Annons
Annons


Jonas Cramby är knappast känd för sitt stora sportintresse. Men som ung var han osannolikt nog lovande som friidrottare – något som också formade honom som man.

* * *

Sommaren 1984 bubblade hela Västgötaslätten av förväntan inför de 23:e olympiska sommarspelen som snart skulle invigas i Los Angeles.

Annons

Under en kort period i världshistorien var nämligen inte friidrott sportvärldens motsvarighet till att ha byxorna lite för högt uppdragna i midjan – nej, på grund av den vackra, androgyne amerikanske friidrottaren Carl Lewis kändes sporten i stället sexig och modern.

Hajpen kring Lewis fick barn att börja träna friidrott. Såväl tonårsflickor som slöjdlärare klädde sig plötsligt i (lite för) högt slitsade shorts och klippte moderiktiga flat-top-frisyrer. Friidrott sommaren 1984 var som att spela indiepop 1993 eller skriva debattartiklar på Newsmill 2011: sjukt inne.

Detta var också oerhört vältajmat för mig. På grund av en biologisk slump var jag den regerande mångkampsmästaren på min mellanstadieskola. Inte på grund av talang, intresse eller att jag tränade särskilt ofta. Jag råkade bara vara ett huvud längre än alla andra samt först med att ha utvecklat en antydan till köns­behåring (tro mig, det fördes noggrann statistik över detta).

Du som läst mina krönikor i Café ett tag känner mig nog inte som någon stor sportälskare. Det var jag inte på den här tiden heller. Det var inte heller så att jag avskydde idrott, jag såg bara ingen mening med det. I mina ögon var det inget märkvärdigt att kasta en pinne genom luften eller springa 60 meter snabbare än Göte i B-klassen. Jag var helt enkelt som en döv man som hade begåvats med en ovanligt vacker operaröst.

Det som intresserade mig mest av allt den här sommaren var i stället – science fiction. Och som science fiction-fan var naturligtvis 1984 – som i George Orwells dystopiska framtidsskildring 1984 – ett mytiskt årtal. Ett år vars blotta namn fick mig att fantisera om barbariska bensinkrig, läderklädda replikanter och androgyna flickor som dansade roboten med neonrör i händerna inne på Ica.

Framtiden var här. Västgötaslätten såg kanske ännu inte riktigt ut som en scen ur Bladerunner, men jag försökte dra mitt lilla strå till stacken. Jag hade köpt en midjekort, brittisk militärjacka som jag bar tillsammans med ett par lila ridbyxor samt en liten ridpiska som jag ständigt bar vikt under armen. Det var en look som hade kunnat uppfattas som både futuristiskt hård och läckert stötande – åtminstone om den burits av någon som faktiskt var könsmogen.

Men vid de fåtal tillfällen jag vågade bära min nya outfit offentligt belönades det på samma sätt: jag fick ett ”bögjävel” eller en folkölsburk kastad efter mig. Så nej, det dystopiska årtalet 1984 var verkligen inget vidare. Och det skulle snart bli värre: Jag hade nämligen utsetts att representera min skola i Mjölkkannan.

* * *

Mjölkkannan var en friidrottstävling för mellanstadie­elever och jag antar att det säger något om storleken på samhället jag kommer ifrån att denna tävling ansågs vara en stor händelse.

En bra placering i ”tävlingarna”, som vi kallade dem, garanterade inte en lokaltidningsnotis, lokal sportstjärnestatus samt att man slapp de regelbundna dopen i skolans toaletter (åtminstone ett halvår framöver). Jag, som hade tröttnat på omgivningens glåpord, bestämde mig för att vinna.

Så fort jag anlänt till storstaden (Tibro) för tävlingarna var det som om ryktet om den freakiga femman med fjunmustasch hade föregått mig. Utanför ”arenan”, som vi kallade den, stod ett gäng allvarliga femteklassare i pastellfärgade Adidasdräkter. En efter en presenterade de sig allvarligt för att sedan lägga till sin friidrottsspecialitet.

– Jörgen, sa en av dem och tog min hand.

– Tresteg.

– Jag heter Jonas, svarade jag.

Jörgen tog ett steg tillbaka. Det var som i en krigsfilm där ett befäl första gången mötte sin patrull handplockade soldater.

– Svenne, höjd.

– Lars-Henrik, kast med liten boll.

– Och vem är det där? sa jag och pekade på en långhårig snubbe som cyklade enhjuling borta vid omklädningsrummen.

– Han heter också Jonas, sa Trestegs-Jörgen och snurrade med pekfingret framför tinningen.

– Han är helt rudis.

Den andre Jonas hade inte pastellfärgade träningskläder som alla andra, utan ett par avklippta, fransiga shorts, rutiga Vans och ett par randiga tennissockor uppdragna till knät. Jag undrade hur han hade mage att vara så cool när jag såg hur han svajigt började cykla emot mig.

– Är det du som är den andre Jonas? sa han och hoppade av enhjulingen och ställde sig framför mig.

– Ja, sa jag.

– Jag är den riktige Jonas, log han belåtet.

– Det är du fan inte, sa Jörgen och slog honom på överarmen.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Så jag väntade tills Jonas cyklat iväg igen och kastade iväg ett ”bögjävel” efter honom.

Jag kände mig äcklad över mig själv, men Jörgen, Svenne och Lars-Henrik skrattade högt åt min kvickhet och charm.

* * *

Efter dagens tävlingar – bland annat längdhopp, där jag kom femma, och 60 meter, som jag bröt – kom farsan och hämtade mig. På kvällen kollade vi OS-invigningen på tv och det som först verkade bli en snarkfest blev snart ganska intressant. En raketman med en jetmaskin på ryggen flög in över arenan och när horder av vältränade idrottare i uniformer marscherade ut var det nästan exakt som en scen ur Orwells bok (bortsett från alla solglasögon formade som os-ringarna).

Sedan började idrottarna springa och hoppa och skit, så då gick jag och la mig och läste en bok om en man som inte kunde sluta krympa i stället.

Nästa dag vaknade jag med en bitter insikt: att tävla i Mjölkkannan var inte alls som att vara bäst i klassen. Att plötsligt möta en massa 1,50 långa Gunde Svan-kopior kom lite som en chock.

Och ju fler deltävlingar jag förlorade, desto mer besvikna blev Jörgen, Svenne och Lars-Henrik på mig. Snart skrattade de inte lika högt åt mina skämt och jag fick allt oftare springa efter och ropa ”Vänta på mig!” när de skulle nånstans.

Under pauserna gick de hem till Jörgen och kollade på OS på tv. Det var råtråkigt. Då och då försökte jag skämta om hur pinsamt det vore om Carl Lewis pung skulle trilla ut ur sidan på hans högt slitsade shorts, men då bara hyschade de mig irriterat.

Jag tittade ut genom fönstret. Där utanför trixade den andre Jonas med sin enhjuling. Där hade vi en sport som jag kunde uppskatta. Spännande, egensinnig, graciös. Till slut blev det för mycket och jag smög mig ut ur lägenheten.

– Du, förlåt för det där med bögjävel, sa jag till Jonas.

– Det är lugnt, sa han. Vill du prova?

Att cykla enhjuling var svårare än jag trott. Men till skillnad från att bara springa rakt fram, hoppa eller kasta grejer var det i alla fall kul. När vi fjantat oss med enhjulingen ett tag kom Jörgen, Svenne och Lars-Henrik ut ur hyreshuset. De gick målmedvetet fram till oss och ställde sig med armarna i kors.

Utan att riktigt tänka efter puttade jag omkull den andre Jonas och hasade, utan att se mig om, efter de andra grabbarna.

– Vänta på mig! ropade jag.

* * *

När det blev dags för min paradgren – 800 meter – insåg jag att det var sista chansen att ta en medaljplats i Mjölkkannan. Jag stretchade ordentligt och drack Gatorade ur flaska med mjuk slang.

Sedan gick startskottet. Jag gick ut hårt och mina långa ben gjorde att jag snabbt tog täten. Det här krävde ingen teknik, bara fysik. Det här kunde jag faktiskt vinna.

Men så råkade jag titta mig över axeln – och längst bak såg jag hur den andre Jonas hasade sig fram. Han såg för patetisk ut i sina jeansshorts och sitt långa hår.

Jag började springa långsammare och långsammare och till slut, när jag stod helt stilla, passerade Lars-Henrik mig.

– Vafan gör du? sa han.

– Jag väntar in den andre Jonas, sa jag och la mig ner i gräset.

– Den riktige Jonas.

* * *

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 8/2012.
Läs Jonas Crambys blogg här.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar