Annons
Annons

Morten Laursen

Han är hård, fokuserad och accepterar inte förluster ens under träning. När Sverige går ut på planen mot Trinidad/Tobago i Dortmund leds vi av världens coolaste lagkapten. I Johan Cronemans intervju ur Café Sport talar Olof Mellberg ut om straffarna, anbudet från Chelsea och jakten på nya framgångar.

Annons

Han överraskar med att dricka två glas vin till lunchen – jag överraskar kanske ingen med att ha djupt förankrade fördomar om just idrottsmän. Har vi inte det alla?
Vad trodde jag? Att han skulle ta morotsjuice intravenöst och jogga på stället under hela intervjun?
Han äter först carpaccio, sedan biff. Mellan tuggorna säger han, rätt överrumplande, att de två bästa svenska filmerna han sett under de senaste åren är Björn Runges Om jag vänder mig om och Killing-gängets Fyra nyanser av brunt.
Jag säger att det måste vara två av de svartaste filmer som gjorts i Sverige det senaste decenniet. Då skrattar Olof Mellberg. ”Jävla bra.”

Det är måndag eftermiddag i Birmingham, det är råkyligt, det är i mitten av februari. Två dagar tidigare har Aston Villa gjort en ny plattmatch på hemmaplan, 1–2 mot klena Newcastle. Olof Mellberg gjorde sin sämsta insats på väldigt länge, han har annars haft en bra säsong, som vanligt.
I ansedda Birmingham Post står dagen efter ingenting om att Olof Mellberg varit usel, det är han själv som säger det.
”Jag var mycket besviken på mig själv efter matchen.”

I svenska media finns det en tendens att ständigt ha två nyhetsbulletiner från Birmingham:
a) Olof Mellberg är ur form
b) Olof Mellberg är fortfarande ur form. Aston
Villa är en av de åtta största Premier League-klubbarna, och Olof Mellberg är lagets kapten. Birminghams fotbollsskribenter är eniga om att han är en av de bästa och viktigaste spelarna. Han är sällan direkt ifrågasatt i Sverige, men han spelar i fel klubb. Och eftersom hans klubb alltid halkar efter i tabellen, så antas också Olof Mellberg halka efter.

Snygg logik.

Strax innan lunchen har jag ställt mig utanför ett nybyggt, flott SAS Radisson i centrala Birmingham (mitt emot ligger ”Golden Fried Chicken”) och väntat på Olof Mellberg. Han är duktigt försenad, hade jag inte åkt hela vägen från Stockholm hade jag gått därifrån. Det var länge sedan jag tyckte det var värt att vänta på någon i trekvart.
Jag står där för att bättre kunna se hur han kommer gåendes/åkandes/släntrandes. Kanske kan det säga något litet om honom som person. Av hans stil på planen att döma skulle nog Olof Mellberg kunna komma cyklandes.
Det finns något rejält och bestämt över hans spelstil. Göra det enkla, göra rätt för sig, allt sådant som man lär sig hemmavid, i den svenska modellen. Det är något definitivt somrigt över honom. Blond kille på kollo.
Olof Mellberg är uppvuxen i Skagersvik, Gullspång i norra Västergötland. En av hans skolkamrater var AIK:s Andreas Andersson. Helt olika som spelare, närmast identiska som svenska rollmodeller.
”Jag gillar den svenska stilen, man bygger på bra laganda, man jobbar för varandra. Det är så jag är uppfostrad.”
Givetvis har han tryfferat sitt svenska baspaket med en slags internationell fotbolls-air.
Plötsligt svänger det in en silvergrå Porsche framför hotellets entré. Olof Mellberg sticker ut huvudet, och frågar på bred västgötska, på gränsen till värmländska.
”Vet du var man kan parkera?”.
”Du är Olof Mellberg”, säger jag, ”du kan nog parkera var som helst.”
Han kliver ur bilen, rätar självsäkert ut sig, hälsar, och ser väldigt rik ut. Sedan åker han och parkerar på en säker och absolut laglig plats.
Sammanbiten, skulle nog de flesta kalla honom. Många tycker att han är cool.
Vi är några stycken som alltid misstänkt att den där brottningsmatchen mellan Mellberg och Ljungberg i botten handlade om just det: Att vara coolast.

Motorvägen upp till Birmingham, tre timmar från London, är en tät trafikerad, tätt packad mardröm tillverkad av lastbilar. Jag har aldrig sett så mycket lastbilar i hela mitt liv. Vi kör in i Midlands och varenda avfart är en fotbollsreferens: Walsall, Wolverhampton, Coventry, Stoke.
Olof Mellbergs arbetsplats, Villa Park, tornar upp sig en kvart från centrum, det är ruffigt just där, men Birmingham ger annars ett ljust intryck, man bygger nytt överallt. Snygg stadskärna, man har fått rykte som en stor partystad.
När jag för över 30 år sedan tågluffade i England (mest för att titta på fotboll – det var huliganernas bästa tid), var städerna bokstavligt talat kolsvarta, tunga, elaka, fula, skitiga. Efter klockan åtta på kvällen var man rädd för att bli rånad – på sin jacka. På väg hem från puben rullade man ihop den och lade i en plastpåse.

Olof Mellberg påpekar att han trivs i Birmingham, men säger också att ett annat land och ett annat klimat vore häftigt igen – den första chansen försatt han en smula.
– När jag som 19-åring kom till Racing Santander i norra Spanien hade jag inte riktigt vett att uppskatta det livet, jag tänkte bara på fotboll. Nu skulle man ju njuta på ett annat sätt. Vi bodde helt fantastiskt, jag lade knappt märke till utsikten.
Han haltar lite på väg upp i matsalen, låret är lindat, han kommer precis från behandling. De har inte tränat just den här dagen.
”Men om man är skadad måste man ändå alltid dyka upp på träningsanläggningen. Då vill dom verkligen ha örnkoll. Det är en engelsk regel, är man skadad kommer man alltid på träning och kontroll. Du kan rulla tummarna i veckor, men du får göra det där!”
Jag ber, med tanke på Aston Villas usla hemmafacit så långt in i säsongen, Olof Mellberg förklara en av de stora, olösta gåtorna i all modern fotboll: Hur kommer det sig att man helt utan förvarning, ett år, en säsong, plötsligt bara inte kan vinna på hemmaplan? Man har ungefär samma kvalitet på spelarna, samma tränare, samma gräs, samma hemmafans?
– Jag vet faktiskt inte. Det är klart att det ligger en hel del psykologi i det hela, det blir till en osäkerhet som sätter sig någonstans där i bakhuvudet, och som man inte så lätt blir av med. Men mest handlar det faktiskt om hur man spelar. Vi spelar likadant hemma som borta, oavsett motstånd, Sunderland eller Chelsea – vi trycker upp laget, går högt upp. Vi gillar att spela offensiv fotboll och det har kanske straffat sig på hemmaplan i år. Vi blir sårbara för lag som siktar på att göra ett mål och sedan försvara sin ledning. Vi spelar aldrig för 0–0.

Jag försöker få honom att bekräfta slutsatsen av detta: Att han inte är helt överens med Aston Villas tränare David O’Leary om hur laget ska spela. Givetvis säger han ingenting mer i ämnet, han tiger inte, han ljuger inte: Han säger bara inget mera om just den saken.
Man får läsa många undertexter när man pratar med fotbollsspelare på elitnivå, att lära sig hålla käft har de lärt sig den långa vägen – de har ofta tröttnat på att se sig ständigt felciterade. Men jag kan i och för sig också förstå en del ambitiösa sportjournalister. Man får väldigt stor lust att brodera lite när man bara får knappt hörbara, enstaviga svar från en del av Olof Mellbergs kollegor.
Olof Mellberg är allt annat än enstavig när vi lunchar. På plan, under en match, kan man se något mer korthugget i hans talande blick, när han blänger på en lagkamrat med de där intensiva ögonen behöver han inte säga mycket. Den utstirrade vet ändå att han precis har gjort ett misstag för mycket.

Hur ofta har du synpunkter på hur ni spelar i Aston Villa?
– Jag är van vid att prata, men det finns de som pratar mycket mer i paus än vad jag gör. Alla slags typer är representerade i ett omklädningsrum; de som alltid är tysta, de som alltid skämtar, de som alltid pratar, de som alltid pratar men inte borde, och så vidare. I princip är jag van vid att säga ifrån om jag tycker att något är fel, det är så jag är uppfostrad.
Vad säger David O’Leary efter matcherna?
– Har man gjort ett misstag får man veta det, med ett klart, rätt enkelt, budskap: Gör inte om det! I landslaget är man jämförelsevis något mer förlåtande, kan man kanske säga.
Har du fått särskild medieträning som lagkapten?
– Nej, jag är självlärd. Jag har kanske lite mer ansvar inför pressen och journalisterna som Aston Villas kapten, jag har över huvud taget lite fler uppgifter i klubblaget. Jag har till exempel hand om alla spelarbiljetterna, ser till att de fördelas, och andra liknande grejer.
Vad är det som gör att andra ser dig som en självklar ledare?
– Jag är ingen sådan kapten som går omkring och frågar hur folk mår, hur det känns, och så vidare. Jag är förmodligen kapten för de egenskaper som jag har på planen, under match, och på träningen.
Och vilka är det?
– När vi tränar, till exempel, så förlorar jag aldrig.
Någon gång gör du väl det?
– Nej, nästan aldrig. Och det vet alla. Och sådan vill de att jag ska vara under matcherna också. Och sådan är jag: Min grundinställning är att vi aldrig förlorar. Jag antar att man vill spela med killar som har den tron, jag tror själv att det smittar av sig. Jag är en fruktansvärt dålig förlorare, men det sitter inte i så länge…

När vi träffas är det ganska så exakt fyra månader kvar till VM-invigningen. Det är lika spännande, och oroande, som alltid, men det känns också lite som om turneringarna glider in i varandra. Många av oss kan känna en slags mästerskapströtthet. Man sitter i flera timmar i en bar och grälar om några gamla 0–0-matcher, och en straffläggning mellan länder man knappt minns tröjfärgen på – när man vaknar upp nästa morgon inser man att man pratat om två olika mästerskap. Under två vitt skilda decennier.

Under varje VM kan man numera också se spelare, och hela lag, som är tröttkörda, helt uppgivna, proppmätta. Minns ni Frankrike i Japan till exempel? De var jästa två säsonger för länge.
Säsongen för de allra bästa slutar i början av maj, därpå träningsläger, uppladdning och en lång turnering när man egentligen skulle haft semester, och fått alla skador läkta.

Och hur ser dessa fotbollsslavars äktenskap ut till exempel? Förr pratade man närmast oskyldigt om fotbollsänkor, de satt ensamma hemma med barnen varje söndag. Förfärligt, tyckte man, söndagar som var så fina. Nu verkar man leva med varandra i längre cykler. Olof Mellberg säger det som man hört tusentals fotbollsspelare säga före honom.
”Jag har väldigt mycket tid för min dotter och min sambo under långa perioder, sedan kan det bli mycket resor, och långa turneringar under andra perioder.”

Fotbollsänkorna sitter förmodligen inte heller hemma och lider längre. Vi som alltid avundsjukt drömt om det där fotbollslivet kan hitta vilka fel som helst som inte finns.

Den irländske författaren Roddy Doyle illustrerade det bättre än någon annan, när han i inledningskapitlet till Nick Hornbys samlingsvolym My favourite year, i början av 90-talet, jämförde sitt eget tråkiga författarliv med till exempel den irländske landslagskaptenen David O’Learys (!) mer upphetsande tillvaro. Han tänkte på hur lyckliga David O’Learys barn måste ha blivit när pappa nätade på en avgörande straff mot Rumänien under vm 1990.
När, undrade Roddy Doyle lite småbittert, skulle hans egna barn springa ut till hans fru i trädgården, och skrika, med armarna i vädret:
”Mamma, mamma, pappa har precis skrivit klart en ny roman!”

Så – längtar man efter ledigt, eller är ett VM-internat precis så kul som vi andra vill att det ska vara?
– Det bygger egentligen bara på en sak: Att man är hel och frisk. Då kan jag spela hur många matcher som helst. Börjar man få småskador blir det genast jobbigt. Jag ser faktiskt fram emot VM jättemycket.
Hur mycket ser du fram emot att lägga en straff igen?
– Inga problem, tror jag. När det blev straffläggning mot Holland blev jag nästan besviken att jag inte var en av de första fem som skulle slå en. Man måste bara ha en sak klart för sig. Man spelar ordinarie matchtid, man går på instinkt, det man har lärt sig, och tränat på. Sedan blir det straffläggning – och nu pratar vi om en helt annan sport. En helt annan! Inget av det som gällde tidigare gäller nu. Man har massor av tid att tänka, och en del av oss ska under en fotbollsmatch tänka så lite som möjligt…
Är VM i fotboll ditt bästa skyltfönster?
– Nej, det är det inte. Jag har ett bra kontrakt, och stannar gärna kvar i Aston Villa, men man vet ju aldrig. Chelsea lade ett fett bud på mig när jag var i Racing Santander, men klubben nobbade det – och Chelsea köpte Gallas i stället. Men det är ingenting man går och funderar på, klubbyte.
Efter lottningen pratade alla, som vanligt, om Sverige och England. Ingen bryr sig om Paraguay, som ju förmodligen, som vanligt, har ett skitbra lag. Både tekniskt, taktiskt och fysiskt.
Vad har du för syn på Paraguay?
– Helt klart har de ett bra lag. Paraguay blir tuffa. De har många rutinerade spelare och det är som sagt ett mycket fysiskt lag för att vara sydamerikanskt.
Och England måste väl ha sin starkaste trupp sedan VM 1966?!
– Ja, jag ser England som en av huvudfavoriterna till att vinna VM. Ser man bara till spelarmaterialet så ser de riktigt starka ut, men vi har spelat bra mot England tidigare, och vi vet att vi kan göra det igen.
Ser engelsmännen Sverige eller Paraguay som det största hotet?
– Det vet jag inte.
Kommer du att diskutera med Lagerbäck om hur ni ska lägga upp spelet och taktiken. Frågar han dig vad du tycker?
– Vi har en bra dialog, och han lyssnar på vad jag säger. Men i slutänden är det han som är bossen, och han som bestämmer.
Vilka spelare fruktar du mest?
– Skitsnabba killar som gör mycket mål! Nej, allvarligt: det kan vara jobbigt att möta riktigt stora och starka spelare som blir till en utmaning i exakt varenda duell. Å andra sidan kan det också vara svårt att möta spelare som är anonyma under stora delar av matcherna, men som man av erfarenhet vet kan blixtra till i nittionde minuten.
Vilket lag höll du på när du var liten och Sverige inte var med?
– Jag kan inte komma ihåg att jag följde något VM innan 1994.
Bortsett klyschorna: Hur mycket betyder det med många svenska fans på läktarna i Tyskland?
– Väldigt viktigt! Under EM i Portugal gav de oss ett otroligt stöd…

Annons

Dela (2)
Tweeta



Laddar