Annons
Annons

Från filmen The Walker
Han har skrivit manus till Taxi Driver och är mannen bakom filmer som
American Gigolo, Cat People och nya The Walker.
I den spelar Woody Harrelson ännu en av Paul Schraders outsiderkaraktärer, en homosexuell sällskapsherre.
– Det är min sista film om den arketypiske ensamme mannen. Äntligen fick han komma ut ur garderoben, säger Paul Schrader.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook
Efter knappt en dag av intervjuer har Schrader fått nog. Utseendemässigt ser han nästan ut som en bror till James Ellroy, men när han hälsar påminner blicken bakom glasögon betydligt mer om en av Schraders mest klassiska
filmkaraktärer – Travis Bickle i Taxi Driver.

– Kan vi inte ställa in nästa intervju, säger han till pr-tjejen som kommer med Coca-Cola.

Sedan slår han sig ned i soffan och pustar och ser ut att önska ett regn som ska komma och spola bort slöddret från platsen mitt emot honom.

 artikelbild_paulschrader
Paul Schrader

Paul Schrader är i Sverige, dels för att ta emot ett pris på Stockholm Filmfestival, dels för att marknadsföra nya filmen The Walker där Woody Harrelson spelar en homosexuell sällskapsherre till diverse societetsfruar i Washington.
Några artighetsfraser möts av ett försök till milt förakt.
– Vi kan väl klara av frågorna istället?, säger han.

Vad var det som fick dig att vilja göra The Walker?
– En dag kom jag att tänka på American Gigolo och vad som egentligen händer en sådan kille när han blir äldre. Jag antog att han skulle vara ganska rolig och social. Förmodligen skulle han dessutom ha kommit ut ur garderoben. Förmodligen skulle han dessutom ha varit väldigt noga med att skydda sig själv och inte släppa någon annan människa in på livet. Som jobb kunde jag inte tänka mig något annat än som manlig hålldam.

Så det började med själva karaktären?
– Det gör det alltid. Handlingen är bara ett nödvändigt ont, den är bara till för att göra folk intresserade av att lära känna personen.

Du har sagt att även Taxi Driver var väldigt homoerotisk…
– Berättelser om ensamma män är alltid homoerotiska. För min del var det hög tid dem att äntligen få komma ut.

Stämmer det att detta är den fjärde delen…
– Ja. Jag ser Taxi Driver, American Gigolo, Light Sleeper och The Walker som en kvartett. Egentligen om samma man. I den första är han tjugo och arg, i den andra trettio och narcissistisk, i den tredje fyrtio och har ångestriden droglangare. I den fjärde är han fullständigt tillgjord.

Varför är just du så fascinerad av ensamma män?
– Jag gick i en oerhört strikt religiös skola. Direkt efter examen åkte jag till Los Angeles. Året var 1968 och hela hippierörelsen och allt det där var på sitt absoluta klimax. Jag kastades från en ytterlighet till en annan på bara några dagar. Och jag tog verkligen del av allt jag kunde ta del av. Samtidigt kände jag mig väldigt märklig, som att jag såg hela omgivningen genom en sorts glasruta som skilde mig från resten av världen. Och sedan fick jag problem och skrev ett manus om en kille som bokstavligen gjorde just det. Jag talar förstås om Taxi Driver.

Jag förstår det. Så varför började du skriva?
– Av den enda bra anledningen som finns. Jag ville inte skriva för att bli berömd, jag ville inte skriva för att få ligga med snygga tjejer, jag ville faktiskt inte skriva för att imponera på en enda jävel. Jag skrev för att jag hade psykologiska problem.

Vad gjorde du efteråt?
– Luffade runt i USA och hälsade på gamla vänner. Och såg till att lämna Los Angeles. Jag hatar Los Angeles.

Varför?
– För att det är ett trist! Första dagen kan vara okej, men efter tre dagar blir jag tokig. Det är en industristad. Alla gör samma sak. Boring.

Du har skrivit manus och regisserat en massa klassiker, men du brukar alltid framhålla Mishima – ett liv i fyra kapitel som din absoluta favorit. Varför?
– Det var ett oerhört komplext manus. I vanliga fall när du gör en film så vet du att filmbolaget skulle kunna få ihop något vettigt även om du dör mitt under arbetet. Med ”Mishima” hade det aldrig gått. Det var bara i mitt huvud som den hängde ihop och det var en väldigt tillfredsställande känsla.

Det var din första biografiska film. Varför skrev du om honom?
– Därför att jag ville skriva om den konstnärliga självmordsmyten. Egentligen skrev jag ett manus om countrystjärnan Hank Williams, men när jag var klar skrotade jag det. Jag insåg att jag valt fel person. Jag borde skriva om någon som var totala motsatsen till Travis Bickle men ändå hade samma patologiska störning. Mishima var perfekt. Han var intellektuell, framgångsrik, japan, en kändis och samtidigt såg han hela sitt liv som ett konstverk. Och avslutningen, med det misslyckade statskuppsförsöket och rituella självmordet, var ju själva höjdpunkten av det verket. Ingen konstnär kan gå längre än så. Dessutom var han närmast funktionellt schizofren. Hans liv levdes i helt skilda fack. Inga av hans bodybuildervänner träffade hans intellektuella kompisar, de i sin tur träffade inte hans gaypolare eller politiska umgänge. Jag insåg att jag var tvungen att dela upp även filmen i olika fack och dessutom blanda mellan biografisk fakta och fiktion. En författares liv levs ju minst lika mycket i hans skönlitterära värld som i det verkliga livet.

Kan du berätta något om Adam Resurrected?
– Den bygger på en israelisk bok. Det var något så ovanligt som en udda historia. Vi är ju fullständigt dränkta i historier nu för tiden. Det är egentligen helt omöjligt att vara originell. Alla kan dra paralleller till något annat. Den här boken förvånade mig.

Jag hinner ställa en sista fråga, men så fort dörren slås upp avbryter sig Paul Schrader mitt i en mening. Han slår ut med armarna och gör en sorts antydan till ett leende, säger ”adjö” och är sedan demonstrativt tyst.

KLAS ERICSSON

The Walker går på svenska biografer nu

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar