Annons
Annons

Jonas Cramby är inte singel. Har egentligen aldrig varit. Men ibland drömmer han om att leva ditt liv i stället. Framför allt för att han skulle göra det så mycket bättre än du.

* * *

Kära singelkille.

Annons

Känns det som om alla andra människor har ett förhållande och du är den ende i hela världen som inte fyller din Instagram­feed med bilder på flinande barn, långkok och romantiska weekendresor till Berlin?

Gilla Cafe.se på Facebook

Känns det som om alla dina gamla party­polare hellre stannar hemma och blir tjocka framför X Factor än går ut och festar med dig?

Känns det, innerst inne, som om din galna singeltillvaro, hur kul den än varit i sina stunder, börjar bli lite patetisk nu när 20-årsstrecket (30-årsstrecket? 40-årsstrecket? 50-årsstrecket?!) mest börjar likna en prick vid horisonten?

Känns det till och med som om du får en liten klump gråt i magen när du nuddar vid tanken på att du kanske, kanske blivit den där killen som du och dina kompisar alltid brukade skämta om? Han den där ensamme, lite för gamla snubben vid baren som hoppfullt tittar upp från sin gin & tonic så fort någon går förbi – så ivrigt kontaktsökande att alla andra förutsätter att han är a) kliniskt galen, eller b) en sällskapssjuk australisk backpacker.

Tro mig kompis, jag vet hur allt det där känns.

Eller… det vet jag ju inte alls förresten. I princip sedan jag blev könsmogen har jag, när jag tänker efter, inte tillbringat särskilt många dagar utanför ett förhållande.

Medan du har juckdansat bakom en Chardonnayglad sjuksköterska i köket på en lägenhetsfest har jag suttit vid frukostbordet och tjafsat med hennes stadgade väninna om vem av oss som drack upp den sista mjölken. När du har vridit dig av söndagsångest efter att ha ringt nattliga bootycalls till den yppiga receptionisten på ditt nya jobb så har jag legat och kramats med hennes mer flatbröstade kusin.

Så, nej, jag har egentligen inte så mycket att säga om hur det är att vara en evig singel.

Vad jag däremot har en enorm erfarenhet av är att avundas dig och ditt singelliv.

Jag vet inte på hur många middagar jag stannat hemma med disken medan du och dina polare gått vidare ut i natten för att uppleva äventyr som skulle få Baron Münchhausen att skaka misstroget på huvudet. Jag vet heller inte hur många gånger jag kommit att tänka på saker jag borde ha gjort medan jag fortfarande kunde – och som du fortfarande kan göra.

För visst finns det fördelar med att vara hjärtslitande ensam.

Det gäller bara att bli påmind om dem ibland.

* * *

Det jag avundas dig allra mest, kära singelkille, är all tid du har till ditt förfogande.

För det som händer när man hamnar i ett förhållande – och sen förhoppningsvis får barn – är att den tid man har att läsa böcker, ladda ner tv-serier eller bara stirra i taket sinar mer och mer. Ibland kan jag drömma om att hamna i fängelse bara för att få tid att bajsa i lugn och ro.

Du, däremot, har oceaner av tid att rumla omkring som en berusad sjörövare på vattenskidor. Du har så mycket tid att du blivit bortskämd med den och säger dig bli ”uttråkad” så fort det är söndag, bussen är försenad eller Twitter inte har uppdaterats på 45 sekunder.

För mig, som inte ens minns sist jag läste färdigt morgon­tidningen, eller knappt ens en tweet, är detta ett slag i ansiktet.

Jag skulle älska att få bli uttråkad lite då och då – för då svischar inte livet längre förbi snabbare än, ja, en sjörövare på vattenskidor.

* * *

En annan sak jag är avis på är att du kan bli nyförälskad – om och om igen.

Förälskelse är ingen känsla, det är en drift. Det kommer från den glupska belöningsdelen i hjärnan som vill ha choklad, galna upplevelser och vackra saker.

När du blir förälskad sprutas det ut dopamin i kroppen och delar av hjärnan blir aktiv på exakt samma sätt som om du har tagit kokain. Du får en intensiv känsla av välbefinnande, energin ökar, du behöver mindre sömn och mat, du blir fokuserad och upplever en enorm njutning av de mest vardagliga saker: som hur din senaste förälskelses klänning rör sig när hon står på balkongen och pratar i sin mobil eller hur hennes solvarma nyckelben luktar när hon kommer in igen.

Den dopaminkick man upplever vid förälskelse kan vara så kraftfull att många människor misstar den för kärlek och tror att när den klingat av efter ett par månader – för tro mig, det kommer den att göra – så är det dags att leta efter en ny partner.

Och trots att vi förhållandekillar alla är nyktra dopaminister som vet att detta system inte fungerar i längden så betyder det inte att vi inte då och då avundas dig som är förälskelse­knarkande singel.

* * *

Sen har vi det här med ansvar. Du har inget.

Visst, du har ett jobb att sköta eller en tenta att klara. Men det där är världsliga saker.

Om du plötsligt känner för att backpacka ett halvår i Asien så behöver du bara sätta på dig skorna och gå ut genom dörren. För mig krävs det två veckors planering, ett avancerat flödesschema och i många fall en notarius publicus bara för att kunna åka på en tvåtimmars räkkryssning med jobbet.

För att inte tala om alla de saker som det över huvud taget inte går att göra längre när man har skaffat familj.

Plötsligt ångrar jag djupt att jag aldrig vandrade de 428 milen längs Pacific Crest Trail, tog en vända som fn-soldat eller skidade till Sydpolen medan det fortfarande inte gjorde så mycket att jag var borta i åratal – eller till och med strök med.

Samtidigt ser jag med bitterhet hur du, kära singelkille utan några åtaganden eller något ansvar, mest sitter på den lokala Kinakrogen och pratar om hur du borde dra iväg i stället för att faktiskt göra det.

Så kom igen, gör det för min skull. Åk på den där roadtripen du alltid drömt om. Ta det där vaktmästarjobbet på Abisko forskningsstation du läste om i Platsjournalen. Bestig världens alla 8 000-meterstoppar. Flytta på chans till Xian-provinsen. Gör vad som helst, egentligen, förutom att sitta där och ruttna.

* * *

Det sista jag avundas dig är att du har det bästa framför dig – att träffa någon.

Jo, jag vet vad du tänker nu:

När man hamnar i ett förhållande dröjer det inte länge innan man pussar varandra på kinden och frågar hur arbetsdagen varit i stället för slita kläderna av varandra och älska så vildsint i hallen att kassen till pappersinsamlingen välter.

Det där låter inte så upphetsande i dina singelöron, jag är medveten om det. Men allvarligt, hur kul är det egentligen att dag efter dag sitta med tända ljus, hålla varandra i händerna och stirra suckande i varandras ögon tills man får kramp i käkarna av hur oerhört lycklig man är hela tiden?

För med allt detta sagt får man inte glömma att vi tråkiga familjekillar är det av en anledning. Vi har faktiskt valt att inte vara singlar.

Att ha ett tryggt förhållande, och kanske till och med ett par ungar, är visserligen inte det enda sättet att leva sitt liv på.

Men det är ett ganska så jäkla bra sätt att göra det.

Jonas Cramby

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 12/2012. Läs Jonas Crambys blogg här.

Annons

Dela (86)
Tweeta

Annons


Laddar