Annons
Annons

Per Gessle

joel

Anton Corbijn

Faderskapsmål, utsålda världsturnéer och vilda ormpartyn hos Mickey Rourke. Efter 25 år som hitmaskin har Per Gessle upplevt det mesta. Är han mätt på framgång? Inte en chans. Klas Ericsson fick en avslöjande pratstund om miljonerna, minnena och nya soloplattan.

Annons

”Det brukar gå vilt till här som du ser”, säger Per Gessle och pekar på en av Hotel Tylösands vidsträckta, konstprydda väggar.
Här hänger bland annat tavlor av Ola Billgren – bakom stora plexiglas – och fotograflegenden Anton Corbijns berömda bild av Bob Dylan. Ramen ser ut som om den har släpats efter Gessles Ferrari 456GT.
– Alla gäster fattar inte riktigt vilka bra grejer det här är, säger han och känner försiktigt på Dylanbilden. Jag hade en gigantisk originalprint av en annan Corbijnbild här också, omslaget till u2:s The Joshua tree. Den blev totalförstörd en fredagkväll. Jag blev skitsur när jag fick veta det och har faktiskt inte vågat säga det till Anton.
Hotellet, som Per Gessle äger tillsammans med riskkapitalisten Björn Nordstrand, bär Gessles signum i varje vrå. Den lilla kiosken säljer inte bara badkläder och tidningar, utan även fotoböcker av vännen Corbijn, David LaChapelle och Bowies hovfotograf Mick Rock.
Entrén till Hotel Tylösand dubblerar som ingång till Tres Hombres, det konst- och fotogalleri som finns utspritt i hela anläggningen. När Gessle då och då går förbi platser där det finns tomrum efter sålda bilder suckar han lite.
– Här hade vi en väldigt fin bild, säger han och nickar mot ett av tomrummen. Herb Ritts första foto på Richard Gere. Men en kompis köpte den tyvärr nyligen. Jag hade faktiskt tänkt tjacka den själv för att kunna ha kvar den, men jag har gjort sånt alldeles för många gånger nu.
Per Gessle är en gallerist som verkligen lider av att sälja. Och det är på sätt och vis ganska givet. Trots att Roxette har blivit en mångmiljonindustri är han först och främst en tvättäkta popnörd, som gärna lägger ut texten om Small Faces kläder och Paul McCartneys ”alltför stora music hall-influenser”, sportbilar och exklusiva vinkällare till trots.
Allt Gessle gör, och har gjort, andas popkultur och är i princip försett med källhänvisningar – minns Gyllene Tiders gamla studio Tits’n’ass, döpt efter låten Little T&A från Rolling Stones-klassikern Tattoo you. Han har alltid haft en föredömlig smak, han har hjälpt fram flera av Sveriges största indieband – från Brainpool till Broder Daniel – och ändå har karln lyckats undvika att få cred i popkretsar.
– Det är så svårt att få, konstaterar Gessle. Cred baseras på en viss kategori tyckare, som av tradition inte har mycket till övers för framgångsrika artister. Hade jag inte varit framgångsrik skulle det antagligen ha varit en annan sak. Men jag var på en hipp klubb i London nyligen och deras dj:s freakade ur när jag presenterades för dem. De var Roxettefans. ”In the closet” givetvis, men ändå.
Mycket talar dock för att tyckarna är på väg ut ur Gesslegarderoben. I vintras bodde han på ett bed and breakfast-ställe i Vollsjö i Skåne och spelade in sin bästa skiva på många år. Mazarin, som hans tredje svenskspråkiga soloalbum heter, är mycket mer nedtonad än vad vi vant oss vid från refrängmaskinen Per Gessle.
– Jag ville skriva på svenska igen och har faktiskt alltid gjort det, säger Gessle. Vissa av låtarna är väldigt gamla. På promenad genom stan skrevs i mitten av 80-talet, det enda jag ändrade var musiken. Ljudbildsmässigt jobbade vi med George Harrisons My sweet lord i huvudet, jag ville göra en platta utan att behöva tänka på hits. Först var skivan för långsam och då skrev jag Spegelboll för att höja tempot. Nu är jag nervös för att den blir för splittrad. Det här är faktiskt första gången jag är riktigt nervös inför ett skivsläpp, jag är inte alls säker på att folk ska tycka att det är bra.
Mazarin är i viss mån en logisk fortsättning på de bortglömda albumen Per Gessle (1983) och Scener (1985). På de skivorna, som spelades in efter uppbrottet från Gyllene Tider, är det inte hitmakaren Per Gessle som hörs, utan en eftertänksam börjar-närma-sig-30-åring som på första soloalbumet syns halvt begravd i en enorm halsduk på en blåsig strand. På den lite suddiga bilden är han faktiskt inte helt olik Nick Drake.
Musiken låter också precis så.
Lågmäld, vacker, nostalgisk och samtidigt inte så lite vilsen.
Själv är Gessle inte lika förtjust.
– Det där passade inte mig alls. Jag är ingen Lundell, jag skriver egentligen inte den sortens texter. De var ett utslag av min livssituation just då. Den första soloplattan kom efter tre års framgångar med Gyllene Tider. Det var ett sökande efter vem jag var. Har du lyckats i tidig ålder, och vant dig vid excesser, blir det jobbigt att börja leta efter sin riktiga identitet. Och det är ju det man gör mellan 26 och 28.
Efter två singer/songwriter-plattor började Per Gessle skriva poplåtar igen 1985. Vi kan storyn som ett rinnande vatten vid det här laget: Pernilla Wahlgren nobbade låten Svarta glas, som faktiskt skrevs för det som var tänkt att bli Per Gessles tredje soloskiva. Gessle startade projektet Roxette med Marie Fredriksson. Svarta glas översattes till engelska och blev Neverending love. Låten blev en hit och Per Gessle översatte alla sina färdigskrivna sololåtar till engelska.
Resten är svensk musikhistoria.

I dag har Per Gessle, i brist på bättre beskrivningar, byggt upp ett mindre imperium. Han är världsartist med Roxette, och nationalhjälte i det med jämna mellanrum återförenade Gyllene Tider. Hans gamla förlag Jimmy Fun upptäckte grupper som Brainpool och Broder Daniel – och i dag ligger han bakom förlaget Tom Bone Music, där bland andra The Sounds ligger. Och så är han då hotellägare och gallerist för Tres Hombres.
Omsättningen i den här cirkusen är enorm. I fjol hade Per Gessle 11 666 700 kronor i förvärvsinkomst. Hotel Tylösand omsatte enligt Dagens Industri över 110 miljoner kronor och gick med 26 miljoner kronor i vinst.
– Vartenda öre av min del plöjde jag in i hotellet igen. Jag är stolt över den här anläggningen – och vill att folk som jobbar här ska vara det också. När de är ute på stan och snackar med sina polare ska jobbet på Hotel Tylösand ge dem en känsla av status.
Du verkar nästan vara en trygghetsnarkoman. Alla från Springsteen till Kent drivs av att slå sig fria från småstan, men du har närmast kämpat för att stanna kvar.
– Vad gäller Halmstad är jag knappt småstadsbo längre, jag har ett hus vid havet här men är aldrig där inne. Den enda krogen jag besöker är Lilla Helfwetet, resten vet jag inget om. När jag säger att jag ska hem är det Stockholm jag menar. Samtidigt… så fort vi landar här på flygplatsen är det fantastiskt att kunna andas ut.
Gyllene Tider stannade i Halmstad. Var det därför ni aldrig gick ner er på samma sätt som killarna i exempelvis Noice?
– Kanske det. Vi var nördigare. Vi trivdes bäst i Harplinge. Vi var skraja när vi kom till Stockholm och skulle spela på Måndagsbörsen. Folk som Reeperbahn och Lustans lakejer ville mest se bra ut på promotionbilderna. Vi ville vara Tom Petty and the Heartbreakers!
Men lite rövare måste ni ha levt ändå?
– Tja, nåt hotellrum trashade vi väl. Jag har aldrig gjort det, men jag har sett andra i mitt nära sällskap… Men det var mest trashing light, för de hällde bara räkskal i sängarna. Själv är jag mer typen som hellre städar lite extra.
Ingen turné är inplanerad för Mazarin.
– Nej, jag är rädd att det skulle bli som Neil Youngs konsert på Cirkus i våras. Han spelade bara nya sega låtar och 99,9 procent av de som var där hatade det. Jag hörde nån säga att han skulle bränna alla sina skivor med gubbjäveln. Sen hör det till saken att vi så smått planerar en ny turné med Gyllene nästa sommar.
Det är nåt med din röst, när du sjunger på svenska, som gör att man direkt tänker på sommar, sol och västkusten.
– Därför envisades jag med att släppa Mazarin i sommar trots att det sägs vara en omöjlig tid i branschen. Men vanligt folk köper musik på Statoil och stormarknader så jag fattar inte varför det ska vara så egentligen.
Jag såg dig på Håkan Hellströms konsert på Cirkus i vintras. Du såg grymt spänd ut, som om du analyserade varenda sekund. Vill du kriga lite med honom och Kent?
– Inte alls. Som sagt, jag ville bara skriva på svenska igen. För tio år sen sa jag såna saker om Roxette, att jag ville kriga på listorna, men det intresserar mig inte längre. Fast jag gillar verkligen Håkan Hellström, och Kent är det bästa rockband Sverige har producerat.
Du har alltid känts lite som en popmusikens professor Baltazar som sitter och blandar effektiva hooks ur små flaskor.
– Nja, snarare i huvudet än blandar flaskor. Jag kan inte arbeta med låtar i studion, jag klarar inte av tekniken.
I stället brukar Per Gessle ta hjälp av sin kompis Mats Persson, MP från Gyllene Tider, och Tits’n’ass-studion – vars första, totalt nedklottrade dörr finns i det lilla Gyllene- och Roxettemuseet en trappa ner i Hotell Tylösand. I Leif’s Lounge, som det heter, har Gessle samlat allt från affischer för En rökfri generation till platinaskivor från Kanada.
– Guld- och platinaskivor var verkligen snyggare när man fick dem i form av vinylskivor, säger han.
Trodde du att Roxette skulle få världshits?
– Jag visste att om vi skulle få in en låt som väl satte sig skulle vi hamna på en autostrada. Då skulle folk gilla allt. Det hände med The look.
När insåg du att du aldrig mer skulle behöva ta ett vanligt jobb?
– Så har jag inte tänkt. Men en gång när jag gick in i en hotellhiss och hörde en muzakversion av It must have been love stannade jag upp och tänkte att det var ljudet av framgång.
Du var 30 när Roxette slog igenom. Var det bra att det skedde så pass sent i livet?
– Det hade inte varit nyttigt att slå internationellt som 21-åring. Och tack vare våra svenska framgångar hade jag och Marie förlag och planerad ekonomi. Vi var för erfarna för att bli blåsta. Jag äger alla mina låtar, förutom From my heart to another som ägs av Sweden Music eftersom den skulle vara med i schlagerfestivalen under namnet Skepp utan roder – komplett med text av Ingela ”Pling” Forsman. Jag har skrivit 500 låtar och äger alla utom just den. Det känns skönt. ABBA äger inte sina låtar. Inte Beatles heller. Eller Michael Jackson.

Några dagar före intervjun har Marie Fredriksson lämnat in sin stämningsansökan mot Expressen, genererad av den uppmärksammade löpsedeln ”Marie Fredriksson kämpar mot ny knöl som tros vara tumör” och rubriken ”Ny chock för Marie: Knölen i stjärnans bröst kan vara en cancertumör”.
Stämningen är på en halv miljon kronor som, om Fredriksson vinner, ska ges direkt till Cancerfonden. Per Gessle gick bland annat ut i norska Aftenposten och stödde sin vän.
– Det är en dom som sätter gränsen för hur långt de får gå. Jag tycker att det är okej att de kryper i rabatterna om nån kört rattfull eller så, men Marie blev sjuk. Det är en sjukdom, inget hon orsakat själv. Därför tycker jag att det är ett väldigt viktigt rättsfall. Går Expressen fria kommer nog både de och konkurrenten att bli mycket råare, är jag rädd.
Du har också erfarenhet av rättegångar. Du har precis vunnit processen mot Stephan Malmstedt, som hävdade att du hade stulit Sleeping in my car från hans låt Jenny and I.
– Min advokat sa att om man inte gått igenom åtminstone en sån här rättegång i karriären så har man aldrig varit framgångsrik. Och jag var aldrig orolig – det finns absolut inga likheter mellan låtarna.
När var du bäst som låtskrivare?
– 1990 när jag skrev Joyride. Det vi var bra på gjorde jag som bäst då. Men Tycker om när du tar på mig på nya plattan är jag också nöjd med. Bland de bästa låtar jag nånsin gjort.
Hur igenkänd blir du ute i världen i dag?
– Nu är det mest svenskar som reagerar. Ett undantag var en kille som jobbade på Heathrow i en skivaffär. Jag skulle köpa Gameboyspelet Zelda till Gabriel (Gessles sexårige son), och när killen såg mitt kontokort fick jag signera alla plattor de hade. Tyskarna känner igen mig också. Joyride är den tredje bäst säljande plattan genom tiderna där.
Innan Gabriel föddes sa du att du skulle sätta upp hönsnät framför skivsamlingen. Blev det av?
– Nej. Gabriel har varit ett väldigt försiktigt barn. Tack och lov. Jag var 38 när han föddes och hade levt hela mitt liv med min skivsamling i bokstavsordning. Helt ärligt trodde jag att livet skulle bli en katastrof. Jag har sett många kompisars skivsamlingar bli förstörda. De har originalplattor med Love som blivit nedklottrade av ungarna, det är hemskt!
Är du sträng som pappa?
– Inte direkt. Om Gabriel kommer hem med piercingar och tatueringar är det helt okej. Det är en del av att hitta sin identitet. På det viset är jag ganska liberal. Jag gjorde ju ett anspråkslöst uppror själv en gång i tiden. Men när jag blekte håret första gången, 1979, gick nån gräns hos mamma. Hon slängde en filt över mig varenda morgon när jag steg upp för att äta frukost.
Du verkar väldigt fåfäng med just ditt hår. Jag har hört att du bara klipper dig hos en viss stylist på modellagenturen Mikas.
– Nej, det gör jag i Halmstad, men visst, jag är fåfäng. Fast jag träffade Nick Rhodes från Duran Duran i förrgår – och det är en riktigt fåfäng kille. Han är en trevlig prick – men kom igen, han sminkar sig fortfarande!
Vilka möten har gjort dig mest starstruck?
– Det var läbbigt att träffa Bowie. Jag stötte på honom på en gala i Frankrike och blev lika fånig som många blir när de träffar mig, så jag förstår verkligen det beteendet. På en MTV-gala nånstans hörde jag nån ropa: ”I like your record, man!” Det var Tom Petty. Han stod i ett fönster ovanför mig, så jag kunde bara titta upp, högröd i ansiktet, och ropa tillbaka:
”I like yours too, man!” Jag var på födelsedagsfest hemma hos Mickey Rourke på 80-talet också. Han och Eric Roberts höll igång partyt – tills trädgården invaderades av skallerormar.
Du är hur tät som helst i dag. Varför tar du det inte bara piano och njuter av livet?
– Det där resonemanget återkommer alltid när artister håller på länge. Det verkar som att folk tror att målet för en musiker är att slippa göra plattor. Som jag ser det är det bättre för min kreativitet ju mer oberoende jag är. Dessutom är det skönt för egot. Hade inte Mick Jagger fått bra betalt skulle han kanske inte fortfarande stå på scen, men jag tror framför allt att han fortsätter för sitt egos skull. Det är känslan artister är ute efter, känslan av att få så mycket kärlek av så många. Du måste ha scenskräck för att inte vilja vara med om det.
Har du varit nära döden nån gång?
– Nej. Fast en gång när vi flög till Sydafrika var vi tvungna att flyga tillbaka till en annan flygplats på grund av ett åskmoln över Johannesburg. Det visade sig att vi landat med 50 sekunders marginal, sen hade bränslet tagit helt slut. Sen har jag varit med om blixtnedslag i flygplan då allt blivit svart, precis som i Almost famous. Vilken film, förresten! Hon Goldie Hawns dotter (Kate Hudson)… vilken tjej!
Ja, och hon är groupie i filmen. Blev det mycket av den varan när du var 21 och slog igenom med Gyllene?
– Nja, för mig var den uppmärksamheten onaturlig. När jag växte upp var jag nördig och tjock. Jag var utanför och lite av en enstöring som satt på rummet och pillade med mina skivor. Så det är klart att det var omstörtande. Det kom som en chock för killar som Anders och Micke, som var tjejtjusare från födseln.
Du har inga okända barn ute i landet?
– Jag har faktiskt haft två faderskapsmål mot mig, men blivit friad båda gångerna i väldigt tidiga skeden, så det tror jag inte att jag har. I båda fallen handlade det om tjejer som jag inte ens träffat. Men det här var väldigt länge sen.
Vad säger man till tjejen i såna lägen?
– Jag hade ingen flickvän då, så just det var aldrig något problem.
Några andra bisarra stalker-incidenter?
– När jag bodde hos mamma på Gyllenetiden stal de vår brevlåda och tvätt från tvättlinorna. En gång när jag var i London kom det fram en tjej och ville ha ett sönderrivet anteckningsblock signerat. Det visade sig att nån sålt grejer från en av mina soppåsar.

Det har blivit dags för en liten tur genom Per Gessles älskade Halmstad. På en liten privatparkering står hans Ferrari. Vid entrén till Hotell Tylösand ska man nämligen inte parkera italienska sportbilar. Det fick Fredrik Ljungberg erfara i fjol.
– Entrén ligger i en liten sänka, regnar det blir det problem. Förra sommaren ställde Fredrik Ljungberg sin Ferrari nere vid entrén. Det regnade galet mycket och bilen blev helt dränkt. Jag undrar om den över huvud taget gick att rädda.
Gessles Ferrari är väldigt låg och för en sekund blir jag lite orolig, för jag råkar klumpigt nog trampa på sätet med mina sneakers. Han klagar lite över konstruktionen.
– Jag fick bygga om dörren för att sidofönstren skulle gå att stänga. Helt enormt att de inte kan fixa det på sina bilar. Och kylaren är dålig.
Sen går allt fort. Svisch. ”Här låg Radio Halland som var först med att hypa Gyllene Tider.” Svisch. ”Här är min gamla skola, Kattegattskolan.” Svisch. ”Här ligger min första lägenhet som jag flyttade in i när jag var 22 och som jag och Åsa bodde i ganska länge.
Vi har fortfarande kvar den. Camilla från Millas Mirakel hyr den nu.” Svisch. Svisch. ”Här i källaren ligger Tits’n’ass-studion. Bilen där är MP:s bil.” Svisch. ”Där är konditoriet där vi brukar köpa mazariner när vi spelar in.”
Två minuter. Så snabbt går det att köra igenom nästan hela Per Gessles historia. Precis som med resten av livet går allt lite snabbare och bekvämare när du sitter i en Ferrari.

Annons

Dela (2)
Tweeta



Laddar