Annons
Annons

Samir Soudah

Han tjänar över 100 miljoner kronor om året, han har vunnit Stanley Cup tre gånger, han rankas som världens bäste back. Allt som Nicklas Lidström tar i förvandlas till guld. Cafés Albin Wiberg åker till Detroit och går i närkamp med giganten i Red Wings.

Lite extra träning skadar aldrig.
Men för spelarna i de regerande Stanley Cup-mästarna Detroit Red Wings är morgonpasset på matchdagen alltid frivilligt. I årets något ålderstigna trupp innebär det att ungefär halva laget stannar hemma i sängen.
Det är därför något överraskande att den 38-årige Brett Hull är först ut på den nyspolade isen i den för tillfället folktomma jättestadion Joe Louis Arena.
Den gamle skyttekungen tömmer en hink puckar och börjar öva frilägen i ett frenetiskt tempo. Han plockar pucken vid blålinjen, tar ett par snabba skär mot tekningscirkeln och klappar på. Samma sak om och om igen, som för att visa sig själv att visst fan kan jag trycka dit den.
Och visst fan kan han det.
På 82 matcher i fjol svarade Brett Hull för 30 mål, varav 10 i slutspelet.
Ändå var han långt ifrån bäst i laget.
Det fanns en spelare som överglänste Hull, Yzerman, Larionov, Fedorov, Shanahan och alla andra superstars i Detroit:
Nicklas Lidström.
Eller ”Stålsvensken”, som nordamerikanska sportjournalister kallar honom.
Lidström gjorde sin bästa säsong någonsin i fjol och valdes både till ligans bästa back och slutspelets mest värdefulla spelare – en prestation som ingen mäktat med sedan Bobby Orr gjorde det för 30 år sedan.
Men det var knappast någon överraskning.
Nicklas Lidström är en av de spelare som har mest speltid i hela NHL. I en av finalmatcherna mot Carolina Hurricanes förra året spelade han smått ofattbara 53 minuter.
I och för sig i en match som avgjordes först i den tredje förlängningsperioden.
Men ändå.
Lidström spelar varje power play och varje box play i Detroit. I slutet av jämna matcher är han nästan oavbrutet på isen. Och i varje omgång matchas han mot motståndarnas bästa spelare.
Nicklas Lidström gör sin tolfte säsong i Detroit och är därmed den spelare som mest förtjänat en sovmorgon i dag.
Men icke sa Nicke.
Lidström missar sällan en träning, så inte heller denna dag.
Enligt assisterande coachen Barry Smith är detta också en av anledningarna till att Lidström i dag är världens bästa hockeyspelare.
För det är han.
Inför årets NHL-säsong hamnade backklippan från Avesta allra högst upp på den ansedda hockeybibeln The Hockey News årliga lista över NHL:s 50 bästa spelare – före poängmaskiner som Mario Lemieux, Jaromir Jagr, Mike Modano och Peter Forsberg.
– ”Nick” är speciell, säger Barry Smith. Han är outstanding bland backarna i ligan både offensivt och defensivt. Han är alltid bra… eller alltid grymt bra, i varje match. Han har ett sällsynt sätt att spela och se isen. Man ser honom aldrig felplacerad eller i obalans och när han får pucken vet han alltid var han ska göra av den. Han åker inte runt och knockar folk, han tar pucken från dem i stället, och han har spelat på den här höga nivån i fem, sex år. Skillnaden de senaste två åren är att han vunnit priserna som han borde fått för länge sedan.
Priserna, ja.
Tilldelas Lidström Norris Trophy – bucklan till ligans bäste back – i sommar blir han den förste i NHL:s historia att få den tre gånger på raken.
– Att överträffa den säsong jag hade förra året blir nog svårt, säger han. Mitt främsta mål i år är att vinna Stanley Cup, sedan får vi se om det blir några priser eller inte.
Är det inte lätt att bli lite, ja, självgod och lat av alla hyllningar och priser?
– Jag gjorde en bra säsong förra året. Och när jag fick både Norris Trophy och Conn Smyth Trophy (mest värdefulle spelare i slutspelet, reds anm) kändes det som en bekräftelse på att jag lyckats här borta. Men jag känner verkligen inte att jag är bäst i världen och bara kan glida runt på isen nu. Det är snarare så att jag jobbar hårdare för att bevisa att jag förtjänar de utmärkelser jag fått.
Stålsvensken sliter vidare.
Henrik Zetterberg, däremot, verkar lite lagom seg, för att inte säga småbakis, när han försöker få igång benen med ett par loja svängar runt rinken.
Lite överraskande har lagets tredje svensk, Tomas Holmström, valt att stå över dagens träning. Lidström har en alldeles egen teori om bästa kompisens frånvaro:
– Han står väl hemma framför spegeln och beundrar sina nya tänder…
Vadå nya tänder? Så mycket stryk som Tomas Holmström fått framför kassen i NHL måste han väl ha fixat tänderna för länge sedan?
– Jag kan avslöja en hemlighet om ”Holma”: Han är rädd för tandläkaren…
Så när han var hemma i Piteå i somras bokade han tid hos sin gamla barntandläkare?
– Antingen det – eller så söp de honom full och körde dit honom…

Annons

Svenskarna i Detroit trivs ihop.
Lidström och Holmström bor bara ett par välriktade slagskott från varandra och familjerna umgås en hel del. När Henrik Zetterberg kom över i slutet av sommaren var det självklart att han skulle bo på ett hotell i närheten av de båda andra svenskarna.
– Hade jag inte haft Nicklas att åka med till träningarna i början vete fan om jag hade hittat, säger ”Zäta” och drar handen genom sitt mörka hårsvall, som blivit ett lika hett omdebatterat ämne bland småflickorna i Detroit som det var hemma i Sundsvall.
Är ”Lidas” en bra extrapappa?
– Ja, han tog bra hand om mig i början, hjälpte mig fixa bil och mobiltelefon och så där. Och så bjöd han hem mig på middag första veckan jag var här. Men det var hans fru Annika som lagade maten. Jag tror inte att han är något vidare i köket.
Hur är han att bo med?
– Han håller ordning på allt. Ställer klockan, håller tider. Så jag bara flyter med. Och bara jag låter honom ha fjärrkontrollen så är han nöjd.
Han påstår att du snarkar.
– Nej, det är han som gör, så tyvärr har jag inte fått så mycket sömn vissa nätter. Man måste somna före honom, annars är det kört.
Vilka hänger ni med på bortamatcherna?
– Larionov och ”Lidas” håller ihop en del. De brukar prata europeisk fotboll.
”Lidas” bjuder förstås när ni går ut och käkar?
– Faktiskt inte. Vi brukar dela notan… tyvärr, får jag väl säga.
Aha, han är snål?
– Nej för tusan, vi har pengar så att vi klarar oss allihop!
Det är likadant vem man är frågar.
Ingen i Detroit har ett ont ord att säga om Nicklas Lidström. Alla prisar hans speluppfattning, fysik och vinnarinställning.
Igor Larionov, som ändå spelade ihop med demonbacken Vjatjeslav Fetisov under Sovjetunionens storhetstid, går ett steg längre:
– Nicklas är som en supermänniska! Jo jo, allvarligt! Ibland undrar jag hur han klarar av att spela så oerhört mycket och ändå nästan aldrig göra några misstag. Han spelar lika bra varje match. Det är helt otroligt.
Till slut hittar jag i alla fall en lagkamrat – veteranen Chris Chelios, liksom Lidström assisterande lagkapten i Detroit – som tycker att supersvensken kan skärpa sig på åtminstone en punkt:
– Han är alldeles för tystlåten. Han borde supa mer!
Lidström garvar när jag berättar detta för honom.
– Ja du, på den fronten skulle jag aldrig kunna hålla Chelios tempo…
Men går du aldrig ut och tar några järn under säsongen?
– Jo, det händer väl. Inte så att man går ut och krökar tills man blir kanonfull, men efter en match kan man ju gå ut och dricka en fem, sex, sju öl.
Sju bärs! I vilket tillstånd befinner du dig då?
– Ingen större skillnad, men jag pratar kanske lite mer än vanligt.

Det är en smula omtumlande att kliva in i Detroit Red Wings omklädningsrum. Och inte bara på grund av den närmast Glenn Killing-maskulina jargongen som råder här.
Ställer man sig i mitten av den gråa heltäckningsmattan, med det mäktiga klubbmärket broderat i rött, och läser namnen vid
spelarnas respektive platser från vänster till höger börjar man omedvetet kippa efter andan: Fedorov, Larionov, Hull, Shanahan, Yzerman, Datsyuk, Maltby, McCarty, Draper, Chelios, Lidström, Robitaille… listan på världsspelare tycks aldrig ta slut.
Och man missar ju inte gärna chansen att tjuvkika i überlirarnas små omklädningsbås: Fedorovs necessär är proppfull med små pillerburkar.
Chelios axelskydd ser ut att vara tillverkade strax före amerikanska inbördeskriget.
På Tomas Holmströms brallor sitter ett par decimeter extra skumplast i ryggslutet för att dämpa motståndarnas ständiga crosscheckande, och hans benskydd är helgjutna i hårdplast för att skydda vaderna mot målvakternas ständiga slashande.
I Henrik Zetterbergs bås står en gigantisk burk med proteinpulver. Han måste bygga muskler. Helst fem, sex kilo för att få den där extra stabiliteten och tyngden i spelet.
Vem som har bäst ordning?
Dum fråga. Nicklas Lidström, förstås.
I hans bås finns heller inget särskilt att skriva hem om. Inga piller, inget protein.
Kompletta hockeyspelare behöver inte några sådana grejer.

– Faggot!
Chris Chelios har talat – eller hojtat – igen. Och den här gången är det Henrik Zetterberg han syftar på.
Chelios, med 1 300 NHL-matcher och ungefär lika många stygn, knallar förbi väldigt naken på väg till poolen när Cafés fotograf Samir ska ta några porträttbilder på den svenske rookien efter träningen.
”Zätas” vanligtvis så vänliga leende fryser för några sekunder till en stel grimas.
Faggot?
Läge för råkurr i omklädningsrummet?
Knappast. I den här miljön – grabbigare än en ovanligt urspårad svensexa – är dylika ordväxlingar snarast att betrakta som en klapp på axeln.
Nicklas Lidström reagerar inte ens på Chelios utrop.
Han är på ett strålande humör när det nu blivit dags att lämna Joe Louis Arena efter träningen. Chris Chelios – ständigt denne Chris Chelios! – har nämligen fixat en signerad basketboll från sin polare, basketlegenden Michael Jordan, för ”Lidas” att ta med hem till sönerna Kevin, Adam och Samuel.
Det är nog klokt det.
För en farsa som är borta fyra, fem kvällar i veckan mellan oktober och maj varje år gäller det att jobba på plus-/minusstatistiken även hemmavid.
Vi tar en genväg under läktaren, förbi en säkerhetsvakt, som ler inställsamt mot oss, och ut på spelarparkeringen där Lidströms Porsche Carrera 4 står och väntar.
Den är, förstås, vansinnigt läcker.
Men känns liksom ändå… helt fel.
Det här är ju Nicklas Lidström. Den timide, sansade trebarnspappan. En Volvo kombi hade rimmat betydligt bättre med hans lågmälda framtoning i allt övrigt.
Men Porschen, som han nu vant rattar ut från parkeringen, är ett tydligt tecken på att Lidström tagit steget från toppklass till superklass.
Ett annat är det tvåårskontrakt värt en bra bit över 200 miljoner kronor som han skrev på i december förra året och som gjorde honom
till ligans bäst betalde spelare efter Jaromir Jagr. 50 meter bort står ett gäng Red Wings-supportrar och väntar i den bitande vinden som drar in från Lake Erie. Lidström bromsar in och vevar ner rutan. En duktigt sliten kille i 35-årsåldern med tandlossning sträcker fram en plastdocka som ska föreställa Lidström. ”Lidas” signerar den, men tittar sedan strängt på killen.
– Du säljer inte den här va?
Den tandlöse skrattar nervöst.
– Jag vet att han säljer dockorna till supporterbutikerna, säger Lidström när vi åkt vidare. Och så får mina verkliga fans betala en massa pengar för dem. Och det gillar jag inte!
Vi glider ut på den kullerstensåsliknande yta som i downtown Detroit kallas väg. Det är först då jag lägger märke till det färska ärret mitt
mellan Lidströms ögon.
– Jag fick en klubba där på träningslägret i somras. Det var en ung kille som kämpade för att ta en plats i laget som fick upp bladet i ansiktet på mig. Det var en olyckshändelse – men jag är glad att jag klarade synen.
Grabben fick inget kontrakt, va?
– Nej, jag vet inte var han spelar nu.
Vi åker förbi ett jättelikt parkeringshus i grå betong, ett par rivningskåkar och en strandpromenad som mest liknar Hulingens camping efter Hultsfredsfestivalen. Torontos egen stålsvensk, Mats Sundin, rankar mycket riktigt också Detroit som ligans tråkigaste stad. Henrik Zetterberg har bott här i drygt tre månader, men han har ännu inte satt sin fot downtown.
Jag frågar vad Lidström gör här egentligen.
– Va?
Du skulle kunna lira i precis vilket lag du vill i hela NHL, ändå stannar du kvar i den här skitstaden. Varför?
– Visst, jag hade kunnat vänta tills mitt kontrakt med Detroit gick ut i somras för att se vilka erbjudanden som dök upp, och jag skulle säkert kunna spela i Florida eller Kalifornien där det är varmt året om och kanske tjäna ännu mer pengar. Men då får man räkna med att förlora
50 matcher per säsong, och då skulle jag tappa lusten. Vi valde att stanna kvar här för att familjen trivs och för att jag har chans att
vinna Stanley Cup varje år med Red Wings.
Är du inte lite mätt efter alla framgångar?
– Nej, tvärtom. När man varit där och vunnit en gång så vill man ha tillbaka den där otroliga känslan av att vara bäst.
Hur länge tänker du stanna i USA?
– Vi ville inte skriva kontrakt på längre än två år. Vi har varit här borta i hela våra vuxna liv och en hemflytt närmar sig, samtidigt som jag känner att jag fortfarande har mycket kvar att ge.
Hemma i Västerås väntar redan en stor sjötomt vid Mälarens strand på att bebyggas. Nicklas och Annika har ännu inte bestämt sig för exakt vad som ska uppföras där, men det lutar åt något stort arkitektritat. På frågan om vad han ska göra när han lägger av med hockeyn har han inget bra svar.
Kan du tänka dig att spela i elitserien när du flyttar hem?
– Ja, om Västerås har ett bra lag och jag känner mig motiverad att satsa så kan det nog bli så.
Och Tre Kronor?
– Jag har ställt upp de gånger jag kunnat, och jag skulle gärna göra det igen. Men jag får erkänna att jag hellre går långt i Stanley Cup än åker hem och spelar VM.

Klockan är strax efter halv åtta på kvällen. Dags för nedsläpp i Detroit Red Wings match mot Los Angeles Kings. In på isen för hemmalaget glider Curtis Joseph, Sergei Fedorov, Brendan Shanahan, Chris Chelios, Nicklas Lidström och – Henrik Zetterberg.
Spolingen från Njurunda med sin glesa skäggväxt och hockeyfrilla – sida vid sida med sin ungdoms idoler.
Lidström dominerar isen med följsam skridskoåkning, precisa öppnande uppspel och nästan retfullt effektivt förvarsspel. Han spelar minst vartannat byte plus merparten av varje power play och box play, och matchas mot kedjan med gästernas slovakiske storstjärna Zigmund Palffy (som går poänglös från kvällens match).
Elva minuter och trettionio sekunder in i matchen får Detroit sitt första power play.
In på isen skickas: Fedorov, Shanahan, Lidström, Holmström och Zetterberg.
Fedorov vinner tekningen till Lidström som tar sig innanför offensiva blå och passar den diagonalt genom anfallszon till Zetterberg, som avlossar ett direktskott från höger ytterposition. Gästernas gamle stormålis Felix Potvin kan inte hålla pucken och Holmström lyckas på tredje försöket skyffla in pucken på sitt karaktäristiska vis. Han belönas omedelbart med en crosschecking i ryggslutet av Los Angeles lagkapten Mattias Norström.
Det tar ”svenskkedjan” 24 sekunder att spräcka Kings nolla. Att sedan speakern, som av rösten att döma är någonstans mellan 80 och 100 år gammal, kallar Zetterberg för ”Letterberg” får man bjuda på en sån här dag.
Lidström agerar stabilt matchen igenom, men styr oturligt in 3–3 med skridskon och drar på sig en onödig utvisning i slutet av matchen. Inte alls likt honom. Att han dessutom åker fram och klagar på domslutet är rentav unikt. Men Detroit klarar oavgjort och efter matchen frågar jag Lidström vad han sa till domaren.
– Jag ville att han skulle säga vad jag gjorde för fel. Han sa att jag hakade Palffy, men det gjorde jag inte och dessutom fick han ju i väg ett skott.
Verkligen upprörande, Nicklas, men som ditt lags nyckelspelare blir du väl utsatt för en hel del psykningar?
– Inte direkt. Det händer att någon säger
”I’m gonna kill you” eller något dylikt, men det är ju inget jag blir direkt psykad av.
I omklädningsrummet efter matchen klagar Brett Hull på att domarna tar för många skitutvisningar och bråkstaken Darren McCarty berättar inlevelsefullt för ett samlat pressuppbåd hur han egentligen gjorde när han gav gästernas Brad Norton på käften.
När den lilla pressträffen är över frågar jag McCarty hur han tycker att hans svenska lagkamrater sköter sig när det hettar till på isen.
– Ärligt talat har jag aldrig sett någon av dem ge sig in i en fight. Men det skulle vara riktigt underhållande att se ”Nick” ge sig på någon av motståndarnas slagskämpar…
Lite senare står Lidström och snackar med två vitskäggiga män från biltillverkaren Dodge. De undrar om han vill komma och titta på hur
det går till när man bygger en Viper – ”Lidas” drömbil – och de kommer överens om att höras av senare i veckan.
Bilar är Nicklas Lidströms stora intresse vid sidan av familjen och hockeyn, och innan han går lovar han att jag nästa dag ska få provåka en Lincoln Navigator som han ska låna över helgen. Hans specialbeställda exemplar blir nämligen klart först om några dagar.
Klockan närmar sig elva och de flesta spelarna har åkt hem till fruar och barn, men några chillar fortfarande i de feta chesterfieldsofforna framför widescreen-tv:n i spelarnas avskilda omklädningsrum.
Till fots går jag och Samir mot vårt hotell i den bistra oktobernatten genom det som anses vara ett av Nordamerikas farligaste områden: downtown Detroit. Och plötsligt förstår vi varifrån Eminem hämtat sin inspiration.
Av Detroits dryga fem miljoner invånare är det bara en och en halv miljon som bor i själva Detroit. 80 procent av dem är svarta och ingen av dem spelar i Red Wings.
Det är sannerligen ingen fest för ögat att promenera runt i de här kvarteren. Åtskilliga storartade skrytbyggen från stadens storhetstid gapar i dag tomma, utrensade och avspärrade med taggtråd och höga staket.
Lidströms besök härnere är lätträknade. Senast han stannade till i stan var i somras när laget kom hem efter Stanley Cup-segern och hyllades av en och en halv miljon fans. Det enda som finns här, förutom rivningskåkarna, är Greektown, en liten sidogata med
ett kasino och några sjaskiga grekrestauranger, ett par pubar och ett fik.
När vi nämner vår lilla nattpromenad för ”Lidas” dagen därpå verkar han uppriktigt förbannad på oss. Han berättar om hur en av hustrun Annikas bekantas kusiner blev skjuten till döds vid ett rödljus efter att ha tjafsat lite med en kille i bilen bredvid.
– Man hör ju på nyheterna och läser i tidningarna att det är mycket drive-by-shootings. Även om det oftast är droguppgörelser så är det bäst att hålla sig undan från de där kvarteren, varnar han.
Vi lyder Lidas i fortsättningen.
Håller händerna snällt i knät och våra kristet oskyldiga blickar klistrade vid horisonten så fort vi närmar oss ett rödljus.

På träningen dagen efter den mediokra insatsen mot Los Angeles råder trots allt en lättsam stämning i laget. Det är som på vilken korplagsträning som helst, med den lilla skillnaden att alla spelare är mångmiljonärer. Darren McCarthy, Brett Hull, Sergei Fedorov och Nicklas Lidström roar sig med att försöka skjuta huvudet av andremålisen Manny Legace. Fedorov och Lidström använder sig av den gamla snöbollskrigstaktiken med en lös höjdare som fångar Legaces uppmärksamhet samtidigt som den andre krutar på, mot huvudet.
Legace besvarar elden så gott han kan och håller sånär på att sänka en av ägaren Mike Illitchs bekanta, som kommit till träningen för att spela in en fånig video inför sonens bar mitzvah. Till slut tröttnar McCarthy på leken och klår i stället upp den klumpige målisen, som tjuter som en stucken gris.
Henrik Zetterberg har tränat i poolen för att skona en skadad ljumske och är redan omklädd när vi kommer in i omklädningsrummet efter förmiddagsträningen.
Vi har bestämt plåtning efter träningen, men det visar sig att det blivit dags för Henrik Zetterberg att köpa hus, så nu är det ont om tid.
Det får bli lunch med ”Lidas” på egen hand.
Vi åker iväg i den där Lincoln Navigatorn, som verkligen är något i hästväg. Fyrhjulsdriven förstås. Med lädersäten av flygplansstorlek – första klass. Bilen närmast svävar när Lidström gasar fram på vägen som i Porschen mest påminde om en rullstensås.
Nicklas Lidström ser nästan fånigt lycklig ut när vi kryssar fram mellan filerna. Han kör en bit över hastighetsgränsen på 65 miles i timmen. Efter tio minuter kommer vi fram till ett kolossalt köpcentrum, som är konstruerat enligt precis samma klumpiga byggklossmodell som alla kolossala köpcentrum i det här landet.
Lidström parkerar den jättelika farkosten utanför lunchrestaurangen Champs, också den väldigt typiskt amerikanskt trist.
Vi hoppar ur bilen. Samir plockar fram sin utrustning och jag ska precis smälla igen bagageluckan då jag är en bråkdel av en sekund från att åka på en brutal crosschecking bakifrån.
Snett bakom mig står en mycket exalterad 32-åring – med fjärrkontroll i handen och ett barns tindrande ögon. Lidström ser oerhört imponerad ut när den fjärrstyrda bagageluckan sakta stängs.
Senare i veckan ska han hämta sin alldeles egna Navigator. Leverantören har lovat att ge extra rostskydd och en unik kulör på lacken. Kalaset går på bortåt en halv miljon kronor.
Men inne på lunchrestaurangen är han Nicke från Avesta igen.
För som vanligt när man rör sig med Nicklas Lidström på offentliga platser slås man av att han ständigt blir behandlad som vem som helst.
Det är ju rätt anmärkningsvärt att den bästa spelaren i det bästa laget i staden som gör anspråk på namnet Hockeytown kan käka lunch utan att överfallas av fans och autografjägare.
Men ”Lidas” tycks trivas rätt bra med anonymiteten. Han sitter nedsjunken i den feta, galonklädda soffan, sörplar på sin apelsinjuice och pratar lyriskt om den svenska sommaren:
– Det är alltid skönt att komma hem. Jag gillar att åka båt. Vi har en Flipper med ruff och ett litet kök, men jag känner att jag skulle behöva gå en navigationskurs så att jag får lite bättre koll på var jag är någonstans när jag är ute och åker.
Maten vi får in är täckt med dressing och cheddarost. ”Lidas” rör inte sina strips. Ur högtalarna skvalar gamla Motownklassiker.
Vad lyssnar han själv på?
– Allt möjligt. Allt från Doors till Kid Rock, Eminem och Ac/DC. Jag har faktiskt träffat Kid Rock. Han gav en privat konsert för oss i laget för att vi vann Stanley Cup.
Kid Rock? Är inte han rätt drogliberal?
– Jag vet faktiskt inte. Fast det är klart, när man ser honom på tv brukar han alltid stå med en öl i handen. Men han verkade lugn när jag pratade med honom.
Pamela Andersons ex-pojkvän är långtifrån den största kändisen Nicklas Lidström tagit i hand. Två gånger har han varit i Vita huset och träffat Bill Clinton, och i höst bär det av igen för ett möte med George w Bush.
– Det är inte många som får möjlighet att hälsa på USA:s president, men så märkvärdigt är det inte. Det som var intressant var att gå runt
i Vita Huset och kolla hur det ser ut där inne.
Lidström plockar fram en 50-dollarsedel och insisterar på att ta notan. Eftersom vi räknat ut att han tjänat bortåt 12 000 kronor under den knappa timme vi suttit till bords så blir våra protester inte mer än måttliga.
En kvart senare svänger vi upp på familjen Lidströms garageuppfart. Där är det full rulle. Äldste sonen Kevin snirklar runt på ett par inlines och fläskar på slagskott i det hockeymål som står placerat bredvid basebollmaskinen, snett under den mobila basketkorgen.
En kille i sjuårsåldern är fullt sysselsatt med att försöka klättra upp på taket. Det ser inte alldeles riskfritt ut, men ”Lidas” tar inte ens notis om att hans son Adam bara är ett oknutet skosnöre från att falla handlöst tre meter mot marken.
Han är van.
– Vi har pratat lite om det där och vi kan inte förstå var Adam fått den där överskottsenergin ifrån. Pappa påstår att jag också var rätt busig när jag var liten. Men jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kom upp i Adams klass…
Bakom det väldiga dubbelgaraget, som belamrats med barnens leksaker, döljer sig ett relativt modest hus i trä och tegel med stort, öppet kök, vardagsrum och… kontor.
– Ja, han vill gärna kalla det för sitt kontor, så jag låter honom göra det. Det är nämligen där han sitter och ringer alla otroligt viktiga samtal och gör alla stora affärer, säger Annika med bara hjälpligt dold ironi i rösten.
De flesta av oss skulle nog snarare kalla rummet för en skattkammare.
Hyllan till höger om direktörsstolen och det smäckra skrivbordet i mörkt trä är smockfull med priser, bland annat ett par exemplar av Norris Trophy, en Conn Smythe och tre miniatyrkopior av Stanley Cup-bucklan, varav den ena har fått en märklig vinkel på själva koppen.
– Ja, den såg ut så när jag kom hem en dag. Det var något av barnen som råkade ha ner den när de klättrade på bokhyllan. Men det spelar ingen roll, jag har ju tre.
Men… är det inte någonting som saknas här? Var är Stanley Cup-ringarna?
– Vänta lite…
Det tar inte mer än en minut så är Lidström tillbaka med två massiva guldpjäser som skulle få Alice Timander att svälja löständerna.
– Den tredje får vi om någon vecka, säger han samtidigt som jag omärkbart låter ringen från 1996/1997 slinka ner på mitt finger. Det är en mäktig känsla. Den sitter perfekt på höger ringfinger och är helt täckt av diamanter. Den andra har en rubin i form av Red Wings klubbmärke i mitten och, jodå, en massa diamanter.
– Klubben som tar hem Stanley Cup får själv bestämma hur ringen ska se ut, men jag vet inte riktigt hur den kommer att se ut i år.
Det materiella värdet ligger på ungefär 120 000 kronor per ring, upplyser Lidström. Jag räcker motvilligt över ”min” ring till honom.
När vi en stund senare står på garageuppfarten försöker Nicklas få ihop familjen för fotografering. Kevin är snabbt på plats, liksom Annika med lille Samuel.
Det är värre med Adam.
Han hänger upp och ner i grannens träd och är fullt upptagen med att bryta av grenar till ett litet kojprojekt som han just dragit i gång.
Nicklas får ta i med sin allra mest faderliga stämma och västmanländska gnällighet för att få gehör.
– Jag vet inte varifrån han får all energi…
Sedan är det dags att köra Kevin till hockeyträningen, och precis innan ”Lidas” gasar i väg med jättefarkosten sticker han ut huvudet och ber Annika hämta hans skridskor.
Lite extra träning skadar aldrig.

Annons

Dela (0)
Tweeta



Laddar