Hoppa till innehåll

Nils van der Poel om OS: ”Många känner att de tävlar om andraplatsen”

Två bilder på Nils van der Poel, en i träningskläder och en från en tävling
Robin Åberg

Sveriges största guldhopp i vinter-OS berättar i en exklusiv intervju om konkurrensen på OS, det mentala aspekterna av elitidrott och planerna för när han lägger skridskorna på hyllan.

Nils van der Poel är Sveriges kanske allra största guldhopp i vinter-OS i Peking i februari. Efter att ha tagit en paus på två år från skridskotävlande kom han tillbaka starkare än någonsin och vann 2021 dubbla VM-guld på 5 000 och 10 000 meter och satte världsrekord på båda distanserna.

Om inte de idrottsliga framgångarna var nog gjorde han även under sommaren ett uppmärksammat och uppskattat sommarprat. Där fick svenska folket upp ögonen för en atlet vars styrka ligger lika mycket bakom pannbenet som i hjärta, lungor och ben.

Men det var bara början, det stora målet har alltid varit OS i Peking. Efter förra årets braksuccé har förväntningarna skjutit i höjden och van der Poel ses som storfavorit till guldmedaljerna på 5 000 och 10 000 meter.

Än så länge är det en tid kvar till prispallar och strålkastarljus. När vi når Nils befinner han sig i skridskomekkat Inzell, mitt bland de bayerska alptopparna i sydöstra Tyskland, för att slipa på formen och få en klipptid bokad av Wolfgang Pichler. I en exklusiv intervju med Café berättar Nils om synen på konkurrenterna, hur man finner motivation och om planerna efter OS.

Foto: UNIQLO

Hur ser dagarna ut nu under uppladdningen till OS?

– Det är ganska monotona, återkommande dagar. Jag brukar börja med ett ispass på förmiddagen som är ganska inriktad mot ett 10 00 meterslopp, så ett högintensivt pass. Efter det sätter jag mig på cykeln och spenderar några timmar cyklandes här i bergen.

Nere i Inzell befinner sig även demontränaren Wolfgang Pichler som kallat dig för ”speciell, lite av en hippie”. Hur ser du på det där?

– Han bokade en klipptid åt mig här i Tyskland igår, så det kanske kom från hjärtat. Jag har ju hört talats om att lag han coachat haft förhållningsregler men det har jag aldrig haft. Det var jag som behövde klippa mig, det var inte så att han sa att jag fick skärpa till mig. Han har hjälpt till mycket här i Tyskland med språket.

Han är lite av en reseledare?

– Precis, haha. Sätt den rubriken så blir han glad. Wolfgangs engagemang har bidragit mycket. Han var den som övertygade SOK om att träningen jag bedrev fram mot förra säsongen var så pass högkvalitativ att SOK skulle gå in med riktade medel i min satsning. Det var avgörande för att kunna genomföra fjolårssäsongen så bra som vi gjorde.

”Sätt rubriken att Wolfgang är lite av en reseledare så blir han glad.”

Tillsammans med skicross-åkaren Sandra Näslund och skidsprintern Maja Dahlqvist är du Sveriges största guldhopp i Peking. Hur känner du inför favoritskapet?

– Det är inget jag funderat på i någon större utsträckning. Jag känner ett stort ansvar mot mig själv att förbereda mig så bra jag kan, för min skull. Jag har inga problem med att förlora ett OS, det kan man göra med samvetet gott, hedern i behåll och med ett leende på läpparna. Det är svårare att förlora ett OS om man vet att man inte försökte ge sig själv förutsättningarna för att lyckas.

Är det vad du gör nu?

– Ja, jag känner mig väldigt trygg med att jag ger mig själv förutsättningarna att lyckas just nu. Det finns en del skridskoåkare i världen som anstränger sig väldigt mycket för att jag inte ska vinna den där tävlingen. Av respekt för deras ansträngningar förstår jag att det inte är helt självklart att jag kommer göra det. Det känns också helt okej om någon av dem står överst på pallen, om de är värdiga och om de gör det bättre.

Känner du någon press från folkets förväntningar?

– Jag känner inte främst att jag behöver leva upp till ett favoritskap som folk satt på mig. Snarare tycker jag det är kul om jag kan få folk att känna lite spänning och extas, det hade varit kul. Men jag känner inget ansvar att tillfredsställa dem, det gör jag inte.

Hur är det med din egen press på dig själv?

– Min egen press på att vinna OS, den är ganska låg. Min press på mig själv att anstränga mig så mycket jag kan för att prestera på min yttersta kapacitet, den pressen är ganska hög. Jag skulle inte vilja stå på en olympisk startlinje och känna att ”nu måste jag vinna det här”, det är inte en härlig känsla att ha. Sen är det klart att när man står på en startlinje och ska göra en prestation, oavsett om man är idrottare eller en student som ska skriva ett högskoleprov, är man inte bara avslappnad och neutral utan också pressad i viss mån, men också förväntansfull. Jag tror att som idrottsman är det viktigt att tänka igenom varför man vill stå där, och när man väl står där, att man också kan klara av att njuta av att vara där. Inte bara tänka att det är olidligt att leva upp till sina egna eller andras förväntningar.

”Min egen press på att vinna OS, den är ganska låg. Min press på mig själv att anstränga mig så mycket jag kan för att prestera på min yttersta kapacitet, den pressen är ganska hög.”

Efter förra OS var du inne på liknande tankar, att det var så kul att vara där. Ser du fram emot något speciellt på OS, förutom tävlandet?

– Det är ju väldigt trevligt att sitta i matsalen och käka med duktiga idrottare och lyssna på deras erfarenheter. Det är en stor del av det, absolut.

Vilka sitter du helst med?

– Tjusningen är blandningen men generellt blir de som är stora lag och trupper ofta mer blyga utanför sin egen grupp. Så de är lite svårare att få bra kontakt med. En konståkare som oftast är där själv är lättare att hänga med. Jag tror generellt att konditionsidrottare inspireras mycket av andra konditionsidrottare. Det finns väldigt mycket jag kan lära mig av en annan konditionsidrottare men det finns kanske ännu mer jag kan lära mig av en curlare som befinner sig i en helt annan situation när det är dags att tävla.

Nis van der Poel under OS 2018. Foto: Getty

Efter ditt tvåårsuppehåll har du fullständigt dominerat 5- och 10 000 meter. Hur tror du dina konkurrenter ser på din dominans?

– Jag tror att många av dem känner att de tävlar om andraplatsen, inte alla men många. Jag känner också en väldigt stor kärlek både från och till dem, för på något sätt är jag den jag är för att jag har dedikerat mig till att bli bättre än dem. De har satt ribban högt vilket gjort att jag behövt sätta den ännu högre. Mina ansträngningar har krävt en bättre version av mig, så jag känner en stor tacksamhet till dem för den jag blivit. Det tror jag också gäller åt båda hållen.

Hur ser du på dina konkurrenter?

– En som varit väldigt bra i år är Jorrit Bergsma, en holländare. Kanadensarna har inte lyckats prestera några kanonresultat alls egentligen, vilket jag trodde de skulle göra. Någon man inte ska räkna bort är Patrick Roest som var dominant på 5 000 meter tidigare. Han har varit extremt stark i världscuperna varje år men på VM har han inte varit i form, och det här mönstret har upprepats tre år i rad. Nu har han istället inte presterat bra på hösten och vintern så det är inte helt orimligt att han tagit en lärdom av det som varit och nu lyckats vända på mönstret.

”Jag tror att många av mina konkurrenter känner att de tävlar om andraplatsen, inte alla men många.”

Hur vänder man på ett sånt mönster?

– Han kanske har tränat lite hårdare under hösten och vintern så att när mästerskapet kommer i februari är då hans toppform kommer. Det är mycket möjligt att det är flera som inte har spelat ut alla sina kort än. När jag säger att flera av dem känner att de tävlar om andraplatsen tror jag inte att det gäller alla.

Det har snackats mycket om att OS avgörs just i Kina. Hur ser du på det?

– Det är inget jag tänker på dagligen, verkligen inte. Om du vill ha ärliga svar från mig ska vi ta det efter jag varit i landet och inte före.

Foto: UNIQLO

Efter att ha lyssnat på ditt sommarprat får man intrycket att du nästan är mer intresserad av de mentala aspekterna än själva sporten. Stämmer det?

– Så kanske det är. Efter OS 2018 visste hur jag skulle träna för att komma dit jag är idag, däremot visste jag inte hur jag skulle göra för att vilja träna för att ta mig hit. Det blev naturligt att det centrala var att hitta ett sätt att vilja göra det, att tycka det är nice. Det är vissa dagar jättelätt, andra jättesvårt. Jag tror att det är därför som jag orienterat mig åt det hållet och varför sommarpratet blev som det blev.

Hur hittar du viljan en tung dag?

– Rutiner i livet är väldigt fördelaktiga, de räddar en från att begå misstag. Till slut när man gjort något tillräckligt många gånger, funderar man inte längre på det, man bara gör det. Det är som att gå upp på morgonen. Du vaknar tidigt och klockan bara skriker i ditt öra, du är pisstrött och det är kallt utanför täcket. Ingen vill gå upp när klockan ringer men alla gör det, eller nästan alla. Man ligger inte där och funderar på om man vill gå upp, man bara stänger av klockan och sätter på sig sockorna. Har man bara gjort det tillräckligt många gånger gör man det på rutin.

Hur kommer man in i nya rutiner?

– Det är svårare. Dels krävs det mycket mod att våga underkasta sig ett hårt träningsprogram. Men det handlar också om att, i den här vardagen eller i det här träningsprogrammet, hitta så mycket mening och glädje som möjligt.

Nils van der Poel, med Patrick Roest och Sergej Trofimov, efter guldet på 5 000 meter på VM i Herenveen 2021. Foto: Getty Images

Säg att du når ditt mål och tar dubbla guld i Peking. Vad händer efter OS, har du någon plan?

– Jag har väl idéer, men ingen plan egentligen. Jag har försökt lova mig själv att resultatet på olympiaden inte ska påverka vad jag väljer att göra framåt. Jag tror inte att det är sunt att som idrottsman främst drivas av idrottsliga prestationer och tänka att man måste få en viss medalj, placering eller tid innan man lägger av. Man ska inte basera sitt liv på tjurskallighet, så det ska jag försöka lämna utanför. Vi får se vad det blir. Det var längesen jag hade semester nu, senast var nog julen 2018. Så det vore gott med lite semester.

Din efternamnsnamne Mathieu van der Poel är världsklass i både cykelcross och landsvägscykel. Eric Heiden bytte sport från skridsko till cykel och du har cyklat en hel del – skulle du kunna tänka dig att satsa på en tävlingskarriär som cyklist den dagen du tröttnar på skridsko?

– Av alla möjliga framtidsscenarion är det en av dem jag ser som minst troligt. Jag tror att en elitsatsning på cykel hade varit ganska likt det jag gör nu och jag är alldeles för nyfiken för att göra samma sak om och om igen.

”Jag tror inte att det är sunt att som idrottsman tänka att man måste få en viss medalj, placering eller tid innan man lägger av. Man ska inte basera sitt liv på tjurskallighet”

Vad är mer troligt att du hoppar på?

– Jag skulle vilja lära mig att surfa, det vore kul. Sen åkte jag mycket skateboard när jag var yngre, det vill jag göra mer, även om det suget nog går över rätt snabbt eftersom det gör så ont att ramla på asfalt hela tiden. Sen ska man väl göra något produktivt också, för att må bra. Jag trivdes väldigt bra under min värnplikt så det är mycket möjligt att det blir någon militär bana.

En annan klassiker för pensionerade elitidrottare är ju att bli föreläsare. Med tanke på ditt intresse för det mentala aspekterna, är det något för dig?

– Jag har ju lärt mig en del grejer och det är väl det jag ser som mest troligt egentligen. När man tar sig till världstoppen inom en idrott, kanske framför allt inom en individuell idrott, får man vissa lärdomar som på vissa sätt är unika men som också är användbara i andra sammanhang. Jag tänker att jag ska ta en period att dela med mig av vad jag lärt, vad som gjorde att jag lyckades så bra inom idrotten, och försöka sprida det genom föreläsningar och event.

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.