Du är den förste svensk som vunnit en världscupfinal i hästhoppning och du har dessutom varit världsetta under rekordlång tid. Blir man någonsin trött på att vara bäst?
– Nej, den dagen jag känner mig mätt på framgång är det nog dags att lägga ner.
Du var tolv år när du bestämde dig för att ägna resten av livet åt hästhoppning, var kom målmedvetenheten ifrån?
– Innan jag bestämde mig för hästhoppning provade jag andra sporter, och jag var lika målmedveten där. Att jag fastnade för ridsporten beror nog på att jag är uppvuxen på en bondgård, jag har alltid gillat att ha djur omkring mig. Dessutom tycker jag om att vara för mig själv, och att tävla. Med ridningen fick jag kombinera samtliga delar.
Som ung kille var du ett undantag inom ridsporten. Hur mycket gnäggades det efter dig i skolkorridoren?
– Det var inte så farligt. Och när det hände så sporrade det mig bara och gjorde mig ännu mer beslutsam. Jag hade skygglapparna på och byggde upp min egen lilla värld.
Är du träningsmaskinen, som Cristiano Ronaldo, eller den unika talangen, som Leo Messi?
– Definitivt mer träningsmaskin. Jag har aldrig sett mig själv som en talang, tvärtom egentligen. Därför bestämde jag mig tidigt: det enda sätt jag kunde bli bäst var genom att försöka jobba hårdare än alla andra.
Har Rolf-Göran Bengtsson och Peder Fredricson haft en sorts Mr. Miyagi-roll för dig?
– Jag har alltid försökt bli bättre genom att se på andra, självklart har jag studerat dem men jag tittar gärna på andra sporter också, tennis till exempel. Även fast det är en helt annan sport så finns det paralleller. Som det mentala spelet. Jag gillar Novak Djokovic, just hans mentala styrka är otroligt fascinerande.
I Bordeaux i vintras kastades du under dramatiska former av din häst under en tävling. Hur rädd blir man i det ögonblicket?
– Jag tänker inte riktigt så, men det blir förstås ett adrenalinpåslag. Efter att jag hade säkerställt att jag själv och hästen var okej, så kände jag mest en tacksamhet över att det gick bra.
Hur mycket hästskit kastade du i stallväggen efter fjärdeplatsen på Tokyo-OS för tre år sedan?
– Haha, nja, men det är klart att det blir en besvikelse om du missar medalj på OS.
Hur tog du dig upp på hästen igen, så att säga?
– Att snubbla på målsnöret så där, det är klart att det inte var roligt. Men det var bara att bryta ihop och komma igen.
I lagtävlingen revanscherade du dig och hjälpte Sverige till ett historiskt OS-guld. Hur firade ni – något säger mig att ni inte drack er redlösa på en stökig sushibar i Shibuya?
– Nej, nej. Det blir mer som att man drar ur en propp, en lättnad snarare än eufori.
Hur stark är drivkraften att ta ett individuellt guld på OS i Paris i sommar?
– Självklart vill jag försöka vinna. Samtidigt gäller det att inte bli överhettad och tänka att man måste vinna till varje pris. Och procentuellt är guldchansen trots allt liten.
Hur menar du nu, du är ju bäst i världen?
– När Usain Bolt var som bäst var chansen att han skulle vinna guld på 100 meter typ 98 procent. Men så fungerar det inte i min sport. Även om jag är bäst i världen för tillfället och hästen är i topptrim så har jag fortfarande en väldigt låg procentuell chans att vinna.
Du är gift med den schweiziska ryttaren Janika Sprunger. Har ni gemensamma intressen utanför ridsporten, eller pratar ni bara stigbyglar och stamtavlor vid frukostbordet?
– Stamtavlor pratar vi inte ofta om, eftersom vi inte håller på med uppfödning. Men visst kretsar det mesta kring vårt arbete, som ju också är vår hobby.
Rapporter om ryttare som misshandlar sina hästar är inte ovanliga, senast i våras skrev tidningarna om en ryttare på elitnivå som piskat och kastat en hammare på en häst. Vad är det värsta du har sett?
– Jag uttalar mig aldrig om specifika fall eftersom jag själv inte var där, har man inte alla fakta tycker jag det är bättre att vara tyst. Sen skulle jag inte säga att det är vanligt. Sporten har många utövare. Och bland dem är det enligt min erfarenhet, utan att förminska de problem som finns, väldigt få som behandlar djuren dåligt.
I fjol uppgick prispengarna på Global Champions Tour till drygt 400 miljoner kronor. Skulle du märka om det försvann en miljon från ditt privata konto?
– Haha, ja, jag tror fasen jag skulle märka det! Herregud. Jag kan bli lite trött på den ständiga diskussionen om pengar. Folk tror ibland att man håller på med det här för att man jagar pengarna. Största motivationen med pengarna för mig är att jag ska kunna ta hand om mina hästar utan att behöva tänka på vad det kostar. Om jag måste åka till veterinären och det kanske kostar 100 000 kronor, då vill jag gärna slippa fundera över om jag har råd.
Bruce Springsteens dotter Jessica har blivit ett namn inom sporten, har du träffat Bossen?
– Absolut. Han åker ju med sin dotter ibland på tävlingar.
Har ni snackat?
– Eftersom jag känner hans dotter har vi bytt några ord. Men i vår värld är det ingen kändishets på det sättet, utan väldigt easy going. Bara för att Bruce dyker upp är det ingen som springer ner honom. Jag ser honom som vem som helst egentligen, även om jag förstås har stor respekt för vad han har lyckats med.
Vad har du fått prioritera bort i livet i och med att du ägnat den mesta av tiden åt hästarna?
– Det är klart att jag någon gång har tänkt: Om jag hade lagt all min tid på en annan sport i stället, tennis till exempel, hur hade det gått då?
Då hade du blivit Djokovic?
– Det tror jag verkligen inte. Men man kan alltid drömma.
Henrik von Eckermann.
Född: 1981 i Nyköping.
Familj: Hustrun Janika Sprunger, ryttare från Schweiz, och sonen Noah, 3 år.
Karriär: Har med sin häst King Edward dominerat hoppsporten de senaste åren, varit världsetta sedan augusti 2022, vunnit OS-guld i lag, VM individuellt samt i lag.
Bor: I Kessel, Holland.
Aktuell: Deltar i GCT-hoppningarna på Stockholms stadion 28–30 juni. Tävlar i OS i Paris i sommar (26 juli–11 augusti).
Artikeln publicerades ursprungligen på Cafés syskonsida King.