Peder Fredricson: ”Jerringpriset var ingen kupp, men ridsportsverige mobiliserade verkligen”

Ryttaren och Jerringprisvinnaren Peder Fredricson med häst.

När andra idrottsstjärnor är gamla nog att pensionera sig hade Peder Fredricson inte ens gått all in i sin karriär. Men han kämpade sig till posten som en av våra största sportstjärnor. Café åkte till stallet för att ta reda på vad fullt fokus innebär – och vad framgången har för pris.

Fredrik Emdén | Foto: Peter Carlsson  |  Publicerad 2019-01-09 12:13  |  Lästid: 14 minuter

– Du visar respekt för din häst och ser till att den lever ett bra liv. Det är inte så att du måste ge den socker hela tiden eller låta den stå inlindad i bomull, men du behöver förstå vad hästen tycker om och uppskattar.

I köket på Grevlundag­­ården på Österlen sitter Peder Fredricson och försöker förklara begreppet ”good horsemanship”.

Han dricker pulverkaffe. Utanför fönstret syns långa rader av äppelträd som försvinner nerför slätten. Nedanför dem ligger Kivik. Hanöbuktens vatten glittrar.

Utsikten är vykortsvacker.

Men är det inte här uppenbart, att om du gillar hästar så bryr du dig om dem?

Nja, good horsemanship är ingen självklarhet, förklarar Peder med lugn och djup stämma.

– Det är många som gillar hästar men som inte är horsemen, för att de inte fodrar dem rätt eller tränar dem rätt och inte minst hanterar dem bra. För att en hingst ska må bra måste han ha en ledare. Han får inte vara ledare och bestämma vad han ska göra, då mår han inget bra. Jag måste vara ledare. Man måste förstå hur hästar fungerar för att få dem att må bra. Och det har jag varit intresserad av i många år, säger Peder Fredricson.

Han inte bara besitter good horsemanship, han njuter av att få prata om det.

– Jag har ju ett genuint intresse för mina hästar. Jag ska inte säga att jag avgudar dem, men jag är imponerad av dem, de är så fascinerande. Alltså, att titta in i ett par hästögon ger så himla mycket om man ser på rätt sätt. Om man läser dem på rätt sätt så bygger man upp en otrolig relation mellan häst och ryttare.

Peder Fredricson med häst.

En häst med otroliga kvaliteter och ett tungt sponsorkontrakt. Det fick Peder Fredricson att gå från bra till att maxa. ”Att hålla mig till planen, att inte falla tillbaka i det bohemiska, utan verkligen bli organiserad. Det var skitjobbigt i början.”

Det har gått knappt två dagar sedan Peder Fredricson kom hem från en världscupstävling i Barcelona, där han på den för honom relativt nya hästen Catch me not gått dubbelt felfri. Morgonen efter att han kom hem åkte hans fru Lisen till Elmia i Jönköping, där hon arrangerar en hästtävling.

Den här morgonen har han väckt de tre sönerna, sett till att de kom till förskola och skola och sedan ridit i några timmar.

Så här har Peder Fredricsons liv sett ut de senaste åren och så här ser det ut i stort sett varje helg fram till jul. Då får han en veckas semester (”framför allt för barnens skull”), innan det drar det igång igen.

Efter framgångarna i OS i Rio 2016, där Peder Fredricson vann silvermedalj och slog igenom på allvar, har en högre växel lagts i vardagsmaskinen.

– Efter OS fick jag inbjudningar till de här tävlingarna, som det dessförinnan hade varit svårt att komma in på. Det var lite som en ny värld som öppnade sig. Och ju mer man gör det desto mer sugs man in i det. Det blir ett hjul som snurrar. Men jag har jobbat länge och hårt för att nå hit, så jag klagar verkligen inte, säger han.

Ridsport är allt annat än en ensamidrott. Peder Fredricsons framgångar hänger på många personer, ekonomiska förutsättningar – och att hästen mår bra.

Runt omkring sig har Peder ett team på fyra-fem personer, med stallchefen Malin Henlöv i spetsen. De sköter hästarna, ansvarar för transporten av hästarna, bokar stallplats så att hästarna får vila på vägen och så vidare. Totalt tretton personer är anställda i företaget.

Peder Fredricson är uppvuxen i hästars närhet, utanför Uppsala och i Flyinge i Skåne, med en pappa som var veterinär och en storebror att dela hästintresset med.

Tidigt började han utforska hur djuren fungerar.

– Jag tränade alltid hundarna hemma och var intresserad av alla möjliga djur, säger han.

Trots ett liv med hästar skulle det dröja länge innan drömmen om att bli bäst i världen tändes. I stället har Peder Fredricson ”sick-sackat”, som han säger. Han har tävlat, han har köpt, tränat och sålt hästar och han har tränat ryttare. Han har byggt upp hästgården Grevlundagården och han hjälpt sin storebror Jens, som även han i dag är framgångsrik ryttare.

Peder Fredricson på sin gård.

Peder Fredricson är svensk ridsports affischnamn. Men bakom honom och hästen står ett helt team av personer. Ett litet misstag av en hästskötare, en hovslagare eller en veterinär kan kosta priser och stora pengar.

Det är viktigt att komma ihåg att Peder Fredricson långt innan han tog sig fram till den absoluta världseliten i hästhoppning hade representerat Sverige i både OS och VM i disciplinen fälttävlan. Så när han pratar om ”sick-sackande” och ”lallande” så är det med den högpresterande hästkarlens tolkning av begreppen.

Men det var ändå något annat. Peder saknade tydligt fokus. Han kunde dyka upp på en tävling med sina prylar i en svart plastsäck.

– Det funkade helt okej, det gick ganska bra, men det var olika från gång till gång, säger han.

– Det var en livsstil som funkade. Vi fick det ju att snurra runt, men det var inte så att jag tänkte att jag ska bli så bra jag kan.

Peder Fredricson talar om ”min satsning” som man pratar om en familjemedlem. Det finns två orsaker till att han gjorde den: Det ena var att superhästen All In kom in i hans liv. Valacken som kallats ”den bevingade hästen”, som skulle komma att ge honom hans två individuella mästerskapsmedaljer, och som ofta omtalas som världens bästa hopphäst.

Det andra var att klädföretaget H&M en dag ringde och erbjöd ett sponsorkontrakt och en plats i Team H&M, där även svenska kollegan Malin Baryard och de belgiska tvillingbröderna Olivier och Nicola Philippaerts ingår.

Hästen All in blev H&M All In. Likt en kommunal idrottshall med sponsorstöd infogades varumärket i namnet. Djuret kom med en enorm potential, H&M med en kasse pengar.

– Då blev tävlingsgrejen intressant. Jag tvingades tänka hur jag kunde jobba för att bli en bättre tävlingsryttare. Då började jag jobba med den mentala biten, med teamet, hur det går att lyfta allting, säger Peder.

Att påbörja en elitsatsning vid 31 års ålder, i synnerhet för en person som i grund och botten betraktar sig som en bohem, har sina utmaningar. Det är vid den åldern som hockeyspelare börjar tänka på pensionen.

Peder lovordar klädföretaget som han säger satte en press på honom som han mådde bra av.

Tillsammans med en tränare tog han nu fram ett program, skapade en extremt detaljerad struktur och skrev ned allt han skulle göra, nästan minut för minut.

– Det svåra var att leva efter det nya, att hålla mig till planen som vi hade gjort, att inte falla tillbaka i det bohemiska, utan verkligen bli organiserad. Det var skitjobbigt i början. Jag är rätt bra på att sätta upp visioner och så, men jag är verkligen ingen organiserad person. Nu var jag tvungen att läsa den där lappen och hålla mig till planen. Jag var helt slut när dagen var över, säger han.

Men satsningen gav resultat: han blev uttagen till OS.

– Jag hade knappt tid att vara nervös, jag hade fullt sjå att hålla mig till min plan. Jag har fortfarande i stort sett exakt samma plan, det är bara det att jag inte behöver tänka på den längre, nu sitter den i ryggmärgen.

Stallplats för en av Peder Fredricsons hästar.

Kär häst har många namn.

”Jag vet inget om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”, sade en gång alpinlegendaren Ingemar Stenmark. Peder Fredricson förkroppsligar uttrycket. För det var ju inte så enkelt att han fick en bra häst, en massa pengar och ett träningsschema och plötsligt blev framgångsrik.

– En anledning till att jag har haft bra framgång under de sista åren är att jag går väldigt mycket på känsla. Ju mer man förbereder sig, desto mer kan man gå på känslan när det väl gäller. Hade jag inte haft strukturen bakom hade jag inte vågat slappna av så mycket, då hade jag försökt hålla allt i huvudet, det hade tagit bort lite av min känsla, säger han.

Han ser det fortfarande som att han leker.

– Jag är på en nivå som jag har lekt mig fram till och prövat mina grejer, jag tycker att det är spännande att se hur man kan lyfta saker och ting ett snäpp till. Det är min drivkraft. Inte att jag absolut måste vinna, utan hur jag kan bli bättre, hur jag kan lyfta min satsning med dem jag har runt omkring mig och med hästmaterialet. Väldigt mycket av de saker jag gör är relaterade till att det ska bli framgång, med fysik och träning.

I OS-finalen i Rio 2016 fick Peder Fredricson smaka på hur små marginaler som avgör. Ett extra galoppsprång inför första hindret i finalens omhoppning kostade honom 53 hundradelar, vilket förvandlade guld till silver.

Men för att ens komma dit, till en OS-final, ska allting stämma. Träningen ska ha varit rätt, teamet runt omkring häst och ryttare ska fungera.

Det slutar inte där: att uppladdningen är perfekt spelar ingen roll om hästen inte mår bra. Ett plötsligt sjukdomsanfall kan ta kål på den starkaste hästen. Efter OS opererades H&M All in för sin återkommande kolik och ordinerades två månaders vila.

Peder Fredricson är ingen traditionell tävlingsmänniska, det vill han åtminstone tro själv.

– Jag kan säga så här: jag är tävlingsmänniska inom det jag gör, med ridning och hästarna. Men om vi skulle spela kort nu och jag skulle förlora skulle jag inte bry mig, inte om vi hade haft trevligt under tiden. Vissa vill ju aldrig förlora något, de går runt och planerar hur de ska vinna allting. Sådan är inte jag.

Är det vägen som är målet för Peder Fredricson?

– Lite så, men jag vill ju inte ha en jättekul väg och så går det skitdåligt när jag kommer fram. Då är det inte värt något. Man ska helst vinna i slutändan, annars har inte vägen varit den rätta.

Han beskriver de internationella stjärnryttarna som ”lite som ett zigenarpack som åker omkring”. De ses på samma tävlingar hela tiden och har ”väldigt trevligt”.

– Alla de andra i världstoppen har ju ett liknande liv som mig. Det är kul. Men det är ingen som är konkurrent. Det är klart, rider vi mot varandra i en omhoppning så vill jag ju vinna. Annars hejar jag på kollegerna om jag inte är med. Så vi snackar om allt möjligt, vi åker till coola ställen ihop, vi äter middagar tillsammans, många av oss gör lite affärer ihop, köper och säljer hästar av varandra, frågar om råd.

Köper ni hästar av varandra?

– Ja visst, hela tiden, säger Peder.

Det innebär att den häst som han rider i en tävling skulle kunna ha en ny ägare nästa. Men för det mesta handlar det om yngre, lovande hästar – de bästa aktiva hästarna är sällan till salu.

– Och om jag har en bra häst som är på väg upp säljer jag den gärna till någon kollega. Ingen är gladare än jag om det går bra för hästen, för det bygger upp vårt varumärke. Vi är ett företag som måste köpa och sälja hästar, säger han.

Denna förmåga att inte bara utöva good horsemanship, utan även att lyckas se en framtida champion i en ung häst, har tagit Peder Fredricson ett liv bemästra.

– Det är en av mina största drivkrafter just nu, att hitta bra hästar. Dels för att jag vet att jag är superberoende av det för min framgång, men också för att det är vår business. Det är precis rätt tid nu, allt verkar booma i vår sport. Det blir mer och mer prispengar, priserna på hästar går upp, det är ett väldigt tryck på bra hästar just nu. Så kan vi hitta bra hästar och utbildar dem väl så finns det chans att kunna sälja dem bra, säger han.

Ryttaren Peder Fredricson fotad för Café.

Livet i hästens närhet märks överallt. ”Vi är absolut inga konstsamlare, men vi kanske har gjort en bra hästaffär någon gång och går förbi en auktion, och då köper vi.”

De hästar som Peder Fredricson rider på tävling, till exempel H&M All In, äger han inte själv. Han har flera hästägare som han samarbetar med. Den här dagen, någonstans mellan lämning av barn, ridning och intervju med Café, har han slagit till på en häst av en kollega.

– Det var en häst som vi prövade igår. I dag har jag förhandlat om pris. Redan nästa år kan den vara med och tävla. Om det går bra. Man vet aldrig riktigt hur det blir när man köper hästar. Men ju äldre man blir desto mer säker blir man på att det är rätt, säger han.

Vad hästen han just har köpt kostar vill han inte säga. Men det är sällan han är inblandad i affärer med ”jättedyra hästar”.

Få saker engagerar honom lika mycket som de här inköpen.

– Det är svårt att förklara, till och med för mig själv. Jag blir väldigt exalterad i de där situationerna, när jag ser en bra häst. Jag får svårt att sova, det enda jag tänker på, har det i magen hela tiden, det är en process som pågår i kroppen. Annars är jag laid back, men i de här lägena blir jag jobbig för andra att prata med, säger han.

Peder Fredricson med häst.

Hästen är en vän och kompanjon, ett levande tävlingsredskap som riskerar att dra på sig svåra sjukdomar – men också chansen att bli en miljonaffär.

Det första mötet med H&M All In har han beskrivit nästan som en förälskelse. Mötet med den nya hästen som han just köpt var nästan lika stark.

– Faktiskt, ja. Det svåra är bara att H&M All In var min första riktigt bra häst. Men sedan höjs kraven hela tiden. Det är som att du bara har suttit i en Volvo och så kommer du in i en Ferrari för första gången och så tänker du ”wow”. Men sedan, när du ska testa olika Ferraribilar, är inte wow-känslan lika stark.

Intuitionen är viktig. Först kommer analysen, sedan kommer magkänslan. Magkänslan har alltid sista ordet.

– När jag vaknar på morgonen vet jag att ”vi kör” eller ”vi kör inte”.

Peder och hans fru Lisen Bratt Fredricson är svensk ridsports power-par. Hon har också varit framgångsrik ryttare och deltagit i OS i Sydney och London.

De träffades i mitten av 1990-talet när Peder jobbade på Hovstallet i Stockholm, där han bland annat tränade prinsessan Madeleine. Han var 23, hon 19.

Nu har de delat mer än halva sina liv ihop. Någon har sagt att ”utan Lisen skulle Peder glömma bort att äta”.

– Ja, det är en jävla tur att jag har Lisen, säger Peder Fredricson och slår ut med armen.

– Vi har byggt upp det här tillsammans. Jag tror att vi bägge två har förändrats sedan vi träffades. Sedan tror jag också att vi funkar bra ihop för att vi låter varandra vara som vi är.

Han beskriver deras relation som ett växelbruk, där de länge turades om att tävla och att vara hemma. ”Det har hela tiden varit ta och ge”, menar han, framför allt sedan sönerna Carsten, Hjalmar och Bill fötts.

– Lisen kunde tävla lite och då tog jag barnen och så tävlade jag lite och då tog hon barnen. Mycket av det där hemma har vi delat upp mellan oss. De sista åren, när det har rullat på lite mer för mig, så har hon tagit större ansvar. Jag är aldrig hemma, i princip. Jag hade aldrig kunnat göra den här satsningen om inte Lisen stod bakom det och tog det ansvaret. Jag behöver aldrig åka iväg med dåligt samvete, det är jag väldigt tacksam för, säger Peder.

Har makarna Bratt Fredricson fallit i den klassiska kvinnofällan, där kvinnan kliver åt sidan för att ta hand om hemmet och familjen medan mannen gör karriär?

Själva ser de det inte så. Medan Peder gör karriär på hoppbanan bygger Lisen business. När hon sålde sin stjärnhäst Casanova, som hon tävlade med på bland annat OS i Sydney 2000, för 20 miljoner kronor, kunde Grevlundagården köpas.

Lisen driver bland annat webbshopen getthegallop.com, auktionen Swedish Select Horse Sales samt en nyhetssida för ridsport. Verksamheten på gården omsatte 29 miljoner kronor 2017.

– Det var Lisen själv som beslutade att hon ville dra ner. Hon har ju rätt mycket andra projekt som hon tycker är kul, som den här tävlingen som hon är i väg på nu, säger Peder och bekräftar därmed vad Lisen själv har berättat på telefon några dagar tidigare.

Han menar att barnen tycker att det går bra, trots att han är borta så mycket.

Det känns som att det här är en gemensam satsning. När jag är hemma så är jag pappa så mycket jag kan, måndag, tisdag, onsdag och då tar jag mig verkligen tid. Igår var jag och såg på fotbollsträning. Vi lagar mat och vi… jag har ju bara min satsning och familjen. Och de verkar tycka att det är ok.

Peder Fredricson med häst.

Crusader Ice är en sju år gammal hingst. ”Han har allt som jag tycker om hos en häst” har Peder Fredricson sagt.

Elitidrottarens liv är möjligen enklare för en tjugoåring som bestämmer sig för att bli bäst i världen än för den 46-årige familjefadern och företagaren.

Peder Fredricsons satsning (där är den igen) har förändrat honom som person.

– Det är intressant. Det är ju en av de negativa sakerna med toppsatsningar, att det blir ganska smalt. Om jag tänker på det här 20 procent kommer det inte räcka, jag måste tänka på det 80 procent om dagen, annars tappar jag saker. Jag märker ibland om jag har gjort andra grejer, då har jag inte tänkt tillräckligt mycket på min satsning, då har det blivit fel längs vägen. Inte av mig nödvändigtvis, utan kanske en hästskötare, en hovslagare eller en veterinär har missat något för att jag inte har varit där tillräckligt mycket och styrt satsningen i rätt riktning.

Han funderar en stund.

– På ett sätt kan jag uppskatta det, för det är ganska enkelt att göra så, man vet precis vad man ska göra hela tiden. Men man kan bli en rätt tråkig person av det.

– Man tävlar varje helg. Det är sällan man har tid att åka på fest med andra eller bröllop eller så. Man är hela tiden mer eller mindre i tävlingsfokus, man kan inte slappna av helt, man är alltid på väg någonstans. Alla har vi olika jobb och det här är mitt jobb just nu och jag vill inte jobba med det om jag inte är på den här nivån.

Men det är priset man betalar?

– Ja, jag tror att jag var en annan person när jag höll på att måla och klippa gräsmattan och snickrade, när jag gjorde lite allt möjligt.

Hur ofta längtar du tillbaka till det?

– Jag längtar inte efter det, för jag gillar det jag gör nu. Det är klart, ibland när man är som mest inne i det och har press på sig kan man tänka att det vore skönt att plantera lite träd. Men jag tror inte att jag hade varit nöjd med att bara göra det om jag visste att det här, som jag har nu, var ett alternativ. Det här är min grej, det är det jag gör, jag kan göra det.

Ett halvår efter OS i Rio sade Peder Fredricsons kropp ifrån.

I både sitt sommarprogram och i den nyligen utkomna boken (som kort och gott heter Peder Fredricson) berättar han om en envis lunginflammation, utmattning och en panikångestattack som tvingade honom till en paus från tävlandet.

– Så många dörrar hade öppnats i och med framgången. Det fanns så mycket möjligheter, vårt företag hade växt utan att vi egentligen byggt ut verksamheten, vi var för litet team i förhållande till arbetsbördan. Jag såg inte mig själv i en annorlunda situation, men förfrågningarna blev så många fler. Vinner man en OS-medalj sker förändringen över en natt och jag var inte beredd på det, säger han.

Det tog två månader att återhämta sig. Inte en sekund tvivlade Peder på sig själv.

– Jag var jättetrött, först orkade jag inte göra någonting. Men allt eftersom jag blev frisk så började drivet sätta igång igen. Jag började tänka på saker som jag kunde utveckla. Jag fick tid för reflektion. Det är bra att bli lite uttråkad ibland, säger han.

I Peders mun låter det som en ofrivillig semester snarare än en blick ned i ett bottenlöst hål. Han medger att kapitlet ”de mörka dagarna” skulle bli kort i en biografi om Peder Fredricson.

– Det är kanske tråkigt, säger han och rycker på axlarna.

Men har du sådana stunder, när du tvivlar på dig själv?

– Jag gör ju det jag gillar väldigt mycket. När jag tvivlade förr berodde det på att det inte gick så bra, jag tänkte att jag kanske inte rider tillräckligt bra. Men medaljerna visar att potentialen finns där. Det är en inre trygghet, säger han.

Svåra saker pratar han med Lisen, Jens eller några kompisar om.

– Det går väl i perioder så där, men just nu är allting bra. Jag har en kille i närheten som jag kan man gå och snacka med ibland, om man har problem med någonting och inte vill tråka ut kompisarna eller Lisen. Ibland kan det vara bra att betala någon i en timme för att lyssna på något som är jävligt tråkigt.

En terapeut?

– Ja, mer om man vill hitta en lösning på något, om man är störd över något. När tanken krockar med magkänslan, det stör mig. Jag vill att det ska vara i linje, i synk. Ibland måste jag snacka mig fram till en lösning med någon och då vill jag inte tråka ut mina vänner eller min fru. Det händer inte ofta, kanske en gång vartannat år.

Under sina sicksackande dagar kombinerade Peder Fredricson hästkarriären med att arbeta som formgivare. Han har målat och gjort logotyper. Hans kunder har främst funnits inom ridsporten. Peder Fredricson har ritat symbolerna för samtliga riddiscipliner på internationella ridsportsförbundets hemsida.

På väggarna i hemmet hänger vacker konst. Han hävdar att han inte är någon konstsamlare, men smaken är exklusiv.

– Vi är absolut inga konstsamlare, men vi kanske har gjort en bra hästaffär någon gång och går förbi en auktion, och då köper vi. Vi investerar inget. Men när jag gillar någonting så gillar jag det, säger han.

När jag pratade med Lisen inför den här intervjun berättade hon att du kan köpa ett par skor för 10 000 kr och att det då inte handlar om status utan att du verkligen genuint gillar de skorna.

– Ja, om jag vill ha det, då kan jag lägga lite pengar på det. Men jag handlar väldigt lite saker. Men vill jag ha något så köper jag det.

Efter OS-silver, EM-guld och att ha vunnit Jerringpriset två gånger har Peder Fredricson blivit folkkär. Han syns i fåtöljen hos Fredrik Skavlan, det har gjorts en dokumentärfilm om H&M All In, han och Lisen har porträtterats i tv-serien Ryttareliten.

På frågan hur han trivs i rollen som ambassadör för ridsporten ger han ifrån sig ett långt ”ehhhh”, följt av en stunds tystnad.

– Jag har inga problem med det eftersom jag inte har gjort något för att vara det, säger han till slut.

De dubbla vinsterna av Jerringpriset (det senaste fick han i januari i år) placerade ridsporten i debattens centrum. Det prestigefyllda priset röstas fram av svenska folket och Peder Fredricson fick flest röster.

”Om det var en kupp? Klart som en hel korvspadssjö att det var. Ridsports-Sverige hade gått samman, mobiliserat och fiskat röster”, skrev Expressens krönikör Anna Friberg, som tyckte att priset borde gått till simmaren Sarah Sjöström, ”men Sjöström har inget sim-Sverige i ryggen”.

Med debatten i backspegeln tycker Peder Fredricson att det var ”jävligt coolt”.

– Det var ingen kupp, men ridsports-Sverige mobiliserade verkligen, de tog sig tid och ansträngde sig. Och det känns ju suveränt att få vara i en sport där folk verkligen är engagerade och brinner för något. Sedan är det ju alltid debatt hit och dit, det var inget som störde mig jättemycket. Att andra tycker annat, det kan jag förstå, säger han.

Vi har tagit oss från köket i bostadshuset till köket bredvid sadelkammaren i stallet. Peder Fredricson dricker ännu en kopp pulverkaffe och viftar bort flugor.

När en hästtransport åker förbi utanför på gården reser han sig och stänger en dörr. Vardagen pågår i stallet, som för dagen innehåller ett trettiotal hästar.

Hans djupa stämma är behärskad och trygg även då han talar om sådant som rimligen får hans puls att öka.

Som till exempel diskussionen om huruvida ridsport är en sport eller ej.

Det är Peder själv som tar upp den.

– Många tycker att man ska springa fort och bli svettig för att det ska kallas sport, ridsport är ju inte ansträngande på så sätt. Jag kan förstå att folk kanske inte tycker det, eftersom det är djuret som hoppar. Men jag skiter i vilket. Jag valde inte det här för att jag skulle börja med en sport, det här har varit något som jag har vuxit upp med. Om någon skulle säga ”det är ingen sport” kommer jag ju ändå fortsätta med allting som vanligt. Tävlingarna fortsätter, allting fortsätter. För mig är det självklart en sport, det är ju en OS-gren. Själva definitionen av en sport är väl att man är med i OS? Det finns ju inte OS i frimärkssamling. Men jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker, säger han.

Har exponeringen påverkat hans person? Kanske.

– Man blir nog lite mer försiktig i vardagen, man har mer som står på spel när man har en stor sponsor, jag har en familj jag älskar, underbara barn, min satsning. Man vill inte att någonting ska gå snett.

Vad undviker du då?

– När man var yngre och inte hade något var man kanske ute och festade mer och var mer omdömeslös. Inte för att jag har någon lust att vara det nu, men du vet vad jag menar? Det är väl så det är att växa upp och bli äldre. Men det är väl bara det, annars har det inte ändrat mig personlighetsmässigt.

Glädjen över den nya hästen ska grusas bara några dagar senare. Röntgen visar att hästen har ”en grej” som får varningslamporna att blinka frenetiskt.

Denna ”grej” skulle inte nödvändigtvis ha påverkat Peders egen ridning men skulle kunna dra ned priset vid nästa försäljning, till och med göra hästen osäljbar. Affären uteblir.

När han berättar om det låter Peder Fredricson bara lite besviken. Han är på Arlanda och väntar på flyget till Helsingfors, där nästa världscuptävling väntar. Maskineriet rullar vidare. Satsningen fortsätter. Affärer kan gå i stöpet ibland.

– Jag vet att sådant händer. Det är bara svårt att hitta de där hästarna, att få allt att komma så långt som vi gjorde med den här. Men jag har två andra hästar på gång, som ska på prov ett tag. Vi får se.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-01-21 22:37