Oscar Zia i stor intervju: ”Jag har mycket ångest, tvivel och självförakt”

Oscar Zia

Oscar Zia har prestations­baserad självkänsla. Tur då att han har åstadkommit prestationer som andra bara kan drömma om. Café åker hem till Sveriges mest upptagna 25-åring som jonglerar en SVT-serie som skådespelare, ett TV4-program som programledare och en Sverigeturné som artist.

Rasmus Blom | Foto: Mattias Edwall  |  Publicerad 2022-06-08 14:17  |  Lästid: 13 minuter

Det är valår och frågan på allas läppar är: Hur många italienska smörsångare tål Sverige? Eller inte. Det finns nog ingen fråga som skulle engagera färre väljare i det här landet. Svenska folket tycks inte kunna få nog av dessa charmiga och vältränade italienare som sjunger och snurrar spagetti så fort man slår på tv:n. Ibland gör de inte ens det. De bara är där, går omkring hemma och snackar med varandra om helt vanliga saker. Som om det blivit något fel på fjärrkontrollen, att man råkat trycka fel någonstans. Ibland undrar man om alla italienare får ett TV4-program vid passkontrollen på Arlanda. 

Ingrosso-dynastin dominerar alltjämt. Men familjen Zia bjuder numera på hårt motstånd.

”Jag är bara en skön liten norditalienare”, säger Oscar Zia och slår ut med armarna när jämförelsen mellan de två familjerna kommer på tal.

”Benjamin kommer från en mycket större familj, de känns mer mafioso. Låt säga att om det skulle gå för bra för mig, då skulle familjen Ingrosso säkert kunna beställa någon att mörda mig. Om jag försvinner lär Emilio Ingrosso bli huvudmisstänkt.”

Oscar Zia och Benjamin Ingrosso är som bröder, två hyllade 25-åringar som umgås privat och samarbetar professionellt, men i det allmänna medvetandet går det inte att komma ifrån att de slåss om titeln som nöjes-­Sveriges Italian stallion.

”Det är lustigt. Bara för att jag och Benjamin är italienare är det som om stan inte är stor nog för oss båda. Vi ställs mot varandra hela tiden.”

Familjen Zia är ett åttamannalag med fötterna i den skånska myllan. Läkaren Elisabet och civilingenjören Paolo Zia uppfostrade sina sex barn i den pyttelilla byn Holmeja en halvtimme från Malmö och Lund. Båda sidor av släkten Zia härstammar från Veneto-regionen i nordöstra Italien, men kom som så många andra italienare till Sverige som arbetskrafts­invandrare på 60-talet.

”Jag hade en italiensk uppväxt på så vis att familjen stod högt upp på prioritetslistan. Att samlas, äta och fira saker tillsammans var väldigt viktigt. Det fanns även en generositet som kom från den italienska kulturen. Man delade med sig och alla fick komma. Kompisen satt inte ensam och väntade på ens rum medan vi i familjen åt middag, utan kompisen åt med oss. Men annars var vi säkert typiskt svenska, exakt vad det innebär kan jag inte sätta fingret på. Men min eld och min sociala sida är nog mina mest utmärkande italienska egenskaper. Dem har mina syskon också.”

Skinnjacka, Gant. Skjorta, Filippa K. Kostymbyxor, H&M Archive. Slips, Prada.

Det vilar en lätt cigarettdoft över Oscar Zias tvårummare i Stockholm. När kände man det i en lägenhet senast egentligen? Den oväntade doften piggar upp. Från fönstret som står på glänt hörs Rörstrandsgatans nyöppnade uteserveringar och sorlet gifter sig fint med den klassiska musik som strömmar på låg volym ur vardagsrummets Sonoshögtalare. Om det inte vore för alla produktbud på köksbordet som olika PR-byråer har skickat i hopp om att Oscar ska lägga ut det på sin Instagram är det som att komma hem till en italiensk farbror. På ett gult vitrinskåp tronar en olivolja från Toscana lika stor som den akustiska gitarr som hänger på väggen intill.

På tal om italienska farbröder. I hallen hänger ett svartvitt foto som ser ut som en gammal modekampanj. Bilden föreställer Oscars farfar, skomakaren Severino Zia, som flyttade till Malmö från Venedig. Som liten brukade Oscar ta cykeln till hans sko­makeri, en verkstad som hämtad ur Pinocchio, dit Malmös kvinnor bildade långa köer för att få komma in. Få har lagat lika många skor och krossat så många skånska hjärtan som Severino Zia.

”Farfar var en väldigt färgstark karaktär och en erkänt duktig skomakare som gjorde skor åt kungafamiljen och påven. Han var kunglig hovleverantör, vilket han älskade att säga. Hans verkstad sprudlade av kreativitet och han bodde i ett rosa hus i Jägersro i Malmö där det stod ’Zia Design’ i stora bokstäver på en skylt. Radion stod alltid på högsta volym medan han arbetade. Han charmade röven av hela Malmö, det var fullt ställ med tanterna, alla damer skulle ha skor av nonno. De blev helt till sig när han nuddade deras fötter. Det var en ljuspunkt som slocknade när han försvann.”

”Jag vill uppfylla mina drömmar, men inte till vilket pris som helst.”

Oscar Zia har varit rikskänd sedan han blev byxmyndig. 15 år gammal slog han igenom i X Factor, en kortlivad talangjakt på TV4 som 2012 var tänkt att ersätta Idol som kanalens stora flaggskepp, men som bara efter en säsong förpassades till tv-historiens skrothög. Året därpå gjorde Oscar sin jungfrufärd i Melodifestivalen och lanserades som Sveriges nya poplöfte med singeln #fail. Samma år tävlade han för säkerhets skull i Let’s Dance, där han förlorade med bara en poäng i finalen mot Markoolio. Hur en finsk medelålders partyrappare kan slå en italiensk dansutbildad popstjärna i dans förblir en gåta som bara Tony Irving vet svaret på.

2014 var Oscar tillbaka i Mellon och släppte därefter sitt debut­album I Don’t Know How to Dance, som följdes upp en av en omfattande turné. I samma veva prövade han sina vingar som programledare i radio och tv och gjorde flera program i P3 samt ledde musikgalan Rockbjörnen två år i rad. 2016 tog han sig till andra plats med låten Human när han för tredje gången tävlade i Melodifestivalen (för protokollet blev han framröstad som vinnare av den internationella juryn). Sedan dess har Oscar lämnat engels­kan och börjat snickra ihop snygga poplåtar på svenska (närmare bestämt skånska) som Kyss mig i slo-mo, Nice och Då tror du fel tillsammans med artister som Linnea Henriksson och Annika Norlin, samtidigt som programledargigen fortsätter att hagla, från P3 Guldgalan och nu senast Melodifestivalen.

Som barn satt Oscar vid frukostbordet i lilla Holmeja och bläddrade sig fram till avdelningen ”Sökes” på kultursidorna och tog sedan bussen till de auditions han hittade. Det gav honom roller i uppsättningar som Aladdin i Malmö och Trollflöjten i Köpenhamn.

”Jag var åtta år när jag började gå på castings. En av de första provspelningarna jag gjorde var för Malmö Operas barnkör. Jag gick dit och sjöng Guldet blev till sand och fick jobbet, vilket senare ledde mig till operan i Köpenhamn. Så här i efterhand kan jag själv bli förvånad över hur orädd jag var. På den tiden var jag aldrig självmedveten. Jag tänkte aldrig på vad någon annan skulle tycka, i termer av om det var coolt eller töntigt. Det var ren lust. Det är så jävla tråkigt att den delen kopplas bort när man är vuxen. Det är så mycket business och strategi nu. Det finns alltid ett spel bakom. Men jag har märkt att den obekymrade kärleken till musiken har hittat tillbaka. Jag vill inte slänga bort den lekfulla drömmen jag hade som åtta­åring. Det vore en otjänst mot den lilla killen. Lusten är det som ska driva mig.”

Skjorta, Schnayderman’s. Örhänge, All Blues. Ringar, Kultur 5.

Det sägs att Quincy Jones upptäckte Oprah Winfrey, att Jay-Z upptäckte Rihanna och att musikagenten Scooter Brown av misstag råkade hamna på ett Youtube-klipp med en då okänd 13-åring vid namn Justin Bieber som fick honom att ringa runt till alla skolor i hela Ontario i Kanada tills han fick tag i Biebers mamma, vilket blev startskottet på en av världens främsta popkarriärer sedan Michael Jackson. I Oscar Zias fall började allt med läraren Gunbritt. Hon hade hört Oscar sjunga i klassrummet och övertalade honom att sjunga på skolavslutningen.

”Det började med att hon hörde mig på musiklektionen i lågstadiet och tyckte att det lät bra. Framför allt kanske hon såg att jag tyckte att det var väldigt roligt. Då ringde hon hem till min mamma och sa att ’jag har anmält Oscar till skolavslutningen och tänker att han ska sjunga där’, och då gjorde jag det. Från den dagen var jag fast. Hon var en stor del i att jag hittade passionen för att stå på scen.”

Oscar plockar ner ett handskrivet kort från en bokhylla.

”Hej Oscar! Jag blev glad, stolt och rörd när jag hörde dig berätta om mig och din sångdebut. Du sjöng och sjunger fantastiskt vackert. Jag är så glad för din skull att du har lyckats så bra och att du har kunnat följa din dröm. Lycka till med Melodifestivalen. Det kommer du att klara jättebra, med din glädje, charm och med glimten i ögat. Många kramar, Gunbritt.”

Att vara den mulliga killen med svart lockigt hår som sjöng på skolavslutningen kanske gick hem hos Gunbritt, men det var inte alltid lika lätt med de andra killarna på skolgården.

”Jag fick utstå glåpord och blev mobbad av ett par killar. Det var samtal till föräldrar och rektorer och vi satt på olika möten. Det var klassiska grejer som att ta mössan och kasta den fram och tillbaka och oprovocerat bli nedtryckt på marken på busshållplatsen. Det är en så liten del av mig i dag, för på något mirakulöst sätt fick det mig aldrig att lämna musiken.”

Artister är inte alltid kända som de största plugghästarna i skolan. Men störande nog lämnade Oscar inte bara skolan som bejublad sångare, utan även med högsta betyg i alla ämnen.

”Mina föräldrar och syskon har alltid varit väldigt hög­presterande. Det kan låta skrytsamt att säga, men de var ambitiösa och jag tror att det ligger i mitt DNA. Att hålla på med musik fanns inte i min världsbild. Jag hade aldrig träffat en person som kunde leva på sin hobby. Utbildning och hårt arbete var det viktigaste. Jag skulle bli jurist. Även om jag satt framför Melodifestivalen och drömde i det tysta om att vara med där i stället.”

Under uppväxten levde Oscar ut sina drömmar i familjens källare.

”Det var min frizon. Där hade jag min mikrofon och min stereo, där jag spelade karaokeversioner av låtar som jag sjöng och dansade till. I källaren kunde jag leva ut Melodifestivalen. Det var där jag övade, utan att veta vad jag övade för.”

Att hålla på med musik fanns inte i min världsbild. Jag skulle bli jurist.”

Den 12 mars, 2022. Oscar Zia vandrar genom katakomberna i Friends Arena. Åskan av 27 000 skrikande fans mullrar genom nationalarenans betong. En flaggparad patrullerar in till vilda marschtrummor som för att understryka att Melodifestivalen är ett skruvat väckelsemöte där svenska folket hoppas få alla sina sjukdomar botade. Kvällens finalister bär sina fanor genom publik­havet medan människorna som trängs uppe på läktarna viftar paniskt med ballonger. Som programledare är Oscar Zia kvällens förste gladiator – lika underhållande om han segrar som om han blir lejonmat. Folket har inget emot blod, tvärtom. I samma ögonblick som Oscar kliver ut på det blanka scengolvet detonerar applåderna som en bomb. Han ställer sig på en tejpmarkering, fäster blicken i en tv-kamera och tar ett djupt andetag.

När man sitter i publiken på Friends Arena och ser Oscar Zia stå ensam i en ljuskägla med 27 000 människor omkring sig och över tre miljoner blickar riktade mot sig hemma i tv-sofforna slås man av tyngden som vilar på hans axlar.

”Jag sov inte en blund på nätterna. Jag var konstant stressad och blev mer och mer irriterad för varje deltävling. Jag tror aldrig att jag var otrevlig mot någon, men jag vet att jag njöt som allra minst i mitten av hela Melloperioden. Då hade man lärt känna varandra och kunde tycka att manusförfattarna och producenterna hade fel. När klockan slog åtta kände jag ’Nu river vi av den här skiten, skicka vidare vem ni nu vill så läser jag upp det och går’. Men inför finalen kände jag mig bara ledsen över att det skulle ta slut. Produktionsteamet hade blivit som en familj och det kändes läskigt att allt skulle vara över. När sändningen närmade sig stod jag med en betablockerare i handen och dividerade om jag skulle ta den eller inte, men det slutade med att jag aldrig tog den. Däremot drack jag ett glas vin och hade en go stund för mig själv i duschen. Nu lät det som om jag drack vin och runkade i duschen – det gjorde jag inte! Men jag tog det där glaset, det hade jag inte gjort i de andra deltävlingarna, men inför finalen tänkte jag ’Fuck it, nu kör vi’ och sedan gick jag bara ut och gjorde det. Stämningen i arenan gav mig gåshud. Vi gjorde ett nummer under showen där jag hängde i en lina från taket, och när jag var där i luften bland 27 000 personer tänkte jag att jag verkligen måste njuta. Det som är så speciellt med hela den här upplevelsen är att även om jag pratar med folk om den så är det ingen som fullt ut kan förstå. Det är som om det är min hemlighet. Jag kommer aldrig att kunna återberätta det på ett rättvist sätt.”

Stickad väst, Filippa K. Kostymbyxor, Gant. Ringar, Kultur 5.

Precis som drygt en miljon andra svenskar äter Oscar Zia antidepp. Han beskriver sin självkänsla som prestations- och bekräftelsebaserad, vilket i och för sig borde vara rätt härligt med tanke på alla de stora prestationer han har åstadkommit. Men man ska inte behöva prestera för att känna att man duger.

”Jag kan egentligen inte klaga på mitt liv. Det enda jag klagar på är den mentala hälsan. Det är det pris jag har fått betala för allt det här. Jag har mycket ångest, tvivel och självförakt. Det önskar jag att jag inte hade. Samtidigt tycker jag att det är så störande med människor som inte besitter ett uns av självförakt. Det behöver inte finnas ett mörker – ibland känns det till och med som om det har gått en trend i att den som mår sämst är den som är mest lyckad – men det skapas ett driv av att kritisera sig själv och att hela tiden vilja bli bättre.”

Om du nu använder prestationer och bekräftelse som livsbränsle. Hur hade det gått om du blev cancelad i morgon och alla jobb och därmed all bekräftelse försvann?

”Jag vet faktiskt inte. Jag tror att jag skulle hitta lycka någon annanstans. Det skulle skaka om allt och vara en enorm sorg, men jag hade nog hittat något sätt att överleva. Jag känner att jag blir mer och mer mig själv ju mer bekräftelse jag får. På något sätt blir den elden bara starkare och jag vågar blotta mig själv mer. Men skulle allt försvinna i morgon skulle jag nog ha svårt att våga vara så mycket av mig själv som jag är i dag.”

Kortärmad skjorta, Cos. Slips, Prada.

”Jag har mycket ångest, tvivel och självförakt.”

I dag finns det inte ett svenskt underhållningssammanhang värt namnet som Oscar inte på ett eller annat sätt medverkat i. Jo ett, men under fotograferingen till den här artikeln råkar Oscar avslöja att han ska vara med där också. Han är inte mer än 25 år fyllda men redan en veteran i branschen. En fullfjädrad underhållare med tangorabatt som behärskar scenens alla konster.

”Jag vet inte om Cafés läsare har koll på Eva Rydberg? Hon är Sveriges stora revydrottning. Hon hade i alla fall en bror som hette Lennart som drev en dansskola i Malmö som hette Rydbergs Dance Academy, där jag gick. Han blev en sorts mentor för mig. Hans dröm var att jag skulle bli musikalartist och det var han som sa till mig att jag måste kunna sjunga och dansa i olika stilar. Han fick mig att dansa balett och en massa annat. Det gjorde att jag lärde mig extremt mycket om att stå på scen.”

Oscar är även en modern artist vars kändisskap står på flera ben. En skomakare som Severino Zia blev vid sin läst, men en artist i dag uppmuntras att göra mer än att bara sjunga och dansa. Man ska skådespela, programleda, vara aktiv på sociala medier, podda, skriva böcker och gärna släppa eget vin. En äldre italiensk sångare som Mauro Scocco har vittnat om att den nya tidens artisteri emellanåt kan vara svårbegripligt – och då har han både poddat och lagat mat i tv – men för en yngling som Oscar Zia kommer det naturligt.

Med det sagt är Oscar aktuell i tv-serien Allt som blir kvar. Serien bygger på författaren och bloggaren Sandra Beijers romantiska ungdomsroman med samma namn. Oscar spelar Miron som tar sin hjärtekrossade vän Matilda, spelad av Madeleine Ferraud, under sina vingar för att få henne att glömma sitt ex. Ute i Stockholmsnatten träffar de Simon som spelas av Erik Enge och tillsammans har de en känslo­stormande sommar.

Oscar fick gräva djupt i sig själv för att hitta karaktären Miron, som har dolda motiv och manipulativa drag.

”Jag känner igen mig ganska mycket i karaktären Miron. Det finns ett självhat och ett extremt bekräftelsebehov som bara går ut på att andra ska älska honom, och om han inte får som han vill blir han destruktiv i stället. Han bränner broar till folk som skulle kunna vara hans trygghet. Jag är inte där själv, men genom Miron ser jag var jag hade kunnat hamna om jag tog saker för långt.”

Det var 2021 som Oscar gjorde sin första skådespelarinsats i Nour El Refais komediserie Skitsamma på Discovery+. Eller snarare den första sedan rollen som Tommy & Annika-Tommy i Pippi Långstrump på Nöjesteatern i Malmö någon gång på 00-talet.

”Jag vill definitivt skådespela mer. Det är så fruktansvärt roligt. Det var länge sedan något kändes nytt för mig, men med skådespeleriet känns det som när man var liten och allt var nytt. Jag hittar en extrem tillfredsställelse i skådespeleri som jag inte har känt på länge. Jag älskar att gå in i olika skepnader.”

Det finns en rad kända exempel på människor som bränt ut sig efter framgångar som liknar dina. Har du varit nära att tappa fotfästet någon gång?

”Jag verkar inte ha det i mig. Om det fanns en vägg borde den ha kommit för länge sedan. Trots att jag har mycket ångest eller är stressad lyckas jag alltid ta mig ut på andra sidan på något ­vänster. Mitt mål är delvis att uppträda så mycket jag bara kan, men jag vill också ha familj och leva ett riktigt liv. Jag vill uppfylla  mina drömmar, men det är inte värt vilket pris som helst.”

Om insikterna kommer från god uppfostran eller timmar av terapi – eller kanske en kombo – kan inte Oscar svara på. Men han vill understryka att han är långt ifrån smart i alla situationer.

”Jag kan göra väldigt impulsiva saker.”

Som när då?

”Jag kan fatta oerhört dumma beslut när jag känner mig trängd i ett hörn. Jag säger upp, tackar nej och gör slut. 2019 bröt jag med både mitt skivbolag och management under drastiska former. Jag kände att jag inte hade kontroll över min situation längre och beslutade mig för att börja om från noll. När jag inte har kontroll känns det som om jag svävar jag i ett vakuum och jag hatar att leva i ovisshet. Jag är van vid att mitt liv ska vara ett pågående schema. Jag vill veta vart jag ska hela tiden.”

Skjorta med broderi, H&M. Jeans, Adnym Atelier. Scarfar, Acne Studios.

Medan Allt som blir kvar rullar på SVT repar Oscar inför sin sommarturné som rivstartar på jättefestivalen Lollapalooza i Stockholm där han samsas om rampljuset med sina italienska landsmän Alesso och den evige Benjamin Ingrosso. Samtidigt skriver han ny musik (som än så länge mest består av olika post-it-lappar hemma på sovrumsspegeln) och förbereder sig inför ett nytt TV4-program som han ska spela in i Italien med sin storebror Dante. Igen: Har Cosa Nostran en hållhake på TV4 eller vad är det fråga om? Brorsan Dante Zia är redan ett bekant TV4-ansikte efter sin medverkan i Sveriges mästerkock och som återkommande kock i Nyhetsmorgon. Han har också gett ut kokboken med det briljanta namnet Pasta al Dante. Just titlar verkar för övrigt vara Dantes grej, för han har även ett företag som heter Zia Later. Om karriären som kock någonsin går dåligt är han mer än välkommen som rubriksättare på Café.

Bröderna Zias nya program ska heta Weekend hos Zia och är baserat på ett beprövat recept: matlagning med kända gäster. Lite skratt, lite gråt, lite lärdomar och lite drönarbilder med pålagd musik. Men till skillnad från Renées brygga, Mia på Grötö, Lerins sommarö, Pluras kök eller Benjamin’s ska Oscar och Dante krydda formatet med mer realityelement än vad tittarna är vana vid.

”Jag och Dante har aldrig varit riktigt nära, för vi var alltid så många när vi växte upp. Vi var ju sex barn, och det har aldrig blivit att han och jag skapat det där vänskapsbandet. Så vi tyckte det kändes spännande att se vad som hände om vi drog i väg och hängde en månad. Vi ska åka till vårt hus i norra Italien och bjuda in gäster som vi är nyfikna på. Men mycket av programmet kommer att gå ut på att undersöka vår relation. Kameran rullar hela tiden och det kommer att bli en form av reality.”

Att växa upp med fem syskon var en ständig kamp om uppmärksamhet. Någon­stans där finns svaret på hur Oscar blev som han blev.

”Alla ville ha den där uppmärksamheten, men det var väldigt svårt att få den till hundra procent. Så jag lärde mig tidigt att bara göra min grej och leka på min lilla imaginära ö. Våra föräldrar var världens bästa och skjutsade oss hit och dit och hjälpte oss med allt vi bad om, men det blev att jag höll mig på min kant.”

Uppmärksamhet är ingen bristvara i Oscar Zias liv i dag. Han är 25 år gammal, men har gjort mer än många av sina dubbelt så gamla branschkollegor. Ändå kommer svaret på frågan vad han har kvar att göra blixtsnabbt.

”Jag har allt kvar att ge. Jag har mina bästa låtar kvar att skriva och mina bästa konserter kvar att göra. Jag är glad att jag ibland kastat bort saker och ibland levt för hårt. Det har lärt mig otroligt mycket. Först nu kan jag formulera mina känslor i text och musik om de här sjuka åren som har varit. Men visst, någonstans kommer det här landet att ta slut.”

Drömmer du om en utlandskarriär?

”Helt ärligt är det inget jag drömmer om. När jag drömmer fritt ser jag bara enorma publikhav. Men just nu vill jag bara göra min heartbreak-svett-dansmusik, men sedan får vi se vad det blir. Jag skulle vilja göra en platta på italienska någon gång.”


Röster om Oscar Zia

Happy Jankell, skådespelare:

”När jag tänker på Oscar dyker ordspråket ’Alla känner apan, apan känner ingen’ upp i mitt huvud. För visst är det så att hela Sverige tycker sig känna Oscar Zia? Men Oscar då? Vilka känner han? Jag vill tro att han känner mig. Eftersom han vågar anförtro sig till mig. Oscar är en fantastisk person, en konstnärssjäl som ena dagen känner att han har världen i sin hand, för att dagen därpå grotta ner sig i självhat och plötsligt bli en väldigt skygg person.”

Gorjan Lauseger, stylist:

”Mitt första möte med Oscar var under programmet X Factor, 2012. Jag fick chansen att jobba med en ung kille som var målmedveten, hade stora drömmar och lätt till skratt. Jag har under tio år beundrat hans talanger, för de är många! Han levererar på så många olika plan. Han sjunger fantastiskt, är en grym skådis, är den bästa programledaren vi har och är en äkta vän.”

Sandra Beijer, författare:

”Castingprocessen för Allt som blir kvar var lång, nästan tre månader. Men jag kände redan från start ett sug i magen när jag såg Oscars tape första gången. Han är magnetisk framför kameran och otroligt duktig på att fånga de små nyanserna. Han kan vända en scen med bara en blick eller ett lätt finger på någons axel.”


Credits:

Fotograf: Mattias Edwall 
Stylist: Gorjan Lauseger 
Grooming och hår: Jesper Hallin / Mikas Looks 
Stylistassistent: Majken Hansén

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2022-06-08 14:47