat.” 

Vad kände du då? 

”Total kollaps. Jag var helt tom. Vi gick och köpte blommor och la vid hans staty utanför arenan. Några månader tidigare hade jag varit där med Börje. Nu stod jag och kollade på hans staty.”

”Det var märkligt att filma dagarna efter. Där sitter jag med hans riktiga jacka som vi har lånat till inspelningen och låtsas vara Börje. Vem är jag att göra det? Verkligheten kom ikapp. Det jag gjorde var bara lek. Börje var på riktigt.”

Hans bortgång tog hårt? 

”Jag kunde inte riktigt smälta det. Det var också en så kons­tig känsla: Inte kan väl jag gå runt och sörja? Jag förnekade nog vad jag kände. ’Det är inte synd om mig, för vem är jag i det här sammanhanget?’”

”Samtidigt var Börje en person vars liv varit nästan hela mitt liv i fyra år. Det är en märklig situation när man kommer så nära någon annan. Det kändes som om jag förlorade en pappa, fast jag inte gjorde det. Jag tror inte att jag har lärt mig att riktigt bearbeta det ännu”, säger Valter Skarsgård och torkar bort några tårar. 

”Jag såg sista avsnittet häromdagen. Jag bara satt där och tänkte: Fan vad jag hade velat se det här med Börje. Han hade garvat så jävla mycket.”

Jacka, Gant. Skjorta, Gant. Jeans, Gant

Det här är Valter Skarsgård

Ålder: 28 år. 
Familj: Pappa Stellan Skarsgård, mamma My Skarsgård. Syskonen Alexander, Gustaf, Sam, Bill och Eija Skarsgård. Halvsyskonen Ossian och Kolbjörn Skarsgård. 
Bor: I Stockholm. 
Karriär: Gjorde första stora rollen i filmen IRL. Har sedan dess bland
annat varit med med i Jonas Åkerlunds film Lords of Chaos, Netflix-serierna The Playlist, Katla och Julstormen. Spelar Martin Becks barnbarn Vilhelm Beck i Beck-filmerna. 
Aktuell: Gör rollen som Börje Salming i tv-serien Börje – The Journey of a Legend som har premiär 19 november på Viaplay och TV3.

Valters berg. Det var så My Skarsgård sa, och det är fortfarande så det kallas. Här brukade Valter Skarsgård vara i timmar. Noggrant placerade han ut sina dinosaurier – ”jag hade flera resväskor med dinosaurieleksaker” – på den där ”berget” som egentligen är en kulle. Grejen: Han lekte aldrig med dinosaurierna. 

Det viktiga var hur och var leksakerna var positionerade. Att de var en sekund från att börja slåss, äta eller bara traska i väg. I Valters drömvärld skulle dinosaurierna helst ha börjat röra på sig på riktigt. Eftersom så inte kunde ske avslutade han alltid leken. 

”Då var jag klar. Det räckte med att ställa upp dem och säga att jag såg ett slags pausad värld. Det är något som jag gillar med film i jämförelse med teater. På teatern måste du fejka ganska mycket, för att man är på en scen hela tiden. Du fejkar förstås när du gör film också, men man kan försöka komma så nära verkligheten som möjligt på ett annat sätt.”

”Med serien om Börje har det verkligen varit så; kostym, hår, scenografi och att vi åkte till de verkliga platserna. Vi har fått vara dinosaurierna och duktiga människor har placerat ut oss i en värld som vi har fått leva i.”

”Det här är nog också skälet till att jag gillar tv-spel så mycket. Då kan man leva i den världen. ”Dinosaurierna” behöver inte stå stilla. Det finns ett Sagan om ringen-spel som heter Battle for Middle-Earth 2 som jag och mina polare brukade spela. Jag ville bara ha en stor, cool bas med mur runt omkring. Basbyggandet har alltid varit en grej för mig.”

Tycker du att det här med att tänka och reflektera innan du gör någonting definierar dig som person?

”Ja, absolut. Jag är inte särskilt spontan, utan övertänker allt hela tiden. Vilket är ett problem. Det blir orostankar. ’Tänk om jag gör det här, då kan det här hända och sedan händer det här och sedan det här.’ Jag tror att jag skulle må bra av att vara mer spontan.”

”Jag försöker ha polare omkring mig som kan dra med mig ut, annars fastnar jag lätt i någonting. För att fortsätta jämförelsen med när jag var liten: Jag bygger något med mina dinosaurier, men de står bara still och då stannar allting upp lite. Ibland behöver jag någon som tar upp dinosaurierna så att det blir rörelse i mitt liv.”

När insåg du vad det innebär att vara skådespelare? 

”Jag tror att jag alltid sett baksidan av yrket. Min farsa har alltid varit så där, du vet, ’bli inte skådis, det är inte värt det’. Han har verkligen försökt få oss barn att göra något annat och framför allt försökt hålla nere våra förväntningar på vad det innebär att vara skådespelare. Det är jag tacksam för i dag, även om jag, precis som de flesta av mina syskon, valde att bli skådespelare ändå.”

”Jag har ju varit på inspelningar sedan jag föddes. Det kan vara en fantasivärld som man kan leka i, som att springa runt på The Flying Dutchman-skeppet när farsan gjorde Pirates of the Caribbean eller att vi fick hänga i baren i True Blood, men så fort de började spela in tyckte jag att det var ganska jobbigt. Jag ville åka hem. Det är ett sådant maskineri att man kan känna att man bara är i vägen.”

”När jag var 16 var jag med i mina första riktiga filmproduktion, IRL. Jag hade gjort någon kortfilm tidigare, men aldrig jobbat på riktigt. Nu hade jag en funktion och skulle jobba flera dagar i sträck. Efter den upplevelsen bestämde jag mig för att bli skådis. Då förstod jag att man kan vara en del av maskinen i stället för att vara en pinne i hjulet.”

Och till och med vara den som driver hjulet framåt. 

”Precis. Den känslan har jag haft några gånger när man har behövt ta ganska mycket ansvar. Jag tycker ofta att inspelningar är ganska röriga. Det är pengar som ska sparas och det är tidspress, men scenerna måste ändå få den tid de förtjänar. Det är en komplex bransch.”

”Jag och min bror Gustaf har pratat om det här några gånger, att man måste försöka lära sig vad man kan påverka och vad man inte kan påverka, och vad som är ens eget ansvar. Om jag kommer in några dagar på en rörig inspelning och känner ’oj, här var det kaos’, då gör jag bara mitt. Jag är inte tillräckligt involverad för att börja försöka lösa någonting. Med Börje-projektet är jag med i nästan alla scener och då måste man ta ansvar på ett annat sätt.”

Vilket såklart måste ha varit kul, men också ganska jobbigt. 

”Ibland var det skitjobigt. Vissa dagar hade jag knappt energi till mina egna scener. Det var en slitsam inspelning. Är man huvudskådespelare så kan ens energi påverka många. Man får hela tiden försöka se till att alla i teamet har det så bra som möjligt.”

När du ser Valters berg i dag, vad känner du då? 

”Jag var väl fyra eller fem när vi köpte huset, och Valters berg har en speciell plats i mitt hjärta. Jag minns inte en tid före det att vi hade morsans hus. Mina brorsor var ju äldre och jag var minstingen, så när mamma sa att det var mitt berg, det var bara ’wow’. Det är svårt att ta något sådant från ett barn.”

Trots att din pappa berättade för dig om baksidan av att vara skådespelare så valde du ändå samma yrkesbana. Att vara skådespelare är inte 9-5. Är man etablerad som Stellan är det inte ens jobb i Sverige, utan någon helt annanstans. Det här måste du ha märkt när du växte upp?

”När jag var liten så visste jag inget annat. Det var först senare som jag förstod att andra människor har växt upp på andra sätt. Om man aldrig har haft föräldrar hemma så vet man ju inte vad det innebär att ha det. Jag märker det på några av mina syskon som har familj nu. Det handlar om balans. Det är enklare för mig som inte har fru och barn, men jag skulle aldrig klara av 9 till 5-tillvaron. Jag gillar att kunna jobba när jag väl jobbar.”

”För oss som är skådespelare så tror jag att det är en fördel att ha vuxit upp med en pappa eller mamma som är skådespelare. Man vet vad det jobbiga är och vad det jobbiga är för barnen. Man har mer förståelse för sin partner. Som barn hade jag sett fler länder än många vuxna gör i hela sitt liv för att vi följde med pappa när han jobbade. Det är plussidan. Det negativa var att pappa aldrig var hemma.”

Det finns ett värde i att du fick följa med på alla de där resorna ändå?

”Jag fick så jävla mycket. När vi reste som mest fick mina syskon Bill och Eija läxor. Jag hade inte det. Ett tag bodde vi i Rom ganska länge. Då gjorde jag samma uppgifter som de, för jag ville också vara med i gemenskapen. Det är sådant som jag verkligen kommer ihåg.”

”Mamma är ju öppen med sin nykterhet. Hon blev nykter när jag var elva, så åren före det reste vi inte så mycket. Efter det skilde sig morsan och farsan och jag bodde hos morsan. Det var då jag började känna att skolan var viktig, även om jag inte kan påstå att jag var en bra student. Jag har nog inte så mycket användning av skolan i mitt yrke nu, och därför är jag tacksam för det jag fick uppleva när jag var yngre.”

”Ta koreansk råbiff.”

Vi sitter på Restaurang Milles uteservering och väntar på maten. Här är Valter Skarsgård stammis. Här trivs han. Jag frågar Valter vilket som är hans bästa skämt eller om han har någon rolig historia som han brukar dra ur rockärmen om läget så kräver. 

”Jag är inte riktigt en sådan person. Min brorsa Gurra har en som är jävligt rolig, men den är lång och invecklad och jag minns inte hela. Jag minns däremot att jag tyckte den var riktigt rolig när jag var liten.”

Vad skrattar du åt? 

”Jag skrattar åt saker som jag tycker är kul, och smart humor kan jag tycka är kul. Jag tycker att folk som är rappa kan vara roliga. De drar inte skämt, men de har svar på allting. Jag skulle nog behöva skratta lite mer.”

Upplever du att folk känner igen dig?

”Det händer. Nu har det mest varit folk som kommer fram och säger ’fan vad bra du var i Clark’. Det senaste året har många trott att jag är Bill, särskilt efter att jag började förbereda mig för ”Börje” och gick ner i vikt. Ibland tror folk inte ens på mig när jag säger att jag inte är Bill.”

”Allt beror såklart på situationen. Ibland kan folk vara ganska jobbiga, om jag ska vara ärlig. När folk kommer fram och säger att man gjort något bra och ger beröm, då blir man ju bara glad. Ofta är det de som inte är jobbiga som tror att de är jobbiga.”

Det jag tror skulle störa mig är känslan: ”Är det någon som tittar på mig?” 

”Ja, det är lite märkligt, men fördelen av att ha vuxit upp med min familj är att jag alltid har sett det där. Ska jag gå ut och festa så är jag medveten om att folk kommer att veta vem jag är och kanske stirra. Eller så tror de att jag är Bill, och då kan jag bete mig som ett svin och göra vad fan som helst, haha.”

När vi träffades i Toronto sa du till mig att det skulle bli så jävla gott att äta på ett normalt sätt igen när inspelningen var slut. Visst var det så att du åkte direkt hem till din syster Eija efter inspelningen? 

”Ja, det fanns inget snack om det. Jag missade slutfesten i Toronto för att jag hade bokat biljetter så att jag kunde åka raka vägen hem till Eija och äta en pasta som hon gör. Den pastan är den bästa i hela världen. Jag kunde såklart ha bokat om biljetterna, men jag var så slut, hungrig och trött, och hade gått in i väggen, vilket jag inte hade hunnit förstå, men jag bara … jag måste hem … kände jag.”

Vad är detta för magisk pasta? 

”Jag har försökt återskapa den själv. Det går inte. Det är bara min syrra som kan göra den. Jag har flera polare som kan intyga det där, för vi har försökt en massa gånger. Det är också en grej för mig och Eija. Vi är väldig nära. I mina kretsar kallas den för Eijas pasta, medan hennes polare säger att det är Valters pasta.”

”Det ska vara rigatoni eller mezze maniche. Körsbärstomater, olivolja och vitlök, salt och peppar, buffelmozzarella och basilika. Det är farsans recept från början, men han gör en annan version av den. Den är också god, men det är helt annan … Eijas är bara bäst.”

När jag hör dig berätta om hur nära du och Eija är blir jag nästan avundsjuk. Varför blev det just ni och inte du och Gustaf eller du och Bill eller du och Alex? 

”För att pappa reste runt mycket när vi var små och mamma var inte med vissa av de åren, innan hon blev nykter. Eija är närmast mig, men egentligen är Eija och Bill närmast i ålder. När vi hade det lite svårt som små fick Bill växa upp snabbare. Jag och Eija var minstingarna. När det var lite klurigt, när mamma fortfarande drack, höll vi ihop. Eija fick uppfostra mig och ta hand om mig rätt mycket. Det tror jag har gjort att vi har blivit så tajta. Sedan tog Gustaf hand om alla oss små väldigt mycket också. Och det har gjort att jag är väldigt nära honom.”

”Jag och Eija pratar om det här ganska ofta, om hur mycket av den jag är som kommer från henne. Hon var inte bara min storasyster, utan också min Baloo, den som lärde mig allt jag kan. Nu är vi alla syskon väldigt nära varandra. Men jag och Eija blev så pass tajta för att vi delade barndomen och sedan har tagit hand om och värnat vår relation. Det är lätt så att jag gör mig själv till lillebror runt mina syskon, vilket kan vara skitmysigt. Jag och Eija hänger mer på ett slags jämlik nivå.”

Du pratade tidigare om att du gärna har polare runt omkring för att bli mer spontan. Hur viktig är vänskap för dig? 

”Otroligt viktig. Vänskap är det viktigaste jag har. Jag är en väldigt social person och mår inte bra av att vara själv. När jag mår dåligt stänger jag ofta in mig själv i lägenheten och det är mina vänner som får ta tag i mig och på riktigt försöker dra mig ut ur lägenheten. Det blir en ond cirkel: Jag mår dåligt och stänger in mig, och på grund av det mår jag ännu sämre och då stänger jag in mig ännu mer. Och då mår jag ännu sämre. Så för mig är vänskap livet. Jag älskar att umgås.”

Varför mår du dåligt? 

”Av många olika anledningar. Jag har ganska mycket ångest överlag. Jag har gått i terapi i flera år, något som jag tycker att fler borde göra. Det är allt möjligt som har påverkat mig. Du vet, från när jag var liten, och så sitter grejer kvar. Det tog ganska lång tid för mig att förstå att folk inte alltid mår som jag gör. Först när jag började gå i terapi förstod jag att andra personer inte har ångest hela tiden.”

”Att gå i terapi var som att upptäcka att jag kan jobba igenom det här och lära mig att må bra, vilket var lite av en game changer för mig.”

Jag kan uppleva terapi som att när man har löst en grej, då dyker det upp två nya. När man har löst dem kommer det fyra nya. 

”Det är grejen: Man är aldrig klar när det kommer till ens eget psykiska välmående. Problem kommer man alltid att ha, men man lär sig att hantera dem bättre. Man hittar verktygen. Jag tycker fortfarande att jag behöver lite hjälp att hantera mina problem, så därför fortsätter jag med terapi.”

”Blod, svett och hockey.” 

Så avslutade regissören Amir Chamdin det mejl han skrev till Valter Skarsgård sommaren 2020. Det var då Skarsgård bestämde sig för att satsa allt, hjärta och själ, i projektet som låg framför honom. Han visste, såklart, att det inte skulle vara enkelt att spela Börje Salming, särskilt inte för en kille som sällan tränat och nästan aldrig stått på skridskor, än mindre hanterat klubba och puck. 

Nu, i ett konferensrum hos Viaplay Group, säger Valter Skarsgård att han inte visste vad han gav sig in i. Snabbt märkte han hur träningen blev en livsstil och hur han, skådespelaren, blev ”en hockeygrabb”. 

”För att bli den som Börje var på isen behöver man gråta på gymmet. Vilket jag gjorde några gånger. En gång under träningen med min PT kom det en våg av känslor som sköljde över mig. Jag bröt ihop. All ångest kom upp. Det var inte den tyngsta träningen jag körde, men det var så intensivt. Jag behövde andas och kände att jag inte fick någon luft, och så får man panik men fortsätter och då kommer alla känslorna ut i stället.”

Det måste ha varit insiktsfullt och lärorikt att få veta var ens egna personliga gränser är? 

”Jag lärde mig det, men också att fortsätta förbi det som jag trodde var mina gränser. När vi började träna kunde jag inte göra en squat med 40 kilo på ryggen. Vi slutade på 117 kilo tror jag, även om det inte var den sortens träning jag körde. Jag skulle vara smal, även om det var mycket fokus på benen för hockeyn. Träningen hjälpte mig att hitta den där grejen i mig själv som gör att jag nu kan pressa mig ännu mer än vad jag kan föreställa mig.”

Jag vet att du åt mycket kyckling och ris under den här pe­­rioden. 

”Jag åt samma matlådor i två år. Jag var så fruktansvärt trött på kyckling och ris. Det finns personer som inte kan äta samma mat två dagar i rad. Jag har aldrig haft problem med det. Det är klart att det finns smartare sätt att göra det här än vad jag gjorde. Det här var för att göra det så enkelt som möjligt för mig. Men det fanns en period då jag inte ville höra mikron plinga en enda gång till.”

Även om ni inte var hundra procent klara med inspelningen, hur hanterade du att komma hem från Toronto och på sätt och vis börja leva ett normalt liv igen? 

”Jag kunde inte reflektera över det då, och tror knappt att jag kan göra det nu. För mig var det så mycket enklare när varje dag var uppstyrd.”

Det var här någonstans du började inse att du kanske hade gått in i väggen? 

”Det började kännas lite i december och januari. Jag var virrig och mådde konstigt. När vi åkte till Kiruna och sedan Mexiko för att filma de sista scenerna kunde jag fly och fokusera igen. Efter det, när jag kom hem, hade jag många fysiska symtom. Yrsel och problem med synen. Jag visste inte vad det var. Jag lämnade blodprov och allt det där. När vi skulle filma i Kiruna pratade jag med maskören som sa att jag troligtvis drabbats av utmattning. ”Minns du vad du har gjort?” Ganska mycket, tänkte jag. 17 timmars jobb om dagen utan att äta mat och sedan träning på det, i tre månader. Det tär. Jag fattade inte riktigt det, för jag har aldrig gjort något sådant här tidigare. För mig var allt nytt och jag försöker fortfarande hantera det. Komma tillbaka på banan lite.”

70- och 80-talets Börje Salming pratade inte särskilt mycket, även om han under åren i Toronto Maple Leafs blev bättre och bättre på engelska. Det där har Valter Skarsgård tagit till sig när han står med en mikrofon framför sig och för en av de sista gångerna ska prata som sin Börje. 

Skarsgård gör så kallad eftersynk, under vilka ljudet och dialogen förbättras. Han läser bland annat ett stycke ur Robinson Crusoe. En stund senare behövs det några stånk och stön när Valter går runt i full hockeymundering. 

Efteråt går vi på Söder, det som mer än något annat är Valter Skarsgårds hemmaplan. Här bor han, här har han gått i skolan och här finns kopplingen till hans älskade Hammarby, fotbollslaget vars segrar eller förluster påverkar hans humör och sinnes­stämning.  

Valter pekar bort mot en skolgård. Han säger att det mesta ser annorlunda ut. 

”Jag saknar att vara tio år gammal. Att springa och köpa godis på lunchrasten. Man har ju något slags nostalgiglasögon på sig; det var ju aldrig så bra som man minns det.”

Kan du ångra att du inte pluggade vidare efter gymnasiet? 

”Det har varit viktigt för mig att aldrig ha backups. Jag har inte kunnat falla tillbaka på något. Det måste bara lösa sig med det här yrket. Att vara skådespelare är att vilja det mer än något annat, annars orkar man inte. När man får ett nej är det så personligt.”

”Det var en period när jag var nästintill klar för en stor internationell serie som min brorsa var med i. Vi skulle göra den tillsammans. Processen tog längre och längre tid. Jag fick provfilma igen och igen. Till slut fick jag inte rollen. Jag var helt knäckt och hade inga pengar, för all min tid hade gått åt till att försöka få det där projektet. Då började jag jobba på ett sushi-ställe här i närheten. Hade jag haft en backup hade jag kanske inte varit skådespelare i dag.”

Vi har promenerat klart. Valter Skarsgård låser upp och visar vägen till ett lite mindre rum i lägen­heten. Här står två datorer. En kamera sitter högre upp på väggen och en mikrofon står på bordet. Detta är sista pusselbiten för att förstå Valter Skarsgård.

”Jag minns inte en tid när jag inte tyckte att tv-spel var kul”, säger han.

Kanske är det som med Bajen, att egentligen handlar det om gemenskap. 

”Verkligen. Jag har lärt känna folk från hela världen. Några har varit här och hälsat på. Det är inte samma sak att spela själv som att spela med en polare. Det är nog därför jag streamar. Min kusin berättade att hon tyckte att det var kul att titta på när hennes kille spelade och jag tänkte: ”Vilken jävla grej!” Jag har sökt det där lite grann. När man streamar blir det som att spela med 30 andra som också är investerade i vad som ska hända.”

Var det ett svårt val att börja streama med tanke på att du är publik på ett sätt som andra gamers kanske inte är?

”Det är det som är det kluriga. Det är inte tusentals människor som tittar när jag streamar, men vissa är väldigt investerade i mig som offentlig person. Ibland kan det finnas en intensitet i det där, som om jag är en världskändis. Jag försöker vara så snäll som jag kan, men också vara tydlig med att de inte känner mig och att jag inte känner dem. Jag har till exempel alltid haft som regel att aldrig svara på några frågor om min familj i chatten. Om Bill, Gustaf, Alex eller pappa skulle vilja vara offentliga skulle de ha sociala medier. Att de är väldigt privata är ett val som de har gjort. Jag har tagit ett eget beslut.”

Berätta om sista scenen du spelade in i rollen som Börje Salming. Ni var i Mexiko, du och Hedda, regissören Amir Chamdin, filmfotografen Crille Forsberg och några till. 

”Det var otroligt emotionellt att sitta där på stranden i Mexiko när vi gjorde de sista bilderna. Det enda jag kunde tänka på var att jag aldrig skulle spela den här rollfiguren igen. Det gick knappt att fatta, för serien har varit så mycket mer än bara en serie för mig.”

”Jag var först i Gävle för Game for Börje, sedan åkte jag hem igen. Sedan till Kiruna för att filma i fem dagar. När jag kom hem var jag hemma i fyra timmar innan jag åkte till Mexiko. Det här var sista dagarna på något som jag tänkt på, levt och arbetat med i fyra år. Jag satt där vid vattnet och kände: ’Vem är jag nu?’ Det fanns ett projekt som var jag taggad på i USA som jag provfilmade för, men då blev det skådespelar­strejk. Så jag har inte jobbat mer i år. Vilket är okej. Det har gett mig tid att landa.”

Vad har det betytt för Valter skådespelaren att göra huvudrollen i en serie om Börje Salming? 

”En trygghet. Starkare självkänsla. Jag klarade av det här. Jag har klättrat över ett berg. Valters berg är inget jämfört med det här.”

Du har tatuerat 21, Börjes Maple Leafs-nummer, på armen. Det är din enda tatuering. 

”Jag ångrar det inte en sekund. Nu kommer Börje att vara med mig för alltid. Det kommer aldrig att finnas ett projekt som det här. Det spelar ingen roll vad jag gör. Det kan vara Star Wars och det skulle ändå inte vara samma sak. Det här har varit något helt annat. Det handlar inte bara om att jag har spelat Börje, utan om relationen till Börje och allt runt omkring. Hela mitt liv har förändrats av det här.”

Eija Skarsgård om sin bror:

”Jag brukar alltid säga att Valter är den bästa Skarsgårdaren.”
”Varenda person jag introducerar Valter för, alla mina vänner och alla man känner, de älskar Valter. Han är bättre än mig och oss alla. Valter är så snäll. Han har världens största hjärta och är varm och genuin mot alla han träffar. Det finns något unikt i det.”
”Sedan han var liten har han varit väldigt egen på så sätt att han alltid varit sig själv. Han har aldrig fallit för grupptryck eller brytt sig om vad andra tycker, utan har otroligt mycket integritet. När man var yngre och ville vara cool och passa in, då kunde Valter gå runt i skolan med vampyrtänder och brydde sig inte om vad alla andra sa eller tyckte. Sådan är han fortfarande: hundra procent sig själv.”
Tycker du att Valter har förändrats under arbetet med Börje? Det känns som om han blivit vuxen, eller hur man nu ska uttrycka det. 
”Han har aldrig gett så mycket för en roll. Han har ju ändrat hela sitt liv och haft så otroligt mycket disciplin. Det har varit något nytt, även om jag alltid har vetat att han är jätteenvis och har pannben. Jag tror verkligen att arbetet med serien har fått honom att växa.” 

Credits

Fotograf: Morgan Norman/Rockson   
Stylist: Rebecca Cohen/xo.studio   
Hår och make: Elvira Brandt