Efter att jag och min fru nu varit ihop riktigt jävla länge kan vi varandras bråktekniker utan och innan. Varje gräl är som ett semiautomatiserat shackspel. ”Jaså, hon öppnar med den bonden idag, då flyttar jag ut hästen som vanligt”. Men förra veckan tog det hela en ny vändning! Det bästa bråket vi någonsin haft. Tror jag.
Det började med att R sa att det var föräldramöte och att hon ville att vi skulle gå dit båda två den här gången. Vanligen går bara hon, för jag avskyr föräldramöten samt tänker att lärarkåren nog vet vad de håller på med utan att jag är där och mikromanagerar. (Innan jag nu anklagas för sexism i detta vill jag berätta att jag gör ohyggligt mycket annat med barnen. OHYGGLIGT mycket)
Jag tog beskedet om närvaro på föräldramötet med värdighet och sa ja utan minsta knot. En timme förflöt. Jag låg med min bok. R kom bort till mig.
R: Äh, du slipper föräldramötet.
Jag: Jaha. Vadå då?
R: Nej jag vet att du ändå kommer försöka mygla dig ur det på något sätt och jag orkar inte tjafsa om det utan blir bara på dåligt humör.
Jag: Men jag har ju inte sagt ett pip.
R: Men du kommer säga en massa dumma saker och det är störigt.
Jag: Vad är det som händer här? Grälar du med dig själv nu i ditt eget huvud?
R: Nej, du grälar med mig och säger sinnessjukt irriterande grejer i mitt huvud och jag pallar inte lyssna på det. Så skit i mötet.
Jag: Jaså. Okej.
Det här är antingen det bästa eller möjligen det sämsta som kunde hända äktenskapet. Än så länge är jag positiv.