Missing People inifrån

 |  Publicerad 2013-05-23 16:38  |  Lästid: 13 minuter

I måndags hittade Missing People kvarlevorna efter vad polisen befarar är försvunna Vatchareeya Bangusan.

Cafés Walter Repo följde i våras organisationen på nära håll, undersökte drivkrafterna hos grundarna och uppmärksammade de okända hoten mot dess framtid.

* * *

Det är inte kallt, men i kväll fryser Göteborg.

Ett barn har försvunnit, något hemskt har hänt och det är bråttom.

Ficklampornas strålar skär genom novembersvärtan, avslöjar dungars klippskrevor, riktas in i villaträd­gårdar och soprum, in i den där bilen och den där sandboxen – kolla allt, alla utrymmen som kan tänkas gömma en flicka.

Jag hör dem ropa efter henne:

– Anna!

Kyrkan bjuder sökare på kaffe och ostfrallor.

Allt fler strömmar till för att bistå, det sägs att folk är på väg från Norrland.

– Man kan ju inte bara sitta och glo på tv när sånt här händer, säger en kvinna.

Sökarna samlas på Annas skolgård. En del har reflexvästar, somliga varma jaktkläder. En man har tagit med sig rep som kan vara bra att ha. Det skramlas med termosar, kartor vecklas upp, Anna ska bara hittas.

Ficklamporna blir hundratals.

Skallgången växer till en av de största någonsin i Sverige och jag ser något unikt, något hoppfullt och samtidigt bräckligt födas ur nattens förtvivlan.

Följande dag kommer frivilligföreningen Missing People Sweden, MPS, att få sitt stora genombrott i folkdjupet.

Med MPS har ett traditionellt skyddsnät byggt på institutioner fått konkurrens. Svenskarna nöjer sig inte längre med ett samtal till polisens växel. Allt fler tar ett medborgerligt ansvar. Ett eget, handlingskraftigt initiativ och det sker utan omvägar, direkt från hjärtat.

Frågan är hur länge oerfarna eldsjälar kan brinna utan organisation innan de bränner ut sig. Kan en nystartad förening explodera i ett fyrverkeri av välvilja och hyllningar utan att implodera av sin egen, alltför snabba framgång?

Denna kväll kommer att skapa ytterligare löpsedlar om MPS.

Men ännu råder mörker och i ett gult hus vakar förkrossade föräldrar.


På jakt i natten. ”Akutskallgång i Göteborg” löd sms:et från MPS. 800 personer slöt upp i novembernatten för att leta efter nioåriga Anna.

* * *

Ingenting stack ut från det normala.

Om tio timmar skulle föräldrarna säga så till polisens förhörsledare. De skulle då befinna sig mitt i sitt gemensamma livs värsta mardröm.

Lyckligt ovetande om det njöt de nu av en ny dag som en hel familj.

Strax efter sju på morgonen den 8 november 2012, sakta gick solen upp över Skår i Göteborg och deras parhus fylldes av flickröster kring frukostbordet.

– Pappa, i dag vill jag vara rosa, sa nioåriga Anna och svängde runt i köket.

– Rosa top, den rosa jackan, rosa resår­byxor. Och så rosa kortstrumpor. Och min rosa Sveaväska.

Närmare sju miljoner hade 1930-talshuset kostat dem för snart två år sedan. Takrosetter, blyinfattade fönster, öppen spis, friköpt tomt, allt det där extra. Men främst hade de betalat för tryggheten.

Trots kort promenadavstånd till Avenyn påminde Skår om en by. En Bullerby där barnen gick själva till skolan, där en kyrka låg granne med skolan och runt hörnet – det lilla pepparkaksbageriet. Attraktivt och barnvänligt, som mäklarna sa.

Visst, våldtäkten året innan. En tonårsflicka bland åldrade ekar i bergsparken Ekorrdungen alldeles bakom Skårs­kyrkan. Fast det var ovanligt, en händelse ingen längre talade om.

– Pappa, kan du hjälpa mig att välja kläder, sa Anna och efteråt borstade hon håret, åt frukosten, packade gympapåse och borstade tänderna.

Hon fick med sig riskakor i en plast­påse, en drickyoghurt – lime och jordgubbe.

Storasyster cyklade, följde Anna en bit, rullade sen i förväg nerför den sluttande delen av Skårsgatan och till skolan. Framför ett av husen utmed trottoaren stod en man i färd med att tända en cigarett.

Tobaken lugnade. Blossen dämpade hans ångest, den kollrade bort impulsiva tankar så att de inte övergick i handling.

Den här gången uppstod ett glapp.

Cigaretten hann inte tändas.

* * *

Askfatet är överfullt, men mps-grundaren och föreningens sekreterare Anki Dahlberg tänder ännu en L&M-cigarett under köksfläkten. Det är den 15 januari 2013, men i tankarna är Anki långt bort i tiden.

Vi sitter på varsin pinnstol i en lägenhet som försöker bli ett hem. Hon kedjeröker med något skört i blicken och talar om människor som försvinner.

Berättelsen om MPS började med 19-årige Rasmus Johansson. Den 24 september 2010 kom han ut från en kräftskiva i ett industriområde i Göteborg. Klockan närmade sig midnatt, en sista öl på stan kändes rätt och en arbetskamrat slog följe. Vid busshållplatsen gick Rasmus för att kissa. Och försvann. Eventuellt sågs han i en dispyt med några, möjligen ringde han i panik till sin syster, ingen kan säga om han jagades.

Polisen inledde en förundersökning om människorov, ett pådrag blev massivt.

Den 9 oktober flöt Rasmus kropp upp vid Fiskhamnen. Enligt polisen tydde inget på att han hade utsatts för brott.

Det var en regnig söndag. Peder, 37, och hans sambo Terese Bjerke, 38, läste om försvinnandet i Aftonbladets nät­utgåva och for till Peders firma Budexpressen i kvarteret där Rasmus hade festat. På gatan diskuterade poliser områden som skulle genomsökas. Rasmus anhöriga var på plats, frivilliga spred efterlysningslappar.

Terese och Peder insåg att de hade ett val: tv och hämtpizza – eller ställa upp för sina medmänniskor. Valet var enkelt. Det blev också startskottet för efterföljande skallgångar och den filosofi som mps vill förmedla – genom att prioritera sin tid kan de flesta göra en värdefull insats.

I söket efter Rasmus deltog, utöver Peder och Terese, Jessicka Kangasniemi, 49, och hennes son Jerri, 24. Tillsammans formade de fyra en sambandscentral, mps-skallgångens viktigaste styrinstrument, och de ingår i dag i MPS styrelse.

– När jag var med och grundade MPS, då hade vi letat efter min Tony, säger Anki. Då tog jag på mig en yrkesroll och är fortfarande kvar i den.

Hennes styvson Tony Mattsson hade fyllt 24 år. Efter perioder av arbetslöshet hade han funnit sig tillrätta med köksarbete på Stena Lines färja Stena Saga. Linjen Oslo–Frederikshavn kunde innebära sjögång. När vågorna slog mot skrovet sov han uselt, men det var ändå ett hyfsat jobb och han funderade på att utbilda sig till kock. Halvåret innan hade han träffat en tjej. De talade om att flytta ihop, de talade om barn. Livet for i rätt riktning.

Tony gick i land måndagen den 21 mars 2011, tog spårvagnen till sin spartanska hyrestvåa på Hisingen. Han fräschade upp sig för after work med kompisar från båten. En nytvättad Gais-t-shirt, frisyrgelé, Axe-deodorant­spray.

Med kompisarna blev det en berusad krogrunda som slutade på Avenyn då vakten nekade dem inträde till krogen Babar.

– En av killarna skulle sova hos Tony, men blev för full. Tonys flickvän ringde cirka 02.20. Tony var hungrig, på väg hem. När han vände sig om efter samtalet var kompisen borta. Ingen spårvagn gick, fast ofta promenerade han hem till Hisingen från stan.

– Det är allt vi vet. Ingen hade sett eller hört något om Tony. Polisen sökte med blodhund och en skallgång hölls, men förgäves.


Föreningens stöttepelare. Jerry Kangasniemi, it-ansvarig, Terese Bjerke, vice sekreterare, och Jessicka Kangasniemi, ord­förande, lägger en stor del av sin lediga tid på Missing People.

* * *

Efter 33 dagars sökande anlände den första riktiga vårdagen. De dukade på altanen. Dillkött, plaststolar. En sammanbiten påskafton. Anki och Tonys pappa var på landet i Hyssna över helgen. Bra att komma bort, hälsa på Tonys farmor, försöka skingra lite tankar.

De hade just lyft besticken när en vän till Tony ringde på Ankis mobil:

– Det händer något vid kanalen. Nästa samtal: dolt nummer.

– Jag lämnade middagsbordet, gick upp i skogen innan jag svarade.

Plånboken som hittades med Tonys kropp innehöll ett legitimationskort, förklarade polisen och skickade en patrull för att ta det hela öga mot öga.

Allt pekar på att Tony gick undan för att kissa, att han halkade i slänten till vallgraven och sögs in under isen.

– Efter 33 dagars sökande var det som att pluggen drogs ur mig, minns Anki. Dagarna efter… den tiden är helt svart.

Då Tonys kropp flöt upp vid Kungsportsplatsen i centrala Göteborg blev han statistik. Varje dag försvinner i snitt 20 personer i Sverige, cirka 7 000 fall anmäls per år. Vanligt är tonåringar som rymmer. Normalt återfinns de. De fall som slutar olyckligt är inte sällan alkohol­relaterade eller självmord.

– Så förbannat onödigt med Tony, säger Anki. Jag var arg, arg på alkohol.

Hon är den i MPS styrelse som har personlig erfarenhet av ett försvinnande.

– Därför blir min kontakt med anhöriga väldigt nära. Vi vet hur det känns. När andra säger ”hur mår du?” frågar jag i stället ”hur går det?”.

Tonys pappa slöt sig, försökte gå till Volvo som vanligt. Han stängde in sig, klickade på Youtube-klipp där sonen spelade gitarr. Anki bearbetar genom att hjälpa andra i samma situation.

Hon visar mig begravningskortet.

Trycker sig mot stolen för att få fäste någonstans.

– Missing People är en form av terapi för mig. Samtidigt måste jag börja distansera mig. För MPS är hela mitt sociala liv i dag och jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag får en jävla ångest över organisationen, i stället för att det ska vara något bra.

– MPS har vuxit för fort. Eldsjälar bränner ut sig. Vi står vid ett vägskäl och behöver hjälp från professionella människor.

Annars finns inte MPS om ett år.

Förtidspensioneringen från tjänsten på Försäkringskassan har inte blivit som hon trodde. Hon fruktar att gå in i väggen igen.

– Ute på skallgångar kan jag känna allt skölja över mig på nytt.

Sorgen, självuppoffrandet i MPS. Förhållandet med Tonys pappa sprack av det. I dag sitter Anki, 55, ensam i en ny lägenhet på Hisingen. Cigaretterna går åt under en Futurumfläkt som inte suger.

* * *

Terese Bjerke talar om människor med rödgråtna ögon.

– Jag såg Ankis ögon, jag har sett så många. Den där tanken att han kommer nog hem, han kanske bara har tagit tåget någonstans. Det drivet, den paniken. I det finner jag min drivkraft att hjälpa.

Vi träffas på MPS högkvarter som delar lokal med Budexpressen.

Terese är föreningens vice sekreterare, lägger ut efterlysningar på Facebook, arbetar med kris- och konflikthantering internt inom mps, något som har ökat med organisationens tillväxt.

MPS har fyllt ett år när jag träffar grundarna och föreningen är mitt i ett stålbad med oviss utgång. Sökarna Västra Götaland avvecklades snabbt på grund av brist på pengar och organisation. Nu är skalan större, växer i takt med framgångar. Problemen är dock desamma, utblommade i länsvisa MPS-avdelningar med 21 ledningsgrupper som försöker blicka framåt utan en krona i statligt bidrag.

– I dessa grupper är det många konflikter. Prestigebråk, även här i Göteborg, säger ordförande Jessicka Kangasniemi som är med på kontoret för att se över material till avdelningarna.

– Många starka viljor vill besluta. Största frågan är hur man drar en organisation. Vi saknar struktur för det.

Även om MPS är en nystartad ideell förening måste verksamheten drivas affärsmässigt. I klarspråk: likvida medel ska dras in, pengar till utbildning av ledningsgrupper ute i landet, till utrustning och annat som behövs för att hålla skallgångarna på fötter.

I styrelsen är Peder Schillerström den ende med företagarerfarenhet. Att han har satt två företag i konkurs vänds emot honom. Två månader in i verksamheten fick MPS hård kritik på diverse nätforum. ”Hela organisationen stinker opportunism” är en av alla kommentarer och Peder bemöter allt utom trakasserier.

– När vi skulle göra en mindre skallgång efter Rasmus tog ingen hand om det, berättar Jessicka. Då började Peder peka med hela armen.

I dag pekar Peder inte med hela armen, den är upptagen av ett spädbarn. Terese har två underåriga barn sedan tidigare, den fem månader gamla sonen är deras första gemensamma och visst, det är jobbigt att vara företagande småbarns­föräldrar och samtidigt förväntas ge glöd åt medarbetare i MPS.

– Men det är en underbar känsla att vara delaktig i att starta och bygga en rikstäckande organisation som tänker med hjärtat, säger Terese.

I gymnasiet utbildade Peder sig till barnskötare, blev mopedbud efter examen och vid millennieskiftet hade han startat eget i bud- och transportbranschen.

– Jag hade ett rikstäckande transportföretag som omsatte 80 miljoner, men 2008 slog lågkonjunkturen till och jag tappade 60 miljoner på ett halvår. Jag kunde inte kapa omkostnaderna i samma takt som omsättningen sjönk. När firman gick i konkurs följde dotter­bolaget med.

Han har hört insinuationer om att han med mps handlar i egenintresse, att han vill sko sig på sponsorpengar. Han understryker att han är ostraffad, inte en dom, att han aldrig har gjort något kriminellt, att det enda han vill är att förverkliga en idé som är tillgodo för samhället.

– Livet består av prioriteringar. Att offra tid för att hjälpa desperata medmänniskor ger mig en oerhörd tillfredsställelse. Budexpressen är det som har finansierat hela starten av MPS.

Peder har bara delvis rätt.

En bärande detalj för verksamheten och dess framtid är nämligen sponsring, vilket han hade i huvudet inför skallgången i det uppmärksammade Marina-fallet, en av de senaste årens mest omtalade mordgåtor.

* * *

Den 28 juli 2010 hade Marina Johansson, 31, försvunnit från sitt hus i Spekeröd utanför Göteborg. Samma dag togs det ut pengar med hennes bankomatkort. Där upphörde spåren.

Försvinnandet anmäldes av Marinas föräldrar fem dagar därpå. Hennes exsambo kom att åtalas för mord. Eftersom det inte gick att bevisa att Marina var död friades mannen, så även i hovrätten.

Men den 14 april förra året tog fallet en överraskande vändning – tack vare MPS.

Kriminaltekniker har i dag tagit med sig det mesta av fyndplatsen, till och med kapat träd för att säkra spår efter gärnings­mannen. Den som ser sig om finner en dumpad högtryckstvätt, något bilsäte, brända rester från polyeten­mantlar till stulna kopparkablar. En plats i skogen som sällan får besök.

När MPS gick skallgång här med runt 150 personer rådde febril aktivitet.

Likt en mänsklig kam drog skallgångskedjan över markerna. Omkring sex kilometer från Marinas hem nådde de en slingrande åtkomstväg för skogsarbete och följde den till dess slut, till denna skräpiga vändplats. Bakom en gran ett fåtal meter från vägen hittades en förpackning, gömd under ris och två fällda unggranar.

Bäddmadrass, tyg, ett vitt plastskynke. Sammanfogat för att dölja ett brott.

– Hon som skar upp en glipa i plasten är sjuksköterska och såg att det handlade om människoben, säger Peder.

En försvunnen person återfinns i regel max 30 meter från en så kallad ledstång: en väg, stig, å, kraftledning eller annat. Ett hundratal poliser hade genomsökt området kring Marinas bostad, men gått bet.

Nu hade MPS funnit Marinas kvarlevor och tilldelades en polismedalj. I kommentarfält på nätet talades det om att MPS gjorde det polisen var oförmögen till.

– Vår relation till polisen är bra. De gör sitt. Vi är mer en förlängd arm och hälften av våra sök gäller personer som har försvunnit frivilligt, säger Terese Bjerke.

Under kontorets lysrör hänger löpsedlar, bland annat från Metro: ”Missing People fann död man i bil”.

Jag ser en white­board med direktiv om telefonförsäljning. Ett bolag, MP Lea, ska bildas för att jaga sponsorer, det är tänkt att anställda ska ringa företag och organisationer. Den som skänker pengar till MPS får ett diplom.

Vad som inte är allmänt känt är att MPS kontaktade Marinas mamma och frågade om de fick dra igång en skallgång. I syfte att få uppmärksamhet och gratis reklam för MPS talade föreningsgrundarna sedan om att sätta ”skallgångsrekord”. Hela 1 000–2 000 personer skulle bussas till Spekeröd.

En halv miljon kronor skulle skallgången kosta, en summa MPS förgäves försökte få sponsrad. När jag möter Peder är han märkbart stressad, på väg att bli magsjuk och i rummet bredvid tar åkare ur hans budbilsflotta en avslappnad bullfika.

Skårs invånare tog emot en ny dag, alla gick till sitt och Anna hade hunnit nästan halvvägs till skolan då hon såg mannen.

Det tog bara sekunder innan han hade sina fingrar i hennes mun så att hon inte kunde skrika. Han drog in henne i källaren, låste dörren och vinklade persiennerna:

– Jag gillar inte föräldrar som inte följer sina barn till skolan.

En barnkampanj och lansering av en dryck. Sådant skulle Annas pappa arbeta med. Hennes mamma stressade som vanligt iväg till klädföretaget för att ta hand om marknadsföringsfrågor.

Till lunch serverade Skårsskolan fisksoppa med aioli, då hade fortfarande ingen slagit larm om att Anna saknades. Systern kom hem till ett tomt hus. Telefonsamtal inom familjen, till fritidshem och klasskamrater, varav en berättade att Anna inte hade varit i skolan på hela dagen. Så fel, så olikt Anna. Hennes mamma ställde sig upp på kontoret och skrek rakt ut.

Långt senare sa hon till polisen:

– Jag blir så äcklad av den dagen. Att vi inte visste att hon var borta, medan jag hade telefonmöte, köpte en ljusstake, åt en hamburgare på vägen… Jag letar runt i hela huset, garaget, vinden. Jag ropar lamt efter henne, vet innerst inne att hon inte är där.

På eftermiddagen skickades polis­patruller ut i området, vid halv sex på kvällen ringde en kollega till Annas mamma MPS. Organisationen placerade en efter­lysning på Facebook och en sms-kedja gick ut till alla 14 000 frivilliga i MPS register, ett startskott som löd: ”Akutskallgång i Göteborg efter 11-åriga Anna! Samling vid Skårskolan, Snöskategatan 2, kl 19.30.”

– Jag minns, sa Annas mamma till polisen, att det hela tiden kom folk hem till oss. Vänner, släkt. En präst som är god vän till oss. Jag var förstenad, handlingsförlamad. Vid tvåtiden på natten tänkte jag: ”Nu har jag bara ett barn.” Vi tappade hoppet… Vi trodde att hon var död.

Ficklamporna sökte i dröjande vinter, medeltemperaturen höll sig på sex plusgrader. Den själsliga kylan, däremot, satte sig för varje fruktlös timme som förflöt. Annas mamma hämtade ett duntäcke, aldrig tidigare hade hon frusit så.

* * *

Bredvid ett plywoodtäckt rivningshus finner jag MPS-högkvarterets andra hälft. Inkastad i gränden, utstirrad av industrilokaler. Träkåken från 1929 har en uteliggares patina, men dess 90 kvadratmetrar är betalda och den finska saunan knäpper trevligt i källaren.

Jerri Kangasniemi, som bor med sina föräldrar, tar en kvällscigg på förstu­trappen, halsar sin andra eller tredje lättöl från Lidl. Under MPS första år har han varit föreningens kassör och it-ansvarige.

– Fixar, trixar och roddar, säger han.

Någonstans mellan tv och köksalmanacka med anteckning om Arbetsför­medlingen kastar hans dator ut en parad av försvunna. Bärplockaren Ingemar i Skinnskatteberg, kurden Omar i Timmers­dala, Carina i Landskrona – hon som gick upp i rök klädd som en indian.

Människor försvinner i parti och minut.

Som it-ansvarig har Jerri fixat Facebook­sida, konto på Twitter, PayPal-konto. Han uppdaterar föreningens hemsida. Sådana saker. När han talar om hur viktigt sociala medier är för MPS framstår han som en version av Mark Zuckerberg, fast på Hisingen.

Han hämtar en ny öl innan han avslöjar föreningens senaste grepp för att få in pengar: MPS-merchandise.

– Totalt har vi under 2012 fått in kanske 300 000 kronor av sponsorer. Så nu har vi köpt ett tusental tröjor och t-shirts för drygt 98 000. Vi tar 450 kronor för en luvtröja, 250 för en t-shirt.

Jag påpekar det vanskliga, att satsa på reklamprylar, fast Jerri är entusiastisk:

– Vi har en beställning på 600 tröjor. Tror du att kepsar skulle funka?

En kväll berättar Peder för mig att MPS har inlett ett samarbete med en firma vid namn Neverlost som vill profilera sin produkt. En ryggsäck, på vilken man kopplar ”moduler”, färdigpackade fickor med prylar som kan vara bra att ha vid skallgång.

– Du gör din egen väska. Namnet Neverlost gör det till en kul grej.

* * *

Framåt småtimmarna slocknar ficklamporna i Skårs villakvarter. Folk är tröttfrusna, sökandet efter Anna är resultatlöst och de börjar bege sig hemåt. Jag är redan hemma och följer utvecklingen över nätet.

En kollega till Annas pappa är på väg till sin bil. Runt två på natten, bilen står parkerad en bit upp på Skårsgatan och då hon passerar kyrkan möter hon en man med en kort person som har en alldeles för stor regnjacka på sig.

Märkligt, tänker hon. Kan det vara Anna?

Hon vänder, går efter det udda paret som viker av uppåt Skårs allé. Hon låtsas att hon inte kan hitta sin bil, frågar mannen om han har deltagit i sökandet. Hon pratar på, ställer frågor i hopp om att komma närmare och se vem som döljer sig under regnjackan.

Hon förstår att personen gråter.

Tre kvinnor har sett vad som är på gång och kommer för att hjälpa.

Någon ser att barnet har nagellack.

Någon frågar personen under jackan:

– Hur gammal är du?

Anna svarar.

Någon tar bort luvan och mössan.

Anna drar sig mot kvinnorna samtidigt som hon sliter av sig den stora jackan, de stora byxorna samt en stor luvtröja. Under har hon sina egna kläder, de rosa som hon hade valt ut. Polisen, reportrarna, fotograferna. Tumult uppstår. En mänsklig ring slås runt Anna. Anki Dahlberg kan inte hålla tillbaka tårarna, ringer senare på hos familjen för att överräcka en blomsterkvast från MPS.

I hallen står ett barn som har befriats efter 18 timmars fångenskap i en källare och nu vill hon ge en present till dem som hjälpte henne.

Anki lämnar Skår med ett litet peppar­kakshjärta i handen.

* * *

Våren står på tröskeln i Göteborg, men då jag talar med MPS-styrelsen om Anna är kylan från den där natten fortfarande påtaglig.

Göteborgs tingsrätt har dömt mannen till två års fängelse för olaga frihetsberövande, misshandel, olaga hot och barnpornografibrott. Varför han tog Anna och gömde henne i sina föräldrars källare har han inte kunnat förklara i förhör:

– Jag gick ut för att röka och såg Anna. Jag tänkte inte direkt på det då, men sedan så svartnade det för mig.

Anna lider av stark posttraumatisk stress. Jessicka Kangasniemi är över­tygad om att den stora uppslutningen, 800 sökare, räddade flickans liv.

– Även om det var den tekniskt sämsta skallgång jag har varit med om. Så rörigt var det, ett smärre katastrofområde.

I efterhand har det talats om ”lynchstämning” bland sökare vid gripandet. MPS kunde inte hålla ordning i leden.

Sex år på Volvobandet i Torslanda gav fem operationer i handleder och armbåge. Nytt arbete på Ica renderade en ryggskada. Nu har Jessicka en anställning på 75 procent hos Peder på Budexpressen.

– Jag har lön från Budexpressen, men ringer för callcentret i stället. Som ordförande är jag även ansiktet utåt för MPS och visar mig i medierna för att väcka intresse. Det är många obetalda timmar. 13 000 kronor får jag ut och Peder betalar ingen bensin då jag kör runt för att ragga sponsorer.

Enligt styrelsen har föreningen ett företagskonto, genom vilket Jessicka och Peder betalar fakturor.

Över furubordet i köket hos familjen Kangasniemi diskuteras dagligen efterlysningar, skallgångar och, förstås, hur föreningen ska få in pengar. När detta skrivs riktar MPS in sig på Rotary. Jessicka besöker organisationens distrikt, håller föredrag för äldre män i klubbkavaj, vilka är tveksamma till att skänka pengar åt en förening som saknar 90-konto.

Anki och Jessicka har suttit ansiktspudrade i Efter tio-soffan med Malou von Sivers, nu ska Jessicka till Stockholm för att banda ett tv-inslag med Robert Aschberg.

I Efter tio syntes det att Anki och Jessicka, utöver medie-ovana, saknade samspel. Vad som inte uttalades var den pågående schismen mellan dem.

– Jessicka hittar på, menar Anki. Hon säger saker till medierna som inte stämmer. Vissa i styrelsen tror sig veta bättre än andra. Styrelsebeslut ska gälla, ändå agerar somliga på eget initiativ.

– Jag är den mest sansade av oss, säger Jessicka, och jag börjar få koll på vad medierna vill ha.

– Men min energi håller på att ta slut. Jag är aldrig ledig. Vi måste få mer personal, frivilliga som tar på sig grejer. Eller att vi får in så mycket pengar att jag kan vara anställd med fasta arbetstider. Det här håller inte i längden.

Kort innan detta reportage går till tryck tar Anki Dahlberg en ”paus” i arbetet med MPS. Terese Bjerke skriver i ett mejl om Anki att det är oklart ”när och om hon börjar igen”.

Kommer MPS att överleva, vilken riktning ska de ta?

”Herren är min herde” har någon sprayat på familjen Kangasniemis grannhus.

Kanske, tänker jag, är detta berättelsen om en förenings uppgång och fall.

Walter Repo

Foto: Magnus Länje/Anders Ylander

Dokumentet är tidigare publicerat i Café nummer 5/2013.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 13:47