Petter pratar ut

joel  |  Publicerad 2006-06-28 21:06  |  Lästid: 4 minuter
Pär Bäckstrand

Hur mår svensk hiphop i dag egentligen?
– Du har ju skrivit om det i Café. Den är död. Enligt dig alltså. Fast jag tycker egentligen inte att jag tillhör den svenska hiphopscenen längre. Den enda jag umgås mycket med är Ken, han är ju också pappa. Annars är jag utanför svängen nu för tiden.
Vad har hänt med det gamla gänget då?
– Pee Wee och jag är fortfarande buddies, han är gudfar till min son. Sleepy och jag umgås – han har också barn och kommer alltid att vara min DJ. Eye N’ I gör sin pryl, men vi är goda vänner…
…Och Thomas Rusiak?
– Mest telefonkontakt faktiskt. Annars är det ganska splittrat, gänget.
Stämmer det att Det är över nu på din förra platta handlade om din krackelerade vänskap med Rusiak?
– Ja, det är en ballad om mina känslor över vår vänskap. Men det handlade inte om något ont blod från min sida, bara ren saknad. Utan Thomas hade min första skiva (Mitt sjätte sinne, som producerades av Rusiak – reds anm) aldrig blivit som den blev, han var mitt självförtroende på den tiden. Han är ett musikaliskt geni som har produktioner i sina arkiv som är långt före vår tid. Efterhand gled vi ifrån varandra, och Det är över nu var mitt sätt att ta itu med de känslorna. Men nu jobbar vi på att försöka umgås mer.
Varför har den svenska hiphopscenen kallnat?
– För några år sedan lyssnade folk på musiken bara för att det var svenska texter, för att hiphop på svenska var något helt nytt. Nu kräver folk mer. Samtidigt fjantade vi nog alla runt för mycket i media. Hängde med politiker och blev lite för rumsrena.
Och dök upp i Robinson.
– Det där handlade ju om att hooka en resa till Malaysia för mig och polarna. I dag är jag mer försiktig. Kent har alltid varit konsekventa och aldrig ställt upp på något som inte har med bandet att göra – och det tror jag har varit väldigt smart.
Ronin, din nya skiva, är den första användbara svenska hiphopplattan.
– Hur menar du?
Den går att dansa till.
– Jo, jag ville att den skulle vara snabb och svänga. Min rap blir bättre då. Men vägen dit var inte helt lätt. Tanken var att Christian Falk skulle producera en hel del av albumet, men vi hade båda en ganska turbulent period då, så vi fick bara klart tre låtar – sen fick jag börja jobba med andra personer. Det här är nog den skiva jag har bråkat mest om. Producenterna måste nånstans fatta att det är min skiva. Alla accepterade det också till slut.
Är du alltså en liten diktator?
– Inte alls, jag är tvärtom väldigt lyhörd. Men jag måste kunna somna på natten och veta att låten blev som jag ville.
Din röst låter annorlunda. Har du blivit fet?
– Nej, jag har aldrig varit så trimmad som nu. Men rösten är paj, den har tagit stryk efter alla dessa år. Fast det låter rätt schyst.
Hur ofta är du ute på krogen?
– Nästan aldrig, jag sitter mest hemma.
Är det därför du är så deffad?
– Jag är inte deppad (Petter hör fel). Jag har gått igenom en jävligt jobbig separation från Alfons mamma, men vi är vänner i dag och jag mår bra. Jag sitter inte hemma och är bitter. Den prylen behandlade jag mer på förra skivan.
Jag sa deffad.
– Jaha… Äh, jag har inte turnerat på ett tag bara. Efter sista turnén var jag fet som ett hus och var tvungen att börja träna.
Låten Showdown är en duett med Moneybrother. Är ni polare?
– Nja. Jag fick en demo av Reconsider me och bestämde mig för att göra något med honom. Han visade sig vara en riktigt kul, ödmjuk kille. När vi är ute ihop tycker han att det är så skönt att jag kan snäsa av folk. Tydligen har han varit ute med Håkan Hellström, som absolut inte kan säga nej till folk, nån gång och då hade det blivit kaos.
Showdown handlar om att komma på sin tjej i sängen med en annan – har det hänt dig?
– Nej, inte direkt. Men det är inte så svårt att tänka sig vilket helvete det skulle vara.
Du skriver en dagbok på din hemsida som är nästan jobbigt personlig. Varför?
– Jag skriver vad jag tänker på. Då blir det personligt. Så personligt att vissa journalister feltolkar den. När Alfons föddes påstod jag att jag skulle skriva en pappabok. Ett skämt förstås, men plötsligt var det en nyhet i Expressen: ”Petter skriver pappabok”. Samma dag kom en tant från Bonniers fram till mig på stan och sa att jag skulle komma till dem först.
Så nu blir det en pappabok ändå?
– Det är väl klart att det inte blir…
Varför valde ni Alfons förresten? Det är inget särskilt hiphoppigt namn.
– Joho! Det betyder ”pimp” på danska.
Var det lika omvälvande att bli pappa…
– …som det sägs? Nej, men jag hade ju så sjukt mycket ansvar redan tidigare. Jag lider nog mer av den gamla frågan om jag är en bra förälder eller inte.
Är du det då?
– Jag gör mitt bästa. Att jobba som artist är kanske inte den bästa förutsättningen, men jag försöker tillbringa så mycket tid som möjligt med min son.
Vad har du för kommentar till krönikan där Linda Skugge kallade dig en dålig pappa?
– Ingen kommentar alls.
Har du blivit gripen av polisen nån gång?
– En gång. Jag var misstänkt för misshandel.
Har du haft många snefyllor genom åren?
– Väldigt sällan. Jag är inte så aggressiv som folk verkar tro, men paradoxalt nog har jag kortare stubin i dag än någonsin.
Varför?
– Stress och press. Ett exempel: Jag är småbarnsfarsa, går upp sju varje dag – även om jag inte har Alfons – och min röst är bäst före lunch. Därför vill jag spela in tidigt, och det är inte så populärt alltid.
Har du varit nära döden någon gång?
– En gång när jag vågsurfade i Indonesien fick jag brädan i skallen och tuppade av. Och en gång var jag med om en dykolycka där syret försvann när jag var på 18 meters djup. Men jag lyckades undvika att få panik.
Vilken av dina skivor är du mest nöjd med?
– Den första är nog jämnast, även om den innehåller uttryck jag aldrig skulle använda i dag. Typ ”håller fortet”, ”äkta” och ”rocka”.
Vilket är ditt favoritrhyme?
– ”Blåser hål i Topp 40:s lista”… Vilket jag verkligen gjorde på den tiden. Inte det bästa eller smartaste, men det coolaste.

Klas Ericsson

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 22:48