Man vet att vintern fått sitt övertag när folk på stan stannar upp i sitt strosande för att stå i en yta av svaga solstrimmor ett tag. På trottoaren utanför Mwuanas lägenhet i centrala Stockholm utspelar sig just det skådespelet och när Mwuana öppnar porten skiner solen som en strålkastare på honom.
Det känns passande. Efter Mwuanas, eller Robin Nyström som han egentligen heter, framgångsrika fjolår har den svenska hiphopscenens strålkastarljus riktas mot honom i allt större utsträckning.
Efter det hyllade mixtapet MW-GO lanserade Mwuana till slut debutalbumet Triller 2017. Med sitt melankoliskt mättade och kaxiga uttryck pangade plattan som ett hårt skott genom den svenska hiphopscenen och resulterade i en vinst för Årets hiphop på P3 Guld samt tre nomineringar på Grammisgalan förra året.
2019 rivstartades med bland annat ett hyllat framförande av singeln Showstopper med Timbuktu på P3 Guld-galan och i våras släpptes den dunderstreamade hitlåten Craftmanship. Du vet, den som i somras spelades på alla klubbar, hemmafester, och spellistor – och som tog Mwuanas karriär till helt nya höjder. Efter det gav han sig ut på Sverigeturnén Hypervision Tour och kort därefter släpptes hitlåten Me So Nice. Strax innan årsskiftet släpptes även nya singeln Fast Display och i vinter har mycket fokus lagts på att färdigställa ett kommande album. Mwuana ska, istället för att blanda upp sina svenska texter med en anglicism här och där, gå över till att rappa ännu mer på engelska än han tidigare gjort. Med andra ord: nästan helt och hållet.
Trots den senaste tidens framgångar märks det dagen vi träffas att något ligger och skaver i bakhuvudet. Mwuana har precis kommit hem från en lång och kall inspelningsdag i Linköping och på köpet har han blivit förkyld – eller “catchat något” som han själv uttrycker sig.
– Även om jag försöker dölja det så har jag väldigt många känslor på utsidan hela tiden. Jag
är taggad samtidigt som jag blir så jävla tankspridd av det här. Just nu är det för att jag ska
uppträda imorgon. Det värsta jag vet är att komma till en spelning och inte vara helt hundra.
Jag blandar en liten spliff här om det är okej. Det känns som en sån dag idag, säger
Mwuana.
Kör hårt. Normaliseringen är ju trots allt här.
– Som fan. Men ändå får man inte ta ett fucking körkort. Sjukt. Man måste gå igenom massa
dyra processer och ta pissprov ett eller två år innan, eller vad de nu håller på med.
Hur många blanda spliff-dagar det går på ett år för Mwuana får vi nog – även om det vore spännande att veta – lämna därhän. Trots dagens motgångar skuttar han med raska steg fram och tillbaka i lägenheten, pillar på datorn, kokar te, visar upp tavlor som han målat själv och spelar upp låtar från sitt kommande album – samtidigt som han entusiastiskt besvarar frågor för denna intervju. Det är med andra ord ingenting, förutom att han själv säger det, som tyder på att Mwuana har en lite strävare dag än vanligt.
– Jag sätter inget tempo på mig själv, men kan känna att jag har en ganska hög energiribba
ibland. Så har det varit i hela mitt liv och ibland blir folk utmattade, ibland meddragna, säger
han.
Du måste ju bara ha varit den spralliga och ibland störiga klasskamraten i skolan?
– Ja, jag var verkligen sprallig och hade problem i högstadiet. Ändå gick jag ut med ganska
höga betyg. På slutet skolkade jag dock ofantligt mycket och redan då var det mycket
Mariapol och hela den biten. I gymnasiet tog jag inte ens studenten och jag tror att flummet
har format mig lite där. Jag är en tänkare och gillar att hänga med personer som också är
det. Ett filantropiskt mode typ. Jag försöker alltid ’figure out whats best’ och inte bara för mig
själv utan vad som är bäst för…
Mwuana avbryter plötsligt sin utläggning.
– Du märker att jag banar iväg. Vi pratar inte ens om skolan längre. Jag kommer i alla fall ihåg ett kvartssamtal i sexan när min lärare sa att jag var en av dem som kunde lyfta svaga klasskamrater. Jag lyssnade inte ett dugg på det då, men idag vill jag vara den som anammar den kraften mer.
“Det hade kunnat gå tvärtom. Att jag satt här och var helt jävla lost. Lätt asså.”
Det tog ett tag tills du slog igenom stort. När kände du att det började hända på riktigt?
– Det var med singeln Du vet att jag säljer från 2014. Det var den första låten jag släppte officiellt som Mwuana och när den var klar visste jag att det skulle börja hända grejer. Jag visste också att den skulle väcka lika mycket diss- som wow-faktor.
Sen dess har karriärskurvan pekat uppåt.
– Mm, och när jag släppte den låten hade jag ett bra team som var med på noterna. Man måste ha ett team bakom sig som är tungt. Folk tror att det är chill att vara artist i Sverige men så är det inte om man vill driva något framåt. Det kan vara en jävligt onödig stress att leva i. Det är ju inte så att jag är en och samma produkt hela tiden. Som om jag vore typ limekillen Mwuana som bara ‘Köp Mwuanas lime’. Jag är produkten som förändras hela tiden och det kan vara jävligt jobbigt ibland. Nu har jag också börjat använda mig av folk som kan stärka mina svagheter. Jag är heller inte samma kille idag som för fem år sen utan mycket, mycket bättre. Sen hade det kunnat gå tvärtom. Att jag satt här och var helt jävla lost. Lätt asså. Jag kanske är det också, inte fan vet jag. Den som säger att den vet något vet ingenting.
Vi fortsätter samtalet i en stor, närmast barnsligt färgglad, soffa, en soffa som osökt för tankarna till ett kuddrum på ett dagis. Mot väggen bakom soffan ligger ett tjock lager av målade canvasdukar slarvigt staplade på varandra. Längs lägenhetens fönster står långa, fullproppade klädställningar med jackor, tröjor och andra plagg som antagligen skickats till honom i samma syfte som det görs till inflytelserika influencers.
Man behöver inte ta en rundtur i Mwuanas lägenhet för att förstå att hans artistiska katalog består av mer än musik. Nyligen har Mwuana samarbetat med hajpade svenska solglasögonmärket Chimi Eyewear. Det hörs på Mwuana att produkterna inte bara var något han slarvigt skrev sitt namn på för att sedan skutta vidare till nästa samarbete.
– Jag lägger mycket tid och fokus på mode men är inte den som följer trender. Jag har min
egna smak och mycket integritet med min klädstil. På tal om det så måste jag visa den här
jackan!
Mwuana flyger upp ur soffan, försvinner in i ett rum och kommer lika fort tillbaka med en tjock dunjacka med attityd. Med sina röda, feta vaddar ser den ut att kunna göra vilken norrländsk snöstorm som helst till en barnlek.
Vem inom svensk hiphop ser du mest upp till just nu?
– Det finns en del heta, men många unga killar är boomen just nu. De har en helt egen wave och det ska bli spännande att se vart den leder. Jag måste nog säga Z.E, men jag har också börjat digga Einár. Jag gillar musiker som investerar tillbaka i sitt artisteri, och man vet att de här killarna gör det. De inspirerar hela entreprenörskapet med att göra saker själva, utan att förlita sig på någon som säger vad som är rätt och fel. Många är bra på att rappa, men alla är inte sina karaktärer som de är.
Hoppas att rappare som viftar med vapen i sina musikvideor inte ”är sina karaktärer” då.
– Det där tror jag är en grej som kommit nu. Idag gör man det lite mer som en lek. Du kan skriva om ren fiktion liksom. Jag känner lite att jag är mellan generationerna där och förstår inte riktigt vad som pågår.
Men du tar avstånd från musikvideor med vapen?
– Ja, jag hade inte velat influera någon med den livsstilen. Ska jag vara uppriktig så kretsar inte mitt liv kring vapen heller. I alla fall inte nu. När jag var tonåring var skjutvapen inte så etablerat heller. Det var mer knivar. Nu har hela grejen eskalerat. Jag kommer ju från skolan där du inte bara kan ta på dig en utstyrsel och säga att du är någon du inte är. Eller du kan göra det, men det är dumdristigt. Speciellt om man håller på med vapen och kriminalitet, det finns ingenting som bådar gott i det.
Som tonåring växte Mwuana upp i Stockholmsförorten Bromsten och hamnade i samma högstadium som den svenska rapparen Michel Dida. Tillsammans byggde de en studio i kompisens lägenhet och låste mer eller mindre in sig i längre perioder för att koka ihop beats med texter och göra nya låtar. Det är en relation som enligt Mwuana på sätt och vis varit grunden för allt annat som senare kommit att kretsa kring hans musikkarriär.
– Jag och Michel Dida hängde uppe hos honom och gjorde musik hela tiden. Alla visste det
och vi var inte såna som var ute och muckade gräl. Vi växte upp ihop och var ’back to back’.
Bodde inte jag hos honom, då bodde han hos mig, och det kunde även vara i väldigt långa
perioder, du vet.
Varför bodde ni hos varandra i längre perioder?
– När mina föräldrar slängde ut mig från hemmet så bodde jag hos honom. Och när han sen blev utslängd av sina föräldrar så flyttade han in hos min farsa i ett halvår. Sådär höll vi på och hoppade runt mellan hemmen och kånkade med datorerna som vi gjorde musik på. Då var det aldrig någon riktig studio heller utan vi hade liksom bara kommit över en gammal dator från farsan och sen typ installerat ett inspelningsprogram på den. Sen satt vi och letade beats och gjorde låtar av ljudfiler som inte var våra.
Var Bromsten en tuff plats att växa upp på?
– Ja, till viss del. Men det fanns också många stunder av sammanhållning. Jag har också jobbiga minnen från när man skulle ner till centrum och visste att någon man var osams med var där. Då kunde en snubbe stå där med sina grabbar och så blev det någon jobbig konfrontation, du vet.
Tänker du mycket på vilka budskap du vill förmedla genom låtarna, och hur dina texter kan uppfattas annorlunda av lyssnaren?
– Ja, låten Del av mig från albumet Triller är ju skriven till min farsa egentligen. Men när jag hör den känns det självklart att folk uppfattar den som en kärlekslåt. Sen så har man inte så många känslor att utgå ifrån heller. Det är lite som ett piano. Det finns inte oändligt många toner utan allt går i en cykel. Och jag vill inte känna att jag är en loop av mig själv. Jag tror att alla artister kompenserar med sin musikalitet där. Ibland vill jag säga så mycket, men det kan vara när jag vill säga det allra mest som det inte får samma slagkraftiga effekt musikaliskt.
Du har en naturlig länk till engelskan. Skulle du kunna byta språket helt i dina låtar?
– Det är faktiskt lite det som är ‘the case’ just nu. I mitt kommande album snackar vi typ 75 procent engelska och 25 procent svenska. Nu siktar jag på att göra klart plattan och sen ska jag lägga en liten rush på den engelska stigen. Nu jobbar jag med en kille i Nigeria som håller på med afrobeats. Han är tung och vi ska göra feta grejer ihop. Jag började ju faktiskt på engelska, kände att det var min grej och kommer fortsätta med det. Det är naturligt för mig att hoppa mellan språken och ibland är engelskan skönare att flowa på.
Vilken av dina låtar har betytt mest för dig?
– Då skulle jag säga låten Ensam. Den är viktig och gjordes under en period då precis allt började ta fart. Pratar man om mitt öde så tog den mig vidare, och den är rakt av skriven till min tjej. Refrängen är något som alla har hört men som ändå tåls att höra om; att ingen behöver vara ensam. En sån fundamental pissenkel grej egentligen. Låten kom till mig när jag var i Göteborg och jobbade med producenten Nibla. Jag minns att jag satt där i studion och det spöregnade utanför. Det var alltid svårt att skriva där inne, så jag brukade gå ut och kicka på en trappa utanför, berättar Mwuana och fortsätter:
– En gång då minns jag hur refrängen bara kom till mig. Jag hade bråkat med min tjej och hon tyckte det var jobbigt att jag var så mycket i Göteborg och jobbade då. Så därför har den låten både gjort en del för mig, men också betytt mycket för mig. Ofta så har dock låtarna som betytt mycket inte gjort ett skit för mig – förutom att något die hard-fan där ute fattar exakt vad man försöker förmedla. Och det är ju helt magiskt. Att någon kommer fram och förklarar exakt det jag velat få fram med en låt. Då känner man bara ’Wow, har du varit i min kropp eller?’. Det bästa man kan uppleva som artist är nog det mötet. Sen finns det låtar som känns som explosiva ämnen som boomar på en gång. Så var det med Craftmanship. Vi visste innan att den låten skulle etsa in det ännu mer att jag är på min helt egna bana. Och det gillar jag. Så länge jag får göra sånt så mår jag bäst.