Nisse Hallberg: ”Finns det något bättre än folk som på riktigt älskar mat mer än livet?”

Nisse Hallberg och en pizza

2020 skulle bli Nisse Hallbergs år. Det gick inte som tänkt. Men vägen tillbaka går via magen.

Nisse Hallberg
Nisse Hallberg  |  Publicerad 2020-11-25 14:38  |  Lästid: 3 minuter

Det blev ju ett jävla pissår – kanske det sämsta året i många som sluppit krig och svälts liv. Jag vill faktiskt bara pissa det här vidriga året rätt i ansiktet.

Det började helt fantastiskt: Den 1 januari ligger jag och tjejen jag är kär i bakfulla i sängen med tv:n på i bakgrunden. Det är en dokumentär om Gyllene Tider. Det gör inget, det stör inte, det är till och med nästan härligt att höra världens vitaste ”reggae” (ackompanjerad av en synth från helvetet) mala på i högtalarna. Vi bestämmer oss för att beställa mat. Det blir thailändskt. Vi gör som i Crocodile Dundee 3 och låtsas att vi är fler än två och vi beställer mat för fyra personer. Vi ska inte lämna min lägenhet, vi ska bada i fried rice och nr 13 utan basilika.

Det här skulle bli ett år i matens tecken. Jag hade äntligen någon att laga mat till! Jag hade aldrig tidigare träffat en person som uppskattat mat som hon. Hon blev snudd på arg om jag inte ”mm:ade” tillräckligt högt mellan tuggorna, det var förnedrande mot mazarinen då jag åt den med gaffel. (En mazarin förtjänar tydligen att tryckas in i huvudet i två tuggor.) 

Sen kom den från ingenstans och förstörde allt för alla. Förstörde familjer, företag, livescenen, hemmamiddagarna, det spontana. En pisspandemi kom och fuckade upp allt jag planerat, allt! Glädje, jobb, mat, liv, kärlek – allt försvann som över en natt. Det som skulle bli ett år fyllt av kulinariska toppar och dalar blev raka motsatsen. Jag fick fotboja. I princip alla fick fotboja utan att ens ha sopat någon på käften eller, likt en SD-topp i Norrköping, luktat på förfest i Bogotá. Året jag skulle äta ute och äta med en person som tyckte om Biff Rydberg aningen mer än hon tyckte om mig fick jag i stället sitta hemma, ta tempen en gång i timmen och äta falukorv med för mycket ketchup.

Mars, april, maj: jag minns de 92 dagar ingen kommer att få tillbaka, aldrig har så många bränt så mycket sparad moms på glass och dåligt lådvin. Hemma var man, och skit tryckte man i sig. Det var 92 dagar som var mörkare än Schibbye och Perssons 438 dagar. 92 dagar av fiskpinnar tillagade i brödrostar, smaksatta med ångest och skilsmässa. Alla höll vi andan, alla hoppa­des vi på att Anders Tegnell i sin nya Felix Sandman-frisyr skulle ha rätt och att smittan skulle gå ner under sommaren så att vi fick dricka starköl i plastglas och småpackade äta en råraka med löjrom för 350 spänn på någon halvdan sommarkrog. 

Och se på fan. Halva Sveriges nya frikort hade rätt, trosfuktaren från Folkhälsomyndigheten kunde andas ut. Ja, hela Sverige kunde andas ut. Dödsfallen gick ner, antalet insjuknade gick ner, IVA-patienterna blev färre. Vi skulle få smaka lite på sommaren även i år. Jag fick två veckor fullmatade med restaurangbesök med den jag tycker om mest, som i sin tur tycker om mat mest. Finns det något bättre än folk som på riktigt älskar mat mer än livet? 

Det blev 14 dagar av totalt frosseri på alla favoritställen. Vi sprang runt som Eric Cartman med snuten hack i häl på Casa Bonita. Allt skulle hinnas med. Pengar som lagts på hög under den moderna pesten skulle nu omvandlas till kanapéer och högar av lammkotletter.

Slutet på sommaren 2020 är nog den bästa tid jag någonsin haft. Det kan ha att göra med att allt fram till just då varit rent skit. Visst, det kanske bara var tre av fem, men det var skitsamma för tre av fem kändes helt ärligt som det bästa jag upplevt. 

Men nu är hösten och snart vintern är.

Nu är jag tillbaka i hemmet, sommaren är minnen. Så även jobben och momsen som nu är utspridd på Stockholms alla mellanstora krogar. Aset till rövpandemi är tillbaka, konserver och pinnglass har jag så det räcker till nästa juni. Antikroppar har jag definitivt inte, så det blir att hålla sig hemma. Gör det ni också, snälla. Skiten är inte över men för att det någon gång ska bli som det var kan vi väl hjälpas åt? Jag kommer att lägga mina pengar på mat. Mat är en investering i minnen, och det är minnena som kommer få oss att klara av den här skiten ett varv till, eller två eller fem. Jag vill ut och bränna mina pengar – och det jävligt snart. 


Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-11-25 14:38