Som en av Sveriges främsta hypokondriker har jag varit helt säker på att jag haft allt från olika former av cancer till skenande hiv. Jag har tyvärr kostat skattebetalarna enorma summor pengar eftersom jag har sprungit på akutmottagningarna stup i kvarten i hela mitt liv.
Rädslan att dö kryddad med kosmisk ångest håller mig vaken om nätterna allt för ofta och det blir värre för varje dag då klockan tickar på mot det oändliga mörkret.
För det är vad jag tror, eller snarare vet, då jag är väldigt trygg i min ateism. Jag är säker på att det inte finns något liv efter detta. Jag är helt övertygad om att det är lika mörkt som det var innan mamma Gunilla klämde ut mig den där sensommardagen 1984.
Denna vetskap skrämmer skiten ur mig, det mörka ångestmolnet följer mig från att jag vaknar till det att jag somnar.
Det enda jag kan göra nu är att se till att gubben Hallberg lever så länge det bara går genom att ta bort allt som är roligt i livet som sprit, knark, friterad kyckling och lösgodis.
Jag har fått börja leva likt Joe Cocker då han spelade in You Can Leave Your Hat On med andra ord – sluta ha det kul och fokusera på sunda saker som är pisstråkiga.
Den här förändringen hade kunnat ske redan för flera år sedan då jag gästade tidningen Dagens podcast. Tidningen Dagen bevakar nyheter och händelser inom svensk kristenhet. I ärlighetens namn ska jag villigt erkänna att jag inte var supersugen på att ställa upp på just den här intervjun.
Jag hade på känn att de två journalisterna som hade podcasten skulle döma mig, att de skulle se mig som misslyckad, att jag på något sätt skulle kunna se i deras ögon att dom visste att helvetet väntade på mig. Detta var ju såklart endast mina fördomar som spökade – och min rädsla för troende människor.
”Hon skulle upp till de vitklädda harpaspelande keruberna som har tempurkuddar sydda av moln och äta spröda Ryvita-knäcke med aningens för mycket Philadelphiaost den dagen hennes pump klev av sitt skift i bröstkorgen”
Jag hade självklart helt fel, Malin och Daniel var superfina. Vi hade en kanontimme ihop trots att vår syn på saker skiljde sig i princip konstant. I slutet av intervjun satt de tio centimeter från mitt ansikte och sjöng psalm 344, psalmen jag själv önskat. Eller önskat, dom frågade mig: ”Vi sjunger alltid en psalm i slutet för våra gäster, vilken psalm önskar du?”
Cool som jag var slet jag ut en sifferkombination ur arslet och det blev 344 som sjukligt nog hette Jag skulle vilja våga tro. De båda gullisarna såg ju självklart detta som ett tecken, ett sätt att kunna rädda den slitna ekan med puls som saknade åror i livet.
Det visade sig att Malin likt jag var otroligt hypokondrisk. Hon, en kristen kvinna som tror på ett liv efter detta – låt oss för enkelhetens skull säga ett himmelrike och helvete. Denna lugna trygga kvinna med hjälp av sin tro, hur kunde hon vara rädd för att bli sjuk?
Hur går det ihop?
Och ja, jag vet, himmel och helvete är så jävla 1989. Nu för tiden har de flesta en helt annan syn på livet efter detta, om de ens tror på ett liv efter detta. Men det gör mitt resonemang mycket lättare att genomföra om vi kör på Gud och djävulen nu, tack.
”Sett till min inställning gällande religon är jag ganska så säker på att jag skulle få äta Dennis hot dogs med Goebbels och Benny Hill på en betydligt varmare plats.”
Det ska även tilläggas att Malin inte hade ångest över sin egen död (som jag verkligen hoppas dröjer), hon hade däremot ångest å mina vägnar. Hon fick en otrolig ångest då hon insåg vilken enorm ångest jag måste bära runt på då jag inte har en tro som hjälper mig. En tro som får mig att se döden som något vackert, som en nystart, ett nytt kapitel.
För var det en sak jag tror att hon var helt säker på, hon gav mig de ”vibbarna”. Hon skulle upp till dom vitklädda harpaspelande keruberna som har tempurkuddar sydda av moln och äta spröda Ryvita-knäcke med aningens för mycket Philadelphiaost den dagen hennes pump klev av sitt skift i bröstkorgen.
Jag är så otroligt avundsjuk på alla er som tror på något större, ni som längtar efter det som kommer efter det vi har nu och jag hoppas för er skull att ni har rätt. För min egen? Nja… Sett till min inställning gällande religon är jag ganska så säker på att jag skulle få äta Dennis hot dogs med Goebbels och Benny Hill på en betydligt varmare plats.
Och missförstå mig inte nu, jag tycker att alla människor har rätt till vilken tro de vill, inget snack om saken – till och med scientologerna (det skriver jag bara för att jag är fullkomligt livrädd för Tom Cruise och hans hatsvans).
Det enda jag kan ställa mig aningen frågande till är, sätt er ner nu, för här kommer den:
OM man är troende, säker på ett liv efter detta OCH tro sig vara övertygad om att man kommer hamna i paradiset. Borde inte vi livrädda ateister få förtur i vårdköerna?
Låt ateisten med fetlever och cancernoja få ta din nummerlapp. Du kommer vara odödlig på herrens magiska nöjesfält med gratis popcorn och få åka hur många varv du vill på Guds berg- och dalbana den dagen du gjort ditt som jordbo, himlen är din och det vet du!
Får jag eller någon i min sits din plats i kön så kanske vi i bästa fall hinner med en sista minuten-resa till Rhodos. För efter Rhodos kan det eviga mörkret stå för dörren och då kommer vi ateister vara er religiösa evigt tacksamma. Eller inte evigt, tills vi försvinner i oändligheten.
Det här gäller självklart inte troende barn eller ungdomar. Det här gäller personer som blivit så pass vuxna att de valt sin tro.
Du är uppvuxen i ett tryggt kristet hem utanför Jönköping, börjar plugga på folkhögskola efter gymnasiet, testar cannabis, snortar tequila med en bisexuell person från Madagaskar på en offentlig toalett, ber Gud att dra dit pepparn växer i två år bara för att se vad som finns på andra sidan för att sen flytta hem och finna Gud på nytt. Där blev du vuxen, där blev du av med kölappen.
Ni förstår säkert att jag inte kommer orka ta det här så pass långt att jag blir politiker och försöker driva igenom den här frågan. Jag tror även jag skulle kunna få svårt att lagstifta den.
Men vi kan väl komma överens om att om du är du säker på att din nästa hållplats är paradiset, låt oss som ändå bara ska bli kompost få leva lite längre. Kliv åt sidan, snälla!
Ps. är ni troende och håller med mig säg gärna något snällt om ni ser mig på stan. Däremot hatar ni mig för mina åsikter och det jag skrivit så heter jag Messiah Hallberg på alla sociala medier, tar gärna debatten med er där.
Ps. (igen) Återigen tack Malin och Daniel för det fina samtalet i podcasten Dagen. Jag försöker fortfarande tro, det vill sig bara inte.