Titelspåret på ’Wild God’, det nya albumet från Nick Cave & the Bad Seeds, snurrar i mina öron när jag rusar iväg. Det är tidig morgon och redan 25 grader varmt i Helsingfors och låten avbryts ungefär halvvägs av ett telefonsamtal. Det är den portugisiska turnéledaren, som syr ihop träffen med Nick Cave.
– Det här är Antonio, tour manager för Mr. Nick Cave. Jag antar att du är här snart?
Med ”här” menar Antonio det femstjärniga Hotel St. George mitt i centrala Helsingfors, där Nick Cave ger tre utsålda solokonserter i det närliggande konserthuset Musiikkitalo.
– Ja, jag är snart där, typ om cirka 12 minuter, säger jag.
– Fint. Om det är okej med dig skulle Mr. Nick Cave vilja starta intervjun direkt när du kommer hit.
Jag tror mig veta vad det handlar om. Mr. Nick Cave ska ta ett dopp. Det gör han i princip varje dag, läste jag precis i hans nyhetsbrev, The Red Hand Files. Det enda problemet jag själv har med den något tidigarelagda intervjutiden är att jag dyker upp i det avtalade mötesrummet med svetten i pannan.
– Hur går det? frågar han. Har du fått en kaffe eller något?
– Jag har beställt te, säger jag.
Det finns en anledning till det. I flera intervjuer har jag läst att den australiensiskfödda men Englandsbaserade Nick Cave föredrar te. Så jag försöker skapa en sorts samhörighet. Något vi båda kan knyta an till, så att jag senare i intervjun kan ta vara på den goda stämningen och ställa även svåra frågor. Ett intervjuknep, helt enkelt.
Fem minuter senare knackar turnéledaren Antonio på dörren och in kommer en hotellanställd gående med en serveringsbricka och det visar sig att Nick Cave har beställt svart kaffe med mjölk ”on the side”. Så gick det med den anknytningen…
Den här gången är det Nick Caves telefon som ringer. Han ursäktar sig och säger ”älskling, jag ska ge en intervju”.
Den som ringer är troligen Susie Cave, Nick Caves fru sedan många år. På Victoria and Albert Museum i London, år 1997, fick Cave upp ögonen för Susie – då modell, sedan kläddesigner – för första gången, och blev genast förälskad.
Jag tar en titt i smyg, granskar honom under telefonsamtalet. Han är solbränd. Kostymen är en ljusgrå, rutig. Troligen från hans skräddare på Berwick Street i Soho. Undertill har han en himmelsblå skjorta som är knäppt halvvägs ner, och där inne – på det hårlösa, helt platta bröstet – hänger en guldkedja och dinglar med texten ”Susie”. Dessutom: svarta loafers med guldspänne, mörkgrå ullstrumpor, klocka med svart läderband, svart bälte med guldspänne.
Och så håret. Det alltid så bakåtslickade. Som en oljefontän som väller upp från den vaxartade hårbotten. Han färgar det varje dag. Han har gjort detta sedan han var tonåring. ”Jag ska färga det tills jag dör”, sa han en gång. I sin dagboksliknande långdikt ’The Sick Bag Song’ från 2015 beskriver han hur han försiktigt blandar en färgpasta i en skål och målar håret svart. Efteråt börjar han med ansiktet: ”Jag gör om mitt ansikte så att jag slutar se ut / som Kim Jong-un och börjar se mer ut som Johnny Cash / eller någon”.
Nick Cave lägger på. Innan vi börjar prata om varför han en vinterdag för åtta år sedan plötsligt hoppade i det kalla havet för ett dopp – något han aldrig hade gjort förut – känns det nödvändigt att berätta vad som hände sommaren innan den vintern.
Det var sen eftermiddag den 14 juni 2015 när Nick och Susie Caves ena tvillingson, 15-årige Arthur, föll 18 meter från en kalkstensklippa nära deras hem i Brighton och dog direkt. Senare visade det sig att Arthur innan hans dödliga fall hade tagit LSD för första gången tillsammans med en vän.
Döden har liksom förföljt Nick Cave. Han förlorade sin far redan som ung och år 2022 förlorade han ännu en son, 31-årige Jethro från ett tidigare förhållande, som hittades död på ett motell i Melbourne.
Nick Caves mobil ringer igen.
´– Okej! Jag stänger bara av den, säger han och lägger undan telefonen.
Vi kommer till slut in på badandet.
– Det är jävligt fantastiskt. Jag har badat varje dag sedan den där vinterdagen då jag var på en väldigt dålig plats mentalt. Jag tänkte bara: Fan. Och tog av mig alla mina kläder. Jag har en vän, en filmredaktör, som har en stuga vid en sjö, som alla finländare tydligen har. Så jag måste ut dit direkt efter det här.
När han är hemma i London, där han har bott de senaste åren, traskar han iväg varje morgon till en närliggande sjö och hoppar i. Exakt vilken vill han dock inte avslöja, av naturliga skäl.
Orsaken blir ännu tydligare när Nick Cave förklarar att baden i iskallt vatten utgjorde en sorts attack på nervsystemet. En attack han uppenbarligen behövde. Han upptäckte att det ”helt enkelt var omöjligt att sörja i iskallt vatten”.
Sorgen som följde med förlusten av Arthur har nästan instinktivt kanaliserats in i hans arbete och senare förvandlats till en offentlig, extrovert process. Det var som om han – för att förstå omfattningen av smärtan som tagit plats inom honom – vände ut och in på sig själv och ställde ut den för alla att se.
Som i nyhetsbrevet The Red Hand Files. Det har nu över 200 000 prenumeranter. Rockstjärnans tankar om sorg, vänskap och kreativitet verkar slå rakt i magen på folk.
I intervjuboken ’Faith, Hope and Carnage’ från 2022 berättar Nick Cave hur han tre eller fyra dagar efter Arthurs död – drabbad av en ’galen energi’ – gick över till Warren Ellis, hans nära vän och medlåtskrivare och sa: ”jag måste jobba”. Och så gick de in i studion, som låg precis bredvid kyrkogården där Arthur låg begravd. På vägen dit passerade de varje dag klipporna där olyckan skedde. Låtarna skulle bli albumet ’Skeleton Tree’ från 2016 (endast titelspåret skrevs efteråt). Och det var här – nu, i ett annat ljus – som texterna avslöjade sin obegripliga, dödsläskiga förutsägelse av verklighetens tragedi:
”Du föll från himlen / Crashlandade på ett fält / nära floden Adur”, är de första raderna på albumet. ”Med min röst / jag kallar dig.”
Skapandet av albumet fångades av filmregissören Andrew Dominik i den brutala och brutalt vackra dokumentären ’One More Time with Feeling’, också den från 2016. På sin turné med Bad Seeds året därpå utökade Cave utrymmet för både en finstämd ömsinthet och total närvaro och ytterligare året därpå, 2018, kom nästa konsertvända.
– Det är en annan sak för mig att spela konserter nuförtiden, berättar Nick Cave för mig i det grå mötesrummet på Hotel St. George.
– För mig har det blivit en mer värdefull, kollektiv aktivitet. Jag känner att i den sekulära värld vi lever i idag tappar vi förmågan att knyta an till varandra. Vi är på våra telefoner, på sociala medier, alla dessa saker som i huvudsak isolerar aktiviteter. Att uppleva musik, att gå på konsert, är en av de sista kvarvarande verkligt transcendenta upplevelserna som finns tillgängliga för oss. Så jag tar det på största allvar.
Att genomföra en konsert tillsammans med Bad Seeds är, säger frontmannen, oerhört krävande. Både fysiskt och mentalt. När han går uppför trappan till scenen brukar tanken slå honom: ”Jag vet inte hur fan jag ska klara av det här.” Men så, där uppe, framför publiken, kommer energin.
Jag frågar om den kommer från publiken eller inifrån.
– Det är något mer, säger han, ett slags mottagande och utgjutande av kärlek.
Kändes det inte på samma sätt med ditt första band, The Birthday Party?
– Nej, nej, det gjorde det inte. Det var definitivt mer en känsla av att… gå ut i krig.
Det var i Australiens bushland, någonstans i det viktorianska vetebältet, i den lilla staden med det roliga namnet Warracknabeal, som Nicholas Edward Cave föddes år 1957. Efter en tid flyttade familjen till den lite större staden Wangaratta: Nick, pappa Colin, mamma Dawn och Nicks tre syskon.
Fadern undervisade i engelska på stadens gymnasieskola, där mamman också arbetade som bibliotekarie, och historien berättar att den litteraturbesatta pappan, som själv skrev på fritiden, då och då kallade in den unge Nick till sitt kontor för att läsa högt för honom. Och det var inga barnböcker direkt. Snarare Dostojevskijs ’Brott och straff’ och olika passager av Shakespeare.
– Jag förstod bara hälften av det, sa Cave till The New York Times 2014.
Men orden som pappan läste upp tände honom.
– Jag visste att ingenting skulle bli sig likt igen.
Ett år senare, då Cave var 13 år, blev han och två andra pojkar relegerade från Wangaratta High School. Det handlade om att trion hade dragit ner underkläderna på en 15-årig tjej på skolgården. Flickans föräldrar var, berättigat nog, helt galna. Det och mycket annat ledde till att Nick Cave sändes iväg till en internatskola för enbart pojkar.
Den första dagen pekade läraren på Cave och sa:
– Sätt dig ner, Cave. Vi har hört allt om dig.
Men på internatet hittade Cave också några likasinnade. Det vill säga rebeller med förkärlek för konst i flera former. Vilket också betydde att de automatiskt var skolans ”fagots”. Men de brydde sig i stort sett inte, och de startade ett band – The Boys Next Door (som senare skulle bli The Birthday Party).
– De andra kunde spela något instrument, berättar Cave. Och så behövde de någon som kunde stå framför och hoppa runt och sånt där. Jag var den utpekade idioten.
The Boys Next Door var – i stort sett – hatade på de flesta ställen, men vägrade sluta spela sin hårdkokta punk. I bandet ingick bland andra Mick Harvey, som senare skulle bli en viktig del av Bad Seeds, och efter några år kom även den säregne gitarristen Rodney S. Howard ombord. Gruppen bytte namn till The Birthday Party, spelade in ett par skivor, åkte till London och Berlin och undrade självsäkert om de inte hade uppnått kultstatus på vägen. Inte minst tack vare den utsedda idioten längst fram.
Envisheten, som föddes där på punkscenen, har varit ett signum för Nick Cave under hela hans karriär. Eller vad sägs om 24 studioalbum, två romaner, ett par diktsamlingar och två filmmanus. I den tidigare nämnda intervjuboken ’Faith, Hope and Carnage’ säger Cave att han mäter sitt liv genom sina sånger. Sångerna, fortsätter han, är ”som ett spår av ströbröd”.
Under en period lär han ha jobbat sex dagar i veckan, men tröttnade på det och jobbade istället sju dagar i veckan…
Cave är, tvärtemot vad hans mytologiserade gestalt kan antyda, en man som skapar inom ramen för en ganska hård disciplin. Och det kreativa arbetet, när hans ambulerande liv tillåter det, pågår klockan 9.00-17.30.
Årets första dag 2023 satte han sig för att återigen förlänga sitt spår av brödsmulor. Det skulle bli det kritikerrosade albumet ”Wild god” – vars låtar gick rakt genom märg och ben på Sverigepubliken i Stockholm nyligen (Hovet).
Återigen började han med orden, det har han alltid gjort. Berättelsen först, sedan musiken. Men det är ”en mardröm” att skriva poesi, berättar han.
– Ja, det är verkligen svårt. Jag får inget nöje av det alls.
Nick Cave fortsätter:
–Jag får några små idéer och utvecklar dem. Och de växer, en idé blir en låt och den här låten påverkar nästa låt. Och så börjar denna samling låtar, som vanligtvis kretsar kring några starka, centrala bilder, att växa fram. Jag skapar en reservoar av information som jag kan ta in i studion och improvisera med. Så har det varit med de fyra senaste albumen.
En av dessa centrala bilder gav den nya skivan dess titel: en vild gud.
”Det var en gång en vild gud zoomade / genom hela hans minne där han var begravd”, inleder Nick Cave med stor inlevelse. ”Han var en vild gud som letade efter det som alla vilda gudar letar efter”.
Är bilden av den vilda guden tydlig för dig?
– Hmmm, det är någon slags ständigt föränderlig kraft som går genom plattan. Det är inte som att jag kan se hans ansikte. Men jag ser den här figuren. Och han hittar in i flera av låtarna på olika sätt. I låten ’Wild God’ är det i grunden en gammal man som reflekterar över sitt liv och som, antar jag, letar efter någon som kommer att tro på honom, säger Cave.
– Jag tror att det är det stora problemet för oss alla: att hitta människor … att hitta någon du kan stå framför. Och som tror på dig. Jag tror vi alla längtar efter det.
Jag tittar på klockan. 52 minuter har redan gått. Skit. Vi har bara en timme och jag har fått instruktioner på förhand att det är mitt ansvar att stoppa tiden när den är slut.
Det är nu jag behöver skjuta in någon av mina svåra frågor, trots att det inte funkade med planen om te-gemenskapen. Jag får ur mig en. Den handlar om grodor. Ja, grodor, vilket också är titeln på albumets andra singel.
Jag berättar för Nick Cave att jag läste om grodor häromdagen. Han ser först skeptisk ut. Men jag har en långsökt poäng. I en artikel konstateras att forskare gjort en upptäckt av massgravar med grodor och paddor. Och nu börjar Cave bli intresserad. I många år har man trott att dessa berodde på extremt väder, brist på mat eller liknande. Men nu konstaterar forskarna att de dött av utmattning under parningen. Med andra ord: De dog av begär och instinkt. Jag berättar allt detta för Cave och ställer min ”svåra fråga” till honom.
Jag vill fråga dig – och ta inte det här på fel sätt…
Cave börjar skratta innan jag ställt frågan klart.
… om du ser dig själv i grodor på något sätt?
– Så som att vara sexuellt utmattad?
Jag tänkte mer på det här med instinkt?
– Jag visste inte om den delen, så jag antar att jag måste säga nej. Det är en väldigt rolig historia, men jag visste tyvärr inte om den. Men för mig är grodans extatiska språng (Cave försöker se ut som en hoppande groda) själva kärnan i begreppet glädje. Det är tillfälligt, men vilken glädje det utgör.
På låten ’Frogs’ sjunger Cave: ’The frogs are jumping in the gutters / Leaping to God / Amazed of love and amazed of pain / Amazed to be back in the water again.
Efter att låten släppts, registrerade sig en man vid namn Barry för nyhetsbrevet The Red Hand Files. Han ville veta vad texten egentligen betyder. Cave gav följande förklaring: ”de små grodorna, Barry, är du och jag och hela mänskligheten som hoppar ett ögonblick mot kärlek och förundran och transcendens – bara för att landa tillbaka i rännstenen”.
Jag frågar om det fanns en tid – i tiden efter Arthurs död – då han inte tillät sig själv att vara lycklig.
– Det är en riktigt bra poäng. När är det tillåtet för dig att vara lycklig? Det jag upplevde var en expansion av potentialen att känna och älska. I motsats till vad jag kallar mitt halvbildade jag, som var före min sons död. Det var någon som liksom bara levde på ett okomplicerat sätt, säger Cave.
– Det liv som Susie och jag lever nu och det liv vi hade innan Arthur dog, de är bara olika. Det är inte så att vi inte var glada över att vara med varandra tidigare, men ingenting i våra liv tas för givet längre.
Jag tittar på klockan igen. Vi har gått över med två minuter. Och jag som skulle hålla koll på tiden.
– Har du fått nog? frågar Cave och pekar på bandspelaren.
Jag nickar.
– Okej, kompis, nu ska jag ska ut och simma… med grodorna!
Fakta: Nick Cave
Född 1957 i Warracknabeal, Australien. Växte upp i Wangaratta innan han skickades till en internatskola för pojkar i Melbourne vid 13 års ålder. Här träffade han en grupp likasinnade och grundade bandet The Boys Next Door, som senare bytte namn till The Birthday Party och uppnådde kultstatus, först i Australien, sedan i England. 1983 upplöstes The Birthday Party och Cave startade Nick Cave and the Bad Seeds, med vilka han sedan dess släppt 18 studioalbum, inkl. ’Wild God’ i augusti 2024.
Cave har även publicerat två romaner, den första 1989, den andra 2009, samt filmmanus och diktsamlingar. 2022 publicerade han ’Faith, Hope and Carnage’, en samtalsbok i samarbete med journalisten Sean O’Hagan. Under 2014 och 2016 släpptes de två dokumentärerna ”20 000 Days on Earth” och ”One More Time With Feeling”. Under det mellanliggande året – 2015 – förlorade Cave sin 15-årige son Arthur. 2022 förlorade han ytterligare en son, den 31-årige Jethro. Cave bor i London med sin fru, modellen och kläddesignern Susie Cave, med vilken han har sonen Earl. Han har även en son från ett tidigare förhållande.
Denna intervju publicerades först i Cafés danska systertidning Euroman.
