Mantorps dunderfiasko
Manstorps park, 1970.
På nattklubben Alexandra i Stockholm 1970 fick José Morales, Julian Moulton och José Maria Forteza – en mexikansk festfixare, en amerikansk bankarvinge och en spansk nattklubbsägare – en gemensam snilleblixt. Idén: Woodstock, i Sverige – på midsommar! Tillsammans med Michael Oleinikoff, släkting till Alfred Nobel och 29-årig pr-konsult som studerat på Harvard, började de planera Sveriges första rockfestival.
Trots stor skepsis från branschfolk, proggmusiker och media så var festivalarrangörernas entusiasm opåverkad. I Mantorp, någon mil från Mjölby, skulle en psykedelisk natt där solen aldrig går ner anordnas. På festivalaffischerna utlovades bland andra Chuck Berry, Dr John, The Byrds och Canned Heat. Någon vecka innan festivalen skulle genomföras var det fortfarande oklart exakt hur många som skulle komma. De redovisade siffrorna talade om 12 000 förhandsköpta biljetter, men enligt arrangörerna rörde det sig snarare om 60 000. Festivalens pr-man, till vardags manager åt ”Snoddas”, menade att det troligtvis skulle landa någonstans kring 300 000 människor. Den lokala polismakten i Mantorp bävade inför invasionen av hippies, freaks och rockers. Aftonbladet rapporterade om att en poliskonstapel hade kollapsat och förts till sjukhus efter att ha blivit kommenderad av sin chef till festivalen under midsommarhelgen.
Sammanlagt kom runt 3 000 personer. Det var en ovanligt varm midsommarafton, de flesta av besökarna orkade knappt stå på benen under konserterna. De flesta av de största bokningarna, som The Byrds och Dr John, dök inte upp. Ej heller namn som folkbandet Skäggmanslaget eller Pugh Rogefeldt som kritiserade festivalens kommersiella framtoning.
Chuck Berry anlände ilsken eftersom han hämtats i en Mercedes 600 i stället för den Rolls-Royce som han krävt. Eftersom arrangörernas pengar tog slut innan helgen var över så vägrade stora bokningen Canned Heat gå på scenen innan de fått halva sitt gage. Lösningen blev att José Maria Forteza gav bort sitt pampiga sommarhus på Mallorca till bandet. Det skulle dröja 16 år innan någon försökte arrangera en rockfestival i Sverige igen.
Pete Dohertys rullstol
Hultsfred, 2006.
Under mitten av 00-talet förvandlades Pete Doherty från stökig indiesångare till regelrätt megakändis. Han hade blivit utkickad från The Libertines, blivit ihop med Kate Moss och blivit hela världens indiedarling. Män ville vara honom, kvinnor ville ha honom, läkare ville undersöka honom. Varje stapplande steg han tog bevakades av brittiska tabloider. När hans Babyshambles skulle spela på Hultsfred var förväntningarna därför omöjliga att tygla. Ännu svårare att tygla var mannen i huvudrollen själv. När Babyshambles landade på Arlanda någon timme innan bandet enligt schemat skulle kliva upp på Hultsfredsfestivalens största scen så var Doherty i ett så skört tillstånd att han skjutsades genom tullen i rullstol.
Trots detta lyckades den 27-årige Doherty reta upp tulltjänstemännen så till den grad att han plockades in för ett två timmar långt förhör. ”De hade inte tänkt ta in honom först, men han var så bråkig att de tvingades göra det”, meddelade en källa till Aftonbladet. Några timmar senare klev den tilltufsade Doherty upp på scenen iklädd en v-ringad rosa Fred Perry-pullover och en svensk flagga inkilad i sin pork pie-hatt. Till synes på någorlunda gott humör bad han publiken om ursäkt för förseningen och inledde spelningen i ett rasande tempo. Eftersom bandet plockades in av Kalmars polis direkt efter spelningen missade de flyget och blev kvar i Sverige ytterligare ett dygn. Man valde då att åka till Stockholm och göra en gratisspelning på Debaser i utbyte mot öl. Kvällen slutade i Gamla stan kvart i två, efter att Debasers vakter brottat ner Doherty och stängt av strömmen till hans mikrofon.
Rihannas monstergage
Borlänge, 2012.
Rihannas spelning på Peace & Love var uppsnackad och omdiskuterad. Egentligen rörde det sig om ganska vanliga ingredienser för en superstjärna: försenad, svajig sång och lite babbligt mellansnack. Men Peace & Love var ingen vanlig festival, och Rihanna ingen vanlig bokning.
Mycket av kritiken som skulle formuleras dagarna efter spelningen handlade om Rihannas ganska omfattande oförmåga att placera in Borlänge på en karta: Uppe på scenen hälsade hon först på Stockholm innan hon några låtar senare befann sig i Norge. Natten innan hade hon nämligen varit ute till klockan fem i Oslo. Något som kanske framför allt märktes en timme in i spelningen då hon grabbade mikrofonen för att tillägna publiken Bob Marleys Redemption Song:
”Oslo, jag vet att ni var med om något fruktansvärt i fjol”, syftande på terrordådet på Utøya.
Det som framför allt har kommit att cementera konserten i svensk rockhistoria är att den för alltid kanske kommer att bli ihågkommen som spelningen som sänkte hela Peace & Love-festivalen. Festivalen grundades 1999 och var länge ett fint exempel på kraften i eldsjälar och svenskt föreningsliv: På schemat stod förutom indierockspelningar även performance, nycirkus, poesi och föreläsningar, en systerfestival på Kuba och årliga teman som mod, hopp och kärlek (2011).
Efter 2009 så växte festivalen monstruöst och slog rekord efter rekord i Sverige. När Rihanna klev upp på scenen gjorde hon det inför 48 000 besökare. Trots detta så menade elaka tungor att hennes gage (runt tio miljoner, en tredjedel av festivalbudgeten) var anledningen till att festivalen året efter gick i konkurs. Andra menade att storbolagsfestivalen Bråvalla, med aptitretande bokningar som Green Day, Rammstein och In Flames, och dess beslut att förlägga sin festival samma helg var det som hamrade in corporate-spikarna i Peace & Love-festivalens kista.
Wu-Tang Clans gungande turnébuss
Hultsfred, 1997.
1997 stod Wu-Tang Clan på toppen av världen. Efter en debutskiva som hyllats sönder och samman och ett gäng klassiska soloalbum hade gruppen släppt uppföljaren Wu-Tang Forever som låg etta på topplistor världen över. Hela den nio medlemmar stora gruppen – inklusive Ol’ Dirty Bastard – stod på Hultsfredsfestivalens scen i juni (vilket, kanske bör tilläggas, inte hör till vanligheterna). Spelningen är legendarisk (trots att arrangören i efterhand hävdade att fler såg Electric Banana Band samma år) men det är närmare bestämt vad som hände inuti bandets turnébuss som har kommit att bli en klassisk festivalskröna. Ja, legenden säger till och med att lejonparten av festivalens 21 000 besökare, antingen direkt eller indirekt, hade sex med någon medlem ur Wu-Tang Clan 1997.
Vissa menar att den flera ton tunga dubbeldäckarbussen gungade som en ballong på öppet hav, andra säger att det kastades ut använda kondomer ur bussen med en punktlighet så tät och precis att det hela angränsade något industriellt. Småländska bärplockare som dagarna efter festivalen gick omkring vid skogsområdet hittade så många använda kondomer vid björkarna att de häpnade. Det hela verkar ha varit utmattande för alla inblandade – Wu-Tang Clan ställde in resten av turnén.
Oasis hotellkrasch
Hultsfred, 1994.
1994 års upplaga av Hultsfredsfestivalen är en av festivalens mest klassiska. Blur sjöng Små grodorna inför 20 000 i publiken. Det okända bandet Kent spelade i ett öltält och fick sänka volymen efter att ha blivit tillsagda av Nordmans ljudtekniker. Musikjournalisten Håkan Steen försökte intervjua en slutkörd Bobby Gillespie från Primal Scream som tryckte pannan mot bordet framför sig. Framför allt gjorde Oasis sin andra spelning utanför Storbritannien, som fick klassikerstatus innan rundgången ens hunnit ringa ut.
Efter spelningen rörde sig bandet mot hotellbaren för att ta en öl tillsammans med Primal Scream och The Verve. De tre törstiga banden var (tillsammans med Motörhead) inbokade på Vimmerby Stadshotell. Kring midnatt meddelade personalen på hotellet att baren var stängd för kvällen. Helvetet bröt loss. De tre banden gjorde gemensam sak och försökte förstöra så mycket av hotellet som möjligt. Allt i Liam Gallaghers rum kastades ut ur fönstret. Någon i Oasis bröt ankeln, och enligt en intervju med Noel Gallagher i brittisk press någon vecka senare bröt Primal Screams gitarrist Throb näsan och var tvungen att få åtta olika sprutor i knäet av en läkare. Notan för att reparera hotellet översteg de tre bandens sammanlagda gage.
– Fuck, fuck, fuck var det enda de sa, berättade receptionisten Anna Lord dagen efter, enligt en artikel i Expressen.
Ett förbipasserande gäng raggare imponerades av förödelsen inne på stadshotellet och bjöd med Bobby Gillespie att åka med i trimmade amerikanarbilar genom en småländsk kväll som aldrig mörknade. Samtidigt vid hotellet hade Noel Gallagher och gitarristen Paul ”Bonehead” Arthurs i Oasis brutit sig in i den närliggande kyrkan och lånat några flaskor vin. En ångerfull Bonehead berättade tjugo år senare om tankegångarna.
– Fuck it, it’s rock’n’roll … men borde jag göra sån här skit? Någon gång kommer jag komma tillbaka och be Gud om förlåtelse.
Kents helikopter
Hultsfred, 2006.
Under 90-talet var helikoptern den ultimata symbolen för arrogans, dekadens och storhetsvansinne. När Oasis landade på Knebworth 1996 inför halva Storbritannien var det om inte självklart så i alla fall en naturlig förlängning av ett band vars egon blev större för varje dag, varje ny singel och varje utvidgad näsborre. Samma megalomaniska transportmedel använde sig Kent av tio år senare inför bandets spelning på Hultsfred, den enda på svensk mark under året. Bandet och deras råddare bar smoking, och festklädseln till trots verkade Kent själva vara på krigsstigen.
– Vi satt länge och funderade på vad som skulle kunna reta upp folk allra mest. Vi kom inte på något bättre än att landa med helikopter, mitt bland tälten, och blåsa skit i ögonen på alla andra. Vi hade dessutom låtit skriva Kent i guldbokstäver på helikoptern, sa Sami Sirviö till Café några år senare.
Spelningen sågades sönder och samman. ”En musikalisk härdsmälta i dansbandstempo”, kallade Expressens Anders Nunstedt spelningen, ”De kom, de såg, de sög”, sammanfattade Markus Larsson på Aftonbladet det hela. I Jan Gradvalls intervju för Café menade Jocke Berg att journalisterna helt enkelt var avundsjuka på bandets helikopter.
– Kvällstidningarna vill att vi ska vara Gyllene Tider. När man blir störst förväntas man bete sig på ett visst sätt. Men vi vill inte att tidningarna ska vara med i logen. Vi vill inte prata om sommaren. Vi bjöd inte med dem i vår helikopter.
